Tag

döden

Browsing

Föräldrarna är döda, brodern, männen hon älskat också, ändå säger hon att det är ett av livets privilegium att säga farväl.
Och trots att de lämnar henne är de en del av ”hennes blod, hennes DNA”. Hon känner deras närhet, hon samtalar med dem, ber om råd, får skäll från mamma som varit död sedan början av 2000-talet.


”It’s part of the privilege of being human
that we have the moment that we need to say goodbye”


Här kan du se videon där hon berättar om sin syn på döden.

FOTO: Startbild för videon från ABC net, Australia.

 

Kanske är det för att så många av mina nära dog innan jag var 30. Kanske är det för att jag funderar på mycket på livet. Kanske var det begravningen av en fågelunge i en kompost när jag var liten som väckte mitt intresse. Hur som helst har jag alltid varit fascinerad av döden och det där märkliga fakta att vi bara stiger in i livets drama, har en roll under några decennier, i bästa fall ett sekel, och sedan bara kliver ut.
Här ett citat från konstnären Marina Abramovic, som just nu ställer ut på Moderna museet i Stockholm. Hennes tankar om sambandet mellan liv och död liknar filosofen Martin Heideggers begrepp i-döden-varon, att leva medveten som sin egen död. Och författaren och filosofen Albert Camus övertygelse att just för att vi vet att livet är absurd kan vi verkligen njuta av det.

Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.

Du sysselsätter dig en del med din egen död. Du lär redan ha planerat din begravning?
– Självklart! Det viktigaste är hur man lever och hur man dör. Jag intervjuade nyligen en kvinna i Brasilien som var 110 år gammal och frågade henne vad som är viktigast i livet. Hon sa: ”Det viktigaste är hur du träder in och ut ur livet.” Det är det vackraste jag har hört på länge. Jag är inte besatt av döden, men vi ska alla dö, så varför tänker vi inte på det? Det enda att förhålla sig till livet är att njuta av det ännu mer. Och jag njuter verkligen av mitt liv. Varje dag kan vara den sista, man vet aldrig. Hur vet vi att en asteroid inte är på väg att kollidera med jorden? Vår värld är bara en liten prick i det stora kosmos. Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.”
Ur intervju i Svenska Dagbladet.

I många år levde Ola Ringdahl nära kära människor som var sjuka. Först var det mamma som fick cancer, sedan dottern Stella och så hans livs kärlek Therese. Nu har han skrivit boken han själv hade behövt läsa – Att stå bredvid cancer, Natur & Kultur 2015, goda råd till den som står bredvid.

Oliver Sachs har fått besked. Han är döende i cancer. Så här skriver han i i New York times.

”I cannot pretend I am without fear. But my predominant feeling is one of gratitude. I have loved and been loved; I have been given much and I have given something in return; I have read and traveled and thought and written. I have had an intercourse with the world, the special intercourse of writers and readers. Above all, I have been a sentient being, a thinking animal, on this beautiful planet, and that in itself has been an enormous privilege and adventure.”

För några år sedan hade jag förmånen att få umgås några timmar med Oliver Sachs när han var i Stockholm. Läs artikeln här.

Nu eller aldrig – samtal med levande och döda


Går det att försonas efter många år av missförstånd och missämja.
”Ja”, säger kurator Solveig Hultkvist som hjälpt många familjer att hitta tillbaka till varandra. Här lär hon ut hur du kan gå från avstånd till närhet i fem steg.

Det finns oläkta sår i alla familjer – konflikter, händelser som aldrig retts ut och som ingen talar om. De ligger där som en dov underström vid middagar och högtider men kommer aldrig upp till ytan. Man skjuter upp och tänker, det där får vi ta sedan. Men så en dag gör döden sig påmind och den där revan i relationen blir akut. Plötsligt är det nu eller aldrig. Nu eller – inte alls.

ARTIKEL OM FÖRSONING Fem steg till försoning berättar kuratorn Solveig Hultkvist om här i en artikel som jag skrivit för Modern Psykologi.

Igår tände jag ljus på min mammas grav på Bromma kyrkogård. Brorsan var också med, och hans fru och barn. Mamma dog besviken på mig. Arg för att jag inte tagit ställning, inte valt henne framför pappa. Arg på sitt liv och den där relationen som slets itu.
Vi försonades aldrig medan hon levde. Vi försonades efter att hon dött.
Sista julen skrek hon att jag inte längre var hennes barn. Sista gången jag talade med henne

torsdag i Almedalen ska vi tala om döden. Om att leva nära den, inse att den faktiskt finns, att vi alla och alla dem vi känner ganska snart ur ett kosmiskt perspektiv kommer att vara döda.

Och jag ska berätta om pappa och om hur hans sista andetag blev en initationsrit. Här en text om pappa och döden ur en bok om hur man kan skapa individuella begravningar jag skrivit men ännu inte givit ut.

Låt oss börja en söndagsnatt i augusti 1984 i ett rum på en akutavdelning på det stora sjukhuset där jag ung och utan någon erfarenhet av döden satt vak hos min pappa.
Natten hade varit lugn.
Pappa visste att han skulle dö.
Jag visste också.
Nu gick det inte längre att få kontakt med honom.
Jag väntade och vilade.

Det var vid tretiden när jag gick ut för att hämta en kopp te som han släppt taget.
När jag kom in i rummet var stämningen helt förändrad. Pappa andades oregelbundet.
Jag ringde på sköterskorna utan att ana att jag därmed bjöd in mig själv till mitt livs starkaste ritual.
Dörren öppnades, ett kvinna tittade in, en snabb blick på pappas böljande bröstkorg och hon sa:
– En sekund bara, så kommer jag tillbaka.
Ett ögonblick senare var hon där, och efter henne all personal på avdelningen.
De förde mig tyst upp till pappas högra sida, ställde mig bredvid sängen och la mina båda händer högt upp bredvid varandra på hans bröstkorg. Så fyllde de på raden med sina egna händer sida vid sida på båda sidor om honom.
– Nu ska vi bara stå här stilla och låta honom lämna oss, viskade min ledsagerska.
När det sista andetaget lämnat honom stod de tysta en stund och gled sedan ut ur rummen.
Sköterskan satte mig på en stol och sa att jag kunde stanna så länge jag ville. Det var ingen brådska.
– När du känner dig redo ringer du, så kommer jag. Då ska vi tvätta och göra honom fin så att de andra kan komma hit och tar adjö.

Så blev mitt första möte med döden en initiering.
Det kändes som om sjukhuspersonalen skapade ett rum för pappas och mitt möte med livets gränsland, en sekulär katedral. De bar mig genom och de skyddade honom från min fasthållande ångest.

Innan jag gick hem fram på förmiddagen frågade jag sköterskan hur det kom sig att de gjort som de gjort? Och hon berättade om natten då en av deras kollegor, en ung kvinna, kom in akut på avdelningen, hur de försökte rädda henne och hur hon dog i deras armar.

I den stunden blev döden personlig och de förstod att det var något mycket stort som hände på deras avdelning ibland flera gånger i veckan. Så skapade de en rit för döden på akuten.