Tag

relationer

Browsing

Vi är så olika. Vissa av oss känner minsta skiftning i känslolivet. Andra kan skilja starka känslor åt. Och så finns det de som varken kan läsa sig själv eller någon annan och ännu mindre prata om det.
Det kan vara en kvinna. Hon som ger allt till andra och inget till sig själv.
Och det kan vara en man som lärt sig känna så lite som möjligt.

Glansigheten är uppenbar.
Hon frågar:
”Blev du ledsen?”
Han svarar oförstående.
”Nej, varför tror du det?”
Javisst kan man gissa att den här mannen ljuger. Han känner sig trängd helt enkelt och vill inte erkänna sin sårbarhet. Men det kan faktiskt också vara så att han, trots att tårarna är nära, inte förstår vad hon talar om. Fenomenet kallas alexitymi, svårighet att tolka sina egna känslor.

Medan regnet öser ner läser jag den här morgonen om kärlek.
Vad är det?
Tittar runt i bokhyllan och hittar ett citat från filosofen Martin Heidegger som jag bestämmer mig för att ruva på.
Kärlek, skriver han, är ”den vilja som vill låta den älskade vara”.
Och med vara menar han inte vara i fred eller vara som hen är – utan vara den rörelse som är hens.


Hon säger att det tar en femtedels sekund att bli förälskad? Att den som är kär ser allt i rosa? Men att ingen riktigt vet varför vi väljer den vi väljer. Följ med på en resa genom kärlekens kemi med neuroforskaren Anna-Lena Ström.  

Först längtan, lusten, jakten. Och så den där stormande förälskelsen, känslan av att ha hittat den rätte. Sedan tryggheten, tillhörigheten, vetskapen att det är vi två. Efter en tid tristessen, var kom den ifrån? Och så skilsmässan, den smärtsamma, som om hjärtat slits ur kroppen.
Om du vill behålla drömmen om den romantiska kärleken så sluta läs här. Men är du nyfiken på hur din hjärna styr dina känslor så följ med till Institutionen för Neurokemi på Stockholms Universitet och hälsa på Anna-Lena Ström, forskaren som inte bara är expert på ovanliga sjukdomar utan dessutom satt sig in i kärlekens kemi.

Skärmbild_2014-04-09_15_07

Vissa uttryck saknas. Som det här som jag hittade på nätetconscious uncoupling  – dvs medveten av-parning eller hur man nu ska uttrycka det.
Det medvetna och omsorgsfulla arbetet med att systematiskt och med omsorg om båda parter och de eventuella barn som ingår gå från att vara ett par till att vara två samarbetande föräldrar/vänner/bekanta.
Se-par-ationen, inte som något avklarat, ett faktum, utan som process, själva se-par-erandet.

Helt enkelt tror jag att skilsmässans olika faser borde ha fler namn eftersom det alltid är lättare att handskas med något som heter något.

Så istället för ett slentrianmässigt ja på frågan: ”Håller ni på att skiljas”, som ju kan betyda vad som helst från att någon just sagt s-ordet, till att boet är uppdelat och flyttkartongerna är färdiga och schemat för hämtning och lämning, mamma/pappa-veckorna är fastställda.
Kanske det kan vara både klargörande och till hjälp att kunna säga: Vi är mitt i separerandet.
FOTO: Siti Fatimah, enligt CC

 

Kaffe, en av de där allra vackraste morgnarna. Det är mors dag och jag läser Jackie Jakubowskis text ”Gå upp till pappa, jag kommer sen” i DN om hans mamma som en dag bara gick och lämnade honom, femåringen.
Texten berör mig djupt, och påminner om att ytan aldrig beskriver djupen och att sanningen är så mycket större än det vi någonsin kan omfamna.

Femton år senare, när Jackie är 20, träffar han sin mamma igen. Förstår lite mer, och accepterar att delar av en annan människas inre alltid endast kan tillhöra henne.

Det hände att min mamma också gick. Lämnade det liv hon aldrig velat ha. Disken, de obäddade sängarna, barnen, maken. Gick och var borta några dagar. Så kom hon tillbaka, med bullar eller godsaker som om ingenting hade hänt.

FOTO Andrea La Rosa, enligt cc