Browsing Tag

MEDKÄNSLA

MÄNNISKAN, NYTT OM MÄNNISKAN

ARTIKEL Alexitymi – när du inte vet vad du känner

Aug 22, 2016

Vi är så olika. Vissa av oss känner minsta skiftning i känslolivet. Andra kan skilja starka känslor åt. Och så finns det de som varken kan läsa sig själv eller någon annan och ännu mindre prata om det.
Det kan vara en kvinna. Hon som ger allt till andra och inget till sig själv.
Och det kan vara en man som lärt sig känna så lite som möjligt.

Glansigheten är uppenbar.
Hon frågar:
”Blev du ledsen?”
Han svarar oförstående.
”Nej, varför tror du det?”
Javisst kan man gissa att den här mannen ljuger. Han känner sig trängd helt enkelt och vill inte erkänna sin sårbarhet. Men det kan faktiskt också vara så att han, trots att tårarna är nära, inte förstår vad hon talar om. Fenomenet kallas alexitymi, svårighet att tolka sina egna känslor.
Det var på 1970-talet som psykiatrikern Peter E. Sifneos, på Harvard Medical School, la märke till att många av hans psykosomatiska patienter hade svårt att både läsa och uttrycka sina egna känslor. Det var uppenbart att de kunde vara ledsna, arga, lyckliga och frustrerade utan att riktigt veta om det. Peter Sifneos, med rötter i Grekland, kallade fenomenet alexithymia, det vill säga ”känslor utan ord”. Känslostumhet.

Från okänslig till sensibel
Nej, det är inte fråga om ännu en diagnos, även om det finns mätinstrument som sägs avgöra hur känslig eller okänslig du är.  Här handlar det istället om var du befinner dig på ett känsloregister som vi alla har och som går från omedveten om vad du känner till sensibel. Det handlar helt enkelt om förmågan att läsa sig själv och kunna sätta ord på vad man upplever.
Förmågan varierar från person till person och kan också ändra sig under livets gång beroende på vad vi är med om. Vissa av oss har nära kontakt med vårt känsloliv och kan inte bara identifiera starka emotioner, som jätteglad och förtvivlad, utan är också duktiga på finliret, på de där små skiftningarna i den inre stämningen som kan hjälpa oss att förstå vad vi behöver eller ska låta bli. Andra har bra koll på vissa känslor, men missar andra. Och så finns det de vars känsloliv är nästan helt obekant för dem själva.
–  Alexytemi kan ställa till det för oss både i privat- och arbetsliv, och den är ofta en bakomliggande orsak till olika former av psykologiska eller psykiatriska problem.
Marianne Sonnby Borgström är docent och har forskat på alexitymi vid Institutionen för Socialt arbete, hälsa och samhälle, vid Malmö högskola, och har skrivit boken, Affekter, affektiv kommunikation och anknytningsmönster : ett bio-psyko-socialt perspektiv (Studentlitteratur, 2012) som sätter in begreppet i ett sammanhang.

Låt oss ta det från början.
 Är dålig kontakt med sitt eget känsloliv medfött?
– Som med allting är vi en blandning av genetik och miljö, säger Marianne Sonnby Borgström. Det finns studier som visar att det kan finnas en genetisk komponent. Sen finns det andra som pekar på att barn som inte blir speglade, som inte blir bemötta på rätt sätt, inte heller lär sig förstå sig själva. Om ingen ser och säger: Oj, nu blev du ledsen. Om ingen tröstar en och ger en kärlek när man behöver eller hjälper en i säng när man är trött så bygger man inte upp ett fungerande känsloregister.
Men alexitymin kan också komma senare. Den som blir utsatt för våld, förtryck, olyckor eller krig kan försöka klara situationen genom att stänga av sitt känsloliv under kortare eller längre tid och därmed drabbas av ett övergående ”tillstånd av alexitymi”. Forskningen har till exempel visat att krigsveteraner från Vietnamkriget på 70-talet ofta drabbas av är alexitymi.
– Känslor vägleder oss ofta på ett bra sätt, säger Marianne Sonnby Borgström, bekräftar att vi har det bra, eller pekar på att det är dags att göra något åt vår situation. Men för att kunna använda känslorna räcker det inte med att känna. Man måste kunna lyfta upp dem till en högre nivå där man kan sätta ord på dem och fundera på vad de vill säga och vad jag behöver göra. En slags pågående inre dialog. Det här är svårt för de som har alexitymi som har svårt att reglera sina känslor och som kan agera snabbt och impulsivt på sina upplevelse utan att ha refleterat nämrare på vad som orsakat den.

Svårt med relationer
Den som har alexitymi kan också få svårigheter i relationer. Om jag inte vet när jag själv är ledsen uppfattar jag inte heller när min käresta, mitt barn, mina medarbetare drabbas av någon form av sorg. Jag märker det helt enkelt inte.
– Närheten uteblir, de djupa samtalen saknas och relationen blir stum om den ena parten varken kan ta emot eller dela med sig av äkta känslor.

Om jag inte vet när jag själv är ledsen
uppfattar jag inte heller när andra
drabbas av någon form av sorg.

Hur är det med kvinnor och män. Stämmer det där som många kvinnor antar att män är sämre på känslor?
– Ja till en viss del, säger Marianne Sonnby Borgström, det finns studier som visar att män har lite högre grad av alexitymi. I en undersökning från 2007 hade 9-17 procent av männen alexitymi, medan 5-10 procent av kvinnorna visade svårigheter att förstå sig själva. En orsak kan vara att killar uppofstras att lägga band på känslor som svaghet eller beroende och det kan ge dem sämre medvetenhet om den delen av känsloregistret.

Känslostumhet en manlig norm
Forskningen har visat att mammor oftare använder känsloord när de talar med sina döttrar, än med sönerna. Det kan vara en förklaring till att kvinnor har en större känslomässig läskunnighet, menar forskaren Harriet Tenenbaum vid University of Surrey.
Ronald F. Leant vid University of Akron å sin sida menar att det är värre än så och hävdar att den västerländska kulturen har gjort manlig alexytemi till norm.
Ulf Calvert är psykolog och arbetar på Manscentrum med män som är våldsamma eller har någon annan form av allvarlig kris i sina relationer. Och för honom är alexitymi vardagsmat.
– Männen som kommer till oss är i princip genomgående mycket ovana vid att tolka sina känslor. Ibland kan de använda ett enda ord som ”arg” eller ”förbannad” för att uttrycka en hel bukett av olika känslor. Och det finns de män som till en början i princip bara kan identifera två lägen: ”Det är bra” och ”Det är inte bra”.
Ulf menar att det inte är så konstigt. Många pojkar får helt enkelt både en undermålig känsloutbildning i familjen och vistas sedan ofta på platser där det bara är vissa uttryck som är godkända.
– Traditionell maskulinitet handlar om att känna så lite som möjligt, säger han. Du får inte vara feg, inte rädd, inte svag, sårbar eller ledsen. Och växer man upp i en sådan miljö så kapar man helt enkelt en del av sitt känsloregister. Det är som att knipsa av fyra strängar på gitarren så du bara har två kvar. Det blir tafflig musik, och du blir en ganska trist människa att vara med.

 Traditionell maskulinitet handlar om
att känna så lite som möjligt.

För de här pojkarna/männen bli de icke godkända känslorna fiender. De blir ett direkt hot mot den manligheten som omgivningen kräver, och därmed också ett hot mot honom själv. Dyker de upp, förstärker den kavata killen sin egen okänslighet genom att trycka bort dem och till slut har han inget annat namn för dem alla än svaghet.

Riktigt höga poäng på alexitymi kan människor med autism och Aspergers syndrom få. Här handlar det om diagnoser där svårigheten att tolka känslor kan vara en del av tillståndet. Så här kommenterar till exempel bloggaren Cynthia Kim, som fick sin aspergerdiagnos som vuxen, sina höga poäng på alexytemitestet Online Alexithymia Questionnaire (OAQ-G2).
”Neurotypiska människor funderar nog över sina känslor för att fatta någon form av beslut eller för att hantera sina sociala relationer. Min introspektion är mer av typen: ”Vad i helskotta är det på gång?”.

På senare år har hjärnforskarna börjat intressera sig för alexitymi, men ännu är de inte eniga. Vissa tycker sig ha funnit att människor som har alexitymi har problem med kommunikationen mellan de båda hjärnhalvorna, andra har sett förändringar i pannloben och ytterligare andra forskare menar att känslostumheten beror på störningar i höger hjärnhalva.
Marianne Sonnby Borgström tror att alexitymi kan vara orsaken till många av de psykologiska och psykiatriska problem som är vanliga idag.
– Personer med alexitymi drabbas ofta även av nedstämdhet, irritation och brist på livsglädje. Men även självskadebeteende, ätstörningar, drogproblem, social fobi kan mycket väl dölja brist på känslokontakt.

Missar man trötthet och hunger kan man också
ha ökad risks för högt blodtryck och diabetes.

En svensk forskare, Hans Thulesius vid Lunds universitet, har hävdat att den som har svårt att känna igen sina känslor också har svårt att känna igen andra kroppsliga sensationer och därför riskerar att få både somatiska och psykosomatiska sjukdomar. Missar man trötthet, hunger, yrsel, illamående så får man ha en ökad risk för högt blodtryck, diabetes typ 2, hjärt- och magproblem.
Går det att bli av med sin alexitymi? Det pågår olika försök med att utveckla särskilda terapier och Ulf Calvert på Manscentrum menar att de har bra resultat.
– Många som kommer till oss får med tiden tag på sitt känsloregister, säger Ulf Calvert. Precis som på en vanlig gitarr så går det för det mesta att få dit strängarna igen. Hjärnan och därmed känslolivet är plastiskt. Även om vissa kommunikationsbanor har försvagats så går det med hjälp av terapi att massera upp dem igen.
Han ser det i sina grupper hela tiden. Bullriga eller tysta, stökiga, känslomässigt grovhuggna män blir med hjälp av samtal och olika tekniker för att återknyta kontakten med känslolivet sakta allt mer finstämda.
– Och när de får tillgång till fler och fler känslor börjar de också uppleva mer av både sig själva och omgivningen, säger Ulf.
– Det är bara ett problem. Många av dem är tvungna att byta vänner. Kompisarna känner inte igen dem och själva står de inte längre ut med jargongen och attityderna.

FOTO Simon Matzinger, enligt CC

Artikeln publicerades i Modern psykologi 2015.

L A G E R S T R Ö M ©
Du får gärna dela den här artikeln med vänner, digitalt eller på papper. Och vill du använda den i utbildningssyfte så varsågod. I båda fallen vill jag att du tydligt anger var den kommer ifrån.
Ska du använda den till något annat så hör av dig ann@askwhy.se.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
HJÄRNAN, INTERVJUER, RELATIONER

INTERVJU: Daniel Goleman om vårt ego

Jul 31, 2016

”Den globala byn utmanar vår medkänsla”

”Förr räckte det med att se och lyssna till familj och vänner. Nu måste vi lära oss leva med hela mänskligheten”. Den amerikanske psykologen, Daniel Goleman, ber dig fundera på  var du befinner det i det han kallar för egospektrat.

En gång när Daniel Goleman var på väg ner i tunnelbanan på Times Square i New York
snubblade han nästan över en man som låg på golvet. Runt honom rusade stressade
människor förbi på väg hem. Ingen stannade.
Goleman böjde sig ner, klappade mannen lätt på armen och frågade:
– Hur mår du, kan jag hjälpa dig med någonting?
Då hände det. Strömmen av förbipasserande bröts. En ring bildades runt de två, Engagerade
ansikten vände sig mot den hjälplöse som visade sig bara tala spanska och vara utsvulten.
Febril aktivitet, och på några minuter fanns tolk, vatten, bröd och en ambulans.
– Det var den eftermiddagen jag började fundera över det här med medkänsla, med vår
förmåga och oförmåga att förstå andra människor.

Daniel Goleman, som blev forskare i psykologi, som blev journalist, som blev succéförfattare
och myntade det omdiskuterade begreppet EQ, emotionell intelligens. Jag träffar honom i
Göteborg där de kognitiva terapeuterna samlat gräddan i sin kår för en konferens som i
efterhand nog kommer att kallas epokgörande. Här finns rörelsens fader Aaron Beck, 84 år
gammal och still going strong. Här finns Jon Kabat-Zinn vars medvetna närvaro sprider sig
som en löpeld över världen och som vi berättade om i förra numret. Och här finns Dalai Lama
som representant för den 2 500 år gamla buddhistiska psykologin som i mångt och mycket liknar de kognitivas. Här pågår intensiva diskussioner mellan japanska meditatörer och danska professorer, mellan läkare och munkar, mellan terapueter och neuroforskare.

Dags att bli mer människor
– Är det inte märkligt det som händer här, säger Daniel Goleman så där amerikanskentusiastisk. För trettio år sedan när jag forskade om meditation så fnös psykologetablissemanget. Nu verkar tiden vara mogen för att samla alla goda krafter för att hjälpa oss att bli mer människor.
Men vad var det nu som gjorde att new york-borna tog sig an den svultne mannen?
– Genom att bryta mönstret och bry mig så väckte jag dem ur deras egocentriska bubbla, säger Daniel Goleman. Och så nära ytan ligger vår medkänsla att bara impulserna utifrån når in så är vi beredda att stå varandra bi.
Men det är just det där med att nå in som är problemet, tycker sig Goleman ha funnit.
Nutidsmänniskans jag är så pressat idag att stora delar av hennes tid går åt att älta sina egna
måsten och bekymmer. Vårt psyke är som en evighetslång måstegöra-lista med alla rader
fyllda.
Och det, säger Goleman, är en katastrof, för vår tid är den verkliga utmanaren av människans medkänsla. Förr, som Dalai Lama säger, räckte det med att känna för dem i byn eller landet. Gruppen var självförsörjande, man var sig själv nog. Idag är gränserna borta, vi är alla beroende av varandra, och ska vi klara att dela globen måst vår medkänsla sträcka sig ut till världens alla bröder och systrar. Det är förmågan att se den andre som torkar tårar, mättar magar och skapar fred istället för krig. Det är egot instängd i sig själv som sprider split och splittring.

Från självcentrerad till Moder Teresa
Men du, hur ego är vi? Hur vet jag om jag är totalt instängd i mig själv eller en god medmänniska? Det är då han börjar rita sina kurvor. Egospektrat – från total självcentrering till medkänsla.
Längst till vänster den fullfjädrade egocentrikern. Den som befinner sig här uppfattar nästan ingenting av verkligheten omkring henne, hon ser knappt människorna i sin närhet och har ingen förmåga att sätta sig in i hur de tänker eller känner. Världen är en kopia av hennes inre, och närmast ingenting kan få henne att förstå att andra uppfattar det annorlunda.
Så den andra extremen, höger på skalan, människan som helt kan lämna sin egoistiska världsbild och sätta sig in i andra människors situation. Hon sitter några meter framför dig, men hennes jag är hos dig, ser världen med dina ögon, försöker med alla medel förstå” the world according to you”.  Inte så att hon förlorar sig själv, hon bara vilar en stund från sina egna behov.
Båda extremerna närmast ouppnåeliga för oss vanliga typer. Den vänstra en psykiatrisk diagnos, den högra förkroppsligad i andliga superhjältar som moder Teresa. Själva vinglar de flesta av oss omkring i mitten med korta besök i ytterkanterna, säger Goleman.

Är du högertrygg eller västerrädd
Hur vet man om man är på vänstersidan?
– Låt oss tänka oss att du fyller år, något jämt. Du har skickat inbjudningskorten, men efter två veckor har du fortfarande inte hört ifrån någon. Är du högerställd så tänker du, de hör nog av sig i sinom tid, eller också har de goda skäl för att inte göra det, och kan bara några få komma blir det en fin intim middag. Är du på vänstersidan kanske du tänker:
a) ingen bryr sig om mig, de vill inte fira min födelsedag !
b) vilka slarviga människor som inte öppnar sin post, det är typiskt att det ska drabba mig!
c) jag förstår dem, jag är inte så rolig att vara med!
eller kanske litet uppblåst självupptagen
d) oh, nu förstår jag, de har alla gått samman för att göra ett riktigt maffigt överraskningsparty bara för mig!
Alla fyra orealistiska egotankar som leder bort från verkligheten.

I mitten finns de upptagna, de som har så mycket annat att tänka på att andra inte får plats, deras medvetande är fångat, säger Daniel Goleman. Och ett kidnappat medvetande är blint och dövt.
På en teologisk fakultet sa man till studenterna att de var tvungna att provpredika veckan därpå på ett givet ämne. Hälften av dem skulle tala om den barmhärtige samariten, den andra hälften fick prata om vad de vill. Så kom den stora dagen och studenterna ropades upp en efter en, det var bråttom sa lärarna, de måste skynda sig, de kunde missa provet.
I korridoren utanför föreläsningssalen låg en man hopkrupen på golvet och gnydde av smärtan. Ingen av präststudenterna stannade, inte ens de som just hade ägnat en vecka åt att fundera över den barmhärtiga samariten. Deras sinne var kidnappad av tanken att de kanske inte skulle komma i tid.
– Det spelar alltså ingen roll hur mycket vi tänkt, har vi inte närvaron så fungerar inte medkänslan. Den finns bara i nuet hos den som har sitt fokus i det som är, säger Goleman.

Att höra vad andra människor säger
På högersidan är du om du hör vad andra människor säger. Om du uppfattar att de är glada eller ledsna, om du reagerar på vad de behöver, om du kan förstå dem även om du inte håller med.
Ännu längre till höger och du väljer dem framför dig själv.
– Är du mamma, frågar Daniel Goleman, och jag nickar. Moderskapet är nog den allra mest naturliga formen av total medkänsla. Många kvinnor , och kanske män här i ert civiliserade land, kan läsa ett litets barn behov som om det vore deras egna.
Allra så längst bort i högra hörnet de som ger upp sitt eget liv för mänskligheten. De få, de verkliga barmhärtiga samariterna.
Men du, ge upp och ge upp, är det verkligen alltid bra?
– Nej, jag talar inte om att uppoffra sig, säger Daniel Goleman, en människa med medkänsla förstår inte andra människor därför att hon gett sig själv en order att göra det. Hon gör det för att hon vill, för att hon ser en likhet mellan henne själv och den andre, ett lika värde. Du skall respekteras i lika hög grad som jag själv.
– Det är klart att det finns en negativ medkänsla, sjuksköterskan som tar hand om sjuka med sådan intensitet att hon blir sjuk själv…
…eller mamman som fortsätter svara mot alla behov hos sina barn även sedan de blivit stora.
– Ja visst. Men poängen med det jag funnit, säger Goleman, är att det är inte vetskapen om att vi ska bry oss om som får oss att göra det, utan närvaron. Är du där, i vardagen, med hela dig själv så har du en naturlig medkänsla. Går du omkring i en vardagstrans, eller är självupptagen, så spelar det ingen roll hur god du är innerst inne, det är egot du när.

Medkänslan sitter i höger pannlob
Numera vet forskarna också var medkänslan finns, funnet på tibetanska munkar, i den högra pannloben i hjärnan, den som får oss att känna oss harmoniska och energiska och i den del av hjärnan där viljan har sitt säte. Stress, press, det syns i höger pannlob och i amygdalan sätet för ilska och försvar. De är med andra ord varandras motsatser.
Nu arbetar Goleman tillsammans med några forskare på att hitta ett sätt att ta oss från vänster till höger i egospektrat, eller snarare borde det vara tvärtom från högerlob till vänster.
Så hur gör man?
– Iaktta dig själv, säger han föga förvånande. (Nog är det för tradigt att det inte finns några genvägar längre. Vad man än kommer upp med för problem så säger nutidens gurus: Lär dig av dig själv, se, känn efter och förstå.)
– Iaktta dig, och studera hur du för det första tolkar världen och sedan hur du använder din energi och ditt fokus. Du kan göra det när och var som helst, mitt i ett samtal, på bussen. Ser jag världen eller bara mig själv. Övar du kan du bli medveten om hur ditt fokus flyttar sig.
Och så förordar han meditation, närvaroträning i alla former.  Från den enklaste: Säg Nu till dig själv och uppfatta för några sekunder bara det som är, till timmar ensam med din andning, ditt mantra, din koncentrationsteknik.
Allt med målet att kunna välja mellan att gona sig i sin egobubbla och att stiga ut i den berörande och utmanande världen.
Nu reser han sig, nu ska han rusa, nästa samtal, näsa seminarium, nästa land.

Artikeln publicerad första gången i tidningen Leva nr 9 2005
L A G E R S T R Ö M ©

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
HJÄRNAN, INTERVJUER

INTERVJU: Tania Singer om empatins tre ansikten

Feb 3, 2015

EMPATI – tre olika sätt
att känna med andra

Någon skrattar och du gör likadant. Någon gör sig illa och du rycker till. Någon berättar om sitt liv och du fylls av ömhet och värme. Tre känslor. Tre sätt att uppleva vad andra känner. Tre helt olika reaktioner i hjärnan.

Professor Tania Singer är psykolog och neuroforskare, hon leder arbetet vid Max Planck Institute for Human Cognitive and Brain Science i Leipzig och är en av världens ledande forskare på hjärnan och känlsor. För några år sedan gav hon sig själv en närmast omöjlig uppgift: att kartlägga vad som händer i hjärnan när vi känner empati. Continue Reading…

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
NYTT OM MÄNNISKAN

ARTIKEL Ha självmedkänsla med dig själv

Dec 10, 2014

Så länge allt flyter på och du gör bra ifrån dig är det bra att ha självkänsla. Men när allt går går fel och du misslyckas och känner dig usel gäller det att ta fram självmedkänslan.

Du gör en dragning på jobbet. Månader av slit ska redovisas och du har förberett dig i dagar. Det känns bra. Du är stolt. Sträcker på dig och går ut i fikarummet.

Där möter du David som med en lätt nedlåtande ton säger: ”Jag tycker ni har missat en hel del.”
Den var inte så länge sedan som psykologer och forskare uppmanade oss alla att träna upp en god självkänsla. Att se sitt eget värde var grunden för en människas välbefinnande, sa man. Nu har man upptäckt att självkänslan har en mörk baksida, den fungerar utmärkt i medgång, men är inte mycket att ta till i motgång. När du misslyckats, gjort bort dig, inte får den du älskar behövs istället en rejäl protion självmedkänsla.
Forskaren, psykoterapueten och doktorn i psykologi Katja Bergsten tillhör de som misstror den goda självkänslan.
– Tänk efter, säger Katja, hur blir du självsäkrare? Jo, genom att höja dig över mängden. Det är när du skiljer ut dig från andra som ditt eget värde ökar och du känna dig lite, lite bättre. Och det där är en skör position som i alla lägen måste försvaras. För vad händer med ditt eget värde om du inte … är bäst, snyggast, intressantast, roligast och mest miljömedveten?

Det du säger till dig själv, praktiskt taget varje dag,
skulle du aldrig säga till någon annan.

Både den starka självkänslan och den svaga har en trogen följeslagare i den inre kritikern, den som hela tiden värderar om du lever upp till din egen standard. Det är den som klappar dig på axeln när du når dina mål, men framför allt hånar och kritisera dig när du inte lyckas. Och den är inte nådig.
– Det du säger till dig själv, praktiskt taget varje dag, skulle du aldrig säga till någon annan, säger Katja Bergsten.
Pröva själv, uppmanar hon. Var uppmärksam på vad du tänker om dig själv, lyssna noga och uttala det sedan högt:
”Vad fet du är!”
”Jävligt klantigt som vanligt!”
”Det är klart han inte ringer, ingen vettig människa vill ju vara tillsammans med dig!”
Alla har vi den där fördömande rösten, men det handlar om en flytande skala från ett ganska svagt missnöje, som de flesta känner i vissa situationer, till ett starkt destruktivt självhat.
– Är det riktigt illa, säger Katja, kan det vara svårt att se bakom de där grymma orden och upptäcka vem man egentligen är och vad man egentligen känner.

Att känna ömhet för sig själv,
det är bland det allra svåraste.

Om självkänslan skiljer ut oss från andra och tvingar in oss i jag-är-speciell-fällan, innebär självmedkänslan en förståelse för att vi alla är en del av mänskligheten, varken bättre eller sämre och att det därmed är helt normalt att vara både stark och svag, framgångsrik och misslyckade, glad och ledsen. Ingenting av det du gör påverkar ditt värde som människa. Och med den där insikten, menar Katja och det finns idag en hel forskning som styr det, kommer en känsla av ömhet och värme inför dina försök att navigera så gott du kan i en många gånger både komplicerad och utmanade verklighet.
Men det är inte lätt att gå från hat till kärlek. Stark självkritik uppfattas av hjärna som en form av kroniskt hot, berättar Katja. Och det drar igång det inre försvarssystemen som tar för givet att det är bäst att vara på sin vakt och försöka leva upp till kritikerns hårda regim. Att då försöka att sänka garden, tillåta lite slarv, okammat hår och riktiga praktmissar känns extremt farligt.
– Det där att känna ömhet för sig själv, det är bland det allra svåraste.
Den senaste forskningen visar att vi mår bra av både självkänsla och självmedkänsla, berättar Katja Bergsten, men att kopplingen är starkare till den senare. Det är viktigare att kunna vara med sig själv i motgång än att göra bra ifrån sig på en anställningsintervju.
Paul Gilbert, professor i klinisk psykologi vid University of Derby, och som utvecklat Compassion-focused Therapy, har bland annat visat det starka sambandet mellan den inre mobbaren, svag anknytning till föräldrarna och skam och att man med hjälp av terapi, som fokuserar på självmedkänsla, kan göra den inre rösten snällare och sänka graden av skam, depression och ångest.
Juliana Breines och Serena Chen vid University of Californa har visat att den som uppmärksammar andras svårigheter och visar dem medkänsla på samma gång utvecklar en stark ömhet för sig själv och sina egna begränsningar.

Har man en bättre relation till sig själv
så är det också lättare att förhålla sig
till alla andra människor.

Och Kristin Neff, docent i utvecklingspsykologi vid University of Texas, har bland annat visat att den som utövar medkänsla med sig själv också hanterar sina relationer bättre, och dessutom upplever de större nyfikenhet och livsglädje.
Det där sista är inte så konstigt, tycker Katja Bergsten.
– Den som vet att den överlever och till och med kan få stöd från sig själv om något skulle gå på tok vågar förstås prova på mer än den som är helt säker på att bli översvämmad av självhat vid minsta felsteg. Och har man en bättre relation till sig själv så är det också lättare att förhålla sig till andra människor.

En vuxen människa kan inte helt bygga om sig själv,
men de flesta har en glimt av skälvmedkänsla som går att upptäcka,
liera sig med och utveckla.

Men om man nu skaffat sig en riktigt tuff inre kritiker som står i vägen för att ha det bra med sig själ hur gör man då?Går det att lära om frågar jag Katja Bergsten som i många år arbetat med klienter med starkt självhat i så kallad affektfokuserad terapi?
– En vuxen människa kan inte helt bygga om sig själv, men de flesta har en glimt av självmedkänsla, ett fragment av lojalitet som går att upptäcka, liera sig med och utveckla, säger Katja.
Hur går det till?
– Först måste man överhuvudtaget lägga märke till vad man gör med sig själva. Upptäcka den där elaka rösten, de där destruktiva tankarna.
Nästa steg är att förstå att det som känns som en självklarhet är en konstruerad uppfattning som inte har mycket med verkligheten att göra.
– Många gåner är det inte världen som rynkar på näsan åt dig, utan du själv.
Och det här kan vara riktigt svårt. Om hjärnan övat sig på att vara kritiker i 20-30 år ska det till en hel del övertalning för att den ska vilja förändras.
– Den är ett slött djur, säger Katja.
Arbetet där i samtalsrummet kan ibland nästan utvecklas till en kamp mellan Katjas medkänsla med klienten och hans eller hennes inre motstånd.
– Är självhatet tillräckligt starkt kan det vara en utmaning att bara se en annan människa rakt in i ögonen. Då kan jag säga: Jag märker att du tittar bort hela tiden. Kan du se på mig?
Bara själva det faktum att man sökt hjälp kan framkalla starka skamkänslor som drar igång en massiv självattack, som i sig ställer sig i vägen för utveckling. ”Du där i stolen mitt emot ska inte tro att jag är så värdelös att jag behöver prata med dig.”
Och vägen till förändring går inom affektfokuserad terapi via, just det, känslorna. Att bara prata om självmobbningen, ”eller ha en lapp i fickan där det står: Du är bra!”, fungerar inte enligt Katjas erfarenhet. Man måste känna, ”vara i de fruktade tillstånden”. Våga uppleva den där elaka tungan som mal där inne ­­– vad den gör med en, försöka stå ut med sin egen otillräcklighet som människa och så motgiftet, glimten av ömhet. Framförallt gäller det att uthärda den stora rädsla som kan välla över den som i praktiken aldrig vågat acceptera sig själv.
– Det kan vara väldigt smärtsamt.

Börja med att känna medkänsla med dig själv som barn.
Flytta sedan över värmen och omtanken till dig själv.

Att försvara sitt vuxna jag kan vara svårt, då kan det vara lättare att börja med sig själv som barn. Se sin utsatthet och det orimliga i att någon klagar på den där lilla, sköra. Och sedan sakta flytta över värmen och omtanken till idag, och tillåta det vuxna jaget att också vara försvarsvärt
Hur får man den där elaka medresenären?
Nej, Katja Bergsten tror inte att vi föds självkritiska men att självmedkänslan inte heller kommer av sig själv. Den som bemöts med omsorg och ett lätt ”hoppsan jag torkar upp” när vi välter mjölkglas och kladdar glass på finaste soffan lär sig att det är ok att vara imperfekt. Den som ingen bryr sig om eller får höra ”jävla unge, att du alltid ska ställa till det” eller ännu värre blir hånad, ignorerad och slagen bygger det där grymma inre försvaret som till slut närmast blir kroniskt.
Det här ställer stora krav på dig som terapeut, att din medkänsla kan matcha den inre näthataren.
– Alla tricks som människor håller på med för att de inte accepterar sig själva kan var irriterande. Men det är som omöjligt att låta bli att känna för en människas som kämpar för att hitta tillbaka till sitt genuina jag.
Men Katja Bergsten använder inte all sin tid till att hjälpa människor hitta och utveckla sin självmedkänsla, hon forskar också. Den mesta som gjorts hittills bygger på utvecklingspsykologen Kristin Neffs självskattningsskala som används för att avgöra hur stark eller svag självmedkänsla en människa har. Du kan prova den själv, länk finns i rutan här bredvid.
Katja Bergsten använder den också men tycker inte att den räcker utan har tagit in sina försökspersoner i labbet där på Institutionen för psykologi vid Uppsala universitet för att testa självmedkänsla i praktiken.
– Jag försöker ta reda på om det finns något samband mellan den och nära relationer. Det ska bli spännande att se vad vi finner.
Och du själv, hur har du det med självmedkänslan?
– Jag övar tappert. Håller koll på onda röster, lägga märke till när jag själv lider och dela med mig av det. Visa mig mänsklig och svag istället för att dölja det sköra och gå ut i världen stark och glansig.

ANN LAGERSTRÖM
©lagerstrom.nu
FOTO Patty enligt CC
Artikel publicerad i Modern Psykologi juni 2013

ANVÄNDA OCH DELA
Dela gärna via länk på nätet.
Vill du skriva ut artikeln och dela den med andra eller använda den i undervisning eller på en kurs får du gärna skriva ut och kopiera den om du anger källan lagerstrom.nu. Men om du vill publicera den på din egen sajt eller i någon annan form av publikation måste du kontakta mig.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
BLOGG, PSYKOLOGI

Män och kvinnor reagerar olika på stress

Mar 18, 2014

Stress gör människor egoistiska och okänsliga för andras känslor och behov. Så såg hypotesen ut när forskaren Claus Lamm och hans kolleger på universitetet i Wien satte igång sina försök. Ett antal försökspersoner utsattes för mild stress, nåja mild, bland annat var de tvungna att tala inför publik, och efter det fick de ett antal frågor av typen:
Vad känner du just nu?
Vad känner den här personen du har framför dig?
Om du var den där personen, hur skulle du göra då?
Dessutom fick de imitera andra människors rörelser.

Och döm om forskarnas förvåning är det visade sig att deras hypotes stämde – på män, medan kvinnor fick större medkänsla under stress. 
Hur kommer det sig? Ja det vet inte forskarna. Kanske, spekulerar de, har kvinnor lärt sig att de får mer stöd av andra om de är duktiga på samspel. Kanske beror det på att kvinnor får mer av det sociala hormonet oxytocin när de är stressade, vilka andra undersökningar visat.

KÄLLA: Science Daily 

FOTO Leonard J Matthews

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone