Tag

stress

Browsing
”När din människosyn inte stämmer med ditt arbete kan du drabbas av moralisk stress.”

Var fjärde lärare har lämnat skolan sedan 2007.
Tio av elva läkare säger upp sig från en vårdcentral i Stockholm.
Sju av tio av socialsekreterarna i Västra Götaland funderar på att byta jobb.
Och många av dem vittnar om att orsaken är det professor Tomas Brytting kallar ”moraliskt betingad stress”:
– Jag brukar ta trapporna.
Tomas Brytting glider vant upp för de många trappstegen till Institutet för organisations- och arbetslivsetik på Ersta Sköndals högskola. Här högt upp under taket och med en fantastisk utsikt över Stockholms inlopp forskar han och hans kolleger på etiska frågor i arbetslivet.
– När jag föreläser för vård- och omsorgspersonal brukar jag säga att ni är ungefär som en cirkusartist som försöker hålla igång ett stort antal tallrikar som står på var sin pinne. Ni springer runt, runt, runt och ser till att alla tallrikarna snurrar så de inte dråsar i marken. Sluta med det. Låt några falla. Det är inte ert fel att er arbetssituation ser ut som den gör.

Tidsstress •  Existentiell stress • Moralisk stress
Jagar du timmar, vet du inte längre vad du vill – eller är det dina värderingar som inte stämmer med hur du lever. Låt professor i etik och psykoterapeuten reda ut begreppen.   

Du har en känsla av diffust obehag. Ett tryck i mellangärdet, i halsgropen, runt axlarna. Det är svårt att sova. Något molar och stör och det tar emot när du ska gå upp på morgonen. Det är som om glädjen försvunnit, som om livet mist sin färg, sin smak och doft och du säger: ”Det är stress.”
Att känna sig stressad är numera mer regel än undantag för många av oss, som om det var en naturlig del av det moderna livet. Det går fort, fort och vi rusar från det ena till det andra. Men vad är det för slags stress vi känner? Är det tiden som inte räcker till, har vi förlorat oss i ideal som vi egentligen inte står för eller är det kanske det där som forskarna kallar för moralisk stress.

Det var 1984 som filosofen och psykologen Andrew Jameton myntade begreppet moralisk stress, en känsla som uppstår när det vi står för, våra grundläggande värderingar, inte stämmer med hur vi lever. Först såg forskarna det hos sjuksköterskor som inte mådde bra när de inte längre hann med sina patienter. Sedan hittade man samma fenomen hos andra yrkesgrupper som inte fick ihop ideal och verklighet. Men frågan är om vi inte är många som går omkring med den där känslan ”jag vill så mycket, men det går inte” både på jobbet och hemma.
– Visst är det så, men låt oss börja med att dela in stressen i tre olika fomer: Tidsstress, existentiell stress och så den moraliska stressen.

Tomas Brytting, professor i etik

Tomas Brytting är professor i etik och förestår Instituet för organsitions- och arbetslivsetik på Ersta Sköndals högskola på Söder i Stockholm. Lokalerna ligger högst upp i huset med utsikt över Stockholms utlopp och Djurgården.
Att ha ont om tid är en sak, säger han. Timmarna räcker helt enkelt inte till. Kanske kommer pressen utifrån – trycket på jobbet har hårdnat. Barnen/barnbarnen/de gamla föräldrarna tar mycket did, det ska skjutsas och hämtas och ledsagas. Kanske har du själv pressat in alldeles för mycket – förutom jobbet och familjen försöker du hinna med yogan, vännerna, en utbildning och stöd till flyktingar.
– Den här stressen går ofta att mildra genom tuffa prioriteringar, säger Tomas. Dygnet har bara 24 timmar, veckan bara sju dagar. Hur ska jag använda dem?

 

Vad är existentiell stress?
Existentiell stress drabbar den som fyller sitt liv med sådant som hen egentligen inte har valt. Det ena ledde till det andra och livet bara blev. Idealen kom utifrån – från familj, vänner, media, samhället eller det vi kallar tidsandan. Och en dag börjar det kännas obekvämt, det är något som inte stämmer. Är det här verkligen det jag vill jobba med? Bor jag på rätt ställe? Gör jag rätt saker? Och den här relationen, hur är det med den?
– Kanske har du aldrig tagit dig tid att ställa de där grundläggande frågorna: Vem är jag? Vad vill jag? Och vad är det som gör mitt liv meningsfullt?, säger Tomas Brytting. Du vet helt enkelt inte hur du vill leva.
Den här känslan kan smyga sig på, du känner dig succesivt mer obekväm, det är något som skaver som inte stämmer. Eller också kan den komma plötsligt, som ett obehagligt uppvaknande: Vill jag det här egentligen? Frågan kräver ett svar. Svaret kan kräva radikala omorienteringar.

Moralisk stress
Och så till sist den moraliska stressen.
– Du har tänkt, känt efter och bestämt dig för vad du anser är ett gott liv, säger Tomas Brytting. Du vet hur du vill utöva ditt yrke och hur du vill leva privat – men det går inte. Det är ett glapp mellan dina ideal och dina handlingar.
Den moraliska stressen kan vara tydlig, medveten, ”jag vill äta vegetariskt med tanke på djuren, men barnen vägrar och jag hinner inte laga flera maträtter”. Men ofta är den diffus. Förändringar på jobbet eller hemma kommer smygande och du tänker: ”Det där fixar jag.” Så börjar glappet bli större, dina ideal kommer allt mer i kläm. ”Jag borde åka och hälsa på mamma, men det får bli nästa vecka – eller nästa.” ”Den där eleven längst bak har kommit efter – får ta det sen.”
– Det är lätt att förtränga den där känslan av obehag, säger Tomas Brytting. Du fortsätter blunda för upplevlesen för att slippa inse att du står inför en moralisk utmaning som kanske kräver att du ifrågasätter både dig själv, dina chefer och de som står dig närmast. Eller också tänker du kanske: ”Andra klarar ju det här då borde jag också göra det”. På jobbet skyller du på den nya omorganisationen. Hemma på ungarnas fritidssysselsättningar. Det finns massor av bortförklaringar och sakta vänjer du dig vid situationen.
I alla fall på ytan. Men kroppen glömmer inte.
– Moralisk stress kan kännas som ett slags psykiskt illamående, en trötthet. Man kan få sömnsvårigheter, fastna i tankebanor, älta eller bli avundsjuk.
Avundsjuk?
– Ja, du börjar snegla på andra och deras arbets- och livssitutaion – hur mycket bättre har inte de det.
– När jag föreläser för sjuksköterskor vars arbetssituation nästan blivit omöjlig brukar jag säga att ni är ungefär som en cirkusartist som försöker hålla igång ett stort antal tallrikar som vilar på var sin pinne. Ni ränner runt och ser till att alla tallrikarna snurrar så att de inte dråsar i marken. Sluta med det.
Bilden går säkert också att överföra till privatlivet, lägg bara till ett antal pinnar och cirkusnumret blir ännu svårare att genomföra.

Veronica Råberg, leg. psykoterapeut, leg. sjuksköterska.

Känslomässig stumhet
Veronica Råberg är både sjuksköterska och psykoterapeut och har länge arbetet i olika chefsroller inom kommun och landsting. Jodå, hon känner igen sig själv, och hon känner igen sina klienter.
–  Många människor som kommer till mig vet inte varför de mår dåligt. Att livet är pressat det vet de, men vad det är som är problemet har de ingena aning om. Vi får börja med att försöka reda ut vad det är de känner. Och det är inte alltid lätt, många gånger har de hållit tillbaka så länge att de blivit känslomässigt stumma. De kan inte längre skilja på sorg och oro, rädsla och ilska. Det är en enda röra.
Och det är inte så konstigt, säger hon, det handlar om en form av inre inbördeskrig där olika krafter kämpar om makten, hela systemet går i otakt.

Det handlar om en form av inre inbördeskrig där olika krafter kämpar om makten, hela systemet går i otakt.

Tomas Brytting kallar det här första steget på att identifera sin stress för perception – att upptäcka och erkänna vilken situation man befinner sig i: Mitt liv är alldeles för pressat. Jag vet inte riktigt hur jag vill leva. Jag sviker mina ideal varje dag.
– Det handlar om att sätta igång ett slags fredssamtal med sig själv, säger Veronica Råberg, reda upp de olika trådarna och sedan medla.
Ibland, säger hon, är klienternas problem just moralisk stress. Men många gånger så börjar arbetet med ”pseudomoral”.
Hur menar du?
– Klienterna tror att de försöker leva efter sina värderingar, att det är det som är problemet. Men när vi undersöker upptäcker vi att de bara gjort andras värderingar till sina. De har en existentiell stress, inte en moralisk.

Längtan efter det perfekta
Veronica talar om vår tids ideal, om längtan efter det perfekta: Det perfekta jobbet, den perferkta kroppen, den perfekta hälsan, utseendet, barnen, partnern, semestern, huset, maten. Pressen blir enorm. När de kommer till terapin kan klienterna vara vid bristningsgränsen.
Nu krävs det mod. Först gäller det att stå ut med att känna, bara det kan vara en utmaningen. Sedan kommer smärtan när jag inser att jag lever ett förljuget liv. Sedan det nyfikna utforskandet: Men vad vill jag egentligen? Och så det svåra: Hur går jag från det liv jag lever idag till det liv jag verkligen vill leva.

Tomas Brytting talar också om smärta i samband med den moraliska stressen. Du mår inte bra på jobbet. Du vågar lyfta blicken och ser plötsligt tydligt hur skevt det är. Yrkesetiken säger en sak. Chefer håller med. Men i praktiken går den inte att leva upp till. Du och dina arbetskamrater tullar varje dag på er egen moral.
– Det kan kännas enormt ensamt, säger han, som om det bara är du som ser.
Här gäller det att förska få kontakt, prata med de andra: Jag har upptäckt det här, hur ser du på det? Det är inte alltid lätt. Det är inte bara du som levt i förnekelse, hela gruppen, cheferna, ja hela organsationen har blundat för att situationen är ohållbar. Och ibland är det enklare att leva med skygglappar än att slita bort dem. Tidsstressen kan också göra att det där som Tomas kallar för – Reflektion – inte hinns med. Du får kalla handen.
Likadant om du upptäckt något skevt i ditt privatliv och vill prata om det med dina vänner. Inte säkert att de vill bli oroade, störas i sin självuppfattning, och defintivt inte att du ska riva en reva i drömmen om det perfekta livet. Det som de själva försöker leva upp till.
Nu, säger Tomas har du ett inte så lätt val. Antingen backar du och försöker göra så gott du kan. Han kallar den vägen för: Lojal. Eller också hittar du en lösning, ensam eller tillsammans med andra. Han kallar det för Exit. Du kanske säger upp dig, du ändrar din tillvaro, du väljer ut några få ideal och försöker leva efter dem.
– Jag brukar ge rådet: Börja med att låta  tallrikarna falla.
Vad menar du med det?
– Sluta göra det orimliga oavsett om du har lagt det på dig själv eller det är din arbetsgivare som har pressat dig till det.
Gå hem klockan fem. Jobba inte på helgen. Tryck inte in ett yogapass klockan sex på morgonen om du inte hinner sova tillräckligt.
– Och känn ingen skuld, säger han. Om du inte orkar med ska du inte känna dåligt samvete för dina kunder, elever, vårdtagare eller familjen. Du har inte bara ansvar för dem, du har ansvar för dig själv, för att ge dig själv ett gott liv.
Vem säger det?
– Det säger jag.

ANN LAGERSTRÖM
©lagerstrom.nu
FOTO flickr enligt cc.
Artikel publicerad i Tara vt16.

ANVÄNDA OCH DELA
Dela gärna via länk på nätet.
Vill du skriva ut artikeln och dela den med andra eller använda den i undervisning eller på en kurs får du gärna skriva ut och kopiera den om du anger källan lagerstrom.nu. Men om du vill publicera den på din egen sajt eller i någon annan form av publikation måste du kontakta mig.

 ”Istället för att stanna upp och njuta av livet jagar vi bara efter mer”

Dags att se upp, manar Alain de Botton, vår livsstil, våra företag och samhällen håller på att avhumaniserar. Ja, säger han till och med, vi lever i en farlig tid.
– Vi saknar helt perspektiv på vad som är viktigt och saknar högre värden eller ideal. Människan är numera alltings mått. Vi är bara intresserade av oss.

Nu sitter han i en fåtölj i sitt ultramoderna sparsmakade hem i Hammersmith i södra London. Han är trettiofem år gammal, upphöjd succéförfattare och har ett kök i borstat stål. Han har just tackat ja till ännu en radiointervju och hällde nyss upp ett glas kallt vatten för att svalka sig i storstadshettan. Han lägger det ena benet över det andra och säger:
– Varför har jag ingen flatscreentv?
Den senaste tiden har Alain de Botton, han som fått hundratusentals människor att försöka förstå livet med hjälp av Proust och gamla filosofer, känt pressen.

”Någon har bytt ut
min hjärna
mot en liter sirap.”

Så börjar Pia Dellsons bok Väggen: En utbränd psykiaters notering (Natur& Kultur,2015) som är en sammanställning av de många texter som hon skrev under sin sjukskrivningsperiod.
– Att skriva, berättar hon på den scen på Bokmässan där vi samtalar, var enda sättet för mig att få slut på alla tankar som for omkring i hjärnan. När jag väl hade fått ner de på papper så lugnade de ner sig.
Pia är den framgångsrika, kompetena, effektiva, välplanerade doktorn som en nyårsaftons morgon för några år sedan upptäckte att hon inte ens klarade av att hämta ett par strumpor.

Rensar makens dator och hittar en lista från 90-talet. Då var jag dubbelarbetande tvåbarnsmamma, utan föräldrar som kunde avlasta och med man som jobbade alla kvällar.
När allt började luta och jag sov allt mindre insåg jag att det var något som var fel. Den här listan var början på mitt tillfrisknande.
Jag skrev ner allt jag kom på, se själv i slutet av det här inlägget. Läste den och insåg att jag hade satt mig själv i arbetsläger och att tiden att njuta av barnen, maten, trädgården, musik, vänner … bytts ut mot föreställningar om vad ett modern liv innebar.

Stress gör människor egoistiska och okänsliga för andras känslor och behov. Så såg hypotesen ut när forskaren Claus Lamm och hans kolleger på universitetet i Wien satte igång sina försök. Ett antal försökspersoner utsattes för mild stress, nåja mild, bland annat var de tvungna att tala inför publik, och efter det fick de ett antal frågor av typen:
Vad känner du just nu?
Vad känner den här personen du har framför dig?
Om du var den där personen, hur skulle du göra då?
Dessutom fick de imitera andra människors rörelser.

Och döm om forskarnas förvåning är det visade sig att deras hypotes stämde – på män, medan kvinnor fick större medkänsla under stress. 
Hur kommer det sig? Ja det vet inte forskarna. Kanske, spekulerar de, har kvinnor lärt sig att de får mer stöd av andra om de är duktiga på samspel. Kanske beror det på att kvinnor får mer av det sociala hormonet oxytocin när de är stressade, vilka andra undersökningar visat.

KÄLLA: Science Daily 

FOTO Leonard J Matthews

”Framför allt, förlora inte din lust att promenera: varenda dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välbefinnande och promenerar bort från varje sjukdom; jag har promenerat mig till mina bästa tankar, och jag vet inte någon tanke så tryckande att man inte kan promenera bort sig från den … men genom att sitta stilla, och ju mer man sitter stilla, ju närmare kommer man att må illa … Alltså om man bara fortsätter att promenera blir allt bra.”

Søren Kirkegaard, i ett brev till en vän 1847

FOTO: Derek Gavey, enligt CC