Tag

alexitymi

Browsing

Känslostumhet, alexitymi, gäller också oss själva.
Här träffar du Erik som inte känner vad hans kropp behöver.
Läs huvudartikeln om alexitymi.

Det är klart att Erik någonstans vet att han är trött, hungrig eller behöver gå på toaletten, men i det längsta låter han bli.
– Jag håller undan känslorna så effektivt att jag knappt märker dem. Sedan upptäcker jag plötsligt att jag är helt utmattad, vrålhungrig eller måste springa för att inte göra på mig.
Han har ett utmanande jobb, det blir många timmar varje dag.
– Jag försöker vara ledig på lördagar, men det fungerar inte alltid.

Jag lurar mig själv hela tiden.
Det är som en form av missbruk.

Den där stumheten för kroppens behov har kommit smygande i takt med att arbetsbördan har ökat, säger han. Nu kan Erik nästan jobba en hel dag utan att äta. Och han sover alldeles för lite.
När han var hos husläkaren sist började hon bli orolig. Kolesterolvärdena var alldeles för höga, blodtrycket hade dragit iväg och hon hade sagt att aktade han sig inte nu så fanns det risk för både diabetes och hjärtinfarkt.
– Jag har försökt ta mig i kragen, men det är som om jag lurar mig själv hela tiden. Jag bestämmer mig för att jag ska upp och springa före jobbet, äta en ordentlig frukost. Men när klockan ringer sätter jag mig med mailen istället. Och sedan är klockan halv åtta och jag måste kasta mig i bilen och åka till dagens första möte.
Jodå, han förstår att han inte kan hålla på så här hur länge som helst, men vet inte var han ska börja.
– Jag hittar inte in. Det känns nästan som en form av missbruk. Jobbet går före allt, till och med före min egen
kropp.

Här kan du läsa mer om det som kallas för känslostumhet, alexitymi.

Lova försöker. Jens ser frågande ut. Det upprepas om och om igen.
Till slut efter tjugo år ger Lova upp, hon kan inte tänka sig att leva hela sitt liv utan att få sina känslor bekräftade.
Läs huvudartikeln om känslostumhet, alexitymi, här.

Hon gråter förtvivlat.
Han står bredvid och tittar på.
Hon föreslår att de ska fira sin bröllopsdag.
Han undrar varför?
Lova och Jens levde ihop i över tjugo år och redan från början tyckte hon att det var märkligt att det kändes mer som om de var kompisar än älskande.
Inte så att det inte hade sex, inte så att de inte gladdes åt varandras sällskap, inte så att de inte pratade och pratade – nej det var något annat som inte stämde.
– Jag frågade honom ofta: Hur känner du inför det ena eller det andra, och fick alltid ett intellektuellt svar. ”Verkar bra”, kunde han säga, eller ”Det kör vi på”.
Mycket fick Lova ut av relationen, men hon förstod att den där känslomässiga bekräftelse kunde hon inte förvänta sig.

Länge såg jag det som en styrka
att jag klarade mig utan
någon annans omsorg.

– Och på sätt och vis tyckte jag länge att det var bra. Jag ville vara en modern kvinna – självständig, självförsörjande. Såg det som en styrka att jag klarade mig utan någon annans omsorg.

Men åren gick och saknaden efter den där tröstande famnen och middagen som stod på bordet när hon kom hem bara för att han sett hur trött hon var blev allt större.
– Det svåraste var att jag inte kunde få Jens att varken ta emot mina känslor eller berätta om sina egna. Till slut under ett gräl gav jag upp och skrek: Men känner du ingenting!
Sedan några år tillbaka är Lova och Jens skilda och hon har en ny relation.
– Det är först nu med David som jag inser hur ensam jag egentligen har känt mig.

Här kan du läsa mer om alexitymi – det som lite slarvigt kallas för känslostumhet.

Alexitymi eller känslostumhet kallas det när man har svårt att förstå sina egna och andras känslor. Hos Stina och Jesper måste de ibland rita och berätta för att begripa.
Läs huvudartikeln om alexitymi här.

Hemma hos Stina och Jesper är det inte riktigt som hos andra. Här händer det att ritblocket och tuschpennorna kommer fram när det är dags att tala om känslor.
– Det tog ett tag innan jag förstod att både Jesper och vår son Jon inte talar samma känslospråk som jag. När jag blir, glad, ledsen arg så pratar jag. De har lika starka känslor som jag, men de vet inte hur de ska förmedla dem till andra.
Det var när dottern sonen Jon fick diagnosen autism som Stina och Jesper började förstå ett och annan. I försöken att sätta sig in i hur Jon uppfattade världen började de också begripa varför deras relation inte alltid fungerade. Stinas försök att få honom att prata om allt möjligt, förvirrade Jesper. Jespers tystnad, ja stumhet, gjorde Stina förbannad och förtvivlad.

Jag trodde att han inte brydde sig.
Men han vet bara inte hur man
ska bemöta andras känslor.

– Jag trodde att han inte såg, att han inte brydde sig, men han vet bara inte hur man ska bemöta andras känslor.  Och för att inte göra fel så gör han ingenting.
När Stina behöver något idag så säger hon till. ”Nu blev jag verkligen förbannad. Låt mig lugna mig lite och sedan vill jag att du lyssnar på mig.” ”Idag är jag jätteledsen och behöver tröst.”
– Berättar jag bara vad jag behöver så finns Jesper där direkt.
Han, å sin sida, har börjat träna på att formulera det han känner. Orden fungerar så där, men med hjälp av kroppsrörelser och bilder kan både han och sonen visa hur glada, ledsna eller arga de är.
– Att jag aldrig tänkt på att vi människor har fler språk än ord och att de alla är likvärdiga uttryckssätt.

Här kan du läsa hela artikeln om alexitymi.