BÖCKER, EXISTENTIELLT, INTERVJUER, LIVSSTIL

INTERVJU: Alain de Botton om självstress

Aug 1, 2016

 ”Istället för att stanna upp och njuta av livet jagar vi bara efter mer”

Dags att se upp, manar Alain de Botton, vår livsstil, våra företag och samhällen håller på att avhumaniserar. Ja, säger han till och med, vi lever i en farlig tid.
– Vi saknar helt perspektiv på vad som är viktigt och saknar högre värden eller ideal. Människan är numera alltings mått. Vi är bara intresserade av oss.

Nu sitter han i en fåtölj i sitt ultramoderna sparsmakade hem i Hammersmith i södra London. Han är trettiofem år gammal, upphöjd succéförfattare och har ett kök i borstat stål. Han har just tackat ja till ännu en radiointervju och hällde nyss upp ett glas kallt vatten för att svalka sig i storstadshettan. Han lägger det ena benet över det andra och säger:
– Varför har jag ingen flatscreentv?
Den senaste tiden har Alain de Botton, han som fått hundratusentals människor att försöka förstå livet med hjälp av Proust och gamla filosofer, känt pressen. Hans tv är för liten. Den svarta 17-tummaren som står inklämd i bokhyllan bakom honom är knappt värd namnet. Den gnager, skaver, urholkar bilden av vem han kunde vara.
Alain de Botton har drabbats av jämställdhetens baksida – avund, och det moderna samhällets baksmälla – girighet. Han har en sjuka som redan drabbat de flesta av oss. En global psykologisk epidemi – Statusstress.
Som tur är har han just publicerat en bok med samma titel (övers. ?, Wahlström & Widstrand 2004) så han kan själv sätta diagnos och har också skrivit ut lite medicin – prylfasta. En form av askes som han ålägger sig själv så fort han känner att det han redan har inte räcker, att det aldrig är nog.

Prylar som kärlekstörst
Och nu börjar han förklara med en snabbrinnande engelska, som den schweiziske pojken han egentligen är har tillskansat sig under sina tjugotre år i drottningens England.
– Det handlar om kärlek.
Till tv-apparater?
– Nej, längtan efter att någon skall se just mig.
En stor del av människans livsjakt och ångest handlar om vårt skriande behov av uppmärksamhet, menar Alain de Botton. Vi vill bli älskade –  av föräldrar, partners, barn, vänner, arbetskamrater – jag helst av hela världen. Kärleken hopps vi få genom att i andras ögon bli Någon. En sådan man lägger märke till, som hörs och syns. en som är alldeles Rätt eller åtminstone passar in. Och rätt blir man genom att skaffa sig det som för tillfället ger höga statuspoäng bland dem vars kärlek vi så gärna vill ha.
– Förr när människor levde i ett strikt klassamhälle visste de flesta att det hade mycket små möjligheter, säger Alain de Botton. Deras liv skulle gestalta sig ungefär som deras föräldrars. De flesta var det var och hade inga ambitioner att bli något annat. Siktet var inställt på att överleva och att träna sig på att glädjas åt det lilla.
Men med industrialismen, den materiella utvecklingen och idén om alla människors lika värde kom möjligheterna – och paradoxen – statusångesten.

Bli den du vill vara
Nu kan vi alla, i teorin, bli vad vi vill vara. Och inte bara kan, vi bör. Det gäller att utnyttja sina resurser, klättra på samhällsstegen och skaffa sig så mycket som möjligt. De som lyckas hyllas, älskas. De som inte kommer någon vart ignoreras, eller i värsta fall föraktas.
– Oturen och omständigheterna, som så länge varit människans möjlighet att förklara sina misslyckanden med har försvunnit. Nu är det allt eget fel.
Dessutom finns det så många fler att jämföra sig med och  vara avundsjuk på. Vi människor, menar de Botton, är nämligen sällan ogina mot de som har det mycket bättre än oss själva, utan bara mot de som är som vi. Om kronprins Charles skulle skaffa sig ett slott till så rör det oss inte i ryggen, men om grannen bygger en carport eller går ner fjorton kilo sticker det till i statustarmen.
Så även om vi under de senaste tvåhundra åren fått det materiellt och socialt allt bättre så mår vi sämre, menar Alain de Botton. Istället för att njuta av det ur global och historisk synvinkel goda liv de flesta av oss ända har så ägnar vi oss åt självstress. Vi jämför oss med alla andra, pinar oss om vi halkar efter i statusjakten, skyndar oss att försöka hinna ikapp och får ångest om vi inte hinner eller har råd.

Pengar ger poäng
Själv verkar Alain de Botton må prima där han sitter i en väl tilltagen fåtölj i sitt vardagsrum. Men så har han ju också fyllt sin statusbägare med sju boksuccéer på raken med tillhörande god ekonomi.
För pengar det ger poäng i jakten på den kollektiva uppmärksamheten, gärna parat med alla former av prestationer: affärer, sport, skönhet, musik, snabbhet.
– Eller varför inte alltihop á la Beckham och Victoria, säger Alain de Botton.
Däremot får man inte lika höga poäng längre för de klassiska kristna dygderna: godhet, generositet, sparsamhet, uthållighet, osjälviskhet och medkänsla.
– Det är banken som står mitt i byn numera, inte katedralen.
Och här, menar Alain de Botton, kanske vi har en av grundorsakerna till det moderna lidandet – materien har vunnit kampen med anden. Att ha är nu definitivt bättre än att vara.
– Vi saknar helt perspektiv på vad som är viktigt och saknar högre värden eller ideal. Det gäller både samhället och individen. Människan är numera alltings mått. Vi är bara intresserade av oss.
Ett navelskådande kollektiv har vi blivit, menar han, som tänker kortsiktigt och egoistiskt och som glömt att vår planet är en flugskit i universum och att en människas liv blott är en blinkning. Bara den som inte har ett evighetsperspektiv får ångest av att inte ha en större tv.

Dags att bli realist
Men vad är det då som är viktigt? Vad tycker du vi borde ägna oss åt? Vad skulle göra oss friska?
– Jag tillhör inte romantikerna som tror att en människa är menad för ett liv i total harmoni eller att om vi alla bara förenade oss så skulle vi kunna utrota fattigdomen och svälten, säger Alain de Botton, och börjar nu titta på klockan och tala ännu fortare. Snarare tror jag vi måste bli mer realistiska. En människas liv är kort och kantat av både gott och ont. Lyckliga är vi ett fåtal gånger i livet och då oftast oväntat. Ångest tillhör vardagen, den går inte att shoppa bort. Dessutom orkar vi inte med att uppfylla alla de krav som det moderna samhällsklimatet ställer – den perfekte mannen, pappan, vännen, idrottsmannen, yrkesmänniskan och hemmanickaren behöver minst ett dygn på 48 timmar för att ha en chans att lyckas. Men jag tror att vi mår bättre om vi kan bry oss mindre om vad andra tycker och ta reda på mer om vad vi själva vill och orkar med.
Och det är i multimediasamhället lättare sagt än gjort.
Aldrig någonsin har vi arma människor utsatts för en mer effektiv propagandaapparat som envist predikar: Så gör du för att hänga med och vara Någon.

Det började faktiskt i USA i början av 1800-talet, sextio år efter det att Thomas Jefferson deklarerat att all men are created equal”. The self made men, de som tog Jefferson på orden, började skriva självbiografier på temat: Så blev jag framgångsrik. I kölvattnen kom förståsigpåare med goda råd till landets många wannabes -självhjälpslitteraturen var född. Några decennier senare tog tidningarna vid, sedan reklamen, filmen och tvn.
Samhällsideologin som förr predikades av skolläraren och prosten trumpetas nu ut av ett relativt omedvetet prästerskap: journalister, filmregissörer, pop-artister, författare. Ibland vet de, eller borde jag kanske skriva vi säkert precis vad de gör, fast  ofta rider på de på trender de själva varken tror på eller förstår konsekvenserna av.

Budskap överallt
Många timmar varje dag lyssnar  vi alla på mer eller mindre ideologiska budskap dolda i det som kallas nyheter och underhållning. De är, säger Alain de Botton, som en osynlig luktlös gas som tränger sig in i våra kärlekstörstande personligheter.
Vissa är uppenbara. Nog vet ni väl att ni borde ha en god aktieportfölj, en trimmad kropp, och ett avskalat hem – ungefär ett sådant som Alain de Botton själv har. Andra påbud är mer subtila, men de får oss att göra och shoppa sådant vi innerst inne inte har något behov av, eller som inte på något sätt på djupet kan bidra till att vi får ett riktigt gott liv.
Igår gick min blå vattenkokare sönder. Jag blev förvånad över hur glad jag blev. Min och modets blå period är över. Numera blir jag irriterad när jag ser den. Nu får jag möjlighet att köpa en ny av – just det – borstat stål. Jag är med i racet även om jag inte kommer att ha råd att inhandla den läckra jag såg hemma hos Alain de Botton.
Filosofen Arthur Schopenhauer (1788-1860) menade att det gäller att akta sig för andra människors känslor, tankar och idéer. Vad vet de om dig, undrade filosofen, de kan inte bedöma ditt värde mer än döva kan avgöra kvalitén på ett musikstycke. Och den moderna människans huvud är dessutom möblerad med värderingar som tycks produceras av sig själv via någon form av kollektivt omedveten process.

Vi anpassar oss till kraven
Inte är det någon som aktivt bestämt att livet levs bättre tillsammans med borstat stål. Inte har någon medvetet satt igång
plastkirurgiromantiken. Och vem trodde att det nya millenniets människa skulle få ståpäls av att byta telefon minst en gång om året.
Statuskraven ändrar sig ständigt, och vi anpassar oss helt frivilligt.
Därför läser inte Alain de Botton särskilt mycket tidningar, väljer noga sina vänner och samtalspartners och så tittar inte heller gärna på sin 17-tummare. Han värjer sig, skyddar sitt osäkra jag, försöker titta in – istället för ut , bekanta sig med sig själv – istället för att anpassa sig till alla de andra.
Och nu reser han på sig för att skynda vidare till BBC där han om någon timme, precis som i den här artikeln, blir en del av det mediebrus han menar att vi skall värja oss emot.

Ann Lagerström
Artikeln publicerad första gången i tidningen Leva 2005
L A G E R S T R Ö M ©

Du får gärna dela den här artikeln med vänner, digitalt eller på papper. Och vill du använda den i utbildningssyfte så varsågod. I båda fallen vill jag att du tydligt anger var den kommer ifrån.
Ska du använda den till något annat så hör av dig ann@askwhy.se.

FOTO Mathias Marx

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

CITATET

"Bara den som inte har ett evighetsperspektiv får ångest av att inte ha en större tv."
Alain de Botton

LÄS MER OM STATUSSTRESS

LÄS MER OM STATUSSTRESS

Alain de Botton är lite ojämn som författare men den här boken är riktigt, riktigt bra och finns fortfarande att köpa på svenska i nätbokhandeln.

LÄS MER OM ALAIN

En gång till har jag träffat Alain de Botton i källaren i The School of Life i London. Då talade vi om det heliga, hur vi kan kan, och bör, enligt Alain privatisera det. Skapa riter själva, och gärna låna från religionerna. Här hittar du den: "Det är svårt att leva, vi behöver all hjälp vi kan få."

Och så har Alain en egen hemsida där du kan botanisera vidare.

You Might Also Like

No Comments

Vad tänker och känner du?