FILOSOFERNA | Vad är ett löfte?
FILOSOFERNA| Vad är ett löfte?
Måste vi hålla det vi lovat?
Varje år gifter sig lite över 90 000 personer i Sverige och närmare 50 000 skiljer sig. 50 000 som en gång lovat att älska varandra i nöd och lust, ja till och med ibland, ”till dess döden skiljer er åt”. Får man verkligen göra så? Vad är egentligen ett löfte? Och har man verkligen rätt att bryta det?
TEXT | Ann Lagerström
Flera gånger om dagen lovar vi varandra något: ”Jag kommer vid tre.” ”Rapporten blir klar i morgon.” ”På lördag bjuder jag på middag.” Då och då är det lite mer allvar: Vi lovar att tala sanning i domstolen, att bilen vi säljer är felfri eller att älska oavsett. Ofta gör vi som vi sagt, håller våra löften, står vid vårt ord. Varför?
Det undrade den brittiske filosofen David Hume redan på 1700-talet då han skrev att ett muntligt löfte mellan två människor är ”ett av de mest mystiska och obegripliga handlingar man kan föreställa sig”. Hur kan det komma sig att vi bara genom att säga att vi lovar något skapar ett närmast metafysisk plikt att följa vårt eget löfte. Företeelsen är inte av naturen given, argumenterar Hume, och inte finns det heller några lagar som reglerar det flesta av de löften man inom filosofin kallar för talhandlingar. Det står oss fritt att bryta så många vi vill.
Att vi inte göra det måste helt enkelt bero på att vi genom tiderna insett att det är bra för oss, menar Hume. Om jag följer mina löften, så följer du dina och i längden så vinner vi båda två. Så tänkte han. Hur tänker du Johan Brännmark, docent och lektor i etik vid Malmö högskola.
– Jag har svår att se att vi skulle kunna ha någon moral överhuvudtaget om det inte fanns möjligheter till ömsesidiga förväntningar. Löften är enormt viktiga inte minst för samordningen i en familj eller på en arbetsplats. Så fort vi ska göra något måste vi komma överens om vem som ska göra vad och vara relativt säkra på att den andre håller vad de lovat.
Många olika löften
Det finns många olika former av muntliga löften. De kan vara formella: Tager du denna … eller informella: ”Jag ringer i morgon.” Ett löfte, säger Johan Brännmark, kan vara bindande. Om jag lovat att hämta barnen på dagis i eftermiddag kan jag inte bara strunta i det. Men det kan också vara en avsiktsförklaring, en slags målsättning. Som en förlovning. ”Jag tänker nog gifta mig med dig.” Det kan vara tydligt: ”Jag gör …”, ”Jag kommer …”. Men det kan också vara diffusa. ”Vill du …?” ”Mm.”
– Här finns många möjligheter till missförstånd. Vad är det egentligen vi har lovat den andre?
Redan Aristoteles (384-322 fvt) var intresserad av muntliga löften och menade att det närmast ingick i en naturlag: en dygdig, moralisk människa håller sina löften. Senare filosofer ser löften mer som en form av kontrakt som kan följas eller lösas. Filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) argumenterar till exempel att det är otroligt viktigt att människor håller sina löften eftersom det är utgångspunkten för att vi ska kunna skapa ett civiliserat samhälle. Han oroade sig dock för våra passionerade och impulsiva sidor och var inte helt säker på att vi skulle klara detta själva utan hjälp av någon form av myndigheter. Utilitaristerna menar att vi ska hålla löften för att det leder till högre nytta för oss alla. En nutida filosof amerikaeden John Rawls (1921-2002) var kritisk mot utilitarismen för att de genom att betona allas nytta inte tog tillräckligt hänsyn till individen. Så istället för nytta förordar han Principle of Fidelity, trohetsprincipen, som helt enkelt fastställer att om du har givit ett löfte under justa omständigheter så ska löftet hållas. Punkt slut.
Löften som en begränsning
Så de flesta filosofer verkar vara eniga om att löften gynnar oss, men man kan också se de som en form av begränsning.
– Tänk på allt du skulle kunna göra som en enda gigantisk meny av möjliga handlingar. Sedan börjar vi ta bort. Först allt som lagen kräver av dig. Man skulle kunna kalla det för medborgarnas löften till staten: Jag ska inte döda, inte stjäla, inte köra mot rött. Menyn krymper oroväckande.
– Man skulle också kunna vända på det och säga att lagen består av löften till dig från staten: Om du betalar sociala avgifter så lovar vi dig pension. Om du slår ihjäl någon så lovar vi dig fängelse. Och om du gör allt det vi kommit överens om och inte gör det som är förbjudet så kommer vi inte lägga oss i ditt liv.
Det där sista gäller förstås bara i det vi kallar rättssamhällen. I länder som saknar rättssäkerhet går lagen inte att lita på. För att få det du lovats måste du kanske muta en statstjänsteman. Om du begår ett brott kan du köpa dig fri.
Outtalade löften
Så har vi de skrivna kontrakten. Biobiljetter, köpekontrakt, olika avtal. Påskrivna och klara är vi förpliktigade att följa dem.
Och sedan allt det som vi kommit överens om utan att egentligen sagt någonting. Konventionerna. Du får inte låta din hund kissa på andras grindstolpar. Du får inte sätta dig på en annans filt på badstranden. Du börjar inte plocka på ett svampställe om någon redan är där.
Det här kallas inom filosofin för implicita löften. Vi har inte uttryckligen lovat nått men inom kollektivet tas det för givet att vi känner till reglerna och att vi kommer att säga till om vi tänker bryta dem.
– Om du tar en öl med några brittiska kompisar på en pub i London är det bra att du förklarar varför du bara köper en bärs till dig själv och inte bjuder alla, säger Johan Brännmark.
Ju fler löften, desto mindre frihet
Den här formen av löften – lagar, kontrakt, konventioner – gäller oss alla. Muntliga löftena, talhandlingarna, är individuella. Det är jag som lovar dig eller domstolen eller Gud någonting. Nu krymper ditt handlingsutrymme ytterligare. Ju fler tallöften, desto mindre frihet eftersom det du lovat alltid tränger undan något du kunde ha gjort. Om du ska äta middag med Ida kan du inte gå på bio med Jens.
Men måste man verkligen hålla ett tallöfte?
Här går filosofernas tankar isär. Medan filosofer som Hobbes och Rawls anser att man aldrig ska bryta ett löfte finns det andra som hävdar motsatsen. Vissa utilitarister menar att de löften som skapar stor nytta ska hållas även om det delvis går ut över dig själv. Medan andra menar att det visst går att bryta ett löfte.
– Här, säger Johan Brännmark finns det ett spektrum av möjligheter. Själv tycker jag not att en grundhållning kan vara att man ska hålla löften men att om det visar sig att löftet verkligen inte är bra för dig så kan det vara moraliskt riktigt att inte fullfölja det.
Många skäl att bryta löften
Filosoferna har identifierat flera olika skäl för att bryta ömsesidiga löften: Den andra parten har brutit mot sin del och därmed finns det inte längre någon kraft i löftet. Eller också trodde man när man gav löftet att det var en relativt enkel sak, men sedan visade det sig att det var extremt komplicerat.
Och vad händer om den man lovat något dör? Ett typiskt filosofiskt dilemma handlar om två män, eller kanske är de två hen, som vistas på en öde ö. A lovar den B något, men så dör B. Är A i det här fallet förpliktigad att göra det han lovat trots att B aldrig får veta något och ingen annan känner till det? Eller kan A bara strunta i alltihop?
I privatlivet kan det till exempel handla om en begravning. Din mamma har bett att få bli begravd i sin hemstad Västerås, och du har sagt ja. Men nu, när hon väl är död, skulle du och dina syskon vilja ha henne nära, i Umeå.
– Ett annat argument för att bryta ett löfte är att jag inte längre är samma person som när jag lovade något, säger Johan Bärmark.
Hur menar du då?
– Ja ibland löper ju tallöften över väldigt lång tid. Om du tänker dig flera decennier kan du vara en helt annan människa idag än du var då. Och det som verkade bra för dig och din vän när ni var tjugo kan vara rena vansinnet när ni är 45.
Och så var det det där med kärlek
Och så har vi då det där med äktenskapet. Här, berättar Johan Brännmark, avger du minst två olika löften. Dels ett statligt ekonomiskt som styrs av lagar och regler, det är därför inte vem som helst kan vara vigselförrättare. Det är bindande och kan bara lösas enligt vissa regler. Så vigselförrättarens löften – lite olika om du gifter dig borgerligt eller religiöst. Och så till sist även ibland de individuella som du skrivit själv eller tillsammans med din partner.
De formella är väl tydliga: Tager du denna NN, att älska i nöd och lust …
– De kan verka så, men om vi tittar närmare så är det många ord som är tvetydiga. Älska till exempel, vad betyder det?
Ordet kärlek, menar Johan Brännmark, betyder många olika saker. Vi älskar våra käraste och våra barn, men också musik, vänner och Thailand. Vissa älskar bara när de tycker att den andra är underbar eller tillför något till livsprojektet, medan andra menar att kärlek är att känna glödande värme för en sur, oduschad gubbe som tappat fotfästet ett tag efter att han förlorat jobbet.
– Så vad menar de två när de säger att de lovar att älska varandra, frågar sig Johan.
Samma sak gäller ”trogen”, som är en del i den kristna vigsellöftena, är de här två individerna eniga om vad det innebär. Att ”dela glädje och sorg”, vad menas? Och löftet ”i nöd och lust”, vad betyder det?
Vigsel förr och nu
En annan intressant sak, menar Johan Brännmark, är hur människor såg på vigsellöftena förr och hur vi rent generellt tolkar dem idag.
– För inte så länge sedan, om jag får generalisera, var äktenskapet byggt på handling. De flesta par strävade efter att få vardagen att gå ihop. Att lova att dela glädje och sorg innebar att tillsammans försöka få familjen att överleva. Idag klarar var och en sig själv och då handlar löftet istället om känslor, och det är betydligt svårare.
Att lova att kämpa för varandra har med vilja att göra, menar Johan Brännmark, det är fullt möjligt att lyckas med. Men att lova att känna är något helt annat.
– Handlingar är viljestyrda. Jag kan bestämma mig för att göra allt i min makt för den här mannen, kvinnan, den här familjen. Men känslor har vi inte samma kontroll över. Visst, jag kan arbeta på dem, men det är inte alltid det räcker. Att lova att ha samma starka känslor ”tills döden skiljer” er åt är inte realistiskt.
Att vara realist och förälskad är inte heller lätt, säger Johan. Att före bröllopet be den andre att definiera vad hen menar med trogen eller att i sina egna löften lägga in, ”jag ska försöka älska dig” är som att redan från början säga att man inte tror på projektet. Lättare då att lova något som det är stor chans att man inte kommer att hålla.
Därför, menar Johan Brännmark, är det kanske fel att kalla de där talhandlingarna vi gör på vår bröllopsdag för löften, varför inte istället säga som det är, det handlar om förhoppningar. Paret som står där hoppas att relationen ska hålla. Och det, menar han, räcker väl gott och väl.
Ann Lagerström ©
