ANN
LAGER
STRÖM
LIVSFILOSOFI FÖR 2000-TALET

I CORONANS TID 5 |
På jakt efter mening

Mest längtar jag efter det vanliga. Fika med en vän, kolleger, med barnen. Ringa till Maken vid fem och fråga om han vill gå på bio. Strosa i en bokhandel och komma hem med fler böcker av den där sorten som jag borde läsa men kanske aldrig kommer att hinna. Åka till någon karg plats. Till Fårö. Hyra något vid havet. Det vanliga livet som så hastigt blivit ovanligt. 
Någon skrev i tidningen häromdagen att coronakarantän är en unik möjlighet att betrakta sitt liv utifrån. Som om vi redan var döda och tittade tillbaka och konstaterade: Så var det. Så blev det. Som när den förstfödda flyttade hemifrån och det slog mig med en blandning av sötma och smärta att det här var den barndom jag kunde ge henne. Det här var allt jag förmådde. Och avgrunden i tanken att det inte gick att reparera, att göra om. 

Som då, och ändå inte, för nu kan jag, vi, förhoppningsvis se tillbaka och i en framtid förändra.

I det existentiella perspektivet är frågan om mening central. Vad är det för mening med mitt liv. Vad är det för mening med mina handlingar, med mitt sätt att möta andra, med min förmåga att ha omsorg om världen. Idealet är att den mentala meningen, den vi tänker, den inre, den vi uppelver och den yttre, den vi lever, hyfsat ska hänga samman. Om de inte gör det så skaver det, menar den danske filosofen Søren Kierkegaard, och ger ett obehag som han kallade för förtvivlan.
I coronakarantänen träder frågan om mening farm som en fyrbåk, som den där ställningen som byggdes upp på klipphällar vid havet för att hjälpa sjöfararna att hitta, att inte gå i kvav. Frågan om meningen träder fram, den brinner, den pockar på svar.
Vad i det vanliga, det som är vanligt för mig, stämmer med min inre mening? Vad av det jag längtar efter är meningsfullt? Vad är viktigt? Vad är oundgängligt, (ett sådant gammalt oanvänt ord, som när jag slår upp det i Svenska Akademiens ordbok visar sig ha många bottnar: Något man inte kan undgå, något som inte kan undanröjas, något som inte ska svikas, något som krävs, som inte kan försummas, inte avvaras, något oumbärligt – det allra növändigaste.

Vad är oundgängligt i det liv jag levde före mars 2020, vad kan avvaras och vad saknas.

Jag har börjat skärskåda och mäta mot inre svar. Somt ger gläjde, längtan oxh saknad. Annat ekar tomt, skramlar omkring utan att finna något fäste. Vissa delar av mitt liv är förankrat som borrat ner i sten, annat flyter herrelöst. Hör det hit eller har det bara råkat bli? Något saknas också. Det finns ett inre ja till frågor som ännu inte ställts, erbjudandet från livet som inte ännu identifierats.

På landet över natten. För att se till. Ge fåglarna lite mat. Upptäcka hur långt våren kommit. Blir smärtsamt medveten om hur jag hela tiden övervärderar just tiden. Hur mycket jag tror att det går att klämnma in i 24 timmar. Hur listan är orimlig och hur ogärna jag vill välja. Så länge almanackan är fylld av färgglada kvadrater kan jag skylla på den. Säga till mig själv att det är därför den där boken som jag så gärna vill skriva bara kommit halvvägs, de där fröna jag köpt inte kommit i jorden, böckerna inte är lästa, badrummet inte är nystädat, recepenten inte lagade, filosofiläxan inte gjord. Jag skyller på almanackan och nu när den är vit som ett nytvättat lakan inser jag att det är min egen oförmåga att välja som gör att jag hinner med mycket, men inte alltid med det jag helst skulle vilja.

Karantänen gör det också svårare att fly från mig själv. All denna tid som inte krävs av något annat. All denna tid som jag inte kan fylla med vardagligheter. Så tydligt det blir vad jag använder den till, vad jag kan använda den till. En oförsonlig spotlight följer mig genom dagen och den avslöjar slarviga livsval och livslögner. Det är en märklig känsla, en slags livssmärta som ömsom gör mig bedrövad och ömsom skapar fönster in i framtiden. 

Och där, återigen, den där frågan om mening. Vad av allt det jag vill fylla mitt liv med är menings-fullt. På kort sikt och på lång. För mig och för andra. Och vad måste jag släppa?

Jag tänker också när jag sitter här med mitt kaffe och brasan tidig morgon att det inte bara gäller mitt personliga liv utan också vårt gemensamma. Slöjorna lyfts från ekonomiska system, samhällsprioriteringar, klassklyftor, ekologiskt oansvar, konsumtion, resvanor, jämställdhet – ja hela frågan om vad som är viktigt för oss som mänsklighet, vad som är globlat memingsfullt. 

Och så det där tvivlet, riktat mot mig själv och oss alla som kollektiv, kommer vi minnas, omvärdera, välja om när det här är över eller återgår allt då till det gamla vanliga?

Nej, nog med grubblerier. På bordet i köket står mina första frösatta blommor som behöver skolas om, ved väntar på att bäras in och där i skrubben mittemot vedspisen står en dammsugar som ska tas i bruk.