ANN
LAGER
STRÖM
LIVSFILOSOFI FÖR 2000-TALET

I CORONANS TID 4 |
Att närma sig döden

Står och river i lite ris i en illa skött del av trädgården när det slår till. 
Rädslan för att bli sjuk i covid-19. 
Rädslan för att dö. 
Som en aning bara.
En ilning.
En sky som drar förbi.

Att jag ska dö, det vet jag. Hur det går till att dö, det vet jag också. De där åren mellan 17 och 32 när mormor, farmor, mamma, pappa och farfar gick igenom sjukdom och död gjorde det omöjligt att förneka. I min bokhylla i arbeteslokalen i Rödabergen står hyllmeter av litteratur om de döende, de döda, riterna och livet efter döden. I min dator, begravningsceremonierna jag skrivit och genomfört för vänner och vänners vänner. Och alla de där samtalen med min vän Richard han som följer de döende dagligen.

Vi är bekanta, döden och jag. Men den där korta stunden blir döden verklig. Jag kan var en av dem som inte klarar mig. Som redan i år kommer att försvinna.
Jag skakar lite på mig, koncentrerar mig på riset, och så är det förbi.

Vi är bekanta, döden och jag.

Den tyske filosofen Martin Heidegger (1889-1976) skiljer på två sätt att förhålla sig till döden, i-döden-varon och från-döden-varon. Han tyckte om att hitta på egna ord för att vi som läser ska bli lite förvånade och ruckas i vårt vanliga sätt att tänka. (OBS: Det finns en svart skugga som följer Heidegger. Han samarbetade med nazisterna under kriget. Ja, han gick till och med i partiet. Det får vi inte glömma, men just nu lägga jag det lite åt sidan.)
Från-döden-varon var i Heideggers tolkning vårt vanliga tillstånd då vi lever på som om döden inte finns. Tänker kanske: Visst ska jag dö. Och lägger sedan till: Någon gång. Vi skjuter frågan på framtiden. Vaknar varje morgon förvissade om att vi ska kunna gå och lägga oss igen framåt kvällen. Att vi inte ska ha försvunnit under dagen. 

De flesta av oss lever så.
I alla fall de av oss som inte lider av dödsskräck.
En gång intervjuade jag en ung filosof som var så rädd för döden att han ryckte till varje gång det ringde. Genom fönstret i sitt rum på Uppsala universitet blickade han ut över en kyrkogård, och där vid sitt skrivbord satt han och skrev en avhandling om – just det – döden. För, tänkte han, livet kan inte vara så ironiskt att man dör med man utforskar om döden är nödvändig eller onödig. Efter flera års funderande blev det en avhandling där han kom fram till ett svar: Döden är onödig. Det är alltid fel att vara död. Det är till och med fel att vara ofödd. Det enda som är rätt är att leva.

Att strunta i döden, från-döden-varon, är kanske praktisk, men Heidegger menade att förhållningssättet var orealistiskt och hämmande. Att inte inse att vi är dödliga gör att vi inte tar livet på allvar, menade han. Vi kan riskera att slarva bort de där ynka dagarna, månaderna, åren och timmarna som vi fått. Glömma att de är viktiga, att vi delvis har makt över dem, att det är skillnad på vad vi gör och vad vi inte gör. För att leva fullt ut, menade Heidegger, måste vi begripa att varje stund är till låns. Att varje nu kanske är den enda möjlighet vi har.

I-döden-varon, å andra sidan, är den där känslan som ilade förbi mig i snåret: 
Jag är dödlig. 
Inte sedan. 
Utan strax. 
Eller kanske nu. 
Att våga närma sig den. Att våga leva i den. Att ta kraft ur den.
Jag kommer att försvinna. Eller som någon skrev: Världen kommer att fortsätta utan mig.  Eller som det står någonstans i Bibeln: Att kommer att gå ifrån mig. 

Insikten att också jag ska dö förstärker känslan av att vara liv.

Det är inte så att Heidegger tänker att vi ska gå och tänka på döden hela tiden, det är också en slags flykt, menar han, en form av från-döden-varon. Nej, han är mer ute efter en insikt som förstärker känslan av att vara vid liv och vad det innebär. Den där upplevelsen av ett jag som har frihet att ta emot världen, både den yttre och den inre. Att utforska båda dimensionerna, välja och handla. 

När Maken och jag en stund senare klipper äppelträden får jag för en stund den där känslan av förhöjd närvaro. Tänk att vi står här i vårsolen och klipper äppelträden! Att vi har träd att klippa. Att jag har Maken att klippa med. Att jag känner doften av tinande jord. Att jag snart ska få dricka kaffe. Att jag kan andas, frysa och finns till. Att jag är. 

Corona-tiden, mediebevakningen, siffrorna som vi serveras varje dag –smittade, inlagda, IVA-patienter, döda – har gjort mig i-döden-närvarande. På gott och ont. Det får mig att gömma mig, skydda mig och oroa mig. Vilket säkert är bra för folkhälsan just nu. Men det är också en form av illusion. Som om människor inte går förlorade varje dag. Som om inte döden är vår evige följeslagare. Som om livet inte var både min födelse och min död. 
Det dör 246 människor varje dag i Sverige. Cirka 90 000 per år, år ut och år in. Hjärtstopp, blodpropp, cancer, ålder, infektioner – och influensor. Smittorna, de lömska interna farsoterna, skiten i kärlen, tumörerna, det långsamma och det dramatiska, finns där som en risk hela tiden.
Jag vet det. Som jag skrev. Döden och jag är bekanta. Jag skulle nästan kunna säga vänner. Men just nu är vi lite för tighta. Vår relation tar lite för stor plats. Jag nyhetsknarkar. Lusläser statistiken. Jag känner av den där i-döden-varon och den ger mig både en oro jag inte känner igen, och som jag inte trivs med, och en förhöjd närvaro och njutning.
Som om livets timmar på en gång är hotade och mer värda.

Jag vill inte dö. Jag vill se äppelblommorna slå ut.

Nej, jag vill inte bli sjuk. Jag vill inte behöva andningshjälp. Jag vill definitivt inte hamna på IVA. Och jag vill inte dö.
Inte nu. Inte ännu. Jag vill uppleva den obegripliga glädjen över att röja det där riset. Jag vill se äppelblommorna slå ut på de klippta träden. Jag vill kunna krama mina barn när vi inte längre riskerar att smitta varandra. 

Släpp rädslan och ta till vara livsglädjen. Låt livet bli så värdefullt som det kan vara.

Heidegger skakar lätt på huvudet där i sin himmel. Tycker att jag blivit lite lätt besatt. Också det, menar han är orealistiskt. Följ Folkhälsoinstitutets rekommendationer, tror jag att han råder mig, men släpp rädslan och ta till vara livsglädjen. Låt livet bli så värdefullt som det kan vara.