IRVIN YALOM | Ingen kan leva mitt liv åt mig

Han är 90 år och har precis börjat upptäcka helt nya sidor hos sig själv. Som det där att han inte är självständig. Som det där att sorg inte alls var vad han trodde. Som att meningen med livet nog är att bidra med något till någon.

Han heter Irvin Yalom och är en av vår tids främsta existentiella psykoterapeuter. Nu möts vi digitalt med ett hav och en kontinent mellan oss.

”Tänk att jag fortfarande har så mycket att lära av livet!”
Den berömde psykiatrikern, den erkände existentielle psykoterapeuten och professorn emeritus från Stanford University Irvin Yalom har precis fyllt 90 och upptäckt något som förvånar honom: Han har aldrig varit en självständig människa. Han har aldrig som vuxen upplevt något bara för sig själv, utan alltid tillsammans med, eller genom, någon annan. Allt, precis allt, har han delat med sin enda dejt, sin stora kärlek, livskamrat och författarkollega Marilyn. Och nu när hon är bort vet han inte längre hur man tar emot världen.
Men istället för att förfasa sig eller skämmas säger han:
– Visst är det intressant.

Trots att 865 mil skiljer oss åt och våra ansikten är inträngda i en digital kvadrat är han närvarande på det där sättet som hans klienter så ofta vittnat om. Han sitter bekvämt, lite tillbakalutad där i arbetsrummet några hundra meter från villan i Palo Alto, den som han och Marilyn delat i så många år. Bakom honom överfyllda hyllor med tusentals böcker som han inte vet vad han ska göra av. (”Vem vill ha dem tror du”, frågar han mig, ”snart är jag också död.”) 
Och så funderar han vidare kring det där som upptar honom så just nu.
– Häromdagen såg jag en man som satt ensam på en bänk och njöt av solnedgången.  Han behövde ingen annan för att vara närvarande, för att njuta. Jag vill bli den mannen. En som inte behöver dela något med någon. En som kan uppleva verkligheten själv.

Det är ett och ett halvt år sedan Marilyn dog, och hela processen från första läkarbesöket, cancerbehandlingarna, hennes död och hans plågsamma sorgeprocess har de tillsammans dokumenterat i boken A matter of death and life (2021). Hon har skrivit om sin sjukdom. Han om att vara anhörig och att mista. Och fortfarande är han mitt i sorgen, utkastad från sitt vanliga liv, inkastad i en annan värld där hon inte finns och där hela hans relation till sig själv och världen måste omprövas.

Mänsklighetens fyra stora frågor
På ett plan förvånar det honom: Finns det verkligen något kvar att lära sig om sig själv efter 65 år som psykiater och psykoterapuet och åtskilliga egna terapitimmar? Och på samma gång är hans nuvarande situation en bekräftelse på hans egen tolkning av vad det är att vara människa. 
Människan, skriver han i en av sina böcker, styrs inte av sina begär, inte av sina felaktigt inlärda beteenden och inte av sin realtion till sina föräldrar, som många psykologiska skolor menar. Nej, hon störs och stärks av mänsklighetens fyra stora frågor: 

• Vad innebär det att jag är fri, att jag måste fatta mina egna beslut och ta ansvar för dess konsekvenser?
• Hur ska jag hantera att jag i grunden är ensam, att ingen kan leva mitt liv åt mig?
• Hur kan jag skapa mening om ingen djupare mening finns?
• Och sist, och kanske starkast, hur ska vi förhålla oss till det där märkliga att vi föds bara för att efter ett antal år dö?

Allt handlar om det
Det är de här allt handlar om, menar han, det är de här fyra grundfrågorna som ligger under alla de problem som människor kommer till honom med, oavsett om de vill prata om sin partner, mamma, jobbet, eller brist på självkänsla. Och det spelar ingen roll hur mycket vi försöker lösa alla svårigheter om vi inte börjar sortera vår relation till själva tillvaron och utforskar vad det innebär att vara född som människa, och komma fram till våra egna svar.

Efter Marilyns död har jag blivit irrationell, märkligt, men jag låter mig hållas.

 Inte så att han tror att vi någonsin kommer fram, att vi blir klara. Titta på honom själv där i arbetsrummet, förundrad över hur han så här i mer än mogen ålder förvånar sig själv.
– Vet du, efter Marilyns död har jag som uppfattat mig som rationell, och som aldrig trott på någon religion eller något översinnligt blivit irrationell. Trots att jag är övertygad om att det inte finns något där på andra sidan så tröstar jag mig med att efter döden ska jag få träffa Marilyn. Du förstår, jag tänker till och med att vi kan ligga i samma kista. Jag vet att det är absurt, ändå gör det mig lugn och glad, så jag låter mig hållas. 

Kanske borde han ha varit förberedd, han som forskat på sorg och ägnat decennier åt att leda soregegrupper. Men kanske hade Irene, en av hans klienter, rätt. Den som inte varit med om något vet inte vad han talar om.
Men innan vi återvänder till Irene, låt oss backa, ta en titt på Irvin Yaloms liv som löper parallellt med den humanisitiska psykoterapins framväxt under det senare 1900-talet

Ensammast bland de ensamma
Det var inte kul att vara pojken Irvin. Hans föräldrar var judiska flyktingar från den ryska lilla staden Celtz nära polska gränsen. I USA tog de över en livsmedelsaffär på First and Seaton Street i Washington. Familjen bodde en vånging upp och Irvin fick stränga order att inte leka med barnen på gatan i den slitna och segregerade stadsdelen. Rådet var inte svårt att följa eftersom barnen inte heller ville leka med honom. Irvin var den ensammaste bland de ensamma. Mest var han på biblioteket. Och ibland spelade han och pappa schack. Det var fina stunder, men ofta kom mamma och störde. Mamma som han beskriver som ”högfärdig, maktlysten, påträngande, manipulativ, misstänksam, hämndlysten” och inskränkt.
När han är 14 vänder livet. De flyttar, Irvin börjar ny skola och träffar Marilyn som introducerar honom till en ny värld. Marilyn, hon som visade sig vara hans enda och livslånga kärlek.

Stillsam opposition
Var den där ensamma barndomen bara av ondo, frågar jag det där platta ansiktet med den välvilliga blicken på skärmen. Eller är det så att det är på grund av den som du alltid har kunnat förhålla dig självständigt, alltid varit i en form av stillsam opposition.
– Jag vet inte, säger han, kanske det. Men du har rätt i att jag aldrig kunnat hålla mig till reglerna, aldrig velat tillhöra en grupp, och tack och lov inte anslutit mig till någon psykologisk skola. 
Han läser medicin, han läser psykiatri, han går i en 600 timmar lång, och enligt honom själv meningslös, psykoanalys hos Olive Smith, som själv analsyerats av Frieda Fromm-Reichamn, som i sin tur gått i analys hos självaste Sigmund Freud.
 – Inte en enda gång tog hon upp det enda som var väsentligt för mig, döden. Jag var skräckslagen, men det upptäckte hon inte.
Varför det tror du?
– Hon var nog räddare än jag.

Brutit alla regler
Och det är där på analyssoffan, med Olive sittandes hummandes bakom honom, som han inser att terapi inte är en fråga om teorier eller tekniker. Terapi handlar om allt det han inte lärt sig på läkarlinjen, allt det som Olive inte gav honom. Psykoterapi bygger på relationer, på mötet, på att få kontakt. Riktig kontakt, öga mot öga, inte terapeut och klient, utan människa med människa. 

Och det är den vägen han vandrat. Längre och längre bort från de psykiatriska diagnoserna och medicinerna, längre och längre bort från psykologiska teorier och idéen att en terapeut ska vara neutral. 
Du har nog brutit alla regler som en terapeut bör följa, säger jag.
– Kanske det.
Och så räknar jag upp: 
Du delar med dig av ditt eget liv till patienterna, till och med dina drömmar.
– Ja, det har visat sig vara väldigt hjälpsamt.
Du har låtit dem läsa dina journalanteckningar.
– Ja, en gång gjorde en klient och jag upp att vi båda skulle summera våra intryck efter varje terapitimme – och så bytte vi. Läste varandras texter och utgick nästa gång vi träffades från våra reaktioner på våra reaktioner. Det var väldigt intressant. Sedan gav vi ut det i en bok. (Every Day Gets a Little Closer, 1974)
En gång la du dig ner på sängen bredvid en döende patient och höll hennes hand.
– Ja, så var det.

Hur kan man inte vara berörd av någon man träffar i många timmar och vars liv man får dela. 


Du har lånat ut pengar till klienterna.
– Ja, men det var bara en gång, skrattar han.
Du går hem till dem?
– Javisst, det borde fler göra. 
Du fäster dig vid dina patienter, och berättar om dina känslor för dem.
– Hur kan man inte vara berörd av någon man träffar i många timmar och vars liv man får dela. 
Du talar om för dem när de gör dig glad eller sårar dig.
– Det är viktigt att de vet vad som händer mellan oss.
Du har grälat med dina klienter.
– Ja, som med Irene.

Psykoterapeuter överskattar sin förmåga att förstå
När Irene sökte upp honom hade han en bestämd uppfattning om vad det var att sörja och han tyckte att hon borde ha kommit längre i processen. Han försökte få henna att sluta sörja sin döde man. Det var dags att rycka upp sig. Men hon vägrade. Det blev en dragkamp, han tyckte han hade rätt. Hon sa att han inte visste vad han talade om:
”Hela det där talet om att jag ska släppa taget om Jack, vända mig mot livet igen, öppna mig för nya relationer – det är ett enda stort misstag. Den typ av misstag man får höra från självbelåtna personer av ditt slag som aldrig har drabbats av någon svår förslust.”
De bråkade. Han hävdade att om en psykiatriker skulle behöva ha varit med om allt som hans patienter lider av skulle det inte finnas någon psykiatri.
”Måste jag ha haft schizofreni för att behandla schizofrena”, säger han i vredesmod.

Nu vet jag att sorgen har sina egna vägar, följer inga givna steg eller processer.


Men nu ger han henne rätt. Han visste faktiskt inte vad han pratade om. 
– Nu vet jag att sorgen har sina egna vägar, följer inga givna steg eller processer. Du vet, jag kan fortfarande inte efter 1,5 år titta på några bilder av Marilyn. Jag har vänt på det där vackra porträttet som hänger i vardagsrummet så att ansiktet är mot väggen. Ibland försöker jag glänta på det, men det gör så ont, varför ska jag utsätta mig för det? 
Tror du att det gäller andra problem också som klienterna kommer med – skilsmässor, svag självkänsla, depression.
– Jag tror att vi psykoterapueter överskattar vår förmåga att förstå. 

Sorgen gör honom förvånad
Mycket förvånar honom med hans egen sorgeprocess. Som att han helst vill vara ensam. Att sorgen gör honom stum. Och inte minst att han, 90 år gammal, blivit så kåt. Han fantiserar om kvinnor han känt och möter. Har svårt att hålla bort blicken från deras bröst när han talar med dem.
– Jag frågade mina kollegor om det där och då visade det sig att det inte är ovanligt alls, det ingår i det som sörjande inte berättar. Vi försöker sörja på ett accepterat sätt. Och den här lusten är ju rätt opassande, ler han.
Kanske är det ett sätt att få igång energin, tänker han, en väg bort från den där stumheten. Eller också är det en omväg, en vuxen mans längtan efter bröstet, efter mamma, efter att inte längre behöva vara så ensam och utkastad i världen i mötet med döden. 
– Freud hade kanske inte alltid fel, säger han.

Terapi är två människor som utforskar tillsammans
I samma veva som Irvin Yalom startar sin karriär som psykiater växer den humanistiska rörelsen inom psykiatrin och psykologin – man söker sig bort från teorierna och börjar istället utveckla relationen mellan psykoterapeuten och klienten.
– Det är där jag rört mig, i det interpersonella, säger han efter att ha hämtat ett glas vatten. När jag träffar mina klienter är vi två människor som samtalar, två människor som försöker utforska vad det är att leva, vad det är att vara människa, vad det är att vara vi två i det här rummet just nu, oavsett vad det finns för teorier och tekniker. Du vet, om vi inte kan vara ärliga mot varandra, om vi inte fungerar med varandra, hur ska vi då kunna fungera utanför terapirummet med andra?
– Efter en halvtimme ungefär brukar jag säga: Och vad tycker du om vårt samtal? Hur fungerar vår relation? Har vi det bra med varandra? Ställer jag rätt frågor? Hade du varit hjälpt av några andra? Och så delar vi.
Men om du berättar så mycket för dina klienter, suddas inte gränserna mellan er ut.
– Jag är inte personlig för min egen skull, bara om det gynnar den som sitter mitt emot mig.

Tagit filosofin till hjälp
Och det han inte lärt sig av sina klienter har han funnit hos de existentiella filosoferna, som Søren Kierkegaard, Martin Heidegger och Karl Jaspers. Det är med inspiration från dem som han formulerat sina fyra grundfrågor, och sin syn på människans liv som ett livsvlångs utforskande av vad det är att finnas till. Människan som en rörelse, en varelse i förändring i mötet med sig själv och världen.

Irvin Yalom och hans Marilyn får fyra barn. De börjar skriva böcker, hon om fransk kultur, han om sig själv, sin syn på psykoterapi och många berättelser om sina patienter. 
– Det var som en stafett. Jag skrev en bok, och så skrev hon en, och så började jag på en ny. 
Han får en tjänst på Stanford University, de flyttar till Palo Alto, han blir internationellt uppmärksammad och livet flyter på.
Fram till 2019 då Marilyn får cancer i benmärgen. Hon går på behandling, ingenting hjälper och hon bestämmer sig för att mot slutet begära assisterad dödshjälp, en möjlig utväg i Kalirfornien för någon i livets slutskede.
”Inget liv. Inte mer,” säger hon till Doktor P. 
Och trots att hon är mycket svag och har så ont lyckas hon suga i sig dödsdrogerna. Hon somnar in. Han kysser henne på pannan.
– Jag vet inte om jag borde ha gjort det, säger han till mig nu. Du vet, hon hade redan blivit så kall, så kall. Och nu kan jag inte glömma det. Det var en iskyss, den kommer att förfölja mig resten av livet.

Börjat i terapi vid 90
Nu vid 90 har han börjat i terapi igen, för att hantera sin nya situation, för att förstå, för att bli en ny Irvin, bygga upp ett nytt liv. Det är viktigt för honom som person men också som psykoterapeut. 
– Alla terapeuter bör till och från själva gå i terapi, konstaterar han.
Han arbetar lite fortfarande. Inga långa terapier, sådana kan han inte utlova. Men korta. Ett enda tillfälle. Via Zoom. Och så skriver han på ännu en bok. Utan den vore det svårt att leva vidare, säger han.
– Jag hör inte så bra längre, maten smakar inte, jag känner inte mycket doft, minnet är inte det bästa – och sex, vad är det för någonting, frågar han mig och anar jag en lätt blinkning eller är det bara inbillning?
– Utan mina klienter och skrivandet skulle jag bara vara en gammal man som iakttar sin egen fysiska och mentala upplösning. 

Jag är den äldsta människa jag känner. Det är mycket märkligt. Jag bär nu ensam alla minnen jag delar med de döda


Och så efter en kort paus.
– Jag är den äldsta människa jag känner. Det är mycket märkligt. Jag bär nu ensam alla minnen jag delar med de döda. När jag går genom vårt älskade hus tänker jag: Bara jag vet vad det är för mening med de här tingen – varför de är här, vad de har betytt. Allt det försvinner med mig.

Inte längre någon dödsskräck
Och hur är det med döddskräcken nuförtiden?
– Det är det som är det konstigaste. Nu när det är nära är jag inte rädd alls. Eller också blev jag faktiskt botad när jag gick i terapi hos Rollo May (en av den humanistiska psykologins förgrundsfigurer) en gång i tiden. Jag pratade och pratade om döden, timme ut och timme in, och när terapin var avslutad kändes det mycket bättre. Däremot var det värre för honom. Vi blev nära vänner och senare berättade han att allt det där dödssnacket hade väckt hans egen skräck. Jag hade överfört min rädsla på honom. Sånt kan också hända i terapi.
–  Nej, Jag tror faktiskt att jag kommer att dö lugn. Som den antika filosofen Seneca sa: ”Se till att du levt tillräckligt”, och det har jag verkligen gjort. Livet har givit mig mer än jag kan begära.

En sista fråga bara. En av de där riktigt stora. Har du listat ut vad som är meningen med livet?
– Jag är en sekulariserad jude som inte tror på gud. Men det som varit meningen för mig ända sedan jag började studera till läkare är att försöka hjälpa andra. Att vara till någon nytta, bidra med något, och det gäller än. Även om jag bara har en timme med mina klienter numera så vill jag kunna säga något som ger dem mod och kraft att gå vidare. 

Ann Lagerström2021©
Artikeln har tidigare publicerats i Modern psykologi.

FAKTA
Namn: Irvin Yalom.
Född: 13 juni 1931 i Washington.
Bor: Palo Alto, USA.
Yrke: Psykiater, existentiell psykoterapeut, författare.
Kvinnan i hans liv: Marilyn, som avled för något år sedan. De var gifta i 65 år.
Barn: Eve, Reid, Victor, Ben och åtta barnbarn.
Mediterar: Vipassana.
Vana: Läser sig till sömns.
Favoritlitteratur: Dickens, Murakami, Dostojevsik, McEwan.
Gick i tearapi hos: Rollo May, en av föregångarna till den existentiella psykologin.
Gillar: Alla former av spel, gärna poker.
Svagheter: Konflikträdd, tondöv.
Fobier: Kackelakor.
Idrott: Schack.


Här når du honom
Läs mer om honom

PS Nej, jag är inte sponsrad av Akademibokhandeln. Jag länkar till olika bokdistributörer i olika artiklar, den här gången fick det bli Akademibokhandeln.