FOTO: Jeremy Yap, Unsplashed, cc

ALAIN de BOTTON | Andlighet utan religion

”Bara för att vi slängt ut Gud behöver vi inte kasta bort allt som religionerna står för.” Filosofen Alain de Botton är inte religiös men tycker att något gått förlorat. Allvaret, eftertanken, utmaningarna.
Därför har han ett förslag:
Starta existentiella mötesplatser och inför sekulära riter som förlåtelsedagar, kärleksrestauranger och en livskalender.

Författaren och filosofen Alain de Botton kommer släntrande ner för Marchmont Street, i Bloomsbury strax norr om Soho i centrala London. Han passerar den lilla indiska restaurangen Motijheel, går förbi hälsokostaffären och gaybokhandeln och smiter in i den olivgröna dörren under skylten The School of Life, där Alain och hans kolleger sedan 2008 erbjudit samtal och kurser kring livets många frågor.

Det är snart tjugo år sedan han lämnade den akademiska världen för att istället offentligt dela med sig av sina funderingar och upptäckter. Och precis som han trodde så var läsarna lika intresserade av kärlek, arbete och arkitektur, som han själv. Böckerna sålde i jätteupplagor och Alain de Botton blev barfotafilosof med hela världen. Nu har han tagit sig an religionen, så ateist han är. 
– Det fanns två starka anledningar till att människan uppfann religionen, säger han medan han tar av sig ytterkläderna och snyter sig. Vi var tvungna att lära oss leva med varandra och vi behövde hantera vår skräck. Och det där har inte ändrats bara för att ”Gud är död”.

Kanske, säger han, är det för att han passerat 40, kanske är det för att han numera har barn, som hans håg nu vänt sig inåt mot känslorna, relationerna, och behovet av att få en glimt av ett sammanhang.
Nej, nej, han längtar inte efter mirakel, buskar som brinner, änglar, tungotal eller en enhetlig lära.
– Men varför ska de religiösa ha monopol på den fantastiska sakrala musiken, ritualerna, templen och pilgrimsfärderna?

Varför ska de religiösa ha monopol på den fantastiska sakrala musiken, ritualerna, templen och pilgrimsfärderna?

Innan vi går ner i den trånga men hemtrevliga källaren hälsar vi på receptionisten, kikar lite i böckerna om hjärnforskning, ekologi och psykologi och studerar School of Lifes erbjudandena om kurser i allt från hur man håller sig lugn till föräldraskap och döden. 

Det var först sedan hans pappa dött och begravts på den judiska begravningsplatsen i Willesden i nordvästra London som Alain vågade erkänna att han dras till de buddhistiska stenträdgårdarna i Kyoto och Bachs kristna mässor. Hemma hos de Bottons var religionen en farsot, den som hade det minsta intresse kunde räkna med att bli både föraktad och ignorerad. Men Alain tror inte att ensam är så stark som hans föräldrar högljutt hävdade.
– Se på oss moderna människor, säger han och sträcker ut armarna, helt utlämnade till oss själva.  Meningen, moralen, livsstilen – allt ska vi skapa på egen hand. Och inte får vi fråga någon, att be om hjälp är barnsligt.

Den moderna människan är helt utelämnad till sig själv.

Nej, Alain de Bottons människosyn stämmer inte särskilt bra med jobbannonsernas tro på de dynamiska, sociala och förändringsbenägna. Tvärtom delar han religionernas syn på människan som svag och behövande. Men han vill inte kallas sig pessimist, snarare realist.
– Det är den moderna kulturen som är orealistisk. 

Så räknar han upp den ena ”orimliga” trosföreställningen efter den andra: Om vi bara lever rätt så kommer vi redan i detta livet bli inte bara friska och vackra, rika och lyckliga utan närmast odödliga med en livslängd på över 100 år, ja kanske 120. Det är rent ”messianskt”, säger han.
I verkligheten kommer de flesta av oss ha ett liv som mer liknar en berg och dal-bana, menar Alain de Botton, och för att klara det utan att falla ur vagnen behöver vi ta hjälp av de tekniker och ritualer som religionerna så framgångrikt använt sig av under tusentals år.

Så varför inte helt enkelt separera den religiösa praktiken från berättelserna, resonerar Alain de Botton i sin nya bok Religion för ateister (finns på antikvariat eller som e-bok på svenska). Varför inte ha nattvard utan Gud och meditation utan Buddha? 


Varför inte ha nattvard utan Gud och meditation utan Buddha?

– Låt oss ta det vi behöver och använda det som vi vill. Det är ändå vi människor som hittat på alltihop.

Nu protesterar jag, religonen är väl ändå inte andlighetens Spotify?
– Inte för dem som tror på högre makter, men vi andra kan självklart välja och vraka. Låt oss göra en egen playlist av texter, ritualer, heliga platser, konst, musik och film som ger tröst, stärker oss själva och våra relationer och fördjupar våra liv.
Men behöver vi inte den där samhörigheten som bara en gemensam övertygelse kan ge?
– Jo, men vi behöver inte en ny sekt för sekulärt religionsutövande. Kollektivens tid är förbi. Det kommer aldrig mer skapas en global religion som katolska kyrkan. 

Frågan är inte så enkel. Å ena sidan tror Alain de Botton att vårt högst privata sökande efter tröst och insikter är nödvändigt, vi måste följa vår egen unika väg. Å andra sidan måste vi gå hyfsat åt samma håll för att hålla ihop samhället och så har vi inom oss den där längtan efter att komma samman, att tillhöra…
… att ha många vänner, att bli gillad? frågar jag.
– Du kan säker få tag i en lägenhet i London via Facebook , men inte får du hjälp mot din dödsångest. 
I stället ser Alain de Botton framför sig en myriad av existentiella vattenhål med heterogena grupper som förenas i sökandet efter att förstå sig själva och andra. 

UTBILDA DIG TILL EXISTENTIELL SAMTALSLEDARE hösten 2021

Vi behöver tala om livet, om vad det är att vara människa. Bli en del av nätverket TALAOMLIVET, utbilda dig till existentiell samtalsledare och starta egna grupper, vandringar, mötesplatser.
Kurs 1 halvdistans start 6 september | Kurs 2 irl i Stockholm, start 18 oktober


En kväll när jag slinker in på The School of Life för att gå på kursen How to stay Calm pratar jag lite med en av de andra deltalgarna, Emily O’Byrne. Hon brukar gå hit då och då för att få nya perspektiv, säger hon, och en poäng är att ingen känner henne.
– Idag hoppas jag kunna bearbeta några personliga saker som jag inte vill tala med mina närmaste om. Bland främlingar känner jag mig fri.

Vi behöver existentiella mötesplatser där främlingar kan förenas i sökandet efter att förstå sig själv, andra och världen.

Men även om School of Life i höst har ett rikt program med verksamhet flera gånger i veckan hoppas Alain de Botton på att fler ska ta upp bollen.
Han tar resebyråerna som exempel. Varför kan inte de komplettera flygstolar till solen med pilgrimsfärder med specialguider till naturfenomen som får deltagarna att förundras, kulturer som har något att förmedla, människor värda att besöka.
Eller restauranger. I dag är de flesta helt inriktade på det lekamliga och estetiska, god och ibland mättande mat. Att äta tillsammans kan ha helt andra dimensioner, menar de Botton. Se på den buddhistiska te-ceremonin där en enda kopp te blir en manifestation av omsorg och mening.  Varför skulle man inte kunna få en sådan upplevelse på krogen?
Och hemma, det finns så mycket man kan göra hemma, enligt Botton.

– Ta det där med Mariabilder. Om vi tillåter oss att vara lite vulgära och strunta i att Maria i kristen tradition är Jesu moder och enbart ser henne som en mamma så händer något. Alla känner vi oss till och från som små barn som skulle behöva en famn att krypa upp i. De kristna kan böja knä inför Maria, tända ljus, be henne om hjälp.  Varför kan inte jag också få erkänna min sårbarhet och ha en profan modersfigur hemma som jag symboliskt knyter an till när det är svårt. Eller varför inte uppföra sekulära tempel för sådant som styrka och kärlek, där man kan slinka in och hämta kraft.
Har du själv en moderssymbol hemma hos dig?
Nu smiter han undan, slingrar sig, blir teoretisk och säger att inte för att han är psykolog, men han tror att den där kommunikationen med någon form av gestaltning av det vi behöver faktiskt hjälper oss att få tillbaka kontakten med krafter inom oss som för en stund gått förlorad. 

Men det är inte bara enskilda människor som ska erbjuda ett existentiellt stöd, enligt de Botton, här har institutionerna ett ansvar.
– Ta till exempel skillnaden mellan en kyrka och ett konstmuseum, säger han. I kyrkan vet vi att konsten vill något, den vill få oss att reflektera, att se oss själva i perspektiv. På ett konstmuseum som Tate Modern i London, vad händer där? Jo, konsten är självcentrerad och besökarna så respektfulla att de håller bilderna på armslängds avstånd. Jag vill bli berörd, tröstad, ja till och med uppfostrad i mötet med måleri och skulptur. Varför finns det ingen konst som uppmanar mig att vara god och inte ond? 
– Ja, jag vet, det är provocerande, men jag gillar tanken. Jag är övertygad om att kulturen, rätt presenterad, skulle kunna ersätta de flesta heliga skrifter.
Samma sak på universitetet, och nu blir han irriterad. Varför har akademierna inte ett existentiellt perspektiv på vetenskapen? Varför berör inte forskningen? 
– Det lärosäte som startar Institutionen för konsten att dö eller Centrum för relationer kommer omedelbart bli angelägen.

Varför finns det inte någon institution för döden och ett centrum för relationer på universiteten?

En annan sak som Alain de Botton gillar med de religiösa rörelserna, och som han tycker det är dags att ta upp, är kravet på en hög moral.
– Nu tycker du att jag är konservativ igen, säger han, men för mig är det självklart att vi måste bli moraliska om vi ska klara det globala samlivet.
Men är det inte vår olika syn på vad som är rätt och fel som orsakar stora problem när kulturer möts?
– Nej, den offentliga debatten är besatt av att visa på skillnaderna. Jag tror tvärtom att de flesta av oss, oavsett var vi är födda och har vuxit upp, är ganska ense om vad vi behöver. 
Tror du?
– Ja, de flesta vill precis som jag få respekt och kärlek och leva ett lugnt tryggt liv i ett stabilt samhälle. Klassisk banal sekulariserad kristendom helt enkelt. Utgår vi från det kan vi sedan ställa oss frågan: Vilken gemensam moral behöver vi enas om för att uppnå det goda livet för så många som möjligt och sedan påminna oss själva om det hela tiden, säger han.

Egentligen är det ganska enkelt. Det är dags att ta livet på djupaste allvar.

Och så är det det där med träningen. Att vi alla måste rusa till gymmet och springa på band och hiva lite vikter ett par gånger i veckan har de flesta insett. Men lika viktigt, menar Alain de Botton, är att träna vårt inre universum, tämja den tjatiga apmedvetandet som ständigt leder oss vilse. Inom religionerna finns en hel rad metoder som praktiserats i tusentals år – meditation, yoga, medveten andning, bad.
– Och vad har vi sekulära? Korsord och spa! Varför finns det inte icke-religiösa menatal gym där vi kan träna regebundet?
Nu reser han sig. Nu måste han hem. 
– Egentligen är det ganska enkelt. Det är dags att ta livet på djupaste allvar.

 ANN LAGERSTRÖM
Publicerad i Modern Psykologi.

3 x religion utan Gud

FÖRLÅTELSEDAGAR

• Alla går vi och bär på ouppklarade relationer. Hårda ord som inte tagits tillbaka, oavslutade konflikter som förmörkar inte bara individens liv utan också kollektivets. Det outredda vilar som en mörk skugga och att ta första steget för att tala ut eller be om förlåtelse kan många gånger kännas svårt. Här, menar Alain de Botton, har den judiska religionen något att bidra med. 

En gång om året på Yom Kippur uppmanas alla judar att både be andra om förlåtelse och att själv förlåta. En bra hjälp för att komma över psykologiska motstånd som borde införas för alla. Och varför bara en gång om året? Nej, låt oss gemensamt fira förlåtelsedagar en gång i kvartalet.

KÄRLEKSRESTAURANGER

• Att äta tillsammans, gärna med främlingar, är en vanlig tradition i många religioner och det borde genast plockas upp i den sekulära världen, anser de Botton. Särskilt den kristna så kallade agapemåltiden (agape=kärlek), en slags föregångare till den mer minimalistiska nattvarden, där rika som fattiga, kända som okända, delade bröd och vin sida vid sida.
Varför inte starta agaperestauranger med målet att bryta upp ”de klaner vi kroniskt delar upp oss i”, föreslår han, och för att dela vår skörhet med okända och därigenom skapa nya vänner.  
Vid entrén blir du anvisad ett bord med främlingar, på bordet en liten instruktionsbok med goda råd, inspirerad av liknande böcker som finns både inom judendom och kristendom. Istället för att fråga din bordsgranne ”Vad arbetar du med?” uppmanas du istället att undra: ”Vad är du rädd för?”

LIVSKALENDER

• Alla religioner har någon form av kalender där vissa dagar är utvalda för att representera trons kärna. Varje dag har sina ritualer, sina undervisande texter.
Det här borde det sekulära samhället också ha, menar Alain de Botton. Varför inte införa ett antal dagar om året som vi gemensamt ägnar åt grundläggande mänskliga frågor med hjälp av väl utvalda texter och bilder ur romaner, diktverk, foto och varför inte film. Samma material år efter år så att det tvingar oss att gå djupare och djupare i förståelsen av oss själva och andra.

Namn:
Alain de Botton
Ålder:
Född  20 december 1969 i Zürich, Schweiz.
Yrke:
Författare, föreläsare, filosof
Bor:
I London med fru och två barn.
Skrivit:
Boken Religion för ateister (Brombergs, 2013). En av många.
Tro:

Ateist med rötter i sekulär judendom.
Uppmaning till sig själv och andra:
Bara för att Gud är död innebär det inte att vi ska sluta försöka utvecklas som människor. 

OM DU VILL HA MER AV Alain de Botton?
Alain de Botton på Youtube – om kärlek, visdom, pessimism, arbete.
Alain de Botton om att vi arbetar för att slippa grubbla.