ANN
LAGER
STRÖM
LIVSFILOSOFI FÖR 2000-TALET

I CORONANS TID del 2 |
Att stå ut med osäkerhet

Det här är den andra delen i På gränsen – ett försök att ta hjälp av det existentiella perspektivet för att förstå vad det är att leva i corona-tider.

För länge sedan arbetade jag med kvinnliga kollegor från hela världen. Från Asien, Afrika, Ryssland, Latinamerika och Mellanöstern kom de resande. I tre veckor levde vi tillsammans, 25 kvinnor från lika många länder i intensiv dygnetruntsamvaro och öppnande samtal. När den första gruppen rest hem visste jag: Den säkerhet som jag i hela mitt liv känt är en illusion. Ett underbart men förrädiskt missförstånd. Livet är i grunden fundamentalt osäkert.

I den existentiella filosofin och psykologin så talar man om våra grundläggande villkor. Ibland kallas de för det som är givet, ibland för existentialerna. Det handlar om det som vi människor delar, som vi inte kan välja bort, det som gäller oss alla. Filosoferna är som vanligt inte ense. Vissa talar om fem existentialer, andra om nio. Och det är den där bristen på överensstämmelse som jag tycker så mycket om hos dem. De tänker sig att människan och hennes tillvaro är så rik på dimensioner att det är förmätet att tro att man någonsin kan vara säker på vad det är att vara levande. Hur som helst, några grundläggande villkor är de relativt ense om, och en av dem är vår fundamentala osäkerhet. Att livet och allt det det innehåller är till låns utan bestämt slutdatum.

Fundamental osäkerhet innebär att livet och allt det det innehåller är till låns utan bestämt slutdatum.

Vad innebär då den där osäkerheten. Ja är vi riktigt krassa, och låt oss vara den en tid som denna, så är ingenting givet. Här sitter jag på landet i Roslagen och skriver. (Nej, vi träffar inga grannar. Handlar mycket sparsamt och planerat. Och skulle någon av oss få minsta symtom så åker vi hem till Stockholm.) Tittar jag ut genom fönstret så är ängarna som de brukar, skogen där bortom växer och björkarna börjar skifta. En del av de blommor jag planterade i höstas verkar komma upp. Några har grävlingen roat sig med. Vilka de var vet jag inte eftersom jag glömde skriva upp vad det var jag petade ner i jorden. Det blir med andra ord hur som helst en överraskning. I det vi kallar musikrummet dricker Maken kaffe och lyssnar på en av skivorna ur hans gamla LP-samling som fått följa med hit ut och nu dammas av. Är det månne Jethro Tull?
Vi sitter här idag. Men det finns inga garantier för att vi gör det i morgon. Det finns hjärtstopp och stormar, bränder och bilolyckor, skivspelarstift som går sönder och städer som stängs, samhällen som nästan bommar igen.
Det är en realitet, en existential, och ändå tänker jag nästan aldrig på den i vanliga fall. Jag bokar tid med vänner månader i förväg, vi planerar (eller ska jag kanske nu skriva planerade) semestrar, utbildningar, bröllop och flyttlass utan att blinka.

När jag var chef på Idagsidan på SvD så hade vi en krönikör som hette Stefan Andhé. Han slutade alla telefonsamtal med, om jag minns rätt, ”… om Gud vill”. Som mina muslimska vänner som ibland kan säga detsamma: Insha’Allah. Om Gud vill, om livet tillåter, om denna oändliga process som vi ingår i faller sig så.
Jag tycket det var lite obehagligt då, strax över 30, men inser nu ett antal decennier senare att på sätt och vis hade Stefan rätt.

De flesta dagar i dessa coronatider kan jag hålla undan rädslan som väcks av alla otäcka bilder och beskrivningar. Men det händer att en glimt slinker in och jag fylls av rädsla för att redan vara infiltrerad och ockuperad av virus som inte vill mig väl. Glimten har också en svans, döden. Ett kort ögonblick anar jag min död. Jag är i det filosofen Martin Heidegger kallar för i-döden-varon. Medvetenheten om att jag är dödlig. Men låt oss återkomma till det en annan dag.

Världen existerar, vi existerar, därför att den och vi innehåller ett mått av osäkerhet.

Osäkerheten, i det existentiella perspektivet, har inte bara döden och katastrofer och förluster som en dimension, utan också möjligheterna. Världen existerar, vi existerar, därför att den och vi innehåller ett mått av osäkerhet. Tänk bara på det märkliga att vi ens blev födda. Här råder verkligen en extrem osäkerhet. Av alla de miljarder spermier och tusentals ägg som kan ge potentiellt liv så råkade precis de här två från Arne och Sally förenas med varandra och skapa den jag är. Chansen att födas överhuvudtaget är närmast obefintlig. Vi är skapade ur osäkerhet.
På samma sätt är det bara i osäkerheten som något kan förändras. Om allt var säkert, slutet och stillastående så fanns det ingen potential här i världen. Då skulle allt fått sin givna form, sin plats och sitt växtsätt. Allt vara förutbestämt, låst. Min möjlighet att utvecklas obefintlig.
Ja, jag vet att det finns forskare och filosofer som hävdar att det är lite åt det hållet. Att det finns inneboende lagar i natur och människor som egentligen bara följer bestämda linjer. Att det jag gör just nu bara är en logisk följd av allt det som kommit förut. Att själva osäkerheten är en del av en säkrad värld.
Kanske har de rätt, men jag väljer att tänka annorlunda. För mig ger osäkerheten mig en känsla av möjligheter, av att det liv jag lever inte i alla delar är nödvändigt utan föränderligt.

I delar. Här kommer något viktigt. Det finns en spänning mellan det givna, det vi delar, och det möjliga, den del av vårt liv där vi kan göra val. En spänning som blir extra tydlig i coronatider. Den italiens-brittiske existentiella psykoterapeuten Ernesto Spinelli, en av mina favoriter, skriver i sin bok The Intepreted World (Sage, 2005) att ”om vi ska kunna utvecklas vår potential så måste vi både acceptera vår frihet, våra existentialer och det som är givet i en bestämd situation, eftersom det är frihetens förutsättningar.”
Vad menar han. Låt oss använda coronan som exempel. Först ett grundläggande faktum: Jag är dödlig. En existential. Sedan den givna situationen: Jag lever just nu i en stad som är hemsökt av ett virus som är potentiellt dödligt. Och ytterligare en sak: Staden, landstinget, staten, som befolkas av medmänniskor, ber mig att försöka att undvika att bli sjuk så att resurserna räcker.

Osäkerheten ger mig möjligheten att förhålla mig. Osäkerheten är också en form av frihet.

För tillfället är alltså osäkerheten begränsande, de kräver av mig att jag ska underkasta mig, välja bort delar av min vanliga frihet för allas vårt bästa. Min egen och andras och samhällets. Men det där underkastandes är inte tvingande. Det är en av dessa möjligheter som osäkerheten bjuder på. Det är en del av den flexibilitet som ingår i levandet. Jag kan välja hur jag förhåller mig. Jag har frihet i begränsningen.

Så hur väljer jag. Maken och jag lever i del-karantän. Vi träffar våra vänner och familj på Zoom eller mobilen. Vi handlar mat med stort avstånd till våra medshoppare. (Nej, vi hamstrar inte toapapper). Vårt företag är också satt i karantän, allt vi gör där bygger ju på möten. Vi försöker dra ner på så många kostnader som bara går, försöker räkna och se hur länge pengarna på kontot räcker till det vi inte kan avboka, tar förstås inte ut någon lön (tack den lilla pensionen) och satsar på att överleva till hösten.

Vi försöker också hålla den mörka osäkerheten stången. Och så ägnar vi oss åt att hitta sätt att använda den positiva osäkerheten vilket just nu består av tid. Vi tänker oss att det här tillståndet kanske pågår i 2-3 månader till, 90 dagar x 15 vakna timmar = 1350 timmar som i sig består av potentiell positiv osäkerhet. Tomma dagar, möjliga dagar. Det är förvånande, lite överrumplande och lite skrämmande. Det finns inget görande att gömma sig bakom – livets realiteter bara utan möjlighet till distraktioner.

Nej, den är inte lätt att handskas med, den där fundamentala osäkerheten. Det är väl därför många av oss så ofta flyr den i vanliga fall. Flyr in i en känsla av säkerhet, och det är lätt gjort i vårt land som är mycket mer vadderat än många andra ställen på jorden. Och kanske är det också därför vi blir så förvånade när vi råkar in i en gränssituation (det där jag skrev om igår) när allt ruckas och vi inte längre kan bortse från osäkerheten. För oss som klätt oss i trygghet kan det närmast kännas som en kränkning – hur kan detta hända mig?
Så även om det kan låta lite hurtigt, inte minst för dig som har coronan i din närhet: den här situationen kan ge oss kraftfulla insikter som vad det i grunden är att vara människa. Den är en möjlighet att utforska osäkerheten både i form av allt det oinbjudna som kan hända oss och de enorma möjligheter som den erbjuder. En möjlighet att fördjupa vårt sätt att se på oss själva, på förståelsen av vad det i grunden innebär att vara människa.

Nu har vi vänt och vridit på gränssituationer och osäkerhet. I morgon piggar vi upp oss med en annan företeelse som visat sig i corona-tider – vår enorma potential för kärlek.

FOTO Alex Azabache, från Unsplashed.

LÄS MER om osäkerhet. En konstnär, en astronom, en ensam flyktingpojke och en filosof berättar om sin syn på osäkerhet.

LÄS MER OM OSÄKERHET

En konstnär, en astronom, en ensam flyktingpojke och en filosof berättar om sin syn på osäkerhet. HÄR.