Tag

etik

Browsing

I gömmorna hittar jag en artikel från  DN. Två tänkare tampas med varandra.
Det handlar om val.
Inte de små. Vilket te ska jag köpa? Påse eller lösvikt?
Utan om de stora, livsavgörande – barn, partner, byta jobb eller land eller utbildning.
Vi tror att vi gör rationella val, men egentligen vet vi inte alls varför vi väljer som vi väljer, menar de. Vi är inte de ”kunskapsstyrda varelser som är mest sofistikerade när vi sätter rationaliteten främst”.
Och så fortsätter de:
Ett val har minst två steg.

Tidsstress •  Existentiell stress • Moralisk stress
Jagar du timmar, vet du inte längre vad du vill – eller är det dina värderingar som inte stämmer med hur du lever. Låt professor i etik och psykoterapeuten reda ut begreppen.   

Du har en känsla av diffust obehag. Ett tryck i mellangärdet, i halsgropen, runt axlarna. Det är svårt att sova. Något molar och stör och det tar emot när du ska gå upp på morgonen. Det är som om glädjen försvunnit, som om livet mist sin färg, sin smak och doft och du säger: ”Det är stress.”
Att känna sig stressad är numera mer regel än undantag för många av oss, som om det var en naturlig del av det moderna livet. Det går fort, fort och vi rusar från det ena till det andra. Men vad är det för slags stress vi känner? Är det tiden som inte räcker till, har vi förlorat oss i ideal som vi egentligen inte står för eller är det kanske det där som forskarna kallar för moralisk stress.

Det var 1984 som filosofen och psykologen Andrew Jameton myntade begreppet moralisk stress, en känsla som uppstår när det vi står för, våra grundläggande värderingar, inte stämmer med hur vi lever. Först såg forskarna det hos sjuksköterskor som inte mådde bra när de inte längre hann med sina patienter. Sedan hittade man samma fenomen hos andra yrkesgrupper som inte fick ihop ideal och verklighet. Men frågan är om vi inte är många som går omkring med den där känslan ”jag vill så mycket, men det går inte” både på jobbet och hemma.
– Visst är det så, men låt oss börja med att dela in stressen i tre olika fomer: Tidsstress, existentiell stress och så den moraliska stressen.

Tomas Brytting, professor i etik

Tomas Brytting är professor i etik och förestår Instituet för organsitions- och arbetslivsetik på Ersta Sköndals högskola på Söder i Stockholm. Lokalerna ligger högst upp i huset med utsikt över Stockholms utlopp och Djurgården.
Att ha ont om tid är en sak, säger han. Timmarna räcker helt enkelt inte till. Kanske kommer pressen utifrån – trycket på jobbet har hårdnat. Barnen/barnbarnen/de gamla föräldrarna tar mycket did, det ska skjutsas och hämtas och ledsagas. Kanske har du själv pressat in alldeles för mycket – förutom jobbet och familjen försöker du hinna med yogan, vännerna, en utbildning och stöd till flyktingar.
– Den här stressen går ofta att mildra genom tuffa prioriteringar, säger Tomas. Dygnet har bara 24 timmar, veckan bara sju dagar. Hur ska jag använda dem?

 

Vad är existentiell stress?
Existentiell stress drabbar den som fyller sitt liv med sådant som hen egentligen inte har valt. Det ena ledde till det andra och livet bara blev. Idealen kom utifrån – från familj, vänner, media, samhället eller det vi kallar tidsandan. Och en dag börjar det kännas obekvämt, det är något som inte stämmer. Är det här verkligen det jag vill jobba med? Bor jag på rätt ställe? Gör jag rätt saker? Och den här relationen, hur är det med den?
– Kanske har du aldrig tagit dig tid att ställa de där grundläggande frågorna: Vem är jag? Vad vill jag? Och vad är det som gör mitt liv meningsfullt?, säger Tomas Brytting. Du vet helt enkelt inte hur du vill leva.
Den här känslan kan smyga sig på, du känner dig succesivt mer obekväm, det är något som skaver som inte stämmer. Eller också kan den komma plötsligt, som ett obehagligt uppvaknande: Vill jag det här egentligen? Frågan kräver ett svar. Svaret kan kräva radikala omorienteringar.

Moralisk stress
Och så till sist den moraliska stressen.
– Du har tänkt, känt efter och bestämt dig för vad du anser är ett gott liv, säger Tomas Brytting. Du vet hur du vill utöva ditt yrke och hur du vill leva privat – men det går inte. Det är ett glapp mellan dina ideal och dina handlingar.
Den moraliska stressen kan vara tydlig, medveten, ”jag vill äta vegetariskt med tanke på djuren, men barnen vägrar och jag hinner inte laga flera maträtter”. Men ofta är den diffus. Förändringar på jobbet eller hemma kommer smygande och du tänker: ”Det där fixar jag.” Så börjar glappet bli större, dina ideal kommer allt mer i kläm. ”Jag borde åka och hälsa på mamma, men det får bli nästa vecka – eller nästa.” ”Den där eleven längst bak har kommit efter – får ta det sen.”
– Det är lätt att förtränga den där känslan av obehag, säger Tomas Brytting. Du fortsätter blunda för upplevlesen för att slippa inse att du står inför en moralisk utmaning som kanske kräver att du ifrågasätter både dig själv, dina chefer och de som står dig närmast. Eller också tänker du kanske: ”Andra klarar ju det här då borde jag också göra det”. På jobbet skyller du på den nya omorganisationen. Hemma på ungarnas fritidssysselsättningar. Det finns massor av bortförklaringar och sakta vänjer du dig vid situationen.
I alla fall på ytan. Men kroppen glömmer inte.
– Moralisk stress kan kännas som ett slags psykiskt illamående, en trötthet. Man kan få sömnsvårigheter, fastna i tankebanor, älta eller bli avundsjuk.
Avundsjuk?
– Ja, du börjar snegla på andra och deras arbets- och livssitutaion – hur mycket bättre har inte de det.
– När jag föreläser för sjuksköterskor vars arbetssituation nästan blivit omöjlig brukar jag säga att ni är ungefär som en cirkusartist som försöker hålla igång ett stort antal tallrikar som vilar på var sin pinne. Ni ränner runt och ser till att alla tallrikarna snurrar så att de inte dråsar i marken. Sluta med det.
Bilden går säkert också att överföra till privatlivet, lägg bara till ett antal pinnar och cirkusnumret blir ännu svårare att genomföra.

Veronica Råberg, leg. psykoterapeut, leg. sjuksköterska.

Känslomässig stumhet
Veronica Råberg är både sjuksköterska och psykoterapeut och har länge arbetet i olika chefsroller inom kommun och landsting. Jodå, hon känner igen sig själv, och hon känner igen sina klienter.
–  Många människor som kommer till mig vet inte varför de mår dåligt. Att livet är pressat det vet de, men vad det är som är problemet har de ingena aning om. Vi får börja med att försöka reda ut vad det är de känner. Och det är inte alltid lätt, många gånger har de hållit tillbaka så länge att de blivit känslomässigt stumma. De kan inte längre skilja på sorg och oro, rädsla och ilska. Det är en enda röra.
Och det är inte så konstigt, säger hon, det handlar om en form av inre inbördeskrig där olika krafter kämpar om makten, hela systemet går i otakt.

Det handlar om en form av inre inbördeskrig där olika krafter kämpar om makten, hela systemet går i otakt.

Tomas Brytting kallar det här första steget på att identifera sin stress för perception – att upptäcka och erkänna vilken situation man befinner sig i: Mitt liv är alldeles för pressat. Jag vet inte riktigt hur jag vill leva. Jag sviker mina ideal varje dag.
– Det handlar om att sätta igång ett slags fredssamtal med sig själv, säger Veronica Råberg, reda upp de olika trådarna och sedan medla.
Ibland, säger hon, är klienternas problem just moralisk stress. Men många gånger så börjar arbetet med ”pseudomoral”.
Hur menar du?
– Klienterna tror att de försöker leva efter sina värderingar, att det är det som är problemet. Men när vi undersöker upptäcker vi att de bara gjort andras värderingar till sina. De har en existentiell stress, inte en moralisk.

Längtan efter det perfekta
Veronica talar om vår tids ideal, om längtan efter det perfekta: Det perfekta jobbet, den perferkta kroppen, den perfekta hälsan, utseendet, barnen, partnern, semestern, huset, maten. Pressen blir enorm. När de kommer till terapin kan klienterna vara vid bristningsgränsen.
Nu krävs det mod. Först gäller det att stå ut med att känna, bara det kan vara en utmaningen. Sedan kommer smärtan när jag inser att jag lever ett förljuget liv. Sedan det nyfikna utforskandet: Men vad vill jag egentligen? Och så det svåra: Hur går jag från det liv jag lever idag till det liv jag verkligen vill leva.

Tomas Brytting talar också om smärta i samband med den moraliska stressen. Du mår inte bra på jobbet. Du vågar lyfta blicken och ser plötsligt tydligt hur skevt det är. Yrkesetiken säger en sak. Chefer håller med. Men i praktiken går den inte att leva upp till. Du och dina arbetskamrater tullar varje dag på er egen moral.
– Det kan kännas enormt ensamt, säger han, som om det bara är du som ser.
Här gäller det att förska få kontakt, prata med de andra: Jag har upptäckt det här, hur ser du på det? Det är inte alltid lätt. Det är inte bara du som levt i förnekelse, hela gruppen, cheferna, ja hela organsationen har blundat för att situationen är ohållbar. Och ibland är det enklare att leva med skygglappar än att slita bort dem. Tidsstressen kan också göra att det där som Tomas kallar för – Reflektion – inte hinns med. Du får kalla handen.
Likadant om du upptäckt något skevt i ditt privatliv och vill prata om det med dina vänner. Inte säkert att de vill bli oroade, störas i sin självuppfattning, och defintivt inte att du ska riva en reva i drömmen om det perfekta livet. Det som de själva försöker leva upp till.
Nu, säger Tomas har du ett inte så lätt val. Antingen backar du och försöker göra så gott du kan. Han kallar den vägen för: Lojal. Eller också hittar du en lösning, ensam eller tillsammans med andra. Han kallar det för Exit. Du kanske säger upp dig, du ändrar din tillvaro, du väljer ut några få ideal och försöker leva efter dem.
– Jag brukar ge rådet: Börja med att låta  tallrikarna falla.
Vad menar du med det?
– Sluta göra det orimliga oavsett om du har lagt det på dig själv eller det är din arbetsgivare som har pressat dig till det.
Gå hem klockan fem. Jobba inte på helgen. Tryck inte in ett yogapass klockan sex på morgonen om du inte hinner sova tillräckligt.
– Och känn ingen skuld, säger han. Om du inte orkar med ska du inte känna dåligt samvete för dina kunder, elever, vårdtagare eller familjen. Du har inte bara ansvar för dem, du har ansvar för dig själv, för att ge dig själv ett gott liv.
Vem säger det?
– Det säger jag.

ANN LAGERSTRÖM
©lagerstrom.nu
FOTO flickr enligt cc.
Artikel publicerad i Tara vt16.

ANVÄNDA OCH DELA
Dela gärna via länk på nätet.
Vill du skriva ut artikeln och dela den med andra eller använda den i undervisning eller på en kurs får du gärna skriva ut och kopiera den om du anger källan lagerstrom.nu. Men om du vill publicera den på din egen sajt eller i någon annan form av publikation måste du kontakta mig.

“Dags att bli medveten om de mörka sidorna inom oss”

”Om vi är riktigt ärliga, om vi synar oss själva och erkänner våra dödssynder så finns det en chans att vi kan göra världen bättre.”
Författaren Stefan Einhorn om sina egna och andras moderna synder.

DET BÖRJADE MED en frukost.
Nej, det var inte så att de lättjefullt frossade eller vällustigt vräkte i sig. Det var en alldeles lagom frukost med några vänner bara. Plötsligt föreslog en av deltagarna att de skulle ägna morgonen åt att avslöja vilken mänsklig egenskap de tyckte allra, allra värst om.
Initiativtagaren erbjöd sig att börja och sa: Besserwisser.
Stefan Einhorn hör sig själv säga: Snålhet.
Skärmbild_2015-05-03_17_12-2Kanske var det i den stunden, eller möjligen lite senare på dagen, som författaren, föreläsaren och professorn i molekylär onkologi Stefan Einhorn, fick idén till sin senaste bok De nya dödssynderna. Eftersom han redan avhandlat vår snällhet, medmänsklighet och visdom i tidigare böcker, var det hög tid att närma sig det mörka, det som föröder, trasar sönder och förstör?
För hur är det egentligen med de där sju gamla dödssynderna som formulerades av en munk i öknen i Egypten för över 1600 år sedan, är de aktuella än i dag? Eller är det andra handlingar och känslor som nu för tiden är de största hindren för att vi ska kunna leva och göra gott? Och om det är så – vilka är de?

UPPDRAGET VISADE SIG INTE inte vara helt enkelt. Av alla de beteenden vi människor har, vilka kunde komma på fråga? Och om han nu mot all förmodan fick ihop en bruttolista – vem skulle fälla det sista avgörandet? Författaren Stefan Einhorn kände sig rätt vilsen, inte kunde väl han ensam bara fantisera eller filosofera fram vår tids största synder. Nej, han fick ta hjälp av forskaren Stefan Einhorn som via tre olika opinionsundersökningar och över 1200 deltagare till slut lyckades med relativt god vetenskaplig trovärdighet vaska fram vår tids sju mest avskyvärda och destruktiva synder –falskhet, hat, hänsynslöshet, översitteri, trångsynthet, främlingsfientlighet och girighet, i den ordningen.
Han har bett mig komma till ”kontoret”. Det vill säga till den luftiga kombinerade bar och hotellobby som han arbetar i sedan han flyttat från villa in till stan (”Vilken lättnad, ångrar det inte en dag!”).
Vi slår oss ner. Vi dricker förstås kaffe. Vi går rakt på sak.
Är falskhet verkligen vår tids största dödssynd?
– Jag medger att jag också blev förvånad när jag såg resultatet, säger Stefan Einhorn, men 83 procent av försökspersonerna menade att det är det. Och efter ett tag förstod jag varför.
Så här resonerar han: Tillit är ett av mänsklighetens mest grundläggande behov. Ett litet barn är hjälplöst och helt beroende av sina vårdnadsgivare. Hen måste kunna lita på att de där händerna som bär och matar inte är falska och bedrägliga. Och det här behovet av att känna förtroende tar vi med oss in i vuxenlivet. Att bli lurad, dragen vid näsan, ljugen rakt upp i ansiktet tar oss hårt.
Tillit har också visat sig vara en av de viktigaste faktorerna för att ett samhälle ska fungera, skriver Stefan. Om människor

FOTO Thron Ullberg

inte litar på varandra och på samhällets institutioner leder det obönhörligen till en negativ spiral med korruption och segregation som resultat. Och vi, vi lever i ett av de mest tillitsfulla samhällena i världen. Falskhet är ett hot mot allt detta.
Dessutom, menar han, är vi fullmatade sedan barnsben med uppmaningar om att vara ärliga och hålla det vi lovat. Och nåde den som offentligt avslöjas med bedrägerier – minsta obetalda räkning eller klippt kvitto kan orsaka krigsrubriker, medialt gatlopp och krav på avgång eller helpudel. Ett bevis så gott som något på att detta är en genuin svensk nutida dödssynd.

MEN ÄR VÅR TRO på den ärliga svensken inte lite romantisk? Hur ärliga är vi egentligen?
– Så där. Jag tycker jag ser falskhet hela dagarna, folk glider på sanningen, pratar bakom ryggen, säger inte som det är. Men den där småfalskheten hör nästan till, det är mer ett socialt smörjmedel än en dödssynd. Vad skulle hända om vi hela tiden var 100 procent ärliga?
Han har funnit studier som visar att redan i två–tre-årsåldern är barn beredda att ljuga om det gynnar dem själva. Dock är de små enkla att avslöja, eftersom de lätt försäger sig. I tidiga tonåren har ”falskheten” dock förfinats och undersökningar visar att det nästan är omöjligt att avslöja en tolvåring som bestämt sig för att tulla på sanningen. Vi ljuger dessutom ofta, många gånger varje dag. I ett vanligt samtal på tio minuter med en främling så hinner 60 procent dra till med minst en lögn.
Lika falska verkar vi kunna vara när vi lovat något. Ungefär hälften av oss, visar den forskning Stefan letat fram, är i en experimentsituation beredda att bryta våra löften om vi tjänar pengar på det. Och av de 90 000 personer som varje år lovar att älska varandra, vissa till och med ”tills döden skiljer oss åt”, kommer många efter bara några år att gå skilda vägar.
Du själv då?
– Falsk – absolut, jag är väldigt mån om att skydda min omgivning. De som påstår att de alltid är ärliga och säger vad de tycker gör det enkelt för sig själva och lämnar ett spår av förödelse efter sig.

DET ÄR LÄTT att tro när man läser listan över de moderna dödssynderna att de inte handlar om mig. Inte är jag översittare, hänsynslös och främlingsfientlig. Men Stefan Einhorn menar att det hos oss alla finns destruktivitet som det gäller att få syn på och erkänna.
– Om vi är omedvetna om de mörka sidorna inom oss blir vi hjälplösa offer för dessa krafter. Men om vi känner till och accepterar dem kan vi också lära oss att hantera dem.
Och det är inte bara enskilda personer som kan drivas av de dödliga synderna. Hela kulturer kan vara bärare av svärta.
– Ett exempel är den girighet som driver människan att förstöra det ekologiska systemet som vi är helt beroende av.
Det finns förstås grader i syndandet. Att av girighet medvetet släppa ut stora mängder gift i naturen trots att man vet att det kommer att förstöra marken lång tid framöver, skulle kanske de flesta av oss tveka inför. Däremot går det betydligt lättare att måla båten med bottenfärg, ta bilen i stället för bussen, och kasta plasten i soptunnan i stället för på återvinningsstationen.
– En mörk egenskap är inte som en strömbrytare – antingen på eller av, säger Stefan Einhorn. I stället har vi dem i olika grad, eller kanske kommer de fram vid vissa tillfällen. Vi är komplexa varelser.
Någon kan vara korrekt på jobbet och översittare hemma. Vi kan vara hänsynsfulla mot de vi räknar till vår innersta krets och okänsliga mot de som står utanför. Vi kan vara vidsynta i vissa frågor och trångsynta i andra.
– Dessutom vet vi inte vad som händer med oss under extrema förhållanden som olyckor, krig och katastrofer. Under sådana omständigheter kan människor göra fruktansvärda saker mot andra, handlingar som de aldrig trott sig kapabla till.

MEN, OCH DET HÄR ÄR det viktiga – vi kan förändras, det är Stefan Einhorn övertygad om. Det är inte lätt, men det går, det finns det också forskning på. Och det är därför han skrivit boken.
Han vill att vi ska läsa listan, reflektera över en dödssynd i taget och ärligt fråga oss: Jag då? Hur gör jag? Finns det ett drag av översitteri, hänsynslöshet och främlingsfientlighet hos mig? Och hur kan jag få bukt med dem så att jag undviker att bidra till det onda i världen?
Vad tänker du när du går förbi tiggarna på gatan utan att lägga en slant i pappersmuggen? Vad var det egentligen som hände häromdagen när du överlägset fnös åt en kollega som inte kunde hantera det nya programmet i datorn? Och den där ilskan du känner mot din medmänniska, vad står den för?
Falsk berättade du att du ibland är, men hur är det med nummer två, hat?
– Nja, det känns främmande. Jag kan tycka illa om, men hata, nej. Hänsynslös, nummer tre, är jag däremot ibland när jag handlar utifrån bristande omtanke och inte ser vilka konsekvenser som mina handlingar får.
Är du en översittare?
– Nej … någon mobbare är jag inte.
Girig?
– Min fru brukar säga att jag inte söker status genom prylar och pengar. I stället är det viktigt för mig att jag framstår som en just person, och ibland som en klok person även om jag inte alltid är det, och som en smart person. Fan, nu är jag för öppenhjärtig. Nästa.
Trångsynt då?
– Ja. Det är alla. Vi är uppväxta med ett visst paradigm som får oss att se tillvaron på ett bestämt sätt. Vi tror oss veta vad som är rätt och vad som är fel. Det kan vara svårt att både se och rucka på.
Men du, är alla mina tankar om rätt och fel utbytbara?
– Jag respekterar verkligen människor som har förmågan att se olika perspektiv och som säger å ena sidan, å andra, men jag tror inte på total vidsynhet. Det finns vissa saker som uppenbart inte bara är ett annat sätt att tolka verkligheten. Jag har svårt att se att det skulle vara trångsynt att ifrågasätta kvinnlig omskärelse, barnäktenskap och pedofili till exempel.
Är du främlingsfientlig?
– Absolut, den där ingår i våra allra äldsta instinkter, säger Stefan Einhorn. Och inte behöver det handla om människor födda utomlands – olika kön, olika fotbollslag, olika kvarter, klass, åsikter och klädstilar. Att kunna skilja på vänner och okända var en gång i tiden livsviktigt och vi delar alla in människor i de som tillhör vår innersta krets och de som är utanför. Och för att stärka vår gruppkänsla måste vi tycka att den andra gruppen är underlägsen, vi är helt enkelt bättre än de. Det är mycket, mycket farligt, en ödesfråga. Kan vi inte kontrollera de här impulserna, är jag rädd att det går åt pipan.

NEJ, STEFAN EINHORN är inte så naiv att han tror att hans bok kan få läsarna att förändra världen. Men han hoppas, ja han hoppas verkligen, och räknar med, att få en del bassning för att han försöker agerar världsförbättrare.
– Det får jag ta. Jag står för det. Jag vill verkligen bidra en gnutta till en bättre värld, det är därför jag skriver böcker, startar Centrum för social hållbarhet på Karolinska institutet som forskar på medkänsla och ger pengar till välgörande ändamål …
Han blir tyst. Hoppsan, nu sa han det där han inte hade tänkt berätta, att den tidigare boken, Konsten att vara snäll, sålde så bra att det blev pengar över, rätt mycket. Och att han när han lagt undan till sin egen trygghet och lite till barnen insåg att han inte behövde mer och i stället startade en stiftelse. Nu går 30 procent av allt han tjänar dit.
Vad gör stiftelsen?
– Stöder bra forskningsprojekt i låginkomstländer, inriktade på barns överlevnad. I Uganda handlar det om nyfödda, i ett annat projekt om att barn inte ska bli felbehandlade när de har hög feber.
Varför vill du inte berätta om det, frågar jag.
Och nu vecklar han in sig en stund i sina dubbla känslor. Å ena sidan uppmanar han alla andra som har mer än de behöver att de ska berätta om att de skänker, som inspiration. Å andra sidan vill han inte slå sig för bröstet.
– Men nu är det gjort. Och det är väl lika bra.

HAR DU ALLTID varit en världsförbättrare?
– Nej, jag hade en kris för snart 20 år sedan, den gav möjlighet att ifrågasätta mitt liv som karriärist.
Karriärist?
– Ja, det får man nog säga. Mitt livsmål på den tiden var att först bli överläkare, sedan professor och så institutionschef på Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset, precis som min pappa Jerzy.
Och visst blev det så, och visst fick Stefan Einhorn i konkurrens med många andra det där enorma anslaget som säkrade hans cancerforskning ända fram till pension …
– … och sedan ringde jag och tackade nej.
Va!
– Ja, det var den där krisen. Innan den tyckte jag att forskning var det enda viktiga, jag tittade snett på andra som hade, vad jag tyckte, icke meningsfulla arbeten. Jag var uppfylld av den femte dödssynden – trångsynthet.
Vad var det som hände?
– Jag vill inte berätta vad som utlöste den, men det satte i gång starka, känslomässiga upplevelser, som delvis var andliga. Jag har en stark naturvetenskaplig ådra så jag kunde hålla mig från att ramla över kanten, jag behöll min skepsis, men det påverkade mig starkt.
När det lagt sig och livet åter var vardag fanns frågorna kvar: Var det en gudomlig upplevelse eller bara ett känslomässigt kaos? Finns det en Gud, eller inte? Funderingarna ledde till hans första bok, En dold Gud, hans andra, den tredje, och nu hans tionde.
Kan man bli helt syndfri tror du? Fri från alla sju dödssynderna?
– Nej, det är komplett omöjligt, förutsatt att man inte sitter helt still och inte rör ett finger. En människa som handlar riskerar alltid att göra saker som trots goda intentioner får negativa konsekvenser. Det enda vi kan göra är vårt bästa.

Ann Lagerström
©annlagerstrom
Artikeln först publicerad i Tidningen Vi 2014.

ANVÄNDA OCH DELA
Dela gärna via länk på nätet.
Vill du skriva ut artikeln och dela den med andra eller använda den i undervisning eller på en kurs får du gärna skriva ut och kopiera den om du anger källan lagerstrom.nu. Men om du vill publicera den på din egen sajt eller i någon annan form av publikation måste du kontakta mig.

Rapport från Mind and Life Europe ”Individual and Societal Change from the Contempaltive Perspective”. Berlin. Andra dagen.

Vår nedärvda själviskhet är som mässlingen, en farsot som vi behöver hitta ett botemedel  mot, säger den legendariske neruforskaren Wolf Singer och målar upp en hjärna som inte bara är uråldrig, föränderlig utan också helt utan fast ledarskap.

Han ser så bedrövad ut seniorforskaren Wolf Singer från Max Planckinstitutet, när han ställer sig i talarstolen och räknar upp den ena globala katastrofen efter den andra och avslutar med USA:s parlamentarikers sätt att hantera landets ekonomi som han säger hotar “själva begreppet demokrati”. Och allt detta därför att vi inte kan hantera vårt gentiska arv, vår hjärnas uråldriga och på många sätt opraktiska konstruktion.
Han är så krass att han till och med jämför vissa delar av vår hjärnas sätt att fungera med en sjukdom, en slags mental mässling, som han nu vill att forskarna här i rummet ska finna ett vaccin för.
Det handlar om att försöka förstå vad det är i våra nedärvda system som får oss att motarbeta varandra istället för att med-arbeta. Att förstå både de mekanismer som väcker vår medkänsla och de som får oss att försvara oss och sedan hitta övningar som stärker de tidigare och sänker funktionen hos de senare.

Hjärnan är ett extremt komplext självorganiserande system utan ledare, säger han. Och människors hjärnor, även de högst välfungerande hjärnor som sitter här i rummet i Berlin, är inte helt olika sniglars, säger han och väcker en del fnitter i publiken. Skillnaden är bara komplexiteten. Alla grundingredienser finns i stort sett redan hos sniglarna, de har bara byggts på hos oss. Och under du tiotusentals år av utveckling som mänskligheten gått igenom har den samlat på sig kunskap, kunskap som kommer med våra gener.

Det är bara två problem.
Ett: Vi vet inte i vilken situation den där kunskapen skapades, så många av våra reaktioner är rätt svåra att förstå sig på.
Två: Hjärnans gamla kunskap har svårt att ta hand om det som händer oss nu eftersom det inte liknar något den varit med om förut.

Inte konstigt då att en liten grupp från tea-partyrörelsen får för sig att göra något så ologiskt som att sätta hela världens ekonomi i gungning, säger han.
För oss som står utanför är det helt ologiskt att skära av den gren man själv sitter på. Men deras hjärnors försvarssystem har fått för sig att det  är livsviktigt för deras egen överlevnad att vinna just den här kampen.
Det finns ingen moral utanför hjärnan“, säger den seniore professorn, “vi blir inte bättre än vad våra hjärnbanor klarar av. Hjärnan är är vår lycka och vår begränsning, därför måste vi försöka förstå hur vi kan utveckla den.”.

För 20 år sedan trodde denne legenadriske hjärnforskare att han började förstå hur hjärnan fungerar. Syncentra tog hand om synen, minnescentra skötte minnet … men idag vet han betydligt mindre.
“När du ser en hund så tror vi ju att det skapas en slags reproduktion av hunden i hjärnan, en hel förstålig bild av en hund”, säger han nu. “Så är det inte alls. Hundens alla beståndsdelar, de vi begriper oss på och det vi inte är medvetna om handhas av hundratusentals hjärnceller i olika delar av hjärnan, och vi har ingen aning om hur den här splittrade bilden sedan blir till en i vårt medvetande.
Det går inte heller att lära hjärnan vad som helst, den är ingen passiv klump som bara lyder, säger professorn. Och dessutom finns det perioder i livet som är mer läraktiga än andra, pedagogiska fönster. Om man till exempel under en kritisk period täcker över ena ögat hos ett barn (läs råttor) så tror hjärnan att det bara finns ett öga och kopplar helt enkelt loss det övertäckta ögat från synsystemet. Så även om man efter någon vecka eller två tar bort lappen kom det helt fungerande ögat aldrig mer att se. Hjärnan känner inte igen det.
Ska vi lära något nytt måste också hjärnan uppfatta det som konstruktivt och användbart annars sorterar den snabbt bort det. Den nya måste dra igång de inre bekräftelse- och belöningssystemet helt enkelt.
Så, ska vi få ordning på våra trubbiga relationsverktyg så gäller det att finna pedagogiska knep som hjärnan kan och vill ta in, säger Wolf Singer och tittar uppfordrande på församlingen av hjärnforskare, psykologer, meditationslärare och yoga- och mindfullnessinstruktörer.

Själv blir jag fascinerad av hans bild av hjärnan och de där 100 miljarder självorganiserade cellerna som gör att jag kan sitta här i Rödabergen denna måndag och efter att ha kastat ett öga på mina anteckningar minnas vad professorn sa. Men jag blir också lite orolig över hans sociala ingenjörskonst. Om nu hjärnan är en så komplicerad varelse, så sammansatt och dessutom självreglerande, kan vi då tro oss kunna skapa pedagogiska metoder som ska fostra medkännande människor.
Eller som ekonomen Dennis J Snower sa nästa dag: Bara för att man fostras till medkänsla innebär det inte att vi vet vad denna känsla kommer att användas till. Alla som är kreativa skapar inte gott.

Fler rapporter kommer.