Ibland brukar jag ställa mig framför min favoritbokhylla hemma och bara ta en bok och slå upp. Inte sällan träffar jag på något intressant och oväntat. Som i morse när jag drog ut boken Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring. av Eva Illouz, (Daidalos, 2013), som är professor i sociologi.

Slog upp, och hittade ordet: Känslomässig dominans. Läser vidare och håller inte med Evas tolkning av sitt eget begrepp, men det får mig att tänka vidare.

Så här tänker hon.
I varje relation finns det en person som har mer makt över vad paret får känna och göra. Omedvetet skapar den här personen en spelplan för relationen och regler för spelet. I Evas tolkning är det fortfarande alltid mannen, i en hetronom relation, därför att han är ”mer distanserad och har större möjligheter att fatta egna beslut och begränsa den andra partens valmöjligheter”(s. 154).

Hur får vi syn på den känslomässiga dansen
Och det är klart. Visst lever vi fortfarnade i svallvågorna av det stora patriarkatet, och visst kan det vara så, som Eva menar, att unga kvinnor i mångt och mycket kopierat manliga iedal.
Men låt oss för en stund titta på individer. Vad gör vi med varandra i relationer, och hur skulle vi kunna få synpå den känslomässiga dominansen och utvecklas genom det.

Här ett par scenarier.
1. Ett par, låt oss strunta i könen och istället tala om, Kim och Billie. Ett par, Kim och Billie, har precis flyttat ihop. Kim vill inte gärna tala om känslor. Bilie blir orolig och pockar på. ”Hur mår du?”, ”Älskar du mig?”, ”Vad vill du?” Situationen blir mer och mer låst. Kim sluter sig ännu mer, Billie blir allt mer osäker och krävande.Ja, jag vet, det här skulle kunna beskrivas som olika anknytningsperonligheter, men inte just idag.
Vem är känslomässigt dominant här?
Vad tycker du?
Jag tänker båda. Kim därför att hen håller fast vid sitt sätt att vara känslomässig solospelare. En relation behöver inte innehålla känslomässigt utbyte. I alla fall inte i form av prat. Billie, å sin sida, kräver tvärtom att de ska vara en känslomässig duo. Om jag berättar för dig vad jag känner så berättar du för mig allt om dig. Och så hamnar de i ett känslomässigt limbo.

2. Kim och Bille har precis flyttat ihop. Kim är passionerad, pratsam, engagerad, översvallande och vill älska, diskutera, kurtisera och flamma dag ut och dag in.
När de bodde var för sig tyckte Billie det var kul, men nu när de träffas varje dag blir det tröttsamt. Det finns ingen plats för hens initiativ och vad hen än gör så är Kims påhitt större, bättre mer översvallande.
Kim är definitivt känslomässigt dominant och njuter av det.

3. Kim och Bille har precist flyttat ihop. Billie talar gärna om deras relation men då på ett rationellt sätt. Känslor, menar hen, rör bara till det. Dessutom har Billie ett väldigt energikrävande jobb så hen tycker att om något måste avhandlas får det bli på helgen, ja helst på söndagen.
Alla försöka att luckra upp Billies känslosystem avfärdas. Hen är ju öppen för att arbeta med relationen, så vad är problemet.Tre varianter, och jag känner förstås till många fler. Har själv periodvis kämpat både med känslomässig dominans, känslomässig obalans, och känslomässig underlägsenhet, och vet hur svårt det är att lämna sin position och mötas.
Men jag vet också att det går knackigt i en relation om man inte hittar en känslomässig respekt där man försöker hitta ett sätt att vara tillsammans som både låter den båda bibehålla sitt grundsystem och på samma gång utöka sin reportoar genom att möta den andre.

Och det är här som jag tänker att Evas begrepp kan hjälpa till så att båda parter för en stund kan stiga ur sina positioner och betrakta sin känslodans utifrån.

PROVA: Känslokollen
Så låt oss införa en regelbunden dominanskontroll: Känslokollen.Jag tänker mig att det kan gå till så här.

Första gången:
Beskriv hur du ser på vår känslomässiga relation utan att jag avbryter dig eller protesterar. Hur skulle du vilja att det var om du fick bestämma?
Skriv gärna upp. Rita på ett papper på bordet ni sitter vid. Eller på golvet om det är där ni är.
(Vad skulle jag säga om det var min tur först: Att jag vill att vi berättar hur vi mår. Att vi båda ska kunna bli mottagna av varandra oavsett känsloläge. Att jag har rätt till mina känslor även när de inte överrensstämmer med dina. Att jag kan be om betänketid och ruva på mina känslor innan jag delar med mig av dem, men att jag återkommer. Att vi är så ärliga som vi kan vara. Att jag inte har ambitionen att förstå dig i alla lägen men vill vara beredd att lyssna och försöka …)
Så dags för den andre. På samma sätt.
Nu har ni två känslokartor. Om ni vill fördjupa:Berätta. Skriv upp. Vilka oskrivna regler har din känslomässiga karta, om vi gjorde precis som du vill?

Och ett steg till som kan förklara så mycket:
På vilket sätt är de här reglerna bra för dig?

Nu, på papper, två känslomässiga system, med två regelböcker.
Försök att se på dem med intresse. Nyfikenhet. Och en hel del humor. Så lika vi är! Eller. Så olika två människor kan vara!
Hur ser dominansen ut? När är det mina regler som gäller? Och när är det dina?

Hur går vi vidare? Relationens dilemma. Det går inte att vinna den känslomässiga kampen. Det funkar inte om det ena systemet får bestämma bådas liv. En stund kan det gå, men inte i längden.
Så oavsett hur mycket du skulle vilja det är dominans lika med kärlekens död.

För att leva ihop måste vi delvis träda in i varandras världar, utforska okända territorier, pröva nya stigar, utveckla vår reportoar. Upptäcka att vi kan beskriva vad vi känner. Att vi kan tiga fast det pockar inombords. Att vi kan stå ut med att den andre just nu är trött på alltihop och sig själv och dig och hela skiten och behöver dra sig undan ett tag. Att vi kan älska passionerat ena dagen, och njuta av en sval kärleksvind den andra.

Titta på kartorna. Konstatera att det är som det är. Och kanske räcker det denna första gång att visa varandra respekt:
”Nu förstår jag lite bättre varför det blir som det blir.”
”Nu begriper jag varför det där är så viktigt för dig och varför det är så provocerande för mig.”
Rulla ihop kartorna. Bind ett sidenband om. Låt de vila tillsammans på någon hylla. Och se sedan vad som händer.

Ibland är det bra att låta vara
Så gjorde Maken och jag under vissa perioder då vi inte var överens. Berättade för varandra, utan att bli motsagda, om hur vi såg på saken. Ibland talade vi. Ibland skrev vi. Sedan lät vi det vara. Märkliga saker hände. Förändringar skedde utan att vi medvetet hade gjort något åt det. Förändringar vi inte hade kunnat bestämma eller räkna ut. Bara genom att vi förstod vad vi var med om.

Kanske blir det så också med hjälp av Känslokollen. Medvetenhet, insikt och respekt i kombination kan göra mycket för en relation.
Efter ett tag. Fram med kartorna igen. Ny erfarenhet har tillkommit.
Nu kanske det är dags att fundera vidare. Vad är det som funkar när? Vad funkar inte alls? Hur kan vi pröva varandras system? Lugnt och fint. En sak i taget. Att bygga en känlosmässig balans tar sin tid. Och det är inte bråttom även om vi ofta tror det.

Nej, nu ska jag sluta. Det är lördag. Jag är förkyld och sitter egentligen i sängen och ska lägga den sista handen vid en artikel om dödshjälp. Tog bara en vända förbi bokhyllan på väg till köket för att koka en kopp te.

FOTO: Désirée Fawn, Unsplashed

LÄS MER OM KÄRLEK