Browsing Tag

hjärnan

MÄNNISKAN, NYTT OM MÄNNISKAN

ARTIKEL Alexitymi – när du inte vet vad du känner

Aug 22, 2016

Vi är så olika. Vissa av oss känner minsta skiftning i känslolivet. Andra kan skilja starka känslor åt. Och så finns det de som varken kan läsa sig själv eller någon annan och ännu mindre prata om det.
Det kan vara en kvinna. Hon som ger allt till andra och inget till sig själv.
Och det kan vara en man som lärt sig känna så lite som möjligt.

Glansigheten är uppenbar.
Hon frågar:
”Blev du ledsen?”
Han svarar oförstående.
”Nej, varför tror du det?”
Javisst kan man gissa att den här mannen ljuger. Han känner sig trängd helt enkelt och vill inte erkänna sin sårbarhet. Men det kan faktiskt också vara så att han, trots att tårarna är nära, inte förstår vad hon talar om. Fenomenet kallas alexitymi, svårighet att tolka sina egna känslor.
Det var på 1970-talet som psykiatrikern Peter E. Sifneos, på Harvard Medical School, la märke till att många av hans psykosomatiska patienter hade svårt att både läsa och uttrycka sina egna känslor. Det var uppenbart att de kunde vara ledsna, arga, lyckliga och frustrerade utan att riktigt veta om det. Peter Sifneos, med rötter i Grekland, kallade fenomenet alexithymia, det vill säga ”känslor utan ord”. Känslostumhet.

Från okänslig till sensibel
Nej, det är inte fråga om ännu en diagnos, även om det finns mätinstrument som sägs avgöra hur känslig eller okänslig du är.  Här handlar det istället om var du befinner dig på ett känsloregister som vi alla har och som går från omedveten om vad du känner till sensibel. Det handlar helt enkelt om förmågan att läsa sig själv och kunna sätta ord på vad man upplever.
Förmågan varierar från person till person och kan också ändra sig under livets gång beroende på vad vi är med om. Vissa av oss har nära kontakt med vårt känsloliv och kan inte bara identifiera starka emotioner, som jätteglad och förtvivlad, utan är också duktiga på finliret, på de där små skiftningarna i den inre stämningen som kan hjälpa oss att förstå vad vi behöver eller ska låta bli. Andra har bra koll på vissa känslor, men missar andra. Och så finns det de vars känsloliv är nästan helt obekant för dem själva.
–  Alexytemi kan ställa till det för oss både i privat- och arbetsliv, och den är ofta en bakomliggande orsak till olika former av psykologiska eller psykiatriska problem.
Marianne Sonnby Borgström är docent och har forskat på alexitymi vid Institutionen för Socialt arbete, hälsa och samhälle, vid Malmö högskola, och har skrivit boken, Affekter, affektiv kommunikation och anknytningsmönster : ett bio-psyko-socialt perspektiv (Studentlitteratur, 2012) som sätter in begreppet i ett sammanhang.

Låt oss ta det från början.
 Är dålig kontakt med sitt eget känsloliv medfött?
– Som med allting är vi en blandning av genetik och miljö, säger Marianne Sonnby Borgström. Det finns studier som visar att det kan finnas en genetisk komponent. Sen finns det andra som pekar på att barn som inte blir speglade, som inte blir bemötta på rätt sätt, inte heller lär sig förstå sig själva. Om ingen ser och säger: Oj, nu blev du ledsen. Om ingen tröstar en och ger en kärlek när man behöver eller hjälper en i säng när man är trött så bygger man inte upp ett fungerande känsloregister.
Men alexitymin kan också komma senare. Den som blir utsatt för våld, förtryck, olyckor eller krig kan försöka klara situationen genom att stänga av sitt känsloliv under kortare eller längre tid och därmed drabbas av ett övergående ”tillstånd av alexitymi”. Forskningen har till exempel visat att krigsveteraner från Vietnamkriget på 70-talet ofta drabbas av är alexitymi.
– Känslor vägleder oss ofta på ett bra sätt, säger Marianne Sonnby Borgström, bekräftar att vi har det bra, eller pekar på att det är dags att göra något åt vår situation. Men för att kunna använda känslorna räcker det inte med att känna. Man måste kunna lyfta upp dem till en högre nivå där man kan sätta ord på dem och fundera på vad de vill säga och vad jag behöver göra. En slags pågående inre dialog. Det här är svårt för de som har alexitymi som har svårt att reglera sina känslor och som kan agera snabbt och impulsivt på sina upplevelse utan att ha refleterat nämrare på vad som orsakat den.

Svårt med relationer
Den som har alexitymi kan också få svårigheter i relationer. Om jag inte vet när jag själv är ledsen uppfattar jag inte heller när min käresta, mitt barn, mina medarbetare drabbas av någon form av sorg. Jag märker det helt enkelt inte.
– Närheten uteblir, de djupa samtalen saknas och relationen blir stum om den ena parten varken kan ta emot eller dela med sig av äkta känslor.

Om jag inte vet när jag själv är ledsen
uppfattar jag inte heller när andra
drabbas av någon form av sorg.

Hur är det med kvinnor och män. Stämmer det där som många kvinnor antar att män är sämre på känslor?
– Ja till en viss del, säger Marianne Sonnby Borgström, det finns studier som visar att män har lite högre grad av alexitymi. I en undersökning från 2007 hade 9-17 procent av männen alexitymi, medan 5-10 procent av kvinnorna visade svårigheter att förstå sig själva. En orsak kan vara att killar uppofstras att lägga band på känslor som svaghet eller beroende och det kan ge dem sämre medvetenhet om den delen av känsloregistret.

Känslostumhet en manlig norm
Forskningen har visat att mammor oftare använder känsloord när de talar med sina döttrar, än med sönerna. Det kan vara en förklaring till att kvinnor har en större känslomässig läskunnighet, menar forskaren Harriet Tenenbaum vid University of Surrey.
Ronald F. Leant vid University of Akron å sin sida menar att det är värre än så och hävdar att den västerländska kulturen har gjort manlig alexytemi till norm.
Ulf Calvert är psykolog och arbetar på Manscentrum med män som är våldsamma eller har någon annan form av allvarlig kris i sina relationer. Och för honom är alexitymi vardagsmat.
– Männen som kommer till oss är i princip genomgående mycket ovana vid att tolka sina känslor. Ibland kan de använda ett enda ord som ”arg” eller ”förbannad” för att uttrycka en hel bukett av olika känslor. Och det finns de män som till en början i princip bara kan identifera två lägen: ”Det är bra” och ”Det är inte bra”.
Ulf menar att det inte är så konstigt. Många pojkar får helt enkelt både en undermålig känsloutbildning i familjen och vistas sedan ofta på platser där det bara är vissa uttryck som är godkända.
– Traditionell maskulinitet handlar om att känna så lite som möjligt, säger han. Du får inte vara feg, inte rädd, inte svag, sårbar eller ledsen. Och växer man upp i en sådan miljö så kapar man helt enkelt en del av sitt känsloregister. Det är som att knipsa av fyra strängar på gitarren så du bara har två kvar. Det blir tafflig musik, och du blir en ganska trist människa att vara med.

 Traditionell maskulinitet handlar om
att känna så lite som möjligt.

För de här pojkarna/männen bli de icke godkända känslorna fiender. De blir ett direkt hot mot den manligheten som omgivningen kräver, och därmed också ett hot mot honom själv. Dyker de upp, förstärker den kavata killen sin egen okänslighet genom att trycka bort dem och till slut har han inget annat namn för dem alla än svaghet.

Riktigt höga poäng på alexitymi kan människor med autism och Aspergers syndrom få. Här handlar det om diagnoser där svårigheten att tolka känslor kan vara en del av tillståndet. Så här kommenterar till exempel bloggaren Cynthia Kim, som fick sin aspergerdiagnos som vuxen, sina höga poäng på alexytemitestet Online Alexithymia Questionnaire (OAQ-G2).
”Neurotypiska människor funderar nog över sina känslor för att fatta någon form av beslut eller för att hantera sina sociala relationer. Min introspektion är mer av typen: ”Vad i helskotta är det på gång?”.

På senare år har hjärnforskarna börjat intressera sig för alexitymi, men ännu är de inte eniga. Vissa tycker sig ha funnit att människor som har alexitymi har problem med kommunikationen mellan de båda hjärnhalvorna, andra har sett förändringar i pannloben och ytterligare andra forskare menar att känslostumheten beror på störningar i höger hjärnhalva.
Marianne Sonnby Borgström tror att alexitymi kan vara orsaken till många av de psykologiska och psykiatriska problem som är vanliga idag.
– Personer med alexitymi drabbas ofta även av nedstämdhet, irritation och brist på livsglädje. Men även självskadebeteende, ätstörningar, drogproblem, social fobi kan mycket väl dölja brist på känslokontakt.

Missar man trötthet och hunger kan man också
ha ökad risks för högt blodtryck och diabetes.

En svensk forskare, Hans Thulesius vid Lunds universitet, har hävdat att den som har svårt att känna igen sina känslor också har svårt att känna igen andra kroppsliga sensationer och därför riskerar att få både somatiska och psykosomatiska sjukdomar. Missar man trötthet, hunger, yrsel, illamående så får man ha en ökad risk för högt blodtryck, diabetes typ 2, hjärt- och magproblem.
Går det att bli av med sin alexitymi? Det pågår olika försök med att utveckla särskilda terapier och Ulf Calvert på Manscentrum menar att de har bra resultat.
– Många som kommer till oss får med tiden tag på sitt känsloregister, säger Ulf Calvert. Precis som på en vanlig gitarr så går det för det mesta att få dit strängarna igen. Hjärnan och därmed känslolivet är plastiskt. Även om vissa kommunikationsbanor har försvagats så går det med hjälp av terapi att massera upp dem igen.
Han ser det i sina grupper hela tiden. Bullriga eller tysta, stökiga, känslomässigt grovhuggna män blir med hjälp av samtal och olika tekniker för att återknyta kontakten med känslolivet sakta allt mer finstämda.
– Och när de får tillgång till fler och fler känslor börjar de också uppleva mer av både sig själva och omgivningen, säger Ulf.
– Det är bara ett problem. Många av dem är tvungna att byta vänner. Kompisarna känner inte igen dem och själva står de inte längre ut med jargongen och attityderna.

FOTO Simon Matzinger, enligt CC

Artikeln publicerades i Modern psykologi 2015.

L A G E R S T R Ö M ©
Du får gärna dela den här artikeln med vänner, digitalt eller på papper. Och vill du använda den i utbildningssyfte så varsågod. I båda fallen vill jag att du tydligt anger var den kommer ifrån.
Ska du använda den till något annat så hör av dig ann@askwhy.se.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
HJÄRNAN, INTERVJUER, RELATIONER

INTERVJU: Daniel Goleman om vårt ego

Jul 31, 2016

”Den globala byn utmanar vår medkänsla”

”Förr räckte det med att se och lyssna till familj och vänner. Nu måste vi lära oss leva med hela mänskligheten”. Den amerikanske psykologen, Daniel Goleman, ber dig fundera på  var du befinner det i det han kallar för egospektrat.

En gång när Daniel Goleman var på väg ner i tunnelbanan på Times Square i New York
snubblade han nästan över en man som låg på golvet. Runt honom rusade stressade
människor förbi på väg hem. Ingen stannade.
Goleman böjde sig ner, klappade mannen lätt på armen och frågade:
– Hur mår du, kan jag hjälpa dig med någonting?
Då hände det. Strömmen av förbipasserande bröts. En ring bildades runt de två, Engagerade
ansikten vände sig mot den hjälplöse som visade sig bara tala spanska och vara utsvulten.
Febril aktivitet, och på några minuter fanns tolk, vatten, bröd och en ambulans.
– Det var den eftermiddagen jag började fundera över det här med medkänsla, med vår
förmåga och oförmåga att förstå andra människor.

Daniel Goleman, som blev forskare i psykologi, som blev journalist, som blev succéförfattare
och myntade det omdiskuterade begreppet EQ, emotionell intelligens. Jag träffar honom i
Göteborg där de kognitiva terapeuterna samlat gräddan i sin kår för en konferens som i
efterhand nog kommer att kallas epokgörande. Här finns rörelsens fader Aaron Beck, 84 år
gammal och still going strong. Här finns Jon Kabat-Zinn vars medvetna närvaro sprider sig
som en löpeld över världen och som vi berättade om i förra numret. Och här finns Dalai Lama
som representant för den 2 500 år gamla buddhistiska psykologin som i mångt och mycket liknar de kognitivas. Här pågår intensiva diskussioner mellan japanska meditatörer och danska professorer, mellan läkare och munkar, mellan terapueter och neuroforskare.

Dags att bli mer människor
– Är det inte märkligt det som händer här, säger Daniel Goleman så där amerikanskentusiastisk. För trettio år sedan när jag forskade om meditation så fnös psykologetablissemanget. Nu verkar tiden vara mogen för att samla alla goda krafter för att hjälpa oss att bli mer människor.
Men vad var det nu som gjorde att new york-borna tog sig an den svultne mannen?
– Genom att bryta mönstret och bry mig så väckte jag dem ur deras egocentriska bubbla, säger Daniel Goleman. Och så nära ytan ligger vår medkänsla att bara impulserna utifrån når in så är vi beredda att stå varandra bi.
Men det är just det där med att nå in som är problemet, tycker sig Goleman ha funnit.
Nutidsmänniskans jag är så pressat idag att stora delar av hennes tid går åt att älta sina egna
måsten och bekymmer. Vårt psyke är som en evighetslång måstegöra-lista med alla rader
fyllda.
Och det, säger Goleman, är en katastrof, för vår tid är den verkliga utmanaren av människans medkänsla. Förr, som Dalai Lama säger, räckte det med att känna för dem i byn eller landet. Gruppen var självförsörjande, man var sig själv nog. Idag är gränserna borta, vi är alla beroende av varandra, och ska vi klara att dela globen måst vår medkänsla sträcka sig ut till världens alla bröder och systrar. Det är förmågan att se den andre som torkar tårar, mättar magar och skapar fred istället för krig. Det är egot instängd i sig själv som sprider split och splittring.

Från självcentrerad till Moder Teresa
Men du, hur ego är vi? Hur vet jag om jag är totalt instängd i mig själv eller en god medmänniska? Det är då han börjar rita sina kurvor. Egospektrat – från total självcentrering till medkänsla.
Längst till vänster den fullfjädrade egocentrikern. Den som befinner sig här uppfattar nästan ingenting av verkligheten omkring henne, hon ser knappt människorna i sin närhet och har ingen förmåga att sätta sig in i hur de tänker eller känner. Världen är en kopia av hennes inre, och närmast ingenting kan få henne att förstå att andra uppfattar det annorlunda.
Så den andra extremen, höger på skalan, människan som helt kan lämna sin egoistiska världsbild och sätta sig in i andra människors situation. Hon sitter några meter framför dig, men hennes jag är hos dig, ser världen med dina ögon, försöker med alla medel förstå” the world according to you”.  Inte så att hon förlorar sig själv, hon bara vilar en stund från sina egna behov.
Båda extremerna närmast ouppnåeliga för oss vanliga typer. Den vänstra en psykiatrisk diagnos, den högra förkroppsligad i andliga superhjältar som moder Teresa. Själva vinglar de flesta av oss omkring i mitten med korta besök i ytterkanterna, säger Goleman.

Är du högertrygg eller västerrädd
Hur vet man om man är på vänstersidan?
– Låt oss tänka oss att du fyller år, något jämt. Du har skickat inbjudningskorten, men efter två veckor har du fortfarande inte hört ifrån någon. Är du högerställd så tänker du, de hör nog av sig i sinom tid, eller också har de goda skäl för att inte göra det, och kan bara några få komma blir det en fin intim middag. Är du på vänstersidan kanske du tänker:
a) ingen bryr sig om mig, de vill inte fira min födelsedag !
b) vilka slarviga människor som inte öppnar sin post, det är typiskt att det ska drabba mig!
c) jag förstår dem, jag är inte så rolig att vara med!
eller kanske litet uppblåst självupptagen
d) oh, nu förstår jag, de har alla gått samman för att göra ett riktigt maffigt överraskningsparty bara för mig!
Alla fyra orealistiska egotankar som leder bort från verkligheten.

I mitten finns de upptagna, de som har så mycket annat att tänka på att andra inte får plats, deras medvetande är fångat, säger Daniel Goleman. Och ett kidnappat medvetande är blint och dövt.
På en teologisk fakultet sa man till studenterna att de var tvungna att provpredika veckan därpå på ett givet ämne. Hälften av dem skulle tala om den barmhärtige samariten, den andra hälften fick prata om vad de vill. Så kom den stora dagen och studenterna ropades upp en efter en, det var bråttom sa lärarna, de måste skynda sig, de kunde missa provet.
I korridoren utanför föreläsningssalen låg en man hopkrupen på golvet och gnydde av smärtan. Ingen av präststudenterna stannade, inte ens de som just hade ägnat en vecka åt att fundera över den barmhärtiga samariten. Deras sinne var kidnappad av tanken att de kanske inte skulle komma i tid.
– Det spelar alltså ingen roll hur mycket vi tänkt, har vi inte närvaron så fungerar inte medkänslan. Den finns bara i nuet hos den som har sitt fokus i det som är, säger Goleman.

Att höra vad andra människor säger
På högersidan är du om du hör vad andra människor säger. Om du uppfattar att de är glada eller ledsna, om du reagerar på vad de behöver, om du kan förstå dem även om du inte håller med.
Ännu längre till höger och du väljer dem framför dig själv.
– Är du mamma, frågar Daniel Goleman, och jag nickar. Moderskapet är nog den allra mest naturliga formen av total medkänsla. Många kvinnor , och kanske män här i ert civiliserade land, kan läsa ett litets barn behov som om det vore deras egna.
Allra så längst bort i högra hörnet de som ger upp sitt eget liv för mänskligheten. De få, de verkliga barmhärtiga samariterna.
Men du, ge upp och ge upp, är det verkligen alltid bra?
– Nej, jag talar inte om att uppoffra sig, säger Daniel Goleman, en människa med medkänsla förstår inte andra människor därför att hon gett sig själv en order att göra det. Hon gör det för att hon vill, för att hon ser en likhet mellan henne själv och den andre, ett lika värde. Du skall respekteras i lika hög grad som jag själv.
– Det är klart att det finns en negativ medkänsla, sjuksköterskan som tar hand om sjuka med sådan intensitet att hon blir sjuk själv…
…eller mamman som fortsätter svara mot alla behov hos sina barn även sedan de blivit stora.
– Ja visst. Men poängen med det jag funnit, säger Goleman, är att det är inte vetskapen om att vi ska bry oss om som får oss att göra det, utan närvaron. Är du där, i vardagen, med hela dig själv så har du en naturlig medkänsla. Går du omkring i en vardagstrans, eller är självupptagen, så spelar det ingen roll hur god du är innerst inne, det är egot du när.

Medkänslan sitter i höger pannlob
Numera vet forskarna också var medkänslan finns, funnet på tibetanska munkar, i den högra pannloben i hjärnan, den som får oss att känna oss harmoniska och energiska och i den del av hjärnan där viljan har sitt säte. Stress, press, det syns i höger pannlob och i amygdalan sätet för ilska och försvar. De är med andra ord varandras motsatser.
Nu arbetar Goleman tillsammans med några forskare på att hitta ett sätt att ta oss från vänster till höger i egospektrat, eller snarare borde det vara tvärtom från högerlob till vänster.
Så hur gör man?
– Iaktta dig själv, säger han föga förvånande. (Nog är det för tradigt att det inte finns några genvägar längre. Vad man än kommer upp med för problem så säger nutidens gurus: Lär dig av dig själv, se, känn efter och förstå.)
– Iaktta dig, och studera hur du för det första tolkar världen och sedan hur du använder din energi och ditt fokus. Du kan göra det när och var som helst, mitt i ett samtal, på bussen. Ser jag världen eller bara mig själv. Övar du kan du bli medveten om hur ditt fokus flyttar sig.
Och så förordar han meditation, närvaroträning i alla former.  Från den enklaste: Säg Nu till dig själv och uppfatta för några sekunder bara det som är, till timmar ensam med din andning, ditt mantra, din koncentrationsteknik.
Allt med målet att kunna välja mellan att gona sig i sin egobubbla och att stiga ut i den berörande och utmanande världen.
Nu reser han sig, nu ska han rusa, nästa samtal, näsa seminarium, nästa land.

Artikeln publicerad första gången i tidningen Leva nr 9 2005
L A G E R S T R Ö M ©

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
FORSKNING, HJÄRNAN

Fylld hjärna tänker långsammare

Jan 20, 2014

Skärmbild 2014 01 20 18 51

Testet är i och för sig gjort på smarta datorer. Men när forskningen påstår något man vill höra så är det lätt att bli förförd och hålla med.
Men låt oss för en stund i alla fall få tro på Michael Ramscar vid Tübringens universitet som menar att hjärnans förmåga att tänka inte blir sämre med åren – den går bara lite långsammare för att den har mer information att processa.

Samma sak är det, enligt Michael, när vi, oavsett ålder, har svårt att komma ihåg namn. Det beror inte på att hjärnan är seg utan på att det finns alldeles för många olika namn att komma ihåg. Tänk förr, på landet, då hette folk Nils Andersson eller Anders Nilsson, nu har vi oändliga variationer på namn, dessutom från många olika språkgrupper.CLäs här Forget About Forgetting: Elderly Know More, Use it Better, jag lovar att det känns bättre efteråt

FOTO: Rob & Stephanie Levy enligt CC

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
BLOGG, FORSKNING, HJÄRNAN, NYTT OM MÄNNISKAN

Det du läser stannar kvar

Jan 8, 2014

Boken du läser påverkar både din kropp och din hjärna flera dagar efter att du lagt ner den, visar ny forskning från Emory University.

Häromnatten läste jag en deckare. Den var obehaglig. Handlade om barn som dödade varandra. Om blod och misstänksamhet. Det kändes inte bra, men boken var skickligt skriven och jag kunde inte lägga ner den innan jag fick veta vem mördaren var. Nästa morgon när jag vaknade märkte jag att känslan fanns kvar. Det kröp längs ryggraden. En oro rörde sig ungefär där revbenen slutar. Dagen därpå likadant. Boken, berättelsen, den där lilla pojken, fanns kvar.

Och nu läser jag att det finns alldeles ny forskning som visar att läsande lämnar spår i hjärnan som inte släpper taget. Fortfarande fem dagar efter att försökspersonerna hade slutat läsa var både ett center som är kopplat till språkkänslighet fortfarande aktivt och en annan del av hjärnan som man vet är kopplade till att vi föreställer oss saker, som att vi själva eller någon annan springer.

Det här, menar forskarna visar att läsande, och kanske också andra berättelser, inte bara passerar genom hjärnan utan faktiskt lämnar spår. Storyn, särskilt huvudpersonen, tror forskaren Gregory Berns, hänger kvar. Hur länge, det vet man inte, men minst fem dagar.

Och jag tänker på att jag aldrig tyckt om skräckfilm. Och jag tänker på allt jag tar in på en dag – bilder, statusuppdateringar, nyheter, böcker, filmer, tv-program, samtal, sms – och jag tänker på hur hjärnan på ett eller annat sätt måste ta hand om detta. Hur allt det där stannar där inne som aktiviteter bland tiotusentals, kanske hundratusentals celler och jag får genast lust att som Dottern medie, mobil och internetfasta.

LÄS MER A Novel Look at How Stories May Change the Brain
FOTO: Mo Riza enligt Creative Commons

BOKTIPS från Anna Reet Gillblad. Istället för läskiga deckare föreslår hon att jag ska ta fram den gamla klassikern Flow av Mihaly Csikszentmihalyis (länken är till ett TED-talk med honom). Den somnar man gott av och har bra aktivitet i hjärnan när man vaknar hälsar hon.

FOTO Peter Berkman enligt CC

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
BLOGG, HJÄRNAN

Vi läser högt när vi läser tyst

Jan 26, 2013

Skärmbild_2013-01-26_12_53

FOTO:   Eddie enligt Creative Commons

Jag sitter i soffan och läser Åsa Nilsonnes nya roman En passande död som kommer på Natur och Kultur i april. Vi ska träffas på måndag och det där samtalet om livet och vad som händer när hjärnan inte längre vill fungera ska med tiden blir det en intervju i Modern Psykologi.
Eftersom jag i morse till kaffet läste om att läsa så iakttar jag mig själv där i soffan. Är det så, som forskaren Marcela Perrone-Bertolotti och hennes kolleger  säger, att vi inte läser ”tyst”, utan hör en tydlig röst där inne i huvudet när vi läser för oss själva.
Jag prövar på sidan 11:

Kanske fanns det något han hade velat kasta innan vi gick igenom hans lådor, vände in och ut på det som fanns kvar av hans liv.

Jo, Marcela, på mig stämmer det. Jag hör en tydlig röst därinne, och precis som du och dina kolleger säger så läser den inte monotont utan engagerat.

PROVA SJÄLV Läs något, vad som helt och lyssna till dig själv.

Det roliga med här, enligt forskarna, är att det centrum i hjärnan som i vanliga fall tar emot riktiga ljud från riktiga röster också reagerar på den här inre läsaren. Vi ”hör” alltså vår egen inre röst.
Nu blir jag eftertänksam, tänker vidare, på uppmuntrande ord och elaka kommentarer från mitt eget inre. Hör jag också dem? Låter mitt eget uppfostrande jag som en riktig röst, som någon som talar utanför mig själv? Skulle det stämma så kanske det inte är så konstigt att vi har svårt att skilja på inre och yttre budskap, på kritik/uppmuntran från andra och från oss själva.

LÄS MER här

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
BLOGG

Vad är det där vi kallar känslor?

Jan 12, 2012

Vi kallar det känslor. Men vad är det egentligen? Som med mycket annat känns ordet känsla bekant och hemtramt, men börjar man krypa bakom de där fem bokstäverna så blir det inte lika lätt: Vad är en känsla egentligen?

Länge var det förbjudet för hjärnforskarna att syssla med något så otydligt och diffust som känslor, men de senaste tio åren har förbundet lättat och det finns en hel del riktigt intressant forskning som inte gör det lättare att förstå sig själv.

Flera forskare, som Antonio Damasio, har visat att det inte alls är som vi tror. Jaget vill ju gärna tro att det är hennes upplevelser och reaktioner som framkallar känslorna. Jag ser något, är med om något – och så får jag en känsla. Jag är aktören, känslan är bara en effekt. Men Damasio och andra hjärnforskare menar att det är tvärtom. Kroppen upplever något och vill meddela detta till jaget och det gör den genom känslorna. Först när känslan når jaget vet vi vad vi är med om.

Känsla, i den tolkningen är alltså ett kommunikationsmedel mellan kroppen och den där lilla ganska handfallna figuren inom oss som vi kallar för jag. Vad betyder det för mitt förhållande till mina känslor? Vad är jaget om det ”bara” är mottagare av kroppens signaler?

Dessutom, sa han när jag intervjuade honom för några år sedan, läs artikeln HÄR, att vi måste skilja på emotioner och känslor. En emotion är en stark kroppslig närmast automatisk reaktion – varm platta AJ!!!!, nästan påkör OJJJ!!! – den är så snabb och tydlig att vi inte kan värja oss, vi reagerar.

Känslor, det är också enligt hjärnforskarna inte en enda sak, där finns flera i lager på lager. Gundkänslorna, de som vi alla har och delar med många djur – glädje, ilska, avsky, förvåning … Rena och tydliga, ogrumlade. Så de sociala känslorna – här har vi allt det sammanblandade och solkiga och sociala – avundsjuka, skam, skuld, högmod, bitterhet – vi delar de och ändå inte. Min känsla är inte densamma som din, den har inte samma historia, inte samma lager.

Och passionen – ja någon passionsforskning förutom kärlekskemiforskningen som du kan läsa om HÄR, har jag inte funnit ännu. Men jag letar så håll ut.

MER

Läs en intervju med Antonio Damasio där han talar om känslor och emotioner HÄR.

Läs mer om Damasio och hans Brain and Creative institute HÄR.

Eller varför inte maila till honom HÄR.

Konst och känslor genom fem sekler pågår mellan 8 mars och 12 augusti 2012.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone