Tag

kärlek

Browsing
Vad är egentligen kärlek?
Attraktion, logik eller en efterkonstruktion?
Eller är kärlek att visa omsorg, att se något hos den andra som de andra inte ser.
Så här tänker olika filosofer i olika tider.

Jag har levt med min man i över 40 år och ändå har vi aldrig sagt de där tre mytomspunna orden: ”Jag älskar dig!”. Det är sant. Inte en enda gång. Inte där i början, när vi var förälskade. Inte när vi fick våra barn. Inte när vi gifte oss. Och aldrig nuförtiden. Varför? Vi tycker helt enkelt att det inte passar för att beskriva den praktiskt och känslomässigt komplicerade koreografi som vi dansat sedan 1974.

Vi har levt ihop i över 40 år men aldrig sagt: Jag älskar dig.

Vad är det att älska? Är det en fenomen eller många. Ja, finns kärleken över huvud taget som ett objektivt faktum? Och går det att använda filosofi för att förstå ett ord som används för att beskriva så olika saker som vår relation till vår partner, barn, pizza, hunden, mamma, punkmusik, Gud och Thailand?
Så här svarar den finlandssvenska filosofen Camilla Kronqvist, hon som doktorerat på vad vi pratar om när vi pratar om kärlek.
– Filosofin kan inte säga något om vad du ska känna för att älska någon. Den kan alltså inte skapa en allmän definition av vad kärlek är, men den kan vrida och vända på begreppet. Och kanske kan vi då finna något som vi inte visste eller se något som vi redan visste men inte uppmärksammat.

Visst har filosofer genom tiderna försökt bena ut begreppet. Redan Platon (428-348 f.Kr.), av många betraktad som den störste filosofen av dem alla beskrev kärleken, som han kallade eros, som en stege.
Först kom den fysiska attraktionen, i dåtidens Aten inte sällan mellan den äldre, visa mannen och en ung pojke. Men den fysiska passionen var bara början. Meningen var att attraktionen skulle växa från mötet med den individuella skönheten till den stora ideala, perfekta Skönheten, som Platon föreställde sig fanns i det han kallade för idealvärlden. Eros var en passion som skulle leda till kunskap och visdom.

Hans elev Aristoteles (384-322 f.Kr.) gick i opposition och tog ner kärleken på jorden. Kärlek, menade han, har inget med högre dimensioner att göra, utan handlar om relationer mellan människor.
Parallellt med kärleken till visdomen och till partnern, eros, presenterade Aristoteles filia. Filia var kärlek till vännen, men också till familjen, ja det kunde, enligt Aristoteles även handla om affärskontakter. Och vänkärleken var inte en klenare form av den ”stora kärleken”, inte alls. I den judiska Toran, det kristna Gamla Testamentet, beskrivs hur David, han som satte sig upp mot Goliat, svor evig trohet till sin vän Jonathan, som han älskade som sin egen själ med en känsla starkare än den han hade för kvinnor. 

I motsats till den här individuella riktade kärleken växte ett annat kärleksbegrepp fram, först i Grekland och senare i Nya Testamentet i Bibeln, agape. Här handlade det inte om att älska den ende utvalde eller den nära vännen utan hela mänskligheten. En kärlek som inte behöver väckas, som inte har något mål och som inte begär något i gengäld.
Tittar vi oss omkring så här på 2000-talet så kan vi identifiera en intensiv Platonsk längtan efter kunskap och skönhet, många tecken på filia i bekantskapskretsen och spår av agape både bland dem som har ett människovårdande yrke och privatpersoner som ger av sin tid och sitt liv till andra. Men trots allt är det ändå Aristoteles form av eros som dominerar vår kultur: kärleken mellan två. Man och kvinna, kvinna och kvinna, man och man. En dyrkan, som filosofen Simon May på Kings College i London anser börjar anta sådan styrka att den börja likna en religion, en tro.
Se bara, skriver han i boken Love: A history, hur kärleken allt oftare framställs som om den är svaret på alla våra problem. Och det, menar han, är betydligt mer än Mellanösterns stora kärleksprofet Jesus någonsin hävdade. Vår partner ska göra oss lyckliga och trygga, de ska få oss att känna oss vackra, åtrådda och starka. Att ha en kärleksrelation framtsälls som ett av livets främsta mål, ja kanske till och med själva meningen med att vara till. Västvärlden och USA, skriver May, har kidnappat kärleken och den är nu den enda gemensamma tro vi har.
Det är en ordentlig känga Simon May utdelar. Men har vi kommit närmare vår fråga: Vad är kärlek?

Jag kopplar upp mig på Skype och anropar Finland och filosofen Camilla Kronqvist, som i sin doktorsavhandling What we talk about when we talk about love brottats med kärleken. Hon dyker upp på skärmen i sitt arbetsrum på filosofiska institutionen på Åbo akademi.
Hej Camilla! Vad är kärlek?
–  När jag avslutade arbetet med min doktorsavhandling tänkte jag att jag sagt allt jag hade att säga om begreppet kärlek. Jag var ung och hade en mer absolut föreställning om vilka krav vi behöver leva upp till för att leva i kärlekens ljus. Nu när jag är äldre, har fru och barn och är lite mer mörbultad, har jag försonats mer med hur svårt det är att leva upp till de där kraven, fast vi både ser och erkänner dem som viktiga, säger Camilla Kronqvist
Nej, det blev ingen lätt resa fram till promoveringen. Ju djupare Camilla kom i begreppet kärlek, desto mer komplicerat blev det.
Är kärlek till exempel en känsla, som vissa filosofer hävdar?
– Rent spontant låter det sant. Men när vi tittar närmare på saken, så går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg. Den verkar inte vara på samma nivå. Kärleken är mer grundläggande, som en benägenhet, ett slags beredskap. Och den innebär också så mycket mer än till exempel att vara glad.
Är då kärlek egentligen bara något kroppsligt – gener och hormoner? Det kan Camilla Kronqvist inte helt förneka, även om hon inte gärna dras åt de biologiska förklaringarna. På samma sätt tror hon inte att all kärlek måste börja med förälskelse.
– Ibland uppstår den spontant, men där finns också vänskap som utvecklas till kärlek, genom ett slags nötande.

Det går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg.

Har kärlek med tanken att göra
Är det fråga om något kognitivt, en tanke? Nej, det stämmer inte heller. Visst går det att tänka att man ska älska någon, men det innebär inte att man alltid lyckas med det. Och om den andra går sin väg är det inte bara att tänka bort henne. Är det i stället en form av vilja? Jag
vill älska dig, som några av mina vänner lovade varandra vid vigseln. Det är det också, men inte enbart, svarar Camilla. Om vi kunde vilja kärlek så skulle vi kunna bestämma oss för att älska vem som helst, och det är tveksamt om det verkligen går.
Visst går det, menar de som brottas med den oegennyttiga kärleken, agape, visst går det att älska alla. Men frågan är om det då handlar om vilja. Snarare, hävdar vissa teologer och filosfer, är agape en spontant känsla som är riktad mot hela mänskligheten. Det är inte något hos den andra, alla de andra, som får mig att älska dem, jag är människoälskande.
Men tillbaka till det privata. En idé som hängt med i filosofihistorien är den Aristoteles hade om kärleken som ett slags förening, en enhet, och den utforskas numera av en grupp filosofer som i Stanford Encyclopedia of Philosophy kallas för unionisterna.

Den romantiska kärleken
Den romantiska kärleken uppstår i den stund som man inte längre ser någon skillnad på den andres och ens egna behov, menar till exempel den engelska filosofen Sir Roger Vernon Scruton (1944-). Och den amerikanske filosofen Roberg Nozick (1938-2002) fyller på med en radikal tanke: Kärlek, menar han, är en form av ny identitet. Förvandlades jag alltså till Mickeann den där dagen vi möttes i oktober 1974? Gick jag från att vara individ till en form av symbios som vissa filosofer menar kan betraktas som en helt ny slags varelse.  Vi flyttar ihop, vi åker på semester, vi har influensa. Lufsen känner nästan smaken av den där köttbullen som Lady äter. Kan man rent av tala om ett trejde kön – hon, han, vi?

Se upp för sammansmältningen
Andra filosofer, som den polsk-amerikanske författaren Isaac Bashevis Singer (1902-1991), varnar för att den där sammansmältningen, den där identifikationen med den vi älskar, står i vägen för att utöva kärlek. Det går ju inte att älska någon som inte är någon i sin egen rätt. Då kanske det är bättre, menar den amerikanska filosofen Marilyn Friedman (1945-), att se på kärleken som en federation, ett förbund, som både kan rymma gemensamma mål och omsorger och individuell frihet.
Men om eros blir ett förbund, vad skiljer den då från philia, från vänskapen? Sex, hävdar filosofen Laurence Thomas vid Syracuse university lite provocerande, bara sex. Och vad är sex om inte en form av bekräftelse, skriver han, vi älskar med varandra för att visa att det är vi två. Om vänner hittar ett annat sätt att uttrycka sin närhet på, om de som förr skär ett litet snitt och blandar sitt blod eller skaffar en vänskapsring, då skulle det inte vara någon större skillnad på vänskap och kärlek, menar han. Filosofen Martha Nussbaum håller inte med. Kärlek har ett helt annat djup, den kräver ett radikalt val, ett livs-val, menar hon. Vänner kan leva vid sidan av varandra, men den du älskar påverkar hela din livsinriktning.

Kärlek som en form av förståelse
Camilla Kronqvist lutar numera åt att kärleken är en form av förståelse både av andra, världen och dig själv som för med sig olika moraliska krav,  berättar hon från sitt rum på Åbo akademi. Att gå in i en kärleksrelation är att ge ett uttalat eller outtalat löfte om ett gemensamt ansvar.
– Det handlar om en utsatthet, säger hon. Jag är nära min fru. Vi har barn. Jag håller hennes liv i mina händer. Hon håller mitt. Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen. Där finns spontanitet, men också vissa krav som föds ur spontaniteten.

Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen

Kanske är kärlek att våga överlämna sig till en annans omsorg, tänker jag högt från mitt kök i Vasastan. Min utsatthet som möter din.
– Det handlar också om uppmärksamhet på vad jag gör, tänker och känner, säger Camilla. Att till och från ställa sig frågan: Vad innebär det att jag älskar? Vad innebär det att den här personen är viktig för mig? Det är det man tappar när man slutar bry sig, när kärleken tycks sina.
Kärleken är också ett slags seende, säger hon …
– … ett samspel med en viss karaktär. Vi ser samma saker. Jag tycker mig förstå vad min fru menar när hon pekar på något.

Kärlek som skönhet
Camilla säger att det också har något med skönhet att göra. Hon, filosofioktorn, trevar fortfarande, det är som om kärleken glider mellan fingrarna på henne så fort hon har fångat den.
– Vi lockas alla av det vi kallar vackert, säger hon. Men när vi ser på den vi älskar så ser vi inte det traditionella utan något annat, en fördjupad form av skönhet – det vackra i den andre. Något bryter igenom, strålar, vi får en glimt av hur den älskade är bakom masken. De andra vid bordet ser det inte, men du gör det. Du har hittat något som är dolt för andra. Något som väcker kärlek. Men frågan är fortfarande: Varför just hon?

Kärlek utan orsaker
Den svenska filosofen Sandra Lindgren disputerade i höstas vid Göteborgs universitet med avhandlingen: Four questions concerning love and friendship. Så här resonerar hon om hur det kommer sig att vi fastnar för en speciell människa: Det finns en teori om kärlekens väsen, reasons view of love, som hävdar att det kan finnas en anledning att älska en särskild person därför att hon har något som är älskansvärt. Frågan är vad det där älskansvärda är. Och vad händer om du möter en annan person med samma förmågor, är det logiskt att älska båda då? Eller om du träffar någon som har mer av det där du älskar hos din partner? Är det då rimligt att byta? Eftersom svaret är nej på de två sista frågorna tycker Sandra Lindgren att vi kan bortse från den teorin.
Den andra teorin, no-reason view to love, menar att det inte finns en förnuftig anledning till att vi älskar, men att det kan falla sig så att de vi älskar råkar ha älskansvärda egenskaper. Sandra Lindgren avfärdar även det sättet att tänka eftersom det inte stämmer med våra vardagliga funderingar om varför vi älskar eller inte.
I stället erbjuder hon en variant på den föregående teorin, som innebär att vi i realiteten blir förälskade utan någon förnuftig anledning, men att vi formulerar orsakerna i efterhand för att göra händelsen begriplig för oss själva och andra.

Den komplexa kärleken
Camilla Kronqvist tror inte att logik är den bästa metoden för att utforska frågan ”Varför älskar Eva och Maria varandra?”.  Kärleken är för komplex, den beror så mycket på omständigheterna, på de älskande, på kärlekens alla dimensioner, skriver hon i sin avhandling. Och så refererar hon till en av sina inspiratörer, Ludwig Wittgenstein (1889-1951) som i boken On certainty skriver att det visst går att vara säker på något som inte kan bevisas med logik. När någon säger sig vara hemma i sin kärlek, djupt rotad i sin relation, går det inte att avfärda henne därför att det inte går att rationellt beskriva varför, skriver Camilla Kronqvist. Och så tillägger hon att det bästa svaret på frågan om varför x älskar y kommer från essäisten och filosofen Michel de Montaigne (1533-1592) som när han ombads förklara varför han och författaren Étienne de La Boétie blivit så nära vänner svarade: ”Därför att det var han, därför att det var jag.”
Nu börjar det skymma både i Åbo och Stockholm. Jag frågar till slut Camilla Kronqvist om hon brukar säga ”jag älskar dig” till sin fru.
– Det mest kärleksfulla jag kan säga till henne är: Du sitter i min själ. Men frågan är vad det är för plats hon bebor.
Ann Lagerström ©
Publicerad i Modern filosofi 2017.

MER OM KÄRLEK

Tänk så underbart komplicerade vi människor är, och så lite vi ännu vet om oss. Den här veckan har jag hittat flera nya intressanta insikter och forskningsresultat att berika min bild av oss med.

• HJÄLPAS ÅT Hänga ihop. Ge varandra stöd. Hjälpa till. Det fortsätter att komma forskning som visar att socialt stöd är lika nyttigt för den som får som den som ger. Enligt ny forskning publicerad i ScienceDaily i veckan sänker omsorg om andra stress.
HÄR HITTAR DU MER

• VAD ÄR KÄRLEK? Ja, vad betyder det när man säger ”Jag älskar dig!” till en annan människa. Filosofiska rummet försöker reda ut begreppen.
LYSSNA.

FOTO: Johanes Sanjaya, enligt cc.

 

Medan regnet öser ner läser jag den här morgonen om kärlek.
Vad är det?
Tittar runt i bokhyllan och hittar ett citat från filosofen Martin Heidegger som jag bestämmer mig för att ruva på.
Kärlek, skriver han, är “den vilja som vill låta den älskade vara“.
Och med vara menar han inte vara i fred eller vara som hen är – utan vara den rörelse som är hens.

Ja, vad betyder egentligen de där orden “Jag älskar dig”? I <a href=”https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/674981?programid=793″>filosofiska rummet</a>  på Sveriges Radio vrider och vänder Anders Johansson, litteraturvetare, Pernilla Glaser, författare och Jenny Jägerfeld, psykolog  på de där tre orden tillsammans med programledaren Peter Sandberg.

<iframe src=”https://sverigesradio.se/embed/episode/674981″ width=”100%” height=”150″ frameborder=”0″></iframe>

FOTO: Nicola Romanga, enligt CC.

”För att vi ska överleva måste vi
lära oss förstå våra egna känslor”

“Nej”, säger den berömde hjärnforskaren Antonio Damasio, “att helt begripa sig på en annan människa är omöjligt. Men det betyder inte att vi ska sluta försöka. Mänsklighetens överlevnad hänger på om vi kan identifiera och förstå oss på våra känslor.”

Innan jag går från hans hotellrum på Grand Hotel frågar jag:
“Vad är du mest intresserad av?”
Och den världsberömde professorn i neurovetenskap svarar:
“Kärlek och vänskap.”
Får du tillräckligt av det, du verkar ha ett stressigt liv, säger jag som fångat
honom den enda dag han är i Sverige den här gången.
Och då svarar han.
“Ingen människa får tillräckligt med kärlek.”

Antonio Damasio är just nu en av vetenskapsvärldens stjärnor. Hyllad för sin forskning, kritikerrosad för sina böcker, prisbelönt, berest. Det han påstår öppnar dörrar och avgrunder. Människan, säger han, går inte att förstå utan alla sina dimensioner. Hon är kropp/hjärna, känsla/tanke, genetik/ande, djur/kulturvarelse. Allt i ett, oupplösligt förenad och i ständig förändring. Därför, säger han, kan inte han, den världsberömde, förklara hur vi hänger ihop. Hans pusselbit måste läggas ihop med läkarnas, psykologernas, biologernas, sociologernas, historikernas, filosofernas, religionernas och
individernas oregelbundna kunskapsbitar. Sluta käbbla, uppmanar han, låt oss undersöka mysteriet människan tillsammans.

Undersöker emotionerna
Själv rotar han omkring i hjärnans miljarder celler för att begripa mer och mer
om hur känslor uppstår och utvecklas. Kroppens känslor, de automatiska,
genetiska reaktionerna, som han kallar för emotioner. De som ibland är så
snabba och plötsliga att de åtföljs av ett ah eller ett oj, av små hopp och
skygganden. Och så det vi känner, det vi i dagligt tal kallar för känslor – ilska,
sorg, glädje, omtanke och avsky. En emotion går inte att dölja – den har
en så stark fysisk reaktion att den syns. En känsla finns inuti och går att
maskera och ha för sig själv.
Nu tycker han sig ha kartlagt känslornas hierarki, från de genetiska till de sociala och de allt mer individuella och specifika.
Det är det han är här för att tala om, och som han beskriver i sin senaste bok På spaning efter Spinoza. Glädje, sorg och den kännande hjärnan (Natur och Kultur, övers Björn Nilsson).
“På många sätt är du och jag lika varandra”, säger han och tittar intensivt på mig med mycket bruna ögon. “Vi har ett genetiskt arv som får oss att reagera på vissa saker på precis samma sätt. Vi och de andra miljarder människorna i världen, ja till och med många djur. Men kanske är det ännu mer som skiljer oss åt.
Redan när vi föddes var vi olika, du reagerade på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort. Dina föräldrar behandlade dig annorlunda än mina, det svenska samhället bemötte dig på ett sätt som det portugisiska inte gjorde med mig. Livet har visat oss olika saker. Och så har vi använt den lilla fria vilja vi har till att skulptera oss själva – försöka bli det vi vill vara.”
Så nu sitter vi här, han i en soffa, jetlaggad, välfriserad och i skräddarsydd kostym. Jag i en fåtölj med datorn i knät, omaka strumpor (vad tar de vägen?) och en oskriven dubbelarbetande-mamma-att-göra-lista under ständig uppdatering.
Så kan människorna någonsin förstå varandra? Kan doktorn behandla alla sina patienter lika?
“Nej”, säger han. “Kan du förstå dig själv? Begriper du alltid varför du gör som du gör? Självklart inte, så hur skulle någon annan kunna göra det? Och vissa av läkarna tror att ett magsår är ett magsår, men vi grundforskare vet att varje patient egentligen kräver helhetssyn och individuell behandling.”
Jag får dubbla känslor. Befriad – ingen vet! Livet är ett äventyr, en upptäcksresa. Och under det en slags panik – INGEN VET! Livet är osäkert, outgrundligt, det finns ingen verklig enskild auktoritet att luta sig emot.
Men Damasio avbryter mina funderingar entusiastisk.
“Är det inte en fantastisk tid vi lever i – gränsöverskridandets epok.”

Inte så sociala varelser
Vetenskapen, kulturen, pengarna, människorna och länder träder hela tiden över varandras gränser, tvingas att mötas och froteras mot varandra – på gott och ont. Det är härligt och farligt – menar Antonio Damasio.
Vår sociala förmåga är ännu inte så utvecklad. Några tusentals år har vi tränat på den. Emotionerna – de automatiska systemen – är ur-gamla och har i varelsernas historia övat sig på att skydda oss från sådant som kan få oss ur balans. Främlingar, okända substanser, oväntade upplevelser – sådant som en modern människa möter dagligdags.
Denna utsatthet kan locka oss vilse, få oss att försvara oss när vi borde öppna våra händer, välkomna och ta emot.
Det är därför han tycker att hans egen forskning är så viktig. Vi måste helt enkelt förstå oss bättre för att kunna leva i den nya världen. Vi måste lära oss tolka våra olika känslolägen så att vi kan bedöma dem rätt. Är det verkligen konstruktivt att bli förbannad just nu? Vad är det som får mig att känna så här? Vilken del av mig är det som reagerar.
“De gamla emotionerna har varit vår räddning genom historien. Men de växte fram under en tid då vi levde i mycket små grupper under enkla förhållanden och ständigt på vår vakt mot faror. De går inte alltid att använda därute”, säger Antonio Damasio och pekar mot Strömmen, Operan och Kungsträdgården. Ser hur stillsamt det är och tillägger: “Eller i New York.”
Tiden är också ett problem. I många situationer är människans tankeförmåga snabbare än hennes emotioner och känslor. Och allt större skillnad blir det. Det finns forskning, säger Antonio Damasio, som visar att barn i dataspels- och musikvideoåldern tänker snabbare än sina föräldrar. Det här, menar han, skapar ett glapp mellan vår förmåga att uppfatta situationer med tanken och vår etik och moral som bygger på känslosystemet. Vi hinner helt enkelt inte känna medkänsla innan vår kognition är på väg åt ett annat håll. Känn efter själva när ni tittar på ett normalt nyhetsprogram på tv. Hänger ert känsloliv med när bilder på lidande människor snabbt övergår till vinterväglaget?

Hur blir vi empatiska?
Och just den här förmågan till känslor för andra är hans nya stora passion. Hur utvecklas de? Vad är det som gör att biologiska reaktioner blir till moral och etik?
“Skriv nu inte att karln säger att etik är biologi”, säger han luttrad och medievan. För det är inte vad jag menar. Men etiken har sina rötter i biologin.”
Så förklarar han. Människans förmåga att uppleva egen smärta är biologisk. Den som inte har ont har svårt att överleva. Och det är just den förmågan som får oss att förstå andra människors lidande. Titta – hon lider, precis som jag.
Och nu inträder en slags förädling, ett kognitivt utvecklingssprång. Hur kan jag lindra hennes lidande? Och så ett till, ännu större: Hur kan vi i vår by, i vårt land, bygga ett gott samhälle för alla? Och så ännu ett: Hur kan vi leva tillsammans på det här klotet så att vi minimerar mänsklig smärta?
“Det vore lättare för mig som forskare om det bara var människorna som hade ett socialt tänkande”, säger han. ”Men så är det inte. Djur kan vara vildar och slita varandra i bitar, men de är också ibland Moder Teresa. Inte bara inom gruppen, utan också mellan arterna. Skillnaden går vid systematiseringen. Det är bara människan som skapar etiska regler, lagar och moralkodex som kan föras vidare generation efter generation.”

När blir vi oegennyttiga?
Så när börjar vi bli oegennyttiga, och varför? Antonio Damasio tror att det har att göra med individens vilja till att överleva. En slags altruistisk egoism. Jag har större chans att överleva på ett bra sätt om de andra gör det också. I globaliseringens tid är det uppenbart. Fattigdom, förtryck, motsättningar, miljöproblem skapar en osäker värld för oss alla.
Men så tror han också, han till och med tycker sig veta, att det goda livet är nedlagt i den genetiska överlevnadsmekanismen. Vi strävar inte bara efter att leva – naturen, kroppen, hjärnan, hela alltet vill också att vi ska ha det riktigt bra, få det allt bättre.
Så säger ju också buddisterna, påpekar jag. Människors beteende ska förstås utifrån deras strävan att uppnå lycka.
“Ja, så kan man kanske översätta vårt genetiska arv. Du ser, många har i mänsklighetens historia förstått sådant som vi först idag kan bevisa.”
Själv söker han gärna inspiration på annat håll. Nu senast hos filosofen Baruch Spinoza (1632-1677) som betonade känslornas betydelse och kallade människans inre drivkraft för glädje.
Men finns det någon högre mening än att vi alla ska överleva så gott som möjligt – även om det är besvärligt nog att få till det? Finns det en andlig aspekt av mänskligt liv?

Andlighet en form av balans
Vissa forskare påstår ju att de hittat andlighetscentrum i hjärnan, bara man petar där så får man en uppenbarelse. Andra hävdar att det bara är människans behov av flykt från verkligheten. Ytterligare andra menar förstås att människans verkliga identitet finns på ett annat plan än det biologiska, en obevisad ytterligare dimension.
Nej, något religiöst hjärncentrum, tror inte Antonio Damasio på, det finns överhuvudtaget inga centrum i hjärnan som ensamma kan sköta en del av människans känsloliv. Själva hjärnklumpen är inte så intressant, menar han, det är processerna som pågår därinne som skapar något.
Och här har han flera teorier. En närmast taoistisk. Själva den kreativa process som håller allting igång och gör oss och världen omkring oss funktionsduglig kan ses som en form av biologisk mening – en Skapelse mer än en Skapare. En andlig erfarenhet skulle i det sammanhanget vara en stark upplevelse av denna process.
En annan tanke han har är att om vi har tur med vår omgivning, och själva har förmåga att ta hand om oss på ett närande sätt kan vi stundvis vara i närmast totalt psykisk och fysisk balans – en slags optimal biologisk harmoni. Och det, menar han, kan uppfattas som, och kanske är, en andlig upplevelse.
Fast ämnet är i högsta grad en del av det stora mänskliga frågetecknet och därmed fritt för vem som helst att spåna kring.
Men du, den här nya kunskapen som du faktiskt skaffat oss, har den förändrat dig själv?
”Ja”, säger han.
Jag väntar.
Det kommer ingenting. Jag försöker igen.
Som det där med aggressivitet. När du plötsligt blir ilsk, tänker du då, det där är ett arv från människans urtid inget att bry sig om, jag tar ett djupt andetag och försöker lyssna lugnt och fint på vad min fru säger?
“Ibland.”
Damasio kartlägger oss andra på heltid, men om sig själv vill han inte tala. Han har byggt ett högt plank mellan Professorn och Antonio. I vår kollektiva minnesbank, Internet, finns nästan ingenting. Två saker hittar jag.
Han läser gärna Shakespeare.
Och han arbetar mycket nära den han älskar – neurologen Hanna Damasio.

Ann Lagerström
L A G E R S T R Ö M ©
(Först publicerad i Tidningen LEVA 0312)
FOTO: Suzie Katz enligt CC

Damasio om medvetandet

 

Oliver Sachs har fått besked. Han är döende i cancer. Så här skriver han i i New York times.

“I cannot pretend I am without fear. But my predominant feeling is one of gratitude. I have loved and been loved; I have been given much and I have given something in return; I have read and traveled and thought and written. I have had an intercourse with the world, the special intercourse of writers and readers. Above all, I have been a sentient being, a thinking animal, on this beautiful planet, and that in itself has been an enormous privilege and adventure.”

För några år sedan hade jag förmånen att få umgås några timmar med Oliver Sachs när han var i Stockholm. Läs artikeln här.


Hon säger att det tar en femtedels sekund att bli förälskad? Att den som är kär ser allt i rosa? Men att ingen riktigt vet varför vi väljer den vi väljer. Följ med på en resa genom kärlekens kemi med neuroforskaren Anna-Lena Ström.  

Först längtan, lusten, jakten. Och så den där stormande förälskelsen, känslan av att ha hittat den rätte. Sedan tryggheten, tillhörigheten, vetskapen att det är vi två. Efter en tid tristessen, var kom den ifrån? Och så skilsmässan, den smärtsamma, som om hjärtat slits ur kroppen.
Om du vill behålla drömmen om den romantiska kärleken så sluta läs här. Men är du nyfiken på hur din hjärna styr dina känslor så följ med till Institutionen för Neurokemi på Stockholms Universitet och hälsa på Anna-Lena Ström, forskaren som inte bara är expert på ovanliga sjukdomar utan dessutom satt sig in i kärlekens kemi.