EXISTENTIELLT, KONSUMTION, MEDKÄNSLA

Tiggarna utmanar min mänsklighet

Okt 8, 2014


Hemlös räv, Laura Ford på Stockholms gator. FOTO Ann Lagerström

Ge eller inte ge till tiggarna på gatorna? Vill du ha hjälp att bestämma dig? Så här argumenterar existentiella och praktiska filosofer för att du ska öppna plånboken.

Inte en gång om dagen, men flera, frågar jag mig själv: Ska jag ge pengar till tiggarna som sitter framför tunnelbanan, banken, mataffären, eller ska jag inte? Svaren till mig själv är många och drar åt olika håll:
”Ja, det ska du. De är fattiga, du har pengar över. Du kan avstå överkonsumtion för att ge till andra. Hur kan du försvara att du har och ändå inte hjälper”
”Nej, människors lidande ska inte lösas med allmosor. Vi behöver ett nationellt stöd.”
”Bestäm dig för att ge till en om dagen.”
”Ge mycket till en person istället för lite till många.”
”Det finns många som behöver stöd och pengar, inte bara de som sitter på gatan.Världen är full av lidande, hur kan du dela med dig på bästa sätt.”
”Det är förnedrande att stå framför en människa och gräva i plånboken och välja en tio, en tjuga en femtiolapp.”
”Hur långt sträcker sig mitt ansvar för alla som behöver? Till släkten, vänkretsen, grannarna, medborgarna i min stad, till Europa, till värken?”
”Hur kan du försvara att du köper en bok till när världens barn dör i svåra sjukdomar?”
Så där håller jag på, och vips har jag gått förbi utan att betala ett enda öra. Har lurat mig själv bort från dilemmat genom att tänka på det.

”Det är du som får hjälp när du ger?
Och vill jag utmana mig ordentligt en dag läser jag lite Emanuel Levinas, den existentielle filosof som allra mest sysselsatt sig med vår relation till Den andre, eller som han skriver Den absolut andre. Han går så långt att han hävdar att jag inte bara ska dela med mig till tiggarna på gatan, det är min plikt, mitt ansvar, det är helt enkelt min uppgift som människa att vara till för andra. Att inte ge pengar är att inte vara människa.
Samma sak säger filosofen och den existentielle psykologen Lou Agosta som menar att det är inte den andre som får hjälp när du visar empati, det är du själv. Den andra, den behövande, ger dig möjligheten att upptäcka, uppleva vad det djupast är att vara människa. Det vill säga förmågan att ge upp sin egoism och låta en annan människas behov gå före.

Vill du veta vad en praktisk filosof anser så kan du läsa den här artikeln med professorn i praktisk filosofi Dan Egonsson i  en artikel i Sydsvenskan härom dagen där han utvecklar sina argument för varför vi ska ge.
Det går inte att ge till alla och man kan ha alla möjliga skäl till att inte ge, men jag kan inte annat än se att det är väldigt väl använda pengar.

Vi blir förlamade för att situationen är genant, det känns fel att gå förbi och det känns fel att ställa sig och gräva i sin börs. Men visst har det ett känslomässigt pris, vi kan inte längre på samma sätt bara gå förbi och njuta av livet. Men det är också bra att vi inte är bekväma med situationen – den dagen det blir så har vi förlorat något.
Läs hela artikeln här: Filosof om tiggeri: ”De utmanar vår sinnesro.”

FOTO: Ann Lagerström, Hemlös räv, Laura Ford

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

You Might Also Like

No Comments

Vad tänker och känner du?