ARTIKLAR

Man offering a ring to a woman.

FILOSOFERNA | Vad är ett löfte?

FILOSOFERNA| Vad är ett löfte?

Måste vi hålla det vi lovat?

Varje år gifter sig lite över 90 000 personer i Sverige och närmare 50 000 skiljer sig. 50 000 som en gång lovat att älska varandra i nöd och lust, ja till och med ibland, ”till dess döden skiljer er åt”. Får man verkligen göra så? Vad är egentligen ett löfte? Och har man verkligen rätt att bryta det?

TEXT | Ann Lagerström

Flera gånger om dagen lovar vi varandra något: ”Jag kommer vid tre.” ”Rapporten blir klar i morgon.” ”På lördag bjuder jag på middag.” Då och då är det lite mer allvar:  Vi lovar att tala sanning i domstolen, att bilen vi säljer är felfri eller att älska oavsett. Ofta gör vi som vi sagt, håller våra löften, står vid vårt ord.  Varför?

Det undrade den brittiske filosofen David Hume redan på 1700-talet då han skrev att ett muntligt löfte mellan två människor är ”ett av de mest mystiska och obegripliga handlingar man kan föreställa sig”. Hur kan det komma sig att vi bara genom att säga att vi lovar något skapar ett närmast metafysisk plikt att följa vårt eget löfte. Företeelsen är inte av naturen given, argumenterar Hume, och inte finns det heller några lagar som reglerar det flesta av de löften man inom filosofin kallar för talhandlingar. Det står oss fritt att bryta så många vi vill. 

Att vi inte göra det måste helt enkelt bero på att vi genom tiderna insett att det är bra för oss, menar Hume. Om jag följer mina löften, så följer du dina och i längden så vinner vi båda två. Så tänkte han. Hur tänker du Johan Brännmark, docent och lektor i etik vid Malmö högskola.
– Jag har svår att se att vi skulle kunna ha någon moral överhuvudtaget om det inte fanns möjligheter till ömsesidiga förväntningar. Löften är enormt viktiga inte minst för samordningen i en familj eller på en arbetsplats. Så fort vi ska göra något måste vi komma överens om vem som ska göra vad och vara relativt säkra på att den andre håller vad de lovat.

Många olika löften
Det finns många olika former av muntliga löften. De kan vara formella:  Tager du denna … eller informella: ”Jag ringer i morgon.” Ett löfte, säger Johan Brännmark, kan vara bindande. Om jag lovat att hämta barnen på dagis i eftermiddag kan jag inte bara strunta i det. Men det kan också vara en avsiktsförklaring, en slags målsättning. Som en förlovning. ”Jag tänker nog gifta mig med dig.” Det kan vara tydligt: ”Jag gör …”, ”Jag kommer …”. Men det kan också vara diffusa. ”Vill du …?” ”Mm.”
– Här finns många möjligheter till missförstånd. Vad är det egentligen vi har lovat den andre?

Redan Aristoteles (384-322 fvt) var intresserad av muntliga löften och menade att det närmast ingick i en naturlag: en dygdig, moralisk människa håller sina löften. Senare filosofer ser löften mer som en form av kontrakt som kan följas eller lösas.  Filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) argumenterar till exempel att det är otroligt viktigt att människor håller sina löften eftersom det är utgångspunkten för att vi ska kunna skapa ett civiliserat samhälle. Han oroade sig dock för våra passionerade och impulsiva sidor och var inte helt säker på att vi skulle klara detta själva utan hjälp av någon form av myndigheter. Utilitaristerna menar att vi ska hålla löften för att det leder till högre nytta för oss alla. En nutida filosof amerikaeden John Rawls (1921-2002) var kritisk mot utilitarismen för att de genom att betona allas nytta inte tog tillräckligt hänsyn till individen. Så istället för nytta förordar han Principle of Fidelity, trohetsprincipen, som helt enkelt fastställer att om du har givit ett löfte under justa omständigheter så ska löftet hållas. Punkt slut.

Löften som en begränsning
Så de flesta filosofer verkar vara eniga om att löften gynnar oss, men man kan också se de som en form av begränsning.
– Tänk på allt du skulle kunna göra som en enda gigantisk meny av möjliga handlingar. Sedan börjar vi ta bort. Först allt som lagen kräver av dig. Man skulle kunna kalla det för medborgarnas löften till staten: Jag ska inte döda, inte stjäla, inte köra mot rött. Menyn krymper oroväckande. 
– Man skulle också kunna vända på det och säga att lagen består av löften till dig från staten: Om du betalar sociala avgifter så lovar vi dig pension. Om du slår ihjäl någon så lovar vi dig fängelse. Och om du gör allt det vi kommit överens om och inte gör det som är förbjudet så kommer vi inte lägga oss i ditt liv.
Det där sista gäller förstås bara i det vi kallar rättssamhällen. I länder som saknar rättssäkerhet går lagen inte att lita på. För att få det du lovats måste du kanske muta en statstjänsteman. Om du begår ett brott kan du köpa dig fri.

Outtalade löften
Så har vi de skrivna kontrakten. Biobiljetter, köpekontrakt, olika avtal. Påskrivna och klara är vi förpliktigade att följa dem.
Och sedan allt det som vi kommit överens om utan att egentligen sagt någonting. Konventionerna. Du får inte låta din hund kissa på andras grindstolpar. Du får inte sätta dig på en annans filt på badstranden. Du börjar inte plocka på ett svampställe om någon redan är där. 
Det här kallas inom filosofin för implicita löften. Vi har inte uttryckligen lovat nått men inom kollektivet tas det för givet att vi känner till reglerna och att vi kommer att säga till om vi tänker bryta dem.
– Om du tar en öl med några brittiska kompisar på en pub i London är det bra att du förklarar varför du bara köper en bärs till dig själv och inte bjuder alla, säger Johan Brännmark.

Ju fler löften, desto mindre frihet
Den här formen av löften – lagar, kontrakt, konventioner – gäller oss alla. Muntliga löftena, talhandlingarna, är individuella. Det är jag som lovar dig eller domstolen eller Gud någonting. Nu krymper ditt handlingsutrymme ytterligare. Ju fler tallöften, desto mindre frihet eftersom det du lovat alltid tränger undan något du kunde ha gjort. Om du ska äta middag med Ida kan du inte gå på bio med Jens. 
Men måste man verkligen hålla ett tallöfte?
Här går filosofernas tankar isär. Medan filosofer som Hobbes och Rawls anser att man aldrig ska bryta ett löfte finns det andra som hävdar motsatsen. Vissa utilitarister menar att de löften som skapar stor nytta ska hållas även om det delvis går ut över dig själv. Medan andra menar att det visst går att bryta ett löfte. 
– Här, säger Johan Brännmark finns det ett spektrum av möjligheter. Själv tycker jag not att en grundhållning kan vara att man ska hålla löften men att om det visar sig att löftet verkligen inte är bra för dig så kan det vara moraliskt riktigt att inte fullfölja det.

Många skäl att bryta löften
Filosoferna har identifierat flera olika skäl för att bryta ömsesidiga löften: Den andra parten har brutit mot sin del och därmed finns det inte längre någon kraft i löftet. Eller också trodde man när man gav löftet att det var en relativt enkel sak, men sedan visade det sig att det var extremt komplicerat. 
Och vad händer om den man lovat något dör? Ett typiskt filosofiskt dilemma handlar om två män, eller kanske är de två hen, som vistas på en öde ö. A lovar den B något, men så dör B. Är A i det här fallet förpliktigad att göra det han lovat trots att B aldrig får veta något och ingen annan känner till det? Eller kan A bara strunta i alltihop?

I privatlivet kan det till exempel handla om en begravning. Din mamma har bett att få bli begravd i sin hemstad Västerås, och du har sagt ja. Men nu, när hon väl är död, skulle du och dina syskon vilja ha henne nära, i Umeå.
– Ett annat argument för att bryta ett löfte är att jag inte längre är samma person som när jag lovade något, säger Johan Bärmark.
Hur menar du då?
– Ja ibland löper ju tallöften över väldigt lång tid. Om du tänker dig flera decennier kan du vara en helt annan människa idag än du var då. Och det som verkade bra för dig och din vän när ni var tjugo kan vara rena vansinnet när ni är 45.

Och så var det det där med kärlek
Och så har vi då det där med äktenskapet. Här, berättar Johan Brännmark, avger du minst två olika löften. Dels ett statligt ekonomiskt som styrs av lagar och regler, det är därför inte vem som helst kan vara vigselförrättare. Det är bindande och kan bara lösas enligt vissa regler. Så vigselförrättarens löften – lite olika om du gifter dig borgerligt eller religiöst. Och så till sist även ibland de individuella som du skrivit själv eller tillsammans med din partner.
De formella är väl tydliga: Tager du denna NN, att älska i nöd och lust …
– De kan verka så, men om vi tittar närmare så är det många ord som är tvetydiga. Älska till exempel, vad betyder det?

Ordet kärlek, menar Johan Brännmark, betyder många olika saker.  Vi älskar våra käraste och våra barn, men också musik, vänner och Thailand. Vissa älskar bara när de tycker att den andra är underbar eller tillför något till livsprojektet, medan andra menar att kärlek är att känna glödande värme för en sur, oduschad gubbe som tappat fotfästet ett tag efter att han förlorat jobbet.
– Så vad menar de två när de säger att de lovar att älska varandra, frågar sig Johan.
Samma sak gäller ”trogen”, som är en del i den kristna vigsellöftena, är de här två individerna eniga om vad det innebär.  Att ”dela glädje och sorg”, vad menas? Och löftet ”i nöd och lust”, vad betyder det?

Vigsel förr och nu
En annan intressant sak, menar Johan Brännmark, är hur människor såg på vigsellöftena förr och hur vi rent generellt tolkar dem idag.
– För inte så länge sedan, om jag får generalisera, var äktenskapet byggt på handling. De flesta par strävade efter att få vardagen att gå ihop.  Att lova att dela glädje och sorg innebar att tillsammans försöka få familjen att överleva. Idag klarar var och en sig själv och då handlar löftet istället om känslor, och det är betydligt svårare.
Att lova att kämpa för varandra har med vilja att göra, menar Johan Brännmark, det är fullt möjligt att lyckas med. Men att lova att känna är något helt annat. 
– Handlingar är viljestyrda. Jag kan bestämma mig för att göra allt i min makt för den här mannen, kvinnan, den här familjen. Men känslor har vi inte samma kontroll över.  Visst, jag kan arbeta på dem, men det är inte alltid det räcker.  Att lova att ha samma starka känslor ”tills döden skiljer” er åt är inte realistiskt.

Att vara realist och förälskad är inte heller lätt, säger Johan.  Att före bröllopet be den andre att definiera vad hen menar med trogen eller att i sina egna löften lägga in, ”jag ska försöka älska dig” är som att redan från början säga att man inte tror på projektet. Lättare då att lova något som det är stor chans att man inte kommer att hålla.
Därför, menar Johan Brännmark, är det kanske fel att kalla de där talhandlingarna vi gör på vår bröllopsdag för löften, varför inte istället säga som det är, det handlar om förhoppningar. Paret som står där hoppas att relationen ska hålla. Och det, menar han, räcker väl gott och väl. 
Ann Lagerström ©

UTBILDNING I VÅR

Lär dig leda 
existentiella
samtalsgrupper

Celebrating New Year with fireworks

NYÅRSAFTON | FEST ELLER RIT?

ANDLIGHET | MäNNISKANS BEHOV AV RITER

Nyår – 
fest eller en rit?

Riten har följt oss människor i tusentals år som ett sätt att höra till, försöka förstå, hitta gemenskap. I vår tid har vår relation till riterna förändrats, och många av de har blivit fest.
Har något gått förlorat? Eller har vi befriats från andlig barlast som ändå inte betydde något?

Den moderna människans problem är att hon inte längre kan träda in i riten, inte låta sig förvandlas av den, hon kan bara härma den.

Tom F. Driver i boken Liberating rites

Mycket av det som händer på nyårsafton är redan bestämt. Finkläderna, maten, champagnen, fyrverkerierna, kramarna och lyckönskningarna om ett gott nytt år. Under ett dygn står miljontals människor världen över och räknar tiden för att inte missa den där sekunden då ett år passerar in i ett annat. Ett ögonblick bland ögonblick får en särskild betydelse, tillsammans går vi igenom en passage, lämnar en tid och går in i en annan.
Det kan se ut som en klassisk övergångsrit med kraft att förändra och förvandla den som är med. Men är det verkligen det? Följ med på en utforskning av ritens väsen och svara sedan på frågan själv.I

The Cathedral Church of St John the Divine på Manhattan brukade predikanten Thomas Miller skvätta heligt vatten på de cyklar som ställts upp i altargången. En i taget välsignar han dem i en modern rit byggd på en gammal föreställning: Det går att skydda sig mot olyckor, det finns en osynlig kraft som kan hålla sin hand över en människa och hennes cykel.

Om det finns något före och efter, ovan och under, något bortom det vi kan erfara – vad är detta något?

Vi vet att vi finns. Jag kan se dig. Du kan se mig. Men ingen av oss är helt säkra på varför. Var kommer vi i från? Vart går vi efter döden? Och om det finns något före och efter, något ovan och under, något bortom det vi med våra sinnen kan erfara – vad är detta något?

Så länge människan kunnat tänka abstrakta tankar så verkar hon ha funderat över de stora obegripliga frågorna. Och i sina försök att förstå har hon skapat bilder av det där andra, det där osynliga, det där mäktiga och metoder för att påverka, dra nytta av, skydda sig mot eller förena sig med de krafter som är större än hon själv.
Hon har skapat riter, symboliska handlingar, en slags helig lek med hopp om att det hon tror på ska bli verklighet. Det går en rak linje mellan den cyklande servitrisen i New York och den 40-årige man som någon gång för sådär 80 000 år sedan begravdes i en grotta i Shanidar i Zagrosbergen i Kurdistan i Irak höljd i blommor. Hon är homo sapiens, han är neandertalare, båda tror de att det går att skydda sig mot döden med hjälp av vardagliga ting.

När vi tar en bulle och dricker kaffe är det fika, när de kristna tar emot vin och oblat under mässan är det ritual.

Det var först på 1800-talet som antropologerna började kalla människans kollektiva symbolhandlingar för rit. När männen som forskarna studerade i Afrika lindade sina pilar var det vapenvård, när de målade sina kroppar för att förbereda sig för jakten kallades färgen en symbol för jaktlycka och själva insmörjandet en rit. När vi tar en bulle och dricker kaffe är det fika, när de kristna tar emot vin och oblat under mässan är det ritual.

Vissa forskare menar att riter är ett fundamentalt mänskligt behov, att det är lika naturligt att ritualisera, som de kallar det, som att skratta och sova. För att människan ska må bra så måste hon ha en föreställning om varifrån hon kommer, varför hon är här och vart hon tar vägen efter döden. Och för att behålla kontakten med tron måste hon då och då tillsammans med andra bekräfta den i någon form av rit. Och precis som fotografen Giorgia Fiorio gjorde på sina resor så upptäckte antropologerna att människor i och för sig tror väldigt olika, men att ingredienserna i riterna är sig ganska lika.

Det är till exempel inte bara på Manhattan som vatten betraktas som en helig vätska. I Bangkok renar sig de thailändska buddisterna inför det nya året genom att blöta ner varandra med hjälp av färgglada vattenpistoler, i Anderna såg Giorgia Fiori shamanerna ta helande bad i Huaringsjöarna och i svenska kyrkor döper prästerna de nyfödda med vatten på huvudet. 
En tidig morgon i Kathmandu i Nepal  fick jag följa med Harikala Adhikany till ett av Nepals och hinduismens heligaste platser Pashupatinath. Vi vandrade i mörkret längs de leprasjukas gata, förbi de mediterande heliga männen, längs med moder Teresas hem för gamla och döende och ner till floden Bagmati och ett av världens största Shivatempel. Medan solen gick upp kunde vi följa ritualerna; blommorna som offrades i floden, asketerna som magra och stilla stod där i timmar och de två männen som brände sin döda mamma, kastade hennes aska i vattnet, klädde av sig och badade. Bagmati, en biflod till Ganges, sceneri för världens mest omfattande religiösa rit kumbh mela, en 104 dagar lång badritual med över 40 miljoner deltagare.

Vad är nyårsaftonen annat än ett försök att förstå tiden? Vad är spakulturen annat än ett försök till rituell rening?

Och även om vi i Sverige lär vara världens mest sekulära land enligt World Values Survey så kan man ibland undra. Vad är nyårsaftonen annat än ett försök att förstå tiden? Vad är spakulturen annat än ett försök till rituell rening? Den moderna människans problem, skriver Tom F. Driver i boken Liberating rites, är att hon inte längre kan träda in i riten, inte låta sig förvandlas av den, hon kan bara härma den. Är Yasuragin utanför Stockholm ett japanskt rituellt bad, eller en slags disneyversion, en komersiell kopia som lovar utan att hålla. Många av oss besöker påskens midnattsmässa mer av tradition än övertygelse, vi är ute efter stämningen, inte delaktighet i Jesu lidande, död och uppståndelse. Och trots att ingen av oss längre tror på osynliga ruggiga skogsväsen så samlas vi ändå kring maj- och påskbrasor.
När en djupt religiös människa går in i kyrkan, synagogan, templet, som ju i realiteten är ett helt vanliga hus, träder de in på heligt område, en lokalavdelning av himmelriket. Det är som med ambassader. Du är i Frankrike men går in genom porten på nummer 17, rue Barbet-de-Jouy i Paris och plötsligt befinner du dig på svensk mark. Pilgrimerna som vandrar till Lourdes, som MS-sjuka Christine i Jessica Hausners prisbelönta film Miraklet i Lourdre, tror på allvar att de genom att gå och be kan bli friska, helbrägdagjorda.

Riten som kroppskultur
Och mannen som sticker nålar genom sin kind, hon som fastar, och han som låter naglarna växa genom handen försöker använda smärtan som en genväg till ett annat medvetandetillstånd, närmare det outgrundliga, översinnliga.
Man kan fundera över piercing, de anorektiska flickornas tomma tallrikar, de ungas sönderskurna armar, tatueringarna, och späkningarna på gymmen. Kanske är likheterna bara en tillfällighet. Men det finns de som säger att det är så det blir i ett samhälle utan en gemensam bas, utan tro, utan fungerande riter, utan möjlighet att återknyta till föreställningar om det eviga. När ångesten slår till dyker behovet att ritualisera upp trots att där inte finns någon förklaring, ingen mytologisk berättelse som förklarar varför det kan tänkas hjälpa.

Riten som maktutövning
Men alla forskare tror inte alls på att riten skulle spegla något slags inre behov utan ser den som ett socialt fenomen, ett sätt för de som har makten i samhället att få alla att tro på samma sak och därmed dra åt samma håll. Gemensamma ritualer skapar kontinuitet och gemenskap. De gör medborgarna lugna och hjälper dem att slippa grubbla. Rit som en form av trygghet, kontroll och makt.

I Ryssland under revolutionen instiftades ett ritministerium som konstruerade kommunistiska ritualer som skulle ersätta de religiösa. Adolf Hitler var en mästare på att iscensätta rituella spektakel med sig själv som universums centrum.

Rit som kollektiv happening
Sen finns det de som vill devalvera riten ytterligare, som tror att den inte är något annat än ett uttryck för vårt behov av gemenskap, en kollektiv happening som får större kraft ju oftare den upprepas. Den starka upplevelsen har ingenting med andlighet att göra, är inte ett uttryck för kontakt med det eviga. Den är helt enkelt bara en skön känsla av igenkänning, av att höra ihop, tro på samma sak och vilja nå något tillsammans. Ser man det så kan finalen i Allsvenskan räknas som rit. Tecknen finns där – den definierad församling, en utvald plats, rituella kläder, hjältar, syndare, straff, offer och utlevelse på gränsen till trans.

Och  så finns förstås de som är helt övertygade om att de religiösa riterna inte alls är påhittade, att de inte är skapade av människor utan av av gudarna. En ritual är helt enkelt evighetens försök att kommunicera med oss som är på tillfälligt besök i verkligheten.

Så hur är det nu med nyårsafton? Är det en rit eller bara en helt vanlig fest?

Ann Lagerström ©
Publicerad första gången i Tidningen Vi 2012.

DELA GÄRNA
Du får gärna dela artikeln, skriva ut den och ge till en vän eller använda den i undervisning eller i samtalsgrupper bara du uppger källan. Men vill du publicera den på din sajt eller på annat sätt får du höra av dig till ann(snabel-a)lagerstrom.nu.

Fler artiklar om vad det är att vara människa

Man offering a ring to a woman.

FILOSOFERNA | Vad är ett löfte?

LÄS MER

HÉDI FRIED | OM ATT INTE VÄNJA SIG

LÄS MER

HÉDI FRIED | OM ATT INTE VÄNJA SIG

hédi fried | överlevde förintelsen

Det kan hända igen

Det gick steg för steg, säger hon, och så en dag var nazismen ett faktum.
“Det är det som är det farliga. Den omärkliga förflyttningen. Normaliserandet.”
Hédi Fried vet. Hon var med i Sighet, Rumänien, då på 30-talet. Nu varnar hon för att vi också börjar vänja oss vid rasimsen.

 

När började det egentligen?
Kan någon säga när någoting börjar?
Sandkorn läggs till sandkorn,
och innan man vet ordet
av ligger det en sandhög framför en
.
Hédi Fried

När jag går upp mot författaren Hédi Frieds hem i närheten av Liljeholmen och ser Stockholm breda ut sig framför mig tänker jag på de där meningarna i en av hennes böcker. De där om sandkornen som läggs till sandkorn. De som beskriver hur ideal och moral sakta kan förskjutas i ett samhälle nästan utan att medborgarna märker det. De som försöker peka på hur det som var uppseendeväckande nyss närmast steglöst blivit normalt.
Så var det i början av 40-talet i Sighet, Hédis hemstad i Transylvanien i dåvarande Rumänien. De där småtrakasserierna mot judarna som förekommit redan före kriget förändrades steg för steg. Knuffar blev till misshandel som med tiden blev till förbud mot högre undervisning, mot statliga tjänster, mot innehav av fordon, smycken, radioapparater. Sedan kom gettot, så deportationen, lägren och förintelsen. Allt har hon varit med om. Allt uthärdade hon.
Man vänjer sig, berättar hon i sina memoarer Skärvor av ett liv, (Natur & Kultur) som precis kommit ut i nyutgåva. Hédi och hennes familj tänkte: Vi får inte gå på bio. Det är inte hela världen. Vi får inte gå på restaurang. Vi äter hemma. Judar ska bära en gul stjärna. Vi är judar, inte skäms vi för det.
Det där måste vi tala om, tänker jag när jag närmar mig huset med den vidunderliga utsikten och den nu 92-åriga, engagerade författarinnan och föreläsaren och överlevanden från koncentrationslägren Auschwitz och Bergen-Belsen. Hon som vigt sitt liv här i Sverige till att berätta sin historia om och om och om igen för att vi inte ska glömma.

Hédi Fried möter i dörren.
– Välkommen in, vill du ha te, eller kanske kaffe?
Vårsolen flödar in över böcker, konst och blommor. Hédi Fried är nätt och rör sig i lägenheten som om åren inte rört henne. Hon arbetar fortfarande. Skriver lite varje dag i sitt arbetsrum intill vardagsrummet, där till vänster.
– Mest för mig själv, säger hon.
Men ibland blir det också debattartiklar om rasism och om förintelsen. Hon föreläser också fortfarande, men åker inte längre runt i skolorna och berättar som hon gjort under så många år.
– Numera kommer jag bara om de som lyssnar har verklig makt och kan påverka utvecklingen, säger hon.Vi slår oss ner, jag måste ta det direkt.
Vi har stängt våra gränser. I Danmark ville man ta flyktingarnas smycken. Vi bygger läger i Europa där vi förvarar förtvivlade män, kvinnor, barn, handikappade bakom stängsel. Är det det här som är sandkornen? Vänjer vi oss sakta nu?
– Om vi inte ser upp så gör vi det. Jag begriper inte att det kan hända i Sverige, säger hon. Det känns ibland som en déjà-vu, som 30-talet.
Är du rädd?
– Rädd, men också hoppfull. Demokratin här är starkare än den var i Tyskland på den tiden. Människor i hela världen protesterar mot förtryck på ett helt annat sätt än då. Jag tror att vi kan stå emot den rasistiska hetsen.
Men helt säker är hon inte. Nazismen var inte den första regim som förtryckt och förintat utpekade grupper av människor. Andra världskriget var inte första gången det judiska folket hånats, fördrivits och dödats. Hédi och hennes syster Livi, pappa Ignatz och mamma Frida var inte ensamma om att sakta anpassa sig. Inte ensamma om att bortse från farorna.
”Tanken på ett kommande krig skrämde mig så mycket att jag inte ens vågade tänka på det”, skriver hon i boken Skärvor av ett liv. ”Självbevarelsedriften lät inte verkligheten komma nära.”
– Så länge livet inte är hotat så kan man alltid vänja sig, säger hon nu. Det kan verka konstigt, men vi funderade inte så mycket. Vi levde bara vidare.
– Och så blir man sakta pacificerad. Vi gick med på att flyttas till gettot. Tog med oss nyckeln till huset, tänkte att vi snart skulle vara tillbaka. Vi gick in i de där godsvagnarna som skulle föra oss till lägren. Och jag tänker på mina medfångar i Auschwitz som gick i led till groparna för att skjutas. Det visste vad som väntade. Ändå sprang de inte. De tog inte möjligheten att dödas i flykten.

Viljan till liv är så stark att den nästan kan uthärda vad som helst, säger hon.
– Det hände många gånger i lägret att jag tänkte: Jag orkar inte en dag till. Men så vaknade jag nästa dag, och så gör man som de säger. Utför sina sysslor. Och lever vidare …
– Människan är en underlig varelse. Vi frågar oss ibland vad som är livets mening. Det är Livet.
Var det likadant med dina icke-judiska grannar. Vande de sig också?
– Ja så måste det varit. Vissa av de såg bort, andra utnyttjade situationen. Några få hjälpte oss, de kom in i gettot med mat.
Hédi Frieds mamma och pappa gasades i koncentrationslägret. Själv överlevde hon och hennes syster och på hösten 1945 kom de via Röda korsets bussar, tåg och båten m/s Rönnskär till Sverige. Som gäst, trodde hon själv. Som flykting, enligt svenskarna.

Mötet med Sverige
Trivdes du här redan från början?
– Först var det fantastiskt, berättar hon. Fast inte riktigt lika fantastiskt som vi trodde när vi satt där på tåget och reste genom ett sönderbombat Europa. Vi trodde att drottningen skulle ta emot oss, och att vi skulle bli överösta av allt det vi saknat – aftonklänningar och guldklockor.
Trodde ni det på allvar?
– När svenskarna utvandrade till Amerika trodde de gatorna skulle vara av guld. Flyktingarna på väg hit drömmer säkert om mobiltelefoner och datorer.
Hédi och hennes syster Livi hoppades, men så var det förstås inte.
Var ni besvikna?
– På sätt och vis. Men jag minns den där varma chokladen som lottorna delade ut på kajen i Malmö. Den uppvägde de finaste aftontoaletter och guldklockor.

Först fördelarna. Ett ordnat land utan ruiner, med vänliga människor. Efter ett tag upptäckte hon nackdelarna. Visst var svenskarna vänliga, men inte så lätta att komma in på livet. Hon var inte gäst som hon trodde, utan en främling, och behandlades som en sådan. Och så det allra värsta – sysslolösheten på förläggningen på Lovön utanför Stockholm – den var förödande.
– Det kändes om om vi fortfarande var fångar.
”Jag ville rå mig själv”, skriver hon. ”Jag ville inte ha någon överhet som bestämde. Inte ens en välvillig sådan. Jag ville ut i livet, jag ville fortsätta där jag hade blivit avbruten, börja på universitetet, utbilda mig till barnläkare.”
I stället fick hon börja från början. Ta de jobb hon fick. Fabrik, hushållsarbete, kontor. Hon mötte misstänksamheten: ”Inte kan de väl internera folk hur som helst i Tyskland, något måste de där judarna ha gjort.” Språksvårigheterna. Fattigdomen.
Och nu ser hon hur det återupprepas. Flyktingarna som sitter på förläggningar i månader utan att ha makt över sitt eget liv.

Bara genom att börja arbeta kan man som invandrad få tillbaka självrespekten, känslan av att man återigen räknas som en jämbördig medlem av samhället.

Men det finns en skillnad. Allmänhetens engagemang. Det är bra, men Hédi Fried är av egen erfarenhet försiktigt skeptisk.
– Jo, vi vill i och för sig hjälpa till, men bara så länge det inte stör oss, och inte innebär något större uppoffring. Vi kan gå till Centralen och ta emot och dela ut lite förnödenheter. Men ett djupare engagemang – då tar det emot.

Och så berättar hon. Det var den där unga kvinnan, Marianne, som öppnade sitt hem för henne när hon var ny i Sverige. Det var så betydelsefullt. Hédi kunde äntligen lämna lägret på Lovön. Fick ett hem, lärde sig svenska och Marianne hjälpte henne till ett bättre jobb. Men så hände något. Grannarna trodde de var älskande. Homosexuella. Flator. Marianne blev rädd. Bad Hédi att flytta.
– Jag kan förstå att hon inte vågade ha mig kvar, säger hon. Men att hon aldrig sedan hörde av sig. Det var det svåra. Jag ringde och ringde, men hon hade inte tid med mig.
– Och nu, säger hon sakta, har jag blivit likadan.
Det var det där ryska paret som kom till Sverige. Hédi kände igen sig, tog sig an dem. Hjälpte dem mycket. De träffades. Hon bjöd hem dem.
– Men nu har mitt intresse svalnat. Tycker inte att jag har tid. Vill göra annat. Försöker ursäkta mig med min ålder. När jag träffar dem på stan så skäms jag.
För att verkligen hjälpa, säger hon, måste vi kliva över vår bekvämlighetszon och sedan inte göra som hon och Marianne, inte släppa taget.
Hela tiden i vårt samtal, i hennes böcker, den där pendlingen mellan kunskap, insikter och erfarenheter. Mellan det goda hon vet krävs och upptäckten av sina egna begränsningar, sina svagheter. Kanske har hon alltid varit sådan. Kanske är det hennes smärtsamma erfarenheter eller hennes arbete mot rasism, eller de där studierna till psykolog som hon till slut fick möjlighet till som givit henne en blick. In mot henne själv. Och ut mot oss andra.

Som det där med romerna. De som fanns i hennes barndoms Sighet och som nu möter henne på Liljeholmen när hon ska gå och handla.
– Varje månad ger jag en större summa till en av dem. Alltid till olika. Jag kan inte dela med mig till alla, och att bidra med lite här och lite där gör ingen skillnad. Helst ger jag till dem som har något att sälja så att det blir en form av utbyte. Hela situationen måste vara förnedrande på samma gång som det handlar om överlevnad. Men jag har dåligt samvete hela tiden. Vet att jag har, och att de inte har.
Så är det den där berättelsen i en av hennes böcker. Om hur hon när hon var liten inte kunde tänka sig att leka med ”zigenarungarna”.  Hur hon, judinnan, den förföljde, kände sig mer värd än dem, och inte förstod innebörden av sin egen bortvända blick. Det var först i koncentrationslägret när hon såg romerna gå mot döden i gaskamrarna sida vid sida med hennes egna som hon förstod. Eller snarare trodde sig förstå att en människa alltid är en människa vad vi än kallar henne.
Men fördomar, särskilt de vi vuxit upp med, säger hon, försvinner inte så lätt. Senare, i Sverige, på 50-talet, tog hon sig själv på bar gärning. En granne varnade henne för ”zigenarföljena”, och för en stund kändes det där påståendet självklart, som om insikten från Auschwitz var som bortblåst.
Den där inlärda rasismen – antisemitismen, antizigianismen, islamofobin, främlingsrädslan – är djupt fäst inom oss även när vi tror oss vara medvetna humanister, säger hon. Och det är bland annat den som hindar oss från att fullt ut upptäcka det Hédi Fried kallar ”den annalkande faran”, rasismen och rädslan för att förlora det vi har – vår trygghet, våra privilegier, vårt liv.
Fördomarna lurar oss att gruppera, att dela in varandra i värda och icke-värda, att på allvar diskutera vilka som ska få undervisning, sjukvård, tak över huvudet. I en radiodokumentär hör jag om en by på Gotland där flyktingarnas barn till en början inte får gå i skolan. I stället får de leka på skolgården två timmar varje dag när de inhemska barnen är inne på lektioner. På Aktuellt ser jag svenska politiker på allvar diskutera om uppehållstillstånd ska räcka för att få vård. Om det ska krävas medborgarskap för att få tillgång till det som är självklart för oss andra.
– Jag identifierar mig med de som står vid gränsen och inte har någonstans att ta vägen. En gång i tiden var det jag. Och jag förstår inte Stefan Löven, först lovade han ta emot, sedan drog han tillbaka. Jag fattar inte. Jag blev så glad när han kom till en föreläsning jag höll på Armémuseum. Då kunde jag uttrycka min besvikelse direkt.
– Jag tror inte Sverige har ångrat sig, sa jag. Vi som kom efter andra världskriget har inte varit till någon belastning. Vi har bidragit. Tre forskare har jag fött.

Jag identifierar mig med de som står vid gränsen och inte har någonstans att ta vägen. En gång i tiden var det jag.

En tid efter att Hédi kom till Sverige mötte hon en vän till familjen, Mikael Fried. Han var lite äldre, de delade minnena från Sighet, från förföljelsen, djup kärlek uppstod. Mikael startade ett företag som sålde sjukvårdsmaterial. De fick tre pojkar. Allt ordnade sig. Men så orkade inte hans hjärta. Han dog. Hon förlorar sin trygghet, sitt fäste, sin syskonsjäl – och sin försörjning.
”Jag kommer aldrig att klara av ett företag, jag är ingen affärskvinna, jag kan ingenting, varken om varorna eller företagsekonomi”, skriver hon.
Hon fick börja om. Igen. Psykologen blev företagare. Efter ett tag gick affärerna bra. Hon kunde försörja sina pojkar.
– Och inte bara det, säger hon. Jag introducerade slutna blodtagningsrör i sjukvården. Innan dess använde man öppna glasrör så att blodet stänkte åt alla håll och kanter.
En viktig händelse. Men det skulle visa sig att det var något annat som blev Hédi Frieds verkliga livsuppgift. Hon började berätta – om antisemitismen, om kriget, om förintelselägren om mötet med Sverige.
– När min syster Livi och jag kom efter kriget var det ingen som vill höra talas om vad vi varit med om. Folk tyckte jättesynd om oss men sa: ”Tänk inte på det. Nu är ni här och kan börja ett nytt liv. Allt kommer att bli bra.” Därför blev jag så överrumplad några decennier senare när alla ville att jag skulle tala.

Sedan början av 1980-talet har Hédi berättat – i böcker och radioprogram, på utbildningar, föreläsningar och inte minst i skolorna. Berättat och berättat och berättat. Många har hört, säger hon, men hur många har lyssnat.
– Det är en sak att registrera vad någon annan säger. Men det är en helt annan sak att verkligen lyssna, med hjärnan och med hjärtat. Det är en helt annan sak att förstå.
Men kan vi, kan jag, som vuxit upp utan krig, svält eller förtryck någonsin förstå?
– Det är klart du kan. Har du aldrig frusit? Har du aldrig varit rädd? Har du aldrig varit hungrig?
Jo.
– Då så.
Men att hoppa över lunchen och inte hinna med middagen är en sak. Att försöka ta sig över Medelhavet i en läckande gummibåt eller svälta som du gjorde i koncentrationslägren är något annat.
– Hunger är hunger. Rädsla är rädsla. Använd din erfarenhet och din empati och tänk dig in i situationen. Det där är bara undanflykter.

Kan jag som aldrig varit utsatt någonsin förstå?
– Hunger är hunger. Rädsla är rädsla. Använd din erfarenhet och din empati och tänk dig in i situationen. Det där är bara undanflykter.

Timmarna har gått. Vi får sluta nu, säger Hédi Fried och påminner mig om att hon passerat de 90. ”Glöm inte din handväska”, säger hon när jag hastar ut i hallen. ”Har du några vantar? Det är kallt fast solen lyser. Hej då.”
Hej då.
På vägen ner för backen i det sena sneda eftermiddagsljuset klingar ett nytt citat ur Hédis bok Livets pendel inom mig:

Ingen lär sig genom andras erfarenheter. Och aldrig kan man tänka sig att det onda också kan hända oss.

TEXT | ANN LAGERSTRÖM©
Publicerad i Modern Psykologi 2016.

FOTO | KARL GABOR, via Natur&Kultur

FAKTA | INSPIRATION

Mer om Hédi Fried

LIVSUPPGIFTEN

Sprida kunskap om förintelsen. Berättar sin historia om och om igen för att vi inte ska glömma den.

STOLT ÖVER Att ha introducerat slutna blodtagningsrör i sjukvården. De tre sönerna som alla är forskare.

BÖCKERNA

Ett tredje liv
Livets pendel
Skärvor av ett liv
Livet tillbaka. Nyutgåva 2016.
Frågor jag fått om förintelsen.
Historien om Bordri,
tillsammans med Stina Wirsén.
Alla utgivna på Natur & Kultur.

LIVET

FÖDD 15 juni 1924 i Sighet i dåvarande Rumänien.
BOR Liljeholmen i Stockholm.
FAMILJ Tre söner, sju barnbarn, tre barnbarnsbarn och syster Livi som hon talar med varje dag.
LÄGERVISTELSER Auschwitz, Bergen  Belsen och tre arbetsläger i Hamburg och dess närhet.
ANLÄNDE Kom till Malmö 1945 med Röda Korset på båten m/s Rönnskär.
YRKEN Affärskvinna, psykolog, författare, föreläsare, pedagog.
SENASTE PRISER Raol Wallenbergpriset, S:t Eriksmedaljen och nominerad till en av Sveriges superkommunikatörer av tidningen Resumé.
PREMIERAR Genom Michael Frieds stiftelse, döpt efter hennes make, delar hon varje år ut pris till lärare som arbetar emot rasism och antisemitism.

Scroll to Top