Idag vaknade jag sorgsen. Slog upp ögonen och betraktade världen genom ett dovt filter kryddat med ledsenhet. Varför? Jag vet inte. Kanske är det för att sommaren går så fort och syrenerna är så generösa just denna vecka. Eller också har jag nu börjat förstå att vi i höst ska sälja vårt hus där vi bott i så många år.
Inom existentiell filosofi och psykoterapi talar man inte så mycket om känslor men desto mer om stämningar. En stämning är allt det du är vid en viss tidpunkt. Olika slags känslor som samspelar med varandra, fysiska behov och tecken, tankar som far omkring. Ditt sammanslagna tillfälliga jag helt enkelt.
Ja, jag var sorgsen i morse, men jag var också hungrig, och nöjd över att hela dagen var min. Där fanns en kvardröjande glädje efter gårdagens middag med goda vänner. En diffus känsla i nedre buken som jag inte kände igen och ett starkt behov av att borsta tänderna.
Allt det där påverkade mig och min inställning till mig själv och världen.
Jag konstaterade. Hittade inga svar. Lät vara. Gick upp och kokade kaffe och tänkte att om den där sorgen vill mig något så kommer den väl att klarna under dagen eller försvinna.
En stämning kan vara snabbt övergående, som ett lätt regn som slutar efter en stund. Och det gäller både glädje och sorg. Men den kan också vara ett viktigt meddelande. Ett utrop, en uppmaning, en utmaning.
“Hej där, det är något du inte har uppmärksammat. Något som du kanske ska göra något åt. Något försummat, bortglömt, oreflekterat som vill att du vaknar till.”
