ANN
LAGER
STRÖM
LIVSFILOSOFI FÖR 2000-TALET

PATRICIA TUDOR SANDAHL | Livsvisdom är att veta att mörkret kan vändas i ljus

”Nej, Livsvisdom är inte ett citat som går att sätta upp på kylskåpet.”
Och inte är det heller någon form av kunskap, eller hur.
”Och inte tankar.”
Är det en känsla?
”Nej knappast.”
Det är något annat alltså.
”Hm.”


Vårsolen skiner in genom de höga fönstren i författaren, föreläsaren och psykoterapeuten Patricia Tudor Sandahls lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Vi sitter i var sitt soffhörn och vrider och vänder på ordet livsvisdom. Eller inte på ordet, utan företeelsen. Nu när Patricia snart fyller 80 (”Nej, det är inte bara en siffra.”) är min fråga vad hon har hon lärt sig genom livet, och kan det kallas för visdom?
Först slår hon ifrån sig.
– Ärligt talat blir jag lätt skrämd när de som läst mina böcker kommer fram och berättar vad de betytt för dem. Glad och skrämd. Tacksam över att det jag skrivit lindrat något. Skrämd för att jag är så mycket mer än den där kloka och eftertänksamma. De skulle bara veta. Hemma är jag högst halvbra på att leva. De klokaste finns i mina böcker.
Ja ordet livsvisdom visar sig vara mer svårfångat än vi trodde, följ med på en livsresa och få många kvar.

Det började inte bra. Livet. Föräldrarna var för unga. Kriget kom för fort. Fattigdomen var så tröstlös där på de sjabbiga bakgatorna i industristaden Manchester i England. Och knappt var Patricia född så blev pappa inkallad. Mamma och Patricia evakuerades till landet till Todmorden. Bort från bomberna, smutsen och allt det grova till ett vackert hus, fina gardiner, klänningar, te och pianospel hemma hos kvinnan som ville bli kallad Auntie. 
– Jag älskade henne över allt ända tills hon dog. 
Auntie tog sig an. Patricia sattes i klosterskola och vann mästerskap i konståkning. 
Så du har varit isprinsessa?
– Det var min biljett bort. Det hade kunnat bli min framtid.
Under hela sin uppväxt pendlade hon mellan överklassen och arbetarkvarteren. Klädde upp sig på väg till skolan, klädde ner sig på väg hem.
– Hur skulle jag handskas med det där? Allt var fullt med motsättningar. Allt var paradoxer.

 En människa föds utan förståelse, utan verktyg. Och den första tiden gäller det att överleva.

En människa föds utan förståelse, utan verktyg. Och den första tiden gäller det att överleva.

En människa föds utan förståelse, utan verktyg.  Och den första tiden gäller det att överleva. Att ta in. Försöka begripa. Värja sig mot pappas händer som ömsom piskar och smeker. (”Han var vild. Skadad av sin egen barndom och kriget, men inte förstod jag det då.”) Bli streetsmart. Veta när hon ska tala ”the kings English” och när hon ska plocka fram gatans språk. 
– Som jag briljerade. Kunde härma överklassen perfekt. Men nu, här för mig själv när jag är ensam hemma, så släpper jag all fernissa och låter min Manchesterdialekt komma fram.
Varför det?
– Det är så befriande.

Nej, dubbellivet gav inte Patricia Tudor Sandahl livsvisdom. Inte då. Bara en insikt om att hennes situation inte var bra och en erfarenhet av att det finns något som skulle kunna kallas inre visshet. Något, någon, som skyddar, försvarar och vet vad som krävs. ”Du måste bort härifrån”, löd det inre meddelandet. ”Bara bort.”  Men vart?
– Jag har kvar den där bilden, upplevelsen av att det finns någon slags kärna inom oss, säger hon. Jag kan inte hitta något bra ord. Något som är sant kanske, något som vet. Något som är en del av det som vi med tiden kan komma att kalla livsvisdom, men som inte kommer av erfarenhet utan funnits där redan från början.

Vid 17 rymde hon. Ett kort äktenskap med en man av börd. Ett svek. Ett självmordsförsök, som ett rop på hjälp. ”Jag hade ingen stadga. Inget att falla tillbaka på”. En lärarutbildning. Återigen det där inre trycket: Bort, bort. Och så det överraskande erbjudandet från en man vid namn Ian Dunlop som ville att pedagogen Patricia Tudor skulle hjälpa honom lära svenskar tala engelska. (Kanske minns några av er som tittade på tv tidigt 70-tal. En man i en länstol som bligar vänligt in i kameran och säger långsamt: ”A cup OF Tea.” Nickar och upprepar: ”A cup of tea.” Och så den där uppmaning som blev ett talesätt: ”Say after me, please!”). (Här i Öppet arkiv, SvT.) 

Det skulle blivit ett år, men hon stannade kvar. Efter trevande studier på Stockholms universitet ännu ett erbjudande. Den legendariske sociologen Joakim Israel hävdar bestämt att arbetarflickan ska bli akademiker. Hon doktorerar. Hon undervisar. 
– Det har hänt mig flera gånger att andra människor sett mig tydligare än vad jag gjort själv, säger Patricia nu. Jag vet, det är inte särskilt originellt att säga att vi växer i relation, men när jag ser tillbaka på mitt liv så är det så. Någon annan har initierat och något inom mig har svarat. Jag har väckts till mig själv genom någon annans blick. 
Det där tycker hon är intressant. Hur vi människor träder fram, succesivt, hur det som till en början är suddigt och med svaga konturer sakta klarnar. Vi blir tydligare både inför oss själva och därmed också för andra. Kanske är det livsvisdomen, en slags klarningsprocess?
– Vi blir tydligare, men aldrig helt tydliga. Det fanns en tid när jag trodde att jag genom terapi skulle få ordning på allt: barndomen, skammen, alla de tillkrånglade känslorna. Men det var helt fel. Allt finns kvar.

Kanske är livsvisdom en klarningsprocess.
Vi blir tydligare både inför oss själva och andra.
Patricia Tudor Sandahl

Ett år i Sverige blev ett helt liv. 
– Så svensk är jag nu att jag tänder ljus mitt på dagen, säger Patricia och pekar på bordet bredvid kaffekopparna.
Ett nytt äktenskap. En dotter. Den första. Nu var det Patricia som svek. Som lämnade allt för en brinnande passion. Nu var det hon som inte var den förälder som ett barn behövde.
– Tänk att det går i arv. Att jag gjorde så här trots att jag varit med om det själv. Att jag prioriterade mina behov framför hennes. Men jag såg inte. Inte ännu. 
Ändå. Trots allt. Erfarenheten gav henne ännu en möjlig ledtråd till vad livsvisdom också kan vara.
– Den där passionen förde med sig mörker och ännu ett självmordsförsök, men också något nödvändigt. Jag insåg att jag behövde hjälp.

Hon talar om förmågan att inte låsa sig vid föreställningar om hur livet ter sig. Inte fastna i tanken: Det kommer alltid vara så här! Utan att istället försöka se hur allt är en rörelse där det ena leder till något annat än vi kunde förutse.
– När jag gjort mitt första självmordsförsök så var det en kvinna som sa till mig att också det här kommer att gå över … it will pass. Det var svårt att ta till sig då när jag var mitt uppe i en hjärtesorg. Men idag kan jag leva det. Mörkret kan vändas i ljus. 
Kunskapen om hur livet ska levas och den livsvisdom som följer med den kommer inte i en logisk följd där den ena insikten bygger på den andra, konstaterar vi medan solen drar sneda streck över parketten. Några ord från tidigt 60-tal kan bli till en bärande livsstrategi betydligt senare.

Mörkret kan vändas i ljus. Också det här kommer att gå över.
Patricia Tudor Sandhal

Ännu ett äktenskap. Den här gången med psykologen och numera professorn Christer Sandahl, han som fortfarande delar hennes liv och som är bortrest till Uddevalla idag.
– Vi träffades över ett rorschachtest. Jo, det är sant. Jag gick en av mina utbildningar till psykoterapeut, vi satt vid samma bord. Och efter att ha stirrat en stund på de där konstiga bläckplumparna fick vi ögonkontakt och utropade gemensamt utan ord: Det här är ju helt galet! 

Ännu har barndomen inte kommit ikapp henne. Den är bara berättelser som hon kastar omkring sig i sällskap. Som en exotisk krydda i de borgerliga salongerna. ”Tänk så tokigt att pappa kastade brorsan nerför trappan!”
Så kommer det till ett avgörande. Patricia Tudor Sandahl får cancer i livmodertappen. Och med cancern följer dåtidens grymma behandlingar. I 26 timmar första gången, 18 timmer den andra, ligger hon ensam utan att få röra sig på en brits i ett blyinfattat rum. I slidan en stav med radium.
– Det var fasansfullt. Vart skulle mina tankar ta vägen. Vart skulle mina känslor vända sig. Det fanns bara en väg. Inåt. Och där inne öppnade sig barndomen. Jag trodde att jag höll på att bli psykotisk. 

Kanske kom det inte helt från ingenstans. Efter den stora passionen och det känslomässiga kaos som den lämnade efter sig fann hon hjälp hos en legendarisk kvinnlig psykoanalytiker. I åratal möttes de flera gånger i veckan. Nej, det var inte riktigt renlärigt, den tysta analytikerns som sitter och hummar bakom den liggande klienten, mer av ett samspel, ett möte. Men trots den intensiva analysen lyckades Patricia separera huvudet från känslorna. Hon talade om det, men det berörde henne ändå inte på djupet.
En av effekterna av analysen var att hon en dag fastna för en bok med intensivt grönt omslag och den nästan oläsbara titeln: Schizoid Phenomena Object Relations and the Self, av den brittiske psykologen Harry Guntrip (1901-1975).
– För första gången läste jag en bok i psykologi som handlade om mig. Jag förstod inte bara teoretiskt utan kunde rent konkret erfara att det objektrelationsteorin hävdade var sant. 
Nu tar hon fram ett citat från minnet. Något som kanske också är kopplat till livsvisdom.
– Det är den danske filosofen och matematikern Piet Hein som skrivit någonstans ungefär att visdom är att veta allt om människans dårskap inifrån sig själv.
Hon läser och det blir ännu tydligare för henne hur hennes tidiga relationer präglat henne. Hur hon fortfarande lever dem. Hur mammans unga vilsenhet och pappans frånvaro och våld är en del av henne. Och hur Auntie med sin omtanke och värme delvis givit henne andra förutsättningar. Det inre trycket är där igen: Hon ska introducera objektrelationsteorin i Sverige.
Att öppna sig för nya tolkningar, en ny förståelsen är kanske också det en del av livsvisdomen. Att låta ens världsbild utvidgas, att ta in mer och mer av både vårt inre universum och den yttre verkligheten. Insikter som ger ett nytt seende.

Visdom är att veta allt om människans dårskap inifrån sig själv.
Piet Hein

Det inre flödet fortsatte efter sjukhusvistelsen och Patricia åkte ner till landet på Österlen och började skriva. Under tre veckor utan uppehåll tecknade hon ner allt som virvlade inom henne. 
– Det var mycket som jag visste, men ändå inte visste, säger hon nu.
Och när texten var klar skickade hon den till sina tre yngre syskon för ett avgörande. Var det sant det hon mindes. 
– Det var med hjärtat i halsgropen som jag tryckte på sänd. Bara de tre kunde avgöra om jag höll på att bli galen. 
Vilken lättnad när de bekräftade. De hade också varit med om detta hemska. Och för första gången sedan de var små så träffades de fyra syskonen i England. 
–   Den här gången kunde jag inte värja mig när min bror berättade att det var helt sant att pappa slängt ner honom för trappan. Historien blev verklighet. Jag stod nästan inte ut.

Att minns är att vara en del av något. Själva ordet att minnas på engelska, remember, handlar om att vara en del av något, berättar hon. Man är ”member” i en organisation, en arm kan på engelska vara en ”member of the body”. Att re-member blir därmed att återknyta till sin egen historia, bli en del av den. 
Kanske är det också en ingrediens i livsvisdomen, funderar vi medan kaffet kallnar, att inte förneka utan öppna sig för alla livets ingredienser. Livsvisdom som en form av smärtsam realism. 

Kanske är visdom att inte förneka utan att öppna sig för alla livets ingredienser.

Nu kommer funderingar slag i slag. Och den där realismen handlar kanske inte bara om minnen utan också om vår egen roll, vårt sätt att samspela med världen. Att se oss själva, hur vi agerar. Att känna vad vi känner oavsett vad vi tycker om det. Att konstatera att det är som det är.
Barndomsskildringen som från början var ett livräddningsprojekt blev en bok Ett himla liv. Som blev en bok till, den här gången om hur man kan söka sig själv genom att skriva, Ordet är ditt. Responsen från läsarna såg Patricia som ett slags tecken. Eller snarare det där inre något uppmanade henne, insisterade, hävdade att hon hittat sin uppgift. Sitt kall.
– Jag var inte troende, klosterskolan gjorde mig tidigt till ateist, men nu upplevde jag till min egen förvåning något som var mycket större. Jag kände att det var ett tecken. Jag skulle fortsätta att skriva och använda mitt liv som exempel. 
På senare tid har hon närmat sig tanken att alla människor har en specifik uppgift och att det här var hennes. 
– Det kan ta ett helt liv att komma fram till den, säger hon, men när man väl upptäckt den måste man ta sitt liv på allvar.

Hon sa upp sig. Från allt. Mottagningen där hon tog emot sina klienter. Institutet för psykoterapi, SAPU, som hon startat och där hon och andra lärt ut terapi med inriktning på objektreltionsteorin. Och så började istället skriva bok efter bok. Eller hur var det?
– Du vet, det är egentligen inte skrivandet som jag är ute efter utan att tala. Redan på universitetet upptäckte jag att jag hade en förmåga att beröra andra. Att de ville lyssna på mig. Jag skriver böcker för att få komma ut och tala. Och som min gamla handledare sa: The things that is worth saying kan sägas enkelt.
Så har hon framträtt för oss de senaste 17 år med kloka reflektioner om åldrandet, dygder, dödssynder och kallelse. Den resonerande skribenten, den lugna rösten i radio med den lätta brittiska accenten. Bakom den offentliga ytan har livet fortsatt – krockarna, paradoxerna, slitningarna och njutningarna. 
– Kanske är det också en form av livsvisdom att inse att vi är paradoxala. Att jag i vissa stunder är vis och i andra dåraktig. I ena stunden tålmodig, i den andra otålig. 

Kanske är det också en form av livsvisdom att inse att vi är paradoxala. Att jag i vissa stunder är vi och i andra dåraktig.

Nu berättar hon om många år av försök till försoning med den äldsta dottern Hedda. Det brustna förtroendet och tilliten som behövde återupprättas. Hon berättar om sjukdomar, hennes egen och de näras, om bristande självkänsla, om en misslyckad flytt som nästan tog musten ur henne, om kärleken till barnbarnen och om att åldras.
– När jag var yngre tänkte jag att mognad skulle innebära att jag skulle bli det ena eller andra, och nu vet jag att it never gonna happen. Jag brottas med samma saker idag vid 79 som jag kämpade med vid 30, 40 och 50. Och jag antar att jag kommer att brottas med dem på min dödsbädd. 
– Förr såg jag min egen utveckling som en spiral, jag kom hela tiden tillbaka till samma sak. Men nu tänker jag att det mer som en borr. Även om det är samma frågor jag håller på med så kommer jag hela tiden längre och det fördjupar den människa jag är.

Jag brottas med samma saker idag vid 79 som jag kämpade med vid 30, 40 och 50. Och jag antar att jag kommer att brottas med dem på min dödsbädd. 
Patricia Tudor Sandahl

Gör livserfarenheten livet lättare? Nej, inte heller det stämmer. Lättare att bära kanske, men på många sätt lika smärtsamt. Som nu när hon om bara ett år ska fylla 80. Allt det där kroppsliga förfallet som hon inte var beredd på skulle beröra henne så starkt. Alla de där drömmarna hon hade om hur ålderdomen skulle bli som hon nu inser inte kommer att uppfyllas. Det är svårare än hon tänkt sig. Men där finns också något annat. Den allt djupare kontakten med något eller någon som är större än hon själv, den som hon vill tro, och hon betonar vill, är en personlig Gud.
– Jag vet inte om det är visdom, eller att jag bara är gammal, men på senare tid har jag känt lite av det där som grekerna kallade apatheia, den heliga likgiltigheten. Inte så att jag inte känner något längre, absolut inte, men jag är inte bunden vid att saker ska bli på ett visst sätt. Det är en form av frihet, självständighet.
När eftermiddagsljuset nu flyttat sig bort till skrivbordet där datorn med det nya manuset står uppslagen summerar vi. 
Är livsvisdom ett slags förhållningssätt?
– Ja kanske det.
En potential som finns när vi föds men som kan växa med oss. En vilande förmåga att förstå sig själv i ett större perspektiv på ett sådant sätt att det får konsekvenser för hur man lever sitt liv.

Livsvisdomen går inte att söka, den måste levas. Och den är inte något man förvärvar en gång för alla. Den kommer och går.
Patricia Tudor Sandahl

Vi är inte riktigt nöjda. Det låter lite för definitivt. Lite för skolboksaktigt. Något som skulle kunna bli en kylskåpsmagnet.
– Två saker, säger Patricia. Ett. Den går inte att söka utan måste levas. Två. Det är inte något man förvärvar en gång för alla. Livsvisdomen kommer och går.

Ann Lagerström
Artikeln tidigare publicerad i Modern Psykologi.
Foto: Paulina Westerlind, tudorsandhal.se


BÖCKER i URVAL

• Ett himla liv.
• Den tredje åldern.
• Tid för förändring.

Och många många fler.

HEMSIDA

tudorsandahl.se


LIVET

FÖDD| Manchester, England, 1940.
FAMILJ: Maken Christer Stendahl, döttrarna Hedda och Rebecka, barnbarnen Ottilia, Jakob, Johannes och Santino David.
UTBILDNINGAR:Lärarexamen, fil. Lic. I sociologi, fil. Dr. I pedagogik, leg. Psykolog, leg. Psyktoerapeut, specialist i klinisk psykologi.
GJORT: Undervisat, konsultat, tagit emot klienter, skrivit, talat, dansat …
STARTAT: Sandhal Parterns, psykologkonsultfirma som hon drev med sin man Christer Sandahl.
SAPU, Stockholms Akademi för Psykoterapiutbildningar.
Conveium Österlen, mötesplats för andliga och existentiella frågor
TRO: Kristen, efter 40 år av ateism.
: Silvermedalj i konståkning, dansant flamenco och tango, och genomkorsat Gobiöknen.

Leave a Reply