Att lyssna, att uppmärksamma, att stå ut med sina motsatser. Det är december. Gråmulet. Och jag befinner mig i ett stillsamt inbördeskrig. I almanackan flera fantastiska julmarknader. På kontot fortfarande pengar. I hemmet inget behov av saker. Inom mig två viljor som talar.
En ser julmarknader framför sig, i technicolor. En hemma hos vännen keramikern. Där är ugnen. Ljusen. Pepparkakorna. De vackra skålarna, krukorna. Jag skulle kunna
Det är Marie-Louise Ekman som idag i DN i ett samtal med Maria Schottenius om sina år på Dramaten talar om att hon absolut inte vill bli som sin mamma som levde i ovalfrihet.
Det där med att sätta o framför ett ord och därmed skapa dess motsats är inte så tokigt. Att vara ohungrig och mätt är inte samma sak, oglad och ledsen är inte synonymer i min språkvärld, och det fungerar ju redan i ord som säker och osäker.
Men ibland blir det avigt, som med lycklig och olycklig. Det är verkligen inte ett motsatspar. Jag kan vara icke-lycklig för stunden utan att vara olycklig. Beroende på vad lycka i sig är, vilket vi brukar ha många åsikter om i de livsfilosofiska samtalsgrupperna.
Idag är det söndag och jag har mycket att göra, jag är helt enkelt oledig.
Jag klämmer in mig i Sveriges minsta studio i Radiohuset sätter på mig lurarna och säger hej till Christer från Christer och Morgan rapporterar i P3. Vi ska tala om val, om hur man vet vad man ska välja och varför det är så svårt. Programmet ska sändas i morgon ifrån en valfiskbuk i Göteborg. Vi gör en förinspelning.
Någon har varit där i studion före mig. På några lappar på bordet jag står det “Reinfeldt” och sedan “Tranströmer vs Läckberg.”
Varför är det så svårt att välja?
Det frågar Christer när jag fått på mig lurarna med den blå markeringen och jag tänker och säger att det utmanar bilden av oss själva. I den stund jag väljer visar jag vem jag är, i den stund jag väljer så skapar jag mig själv. Jag är den där som … läser, tittar på tv, motionerar, klär mig i svart eller rosa, har skägg eller har rakat av mig det. Mina val avslöjar mig. Det är känsligt, helt enkelt.
Och då talar vi vidare om att varje ja till något är ett nej till något annat. En vinst är på samma gång en förlust. Inte konstigt då att valen skapar ångest.
Hur vet man att man valt rätt?
Det vet man inte, funderar jag vidare. Tänk dig att kosmos är oändligt stort och dessutom hela tiden i rörelse. Dina val är sammanlänkat med alla andra händelser, allt påverkar allt. Du fattar ett val idag – och vips har livet ändrat sig i morgon. Men, som filosofen och författaren Albert Camus säger, du måste välja trots allt.
Men hur kan man veta vad man ska välja?
Frågar Christer och jag berättar om Søren Kierkegaards idé om att man faktiskt kan träna sin vilja. I sitt vardagsrum hade Søren ett skåp med 50 udda kaffekoppar. Var man gäst hos Søren så var man vid kaffet tvungen att välja. Och inte slarvigt, bara så där, utan efter långt och moget övervägande, inkännande: Vilken kaffekopp skulle kunna berika mitt liv idag?
Andra filosofer menar att det kan vara lättare att hitta sin vilja genom att komma på vad man inte gillar. Det där tyckte Christer kändes bra. Ungefär så hade han själv tänkt när det gäller valet på söndag. Vilka partier var minst olikt det han själv trodde på.
Och så ett tredje sätt att lära sig välja, som jag inte tror jag hann med i programmet, inkubationstiden. En av de existentiella filosoferna menar att ett val inte ska pressas fram. Ställ din fråga till dig själv, gå och grunna, sov, vanka omkring, gör något annat och se en dag har frågan mognat och uppenbarat sig.
Så där ungefär pratade vi idag Christer och jag via länk Göteborg–Stockholm.
Samtalet live i morgon torsdag 10 september 17.07.