jul

Little girl lying in a teepee, playing with the flashlight

PRÄSTEN |

BLOGG | INSIKTER, INSPIRATION och INFALL

PRÄSTEN |
Lek om du vill ta julen på allvar

 Julen är en form av lek. Vi klär ut oss, drar in ganar och experimenterar med begrepp som barn, familj, släkt, autenticitet.
“Ta chansen och lek med ditt eget liv.”

Innan intervjun ens har börjat är Lars Björklund, kaplan på Sigtunastiftelsen, fått chansen att leka.  Alex är sex, kanske sju, har stoppat honom där på innergården och tittar uppfordrande på honom:

– Jag kan förvandla dig till allt!
Se där en pojke och en kaplan som har så roligt. Nyss kände de inte varandra och nu hittar de på för fullt.
Kanske anade Alex att det här är en vuxen som tar människans skapande förmåga på allvar.
– Det finns en form av lek som är tidsfördriv, säger Lars nu när Alex, killen, monstret, rasat vidare. Och en sort som jag brukar kalla spel, och så finns det den allvarsamma, livsleken. Och julhelgen, vad är det?
– Alla tre.


Det finns lek, och det finns spel och så den allvarsamma livsleken.

Först. Lek som skoj och tidsfördriv. Från garderoben, källarförrådet, tar vi fram vår scenografi. Vi färgar hemmet grönt och rött med servetter, pynt och julrosor.  Vi släpar in granar, bakar pepparkakor och låtsas att vi är tomtar och lucior.
Vad är julen och midsommar och påsk med all sin rekvisita annat än en möjlighet för de små att få de vuxna att dansa, sjunga och klä ut sig igen.
Julen som spel?
– I leken är bara ramen bestämd, resten kan förändras. Nyss var vi fem, nu är vi sex, bilen måste bli en buss. I spel är reglerna givna och de måste följas. Man kan vinna eller förlora. Där finns ingen möjlighet till fördjupning och utforskande.

Om julen var enbart skapande lek skull den förändras med de som var där och vad som föll dem in.

Kanske drar jag för stora växlar, men kan man inte se julstressen som ett tecken på att julen förvandlats till spel, tävling? En tävling kan ju vara utmanande, utvecklande, men också destruktiv. Förloraren blir inte bara av med en medalj, ett pris, utan kanske också med sitt värde. Om hemmet inte skiner som det ska, om julklapparna inte var bättre än förra året är det ett misslyckande, då är jag misslyckad?
– Jo, om julen var enbart skapande lek skulle den förändras beroende på vilka som firar med varandra och vad som föll dem in. Och så är det inte alltid och för alla.
Och på vilket sätt är julen livslek?
– Julen handlade i förkristen tid om ljus och mörker. Om solens återkomst. Det var på 300-talet som man slog fast att Jesus födelse måste ha inträffat den 25:e december.
Gjorde den det?
– Det vet vi inte, men på det här sättet tog de kristna över festen för att fira ett annat form av ljus – barnet som var människornas möjlighet. Det här kan man om man vill också se som en form av lek, säger Lars Björklund. Ja, jag tror att både riter och kulturer utgår från barnens sätt att utforska och förstå.
I alla tider har människan funderat över sitt ursprung, över livets mening och om det finns någon sanning. Frågan har blivit till berättelser. I den kristna världen handlar det om ett barn som föddes av en ung kvinna i ett stall, ett barn som var ”vägen, sanningen och livet”.

“Julen handlar om oss alla.”

Och visst handlar skildringarna av Jesus liv på jorden om de yttersta frågorna, om Guds existens och sambandet mellan gud och människa. Men på samma gång, på ett annat plan, säger Lars Björklund, handlar de om oss alla. Om oss som en gång var nyfödda och behövande och som bara överlevde tack vare andra. Om oss som tagit emot ett knyte, som känt den där stora kärleken och den bottenlösa oron. Om oss som öppnat dörren för en främling. Eller stängt den.
– Julens berättelser är på det här sättet en möjlighet att utforska, att leka med vårt eget liv. Och så berättar Lars om de tio åren som sjukhuspräst där han ofta var hos barnen som lekte sig till förståelse av vad de var med om, som ”lekte ifatt erfarenheterna”. Där i hitte-på-landet var allt möjligt – jag är sjuk, jag är frisk, jag är död, jag kan flyga, jag är vuxen, en prinsessa, nyopererad och på cirkus. Han minns hur roligt de hade med allt det där svåra.
– Om man till exempel gör i ordning en krubba därhemma med ett litet nyfött barn, två föräldrar, ett stall, många olika djur och tre män från olika delar av världen så finns där mycket stoff för lek och tanke. Det kan handla om vår gemensamma utsatthet, om vår ömsesidiga omsorg, om vår samhörighet med naturen, med djuren och vår gemenskap med alla människor på jorden. minkan man leka med krubban, flytta omkring figurerna, sätta dig egna? Vad tycker du om präst?
– Ja, varför inte. Att ta julen på allvar är att leka den.

Mer om vår relation till jul, ting och riter

Christmas background with stone clock and candle

REFLEKTION | Vem vinner kampen om tiden

LÄS MER >
Breakfast

TIPS | Julfrukosten tog bort stressen

LÄS MER >
Christmas present and red xmas balls against black background, Black Friday Christmas concept.

ANTROPOLOGEN | Julklapparnas dolda symbolik

LÄS MER >
Celebrating New Year with fireworks

NYÅRSAFTON | FEST ELLER RIT?

LÄS MER >
Christmas background with stone clock and candle

REFLEKTION | Vem vinner kampen om tiden

BLOGG | Insikter, inspiration, information – och infall

Christmas background with stone clock and candle

REFLEKTION | Vem vinner kampen om tiden

 

En del av mig vill gå på julmarknad. Den andra vill vara ensam med sina tankar. De slåss. De slåss i mig.
En dag att lyssna, att uppmärksamma, att stå ut med sina motsatser.

Det är december. Gråmulet. Och jag befinner mig i ett stillsamt inbördeskrig. I almanackan flera fantastiska julmarknader. På kontot fortfarande pengar. I hemmet inget behov av saker. Inom mig två viljor som talar.

En ser julmarknader framför sig, i technicolor. En hemma hos vännen keramikern. Där är ugnen. Ljusen. Pepparkakorna. De vackra skålarna, krukorna. Jag skulle kunna komplettera de vita stora tekopparna.
Den andra filmen. Färgfabriken. Arty. Bord med finurliga och kreativa skapelser. I filmen hälsar jag på bekanta. Dricker en kaffe. Köper något udda som kan smitta av sig på mig. Den andra viljan dras åt länstolen i sovrummet här i lägenheten på Döbelnsgatan. Vill skriva. Vill läsa. Datorn, böckerna, kaffe, tankarna och jag i ett par timmar. Sedan bryta av med att ta hand om det jag redan har. Tulpanerna i vasen på flygeln som är så där underbart i sista stadiet. Något julpynt från källaren. Rensa bort så de får plats och luft omkring sig.

Den första viljan vill utåt. Den andra viljan vill inåt. Som om de spelar upp det filosofen och författaren Albert Camus kallad svår framsida och frånsida. Två sidor har vi, menade han. Den som sträcker sig mot det yttre, och den som vill hålla oss kvar i vårt inre, och tänkte han sig, den del av verkligheten som vårt inre tillhör.

Stannar upp och låter kriget rasa. Roar mig med att följa det.  Så intressant de böljar fram och tillbaka. Skrivviljan är fysisk och tung. Långsiktig. Osäker. Lovar ingenting. Bär fickor av otillfredsställelse och misslyckande. Och innerfoder av njutning och lekfullhet. Julmarknadslängtan flimrar hela tiden färgrik och lockar med plötslig tillfredsställelse. Ett kap, ett villebråd att fälla, något att stolt bära hem. Framgång redan idag.

Min inre värld är en rikedom av röster som speglar allt det jag varit med om, allt det jag är och allt det jag mött. De erbjuder värden, valmöjligheter och verklighetstolkningar. Och något i mig kan lyssna, roas av intellektuella och känslomässiga argument och sedan bestämma. Vem vill jag lyssna på idag?

Går ner i källaren och hämtar julgrejerna. Häller upp en kopp till och tänker. Jag är inte i konflikt med mig själv. Min inre värld är en rikedom av röster som speglar allt det jag varit med om, allt det jag är och allt det jag mött. De erbjuder värden, valmöjligheter och verklighetstolkningar. Något i mig kan lyssna, roas av intellektuella och känslomässiga argument och sedan bestämma. Vem vill jag lyssna på idag?
Jag nickar åt länsstolen, godkänner lockropen. Tar med mig datorn och tackar nej till resten.

Mer om vår relation till jul, ting, stress och riter

Little girl lying in a teepee, playing with the flashlight

PRÄSTEN |
Lek om du vill ta julen på allvar

LÄS MER >
Breakfast

TIPS | Julfrukosten tog bort stressen

LÄS MER >
Christmas present and red xmas balls against black background, Black Friday Christmas concept.

ANTROPOLOGEN | Julklapparnas dolda symbolik

LÄS MER >
Celebrating New Year with fireworks

NYÅRSAFTON | FEST ELLER RIT?

LÄS MER >
Breakfast

TIPS | Julfrukosten tog bort stressen

BLOGG | Insikter, inspiration, information – och infall

Breakfast

TIPS | Julfrukosten tog bort stressen

Hemma hos oss har vi ett hyfsat avslappnat förhållande till julen.
En hel del klappar vissa år, få ett annat. Storjul vissa år, liten ett annat. Men det allra bästa vi gjort genom åren är julfrukosten.
Det började med att svärmor inte kunde hålla sig lugn under julklappsutdelningen. Hon hetsade, kunde inte stilla sig. Så var det barnen som blev så otåliga hela förmiddagen och under lunchen och fram till Kalle. Vi frågade oss helt enkelt, varför måste det vara så här. Varför kan inte barnen få de flesta av sina julklappar direkt på morgonen och vi frid resten av dagen.

Så började vi med en stilla orgie: Julfrukost.
Åtta på morgonen. Tända ljus i hela huset, brasa, julmusik, gran och den mat vi kunde få fram ur kylskåpet. Vi i pyjamas, gröt och skinkmacka och så då och då en julklapp.
Tid tog det, någon måste hämta mer kaffe, någon granne kom in och slog sig ner, här och där öppnades ett paket.Det tog halva dagen och sedan bara frid.
Läsa en bok, spela ett spel, ta en promenad.
Nu har seden spritt sig. I år blir det julfrukost hos brorsan.

Mer om vår relation till jul, ting och riter

Little girl lying in a teepee, playing with the flashlight

PRÄSTEN |
Lek om du vill ta julen på allvar

LÄS MER >
Christmas background with stone clock and candle

REFLEKTION | Vem vinner kampen om tiden

LÄS MER >
Christmas present and red xmas balls against black background, Black Friday Christmas concept.

ANTROPOLOGEN | Julklapparnas dolda symbolik

LÄS MER >
Celebrating New Year with fireworks

NYÅRSAFTON | FEST ELLER RIT?

LÄS MER >
Christmas present and red xmas balls against black background, Black Friday Christmas concept.

ANTROPOLOGEN | Julklapparnas dolda symbolik

BLOGG | Insikter, inspiration, information – och infall

Christmas present and red xmas balls against black background, Black Friday Christmas concept.

ANTROPOLOGEN | Julklapparnas dolda symbolik

 

Nej, det är inte bara du som har det jobbigt när du sitter där med julklappslistan. I tusentals år har vi människor våndats över vem som ska få vad och vad det får kosta.

Läs om engagemangsskuld, klappmakt och presenterans själ.
Om förhandsnjutning, smårus och kemisk besvikelse.

Gåvor har alltid varit viktiga när det gäller att bygga relationer. Och det handlar om makt, skuld och givarens själ.  I den här atikeln mildrar socialantropologen Thomas Hylland Eriksen din juklsappsångest genom att berätta om de urgamla oskrivna reglerna. Låt också Pernilla Juth från KI sprida ljus över varför själva utdelning kan bli så dramatisk. Det är hjärnan och förväntningssystemet som spökar.
Har du oroat dig över julklapparna i år igen. Kanske funderat på att låta bli, sedan ändrat dig och ändå kommit hemsläpande med ett par kassar smått och gott och ett och annat lite för stort paket. Det är inte så konstigt. Att ge och få presenter är inte bara ett kommersiellt sentida påfund, det har sedan urminnes tider använts för att bygga relationer.
Den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen och den svenska neuroforskaren Pernilla Juth är hel överens: de där laddade timmarna den 24:e december varje år när ting byter ägare har en djupare betydelse än de flesta anar.
Försök att minnas hur du resonerade när du planerade årets julklappsinköp. Om du granskar dina motiv noga kommer du att upptäcka att du följt ett stort antal uttalade eller outtalade regler som bestämt vem som ska få klappar, vad de får kosta och hur mycket energi du tänker lägga ner på att hitta dem.
–Orsaken, säger Thomas Hyllander Eriksson, är att en present skapar en ömsesidighetsrelation som riskerar att vara till tidens ände.

En present skapar en ömsesidighetsrelation som riskerar att vara till tidens ände.

En julklapp är i antropologernas värld inte bara en pryl som byter ägare, det är ett symboliskt ting som binder givaren och mottagaren till varandra i ett intrikat samspel i tre steg: Att ge, att ta emot och att ge tillbaka.
Tänk efter. Du grabbar en bok i pocketstället i mataffären och slår in till moster Eva. Hon ger dig en  keramikskål från den där konstnären som ni talade om när ni träffades i somras. Du står nu i ett slags engagemangsskuld som kommer att tynga dig till dess att du återgäldat.
Nu har du ett antal val. Antingen ger du lilla moster en lika omtänksam gåva till nästa jul och lyckas då både återgälda och på samma gång bekräfta er relation. Eller också demonstrerar du ditt ointresse med ännu en slarvig klapp och får leva med obalansen. Samma sak gäller förstås i en motsatt situation. Du ger något fint och får något enkelt tillbaka och genast är det den andra som står i skuld till dig. Eller ännu värre. Du ger ingenting men får en läcker klapp från svägerskans bror som tittar förbi för att han råkar vara i stan. Det blir pinsamt, men det är värre än så.

Hur har ni det med presentbalansen?

Varje gång du ser den där designprylen så reagerar du men ett litet uns obehag. Om du tänker efter så har du, precis som jag, en rätt omfattande inre loggbok över presentbalansen som kommer väl till pass vid jul, födelsedagar och middagsinbjudningar. Titta dig omkring i vardagsrummet under närmaste julklappsutdelning och kan du se hur varenda julklapp blir till en relationsmanifestation.
– Barn får alltid finare presenter från mamma och pappan än omvänt, säger Thomas Hylland Eriksen, och det gäller också när de blivit vuxna. Generellt sätt ger den som har störst makt de dyraste julklapparna.

En present är ett ting med själ. Det tar tid innan laddningen klingar av.

Och så är det det där med tingens ”hau”. Sedan länge finns föreställningen att en present inte bara är en pryl utan att med den följer också en bit av givarens själ. Hur moderna vi än tycker att vi är så påverkar den här idé oss fortfarande. Tänk efter hur svårt det är att slänga något du fått av någon annan. Och varför låter vi inte presenter bli vandringsgåvor? Den där vinflaskan du fick av Jonas, eller det där ljuset du fick av Linda, och som fortfarande står där i sin snygga förpackning, kan du väl lika bra ge bort till Rebecka nu när hon fyller år? Eller?
– Allt utom pengar har ett personligt element, och det tar tid innan det klingar av. Men det varierar förstås, säger Thomas Hylland Eriksen. En kastrull är inte lika laddad som en diamantring.
Kanske är det också därför det känns som att det är ett krav att bli glad. Om jag nu står här och håller i en del av dig kan jag ju inte bara, som min svägerska en gång, utbrista: ”Men snälla mamma det fattar du väl att jag inte vill ha en sådan här tröja!”

Förhandsnjuting, smårus och kemisk besvikelse.

Men presenter har också en biologisk funktion. Jag ringer neuropsykologen Pernilla Juth som genast förklarar hur hjärnan och julklapparna hänger ihop.

Först förväntan.
– Hjärnans belöningssystem är så konstruerat att du inte bara blir lycklig när du får någonting utan själva vissheten om att du snart kommer att få en hel hög med julklappar ger dig en slags förhandsnjutning. På så sätt dras julen ut och kan för vissa vara i många månader.
Sedan sammanhanget.
– Hjärnan är också mycket känslig för sociala relationer och en present är i hjärnans värld ett bevis på att du hör till. Och att höra till är att vara trygg och den upplevelsen producerar positiva kemikalier i ditt system. Så allt tissel och tassel, önskelisteskrivandet och planerandet är mycket större än själva klapparna och laddar dessutom dem med ett helt annat värde.
Och så är det då allt det där som händer på själva aftonen. Fram till juldagsmorgonen har belöningssystemet sakta laddats upp, signalsubstanser har förberett hjärnan för vilka julklappar vi ska få och därmed bäddat för glädje eller sorg. Förväntningarna blir infriade eller till och med toppade, belöningssystemet är i fas med sig själv, lyckokemikalier frigörs och vi bäddas in i ett behagligt smårus. Bästa klappen kommer inte och du kan bokstavligen uppleva, eller se på någon annan, hur hjärnan kommer i obalans. Det kemiska svaret uteblir och det uppstår en slags brist i systemet som vi beskriver med ordet besvikelse.

Ja, jag vet. Ledsen att jag lockade dig att läsa till slut för den här artikeln har antagligen inte gjort det lättare för dig att köpa varken födelsedagspresenter eller julklappar.

Ann Lagerström©

Mer om vår relation till jul, ting och riter

Little girl lying in a teepee, playing with the flashlight

PRÄSTEN |
Lek om du vill ta julen på allvar

LÄS MER >
Christmas background with stone clock and candle

REFLEKTION | Vem vinner kampen om tiden

LÄS MER >
Breakfast

TIPS | Julfrukosten tog bort stressen

LÄS MER >
Celebrating New Year with fireworks

NYÅRSAFTON | FEST ELLER RIT?

LÄS MER >
Celebrating New Year with fireworks

NYÅRSAFTON | FEST ELLER RIT?

ANDLIGHET | MäNNISKANS BEHOV AV RITER

Nyår – 
fest eller en rit?

Riten har följt oss människor i tusentals år som ett sätt att höra till, försöka förstå, hitta gemenskap. I vår tid har vår relation till riterna förändrats, och många av de har blivit fest.
Har något gått förlorat? Eller har vi befriats från andlig barlast som ändå inte betydde något?

Den moderna människans problem är att hon inte längre kan träda in i riten, inte låta sig förvandlas av den, hon kan bara härma den.

Tom F. Driver i boken Liberating rites

Mycket av det som händer på nyårsafton är redan bestämt. Finkläderna, maten, champagnen, fyrverkerierna, kramarna och lyckönskningarna om ett gott nytt år. Under ett dygn står miljontals människor världen över och räknar tiden för att inte missa den där sekunden då ett år passerar in i ett annat. Ett ögonblick bland ögonblick får en särskild betydelse, tillsammans går vi igenom en passage, lämnar en tid och går in i en annan.
Det kan se ut som en klassisk övergångsrit med kraft att förändra och förvandla den som är med. Men är det verkligen det? Följ med på en utforskning av ritens väsen och svara sedan på frågan själv.I

The Cathedral Church of St John the Divine på Manhattan brukade predikanten Thomas Miller skvätta heligt vatten på de cyklar som ställts upp i altargången. En i taget välsignar han dem i en modern rit byggd på en gammal föreställning: Det går att skydda sig mot olyckor, det finns en osynlig kraft som kan hålla sin hand över en människa och hennes cykel.

Om det finns något före och efter, ovan och under, något bortom det vi kan erfara – vad är detta något?

Vi vet att vi finns. Jag kan se dig. Du kan se mig. Men ingen av oss är helt säkra på varför. Var kommer vi i från? Vart går vi efter döden? Och om det finns något före och efter, något ovan och under, något bortom det vi med våra sinnen kan erfara – vad är detta något?

Så länge människan kunnat tänka abstrakta tankar så verkar hon ha funderat över de stora obegripliga frågorna. Och i sina försök att förstå har hon skapat bilder av det där andra, det där osynliga, det där mäktiga och metoder för att påverka, dra nytta av, skydda sig mot eller förena sig med de krafter som är större än hon själv.
Hon har skapat riter, symboliska handlingar, en slags helig lek med hopp om att det hon tror på ska bli verklighet. Det går en rak linje mellan den cyklande servitrisen i New York och den 40-årige man som någon gång för sådär 80 000 år sedan begravdes i en grotta i Shanidar i Zagrosbergen i Kurdistan i Irak höljd i blommor. Hon är homo sapiens, han är neandertalare, båda tror de att det går att skydda sig mot döden med hjälp av vardagliga ting.

När vi tar en bulle och dricker kaffe är det fika, när de kristna tar emot vin och oblat under mässan är det ritual.

Det var först på 1800-talet som antropologerna började kalla människans kollektiva symbolhandlingar för rit. När männen som forskarna studerade i Afrika lindade sina pilar var det vapenvård, när de målade sina kroppar för att förbereda sig för jakten kallades färgen en symbol för jaktlycka och själva insmörjandet en rit. När vi tar en bulle och dricker kaffe är det fika, när de kristna tar emot vin och oblat under mässan är det ritual.

Vissa forskare menar att riter är ett fundamentalt mänskligt behov, att det är lika naturligt att ritualisera, som de kallar det, som att skratta och sova. För att människan ska må bra så måste hon ha en föreställning om varifrån hon kommer, varför hon är här och vart hon tar vägen efter döden. Och för att behålla kontakten med tron måste hon då och då tillsammans med andra bekräfta den i någon form av rit. Och precis som fotografen Giorgia Fiorio gjorde på sina resor så upptäckte antropologerna att människor i och för sig tror väldigt olika, men att ingredienserna i riterna är sig ganska lika.

Det är till exempel inte bara på Manhattan som vatten betraktas som en helig vätska. I Bangkok renar sig de thailändska buddisterna inför det nya året genom att blöta ner varandra med hjälp av färgglada vattenpistoler, i Anderna såg Giorgia Fiori shamanerna ta helande bad i Huaringsjöarna och i svenska kyrkor döper prästerna de nyfödda med vatten på huvudet. 
En tidig morgon i Kathmandu i Nepal  fick jag följa med Harikala Adhikany till ett av Nepals och hinduismens heligaste platser Pashupatinath. Vi vandrade i mörkret längs de leprasjukas gata, förbi de mediterande heliga männen, längs med moder Teresas hem för gamla och döende och ner till floden Bagmati och ett av världens största Shivatempel. Medan solen gick upp kunde vi följa ritualerna; blommorna som offrades i floden, asketerna som magra och stilla stod där i timmar och de två männen som brände sin döda mamma, kastade hennes aska i vattnet, klädde av sig och badade. Bagmati, en biflod till Ganges, sceneri för världens mest omfattande religiösa rit kumbh mela, en 104 dagar lång badritual med över 40 miljoner deltagare.

Vad är nyårsaftonen annat än ett försök att förstå tiden? Vad är spakulturen annat än ett försök till rituell rening?

Och även om vi i Sverige lär vara världens mest sekulära land enligt World Values Survey så kan man ibland undra. Vad är nyårsaftonen annat än ett försök att förstå tiden? Vad är spakulturen annat än ett försök till rituell rening? Den moderna människans problem, skriver Tom F. Driver i boken Liberating rites, är att hon inte längre kan träda in i riten, inte låta sig förvandlas av den, hon kan bara härma den. Är Yasuragin utanför Stockholm ett japanskt rituellt bad, eller en slags disneyversion, en komersiell kopia som lovar utan att hålla. Många av oss besöker påskens midnattsmässa mer av tradition än övertygelse, vi är ute efter stämningen, inte delaktighet i Jesu lidande, död och uppståndelse. Och trots att ingen av oss längre tror på osynliga ruggiga skogsväsen så samlas vi ändå kring maj- och påskbrasor.
När en djupt religiös människa går in i kyrkan, synagogan, templet, som ju i realiteten är ett helt vanliga hus, träder de in på heligt område, en lokalavdelning av himmelriket. Det är som med ambassader. Du är i Frankrike men går in genom porten på nummer 17, rue Barbet-de-Jouy i Paris och plötsligt befinner du dig på svensk mark. Pilgrimerna som vandrar till Lourdes, som MS-sjuka Christine i Jessica Hausners prisbelönta film Miraklet i Lourdre, tror på allvar att de genom att gå och be kan bli friska, helbrägdagjorda.

Riten som kroppskultur
Och mannen som sticker nålar genom sin kind, hon som fastar, och han som låter naglarna växa genom handen försöker använda smärtan som en genväg till ett annat medvetandetillstånd, närmare det outgrundliga, översinnliga.
Man kan fundera över piercing, de anorektiska flickornas tomma tallrikar, de ungas sönderskurna armar, tatueringarna, och späkningarna på gymmen. Kanske är likheterna bara en tillfällighet. Men det finns de som säger att det är så det blir i ett samhälle utan en gemensam bas, utan tro, utan fungerande riter, utan möjlighet att återknyta till föreställningar om det eviga. När ångesten slår till dyker behovet att ritualisera upp trots att där inte finns någon förklaring, ingen mytologisk berättelse som förklarar varför det kan tänkas hjälpa.

Riten som maktutövning
Men alla forskare tror inte alls på att riten skulle spegla något slags inre behov utan ser den som ett socialt fenomen, ett sätt för de som har makten i samhället att få alla att tro på samma sak och därmed dra åt samma håll. Gemensamma ritualer skapar kontinuitet och gemenskap. De gör medborgarna lugna och hjälper dem att slippa grubbla. Rit som en form av trygghet, kontroll och makt.

I Ryssland under revolutionen instiftades ett ritministerium som konstruerade kommunistiska ritualer som skulle ersätta de religiösa. Adolf Hitler var en mästare på att iscensätta rituella spektakel med sig själv som universums centrum.

Rit som kollektiv happening
Sen finns det de som vill devalvera riten ytterligare, som tror att den inte är något annat än ett uttryck för vårt behov av gemenskap, en kollektiv happening som får större kraft ju oftare den upprepas. Den starka upplevelsen har ingenting med andlighet att göra, är inte ett uttryck för kontakt med det eviga. Den är helt enkelt bara en skön känsla av igenkänning, av att höra ihop, tro på samma sak och vilja nå något tillsammans. Ser man det så kan finalen i Allsvenskan räknas som rit. Tecknen finns där – den definierad församling, en utvald plats, rituella kläder, hjältar, syndare, straff, offer och utlevelse på gränsen till trans.

Och  så finns förstås de som är helt övertygade om att de religiösa riterna inte alls är påhittade, att de inte är skapade av människor utan av av gudarna. En ritual är helt enkelt evighetens försök att kommunicera med oss som är på tillfälligt besök i verkligheten.

Så hur är det nu med nyårsafton? Är det en rit eller bara en helt vanlig fest?

Ann Lagerström ©
Publicerad första gången i Tidningen Vi 2012.

DELA GÄRNA
Du får gärna dela artikeln, skriva ut den och ge till en vän eller använda den i undervisning eller i samtalsgrupper bara du uppger källan. Men vill du publicera den på din sajt eller på annat sätt får du höra av dig till ann(snabel-a)lagerstrom.nu.

Fler artiklar om vad det är att vara människa

Man offering a ring to a woman.

FILOSOFERNA | Vad är ett löfte?

LÄS MER

HÉDI FRIED | OM ATT INTE VÄNJA SIG

LÄS MER
Trip concept - items of men's accessories

FILOSOFEN | Att avstå utan att veta varför

BLOGG | Insikter, inspiration, information – och infall

Trip concept - items of men's accessories

FILOSOFEN | Att avstå utan att veta varför

Måndag morgon. November. Underkylt regn. Bilen eller bussen? Bilen!
Vi skulle inte ha några julklappar i år. Jag har redan ändrat mig.
Glömde tygpåsen hemma. Packar maten i tre plastkassar.
Jag tänker mig att filosofen Folke Tersman rynkar sin panna. Här har han uppenbart en människa som ännu inte förstått att om vi ska bryta trenden och rädda globen måste det till en helt ny slags moral – den offerlösa altruismen.
Den ekologiska krisen, skriver Tersman i sin nya bok Tillsammans – en fiolosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat (Bonnier existens), är inte i första hand politisk, den är psykologisk. Och så förklarar han hur sju miljarder människors till synes harmlösa handlingar skapat en situation som bara kan hävas om alla dessa individer varje dag gör rätt istället för fel val.
Moral har för gemene man länge varit en fråga om ansvar och offer. Någon har ansvar för att en situation har uppkommit, någon har blivit offer för händelsen och ytterligare någon tar på sig att hjälpa den som råkat illa ut.
Idéen kommer förstås från bysamhället där sambanden och relationerna var tydliga. Den som inte orsakde något ont och som dessutom stod andra bi hade god moral. Motsatsen var en bondtjyv.

Det är lätt att avstå och offra sin egen bekvämlighet när man vet vem man offrar sig för.

Jag ger ett par hundra av mina julklappspengar till Stadsmission för att de hemlösa också ska få skinka och gran. Det känns bra. De är offer, jag är hjälpare, det finns ett tydligt samband, och det gör mig nöjd. Men vem är det som har nytta av att jag avstår från plastpåsen och bilen?
Här krävs, menar Tersman, en psykologisk psaltomotal. Ska vi rädda miljön måste vi alla varje dag vara beredda att avstå utan att vi har en aning om vilka konsekvenser vårt beteende får eller vem det är vi hjälper.
För så är det. Vi vet att miljön förändras i en mycket snabb takt. Vi tror att det inom en snar framtid kan innebär havshöjningar, torka, hunger och folkvandringar. Men vi vet egentligen inte exakt hur det känsliga systemet fungerar, inte i detalj vad som kommer att hända eller vilka som kommer att drabbas. Och vi kan inte heller exakt förklara hur en plastpåse påverkar förloppet.
Ändå, skriver Folke Tersman, så måste vi försöka och Folke Tersman misströstar inte. Han tror inte på den “psykologiska egoism” som filosofer, ekonomer och genetiker så länge hävdat styr människan. Han tror att den dagen vi verkligen förstår att vi delar vår framtid med alla levande varelser, att vi alla är förövare, offer – och jordens räddare, blir det lättare att i all enkelhet avstå från både bil och plastpåse.

Mer om vår relation till jul, ting och riter

Little girl lying in a teepee, playing with the flashlight

PRÄSTEN |
Lek om du vill ta julen på allvar

LÄS MER >
Christmas background with stone clock and candle

REFLEKTION | Vem vinner kampen om tiden

LÄS MER >
Breakfast

TIPS | Julfrukosten tog bort stressen

LÄS MER >
Christmas present and red xmas balls against black background, Black Friday Christmas concept.

ANTROPOLOGEN | Julklapparnas dolda symbolik

LÄS MER >
Scroll to Top