TIDNINGEN VI
De blekta äktenskapen

Man ska vara kåt.
Så är det numera.
Man ska längta, vilja - och om man får chansen - älska.
Särskilt om man är två, särskilt om man delar liv och säng och har ständig tillgång till en annan människas varma kropp.
Att ha sex är normalt.
Att inte ha, att inte ens vilja, är suspekt.
Karin och Jan har kanske älskat tio gånger på de senaste tio åren. En gång per år ungefär. Alltid på semestern, alltid efter några glas vin. De vill men det blir bara inte av.
För Josefin och Jonas är det annorlunda. De har aldrig gjort det, nåja, nästan aldrig. Kanske älskade de två gånger, då i början. Sedan sa han stopp. Kramas vill han, kela, kyssas, vara nära, men nedanför pyjamasbyxornas linning får hon inte gå.
Hemma hos Anita och Björn är det hon som inte vill. Inte ofta. Hon tycker att sex är ganska trist, överreklamerat, ser hellre en engelsk deckare.
– Jag har nog aldrig haft någon större lust, inte ens när jag var ung.
De lever i vita äktenskap, eller kanske ska vi kalla de för blekta. En gång i tiden slog det blixtar mellan dem, numera är det glest mellan gångerna, om det alls blir av. Hur många par det handlar om vet ingen. Det man vet är att hälften av svenskarna faktiskt tycker att de har ett ganska trist sexliv. Och om sexualrådgivaren Malena Ivarsson får tro det hon hör av sina klienter är det stiltje i tjugo procent av dubbelsängarna. Det kan vara så att var femte par i Sverige nästan aldrig älskar med varandra.
Josefin har vant sig. Karin är frustrerad. Anita är nöjd, men lite oroad: är det något fel på henne? Och om hennes man får veta hur det egentligen ligger till, går han då?
Låt oss börja med att avfärda en stereotyp:
Alla gillar sex.
– Absolut inte, säger sexualupplysaren Erik Centerwall, de flesta gör det, men inte alla. Man är som man är oavsett vilken moral som för tillfället anger tonen. Förr var det fint att hålla på sig, nu får man poäng om man vill ofta. Verkligheten har ingenting med föreställningarna att göra, vi har alla olika sorters lust.
Lika bra att ta en stereotyp till när vi ändå är på gång:
Alla som är gifta bör ha ett aktivt sexualliv.
– Absolut inte, säger samme Erik. Det finns många andra bra anledningar att leva tillsammans – trygghet, samarbete, barn, gemensamma intressen, huset, trädgården eller andra projekt. Det är inget fel på den formen av gemenskap, så länge den räcker för båda. Problemen kommer när en vill och inte den andre.
Så som det är hemma hos Josefin. Hon vill så gärna. I början försökte hon få honom att ändra sig. Berätta för mig, bad hon, vad är det för fel? Men han ville varken tala med henne eller någon terapeut. Nu har hon accepterar att någon eller något har byggt en mur mellan henne och Jonas kön. Hon kan inte rasera den, och han vill inte undersöka vad den består av. Men ännu så länge vill hon ändå ha honom.
– Äktenskapet kan faktiskt vara ett bra sätt att slippa sex, säger Erik Centerwall.
Vad menar du?
– Du slipper värderas, vara ute på den där krävande öppna marknaden, och får lite stilla vanligt vardagssex. Eller du har varit med om något svårt, klarar nästan inte av att någon tar i dig. Du drar dig tillbaka in i en relation. Och har du tur, träffar du någon förstående som älskar dig ändå och så får du närhet utan att prestera.
För Anita räcker det absolut med vänskapskärlek. Hon älskar sin man, det finns ingen annan hon skulle vilja leva med. Hon kysser honom varje dag, kramar honom, blir glad när han kommer hem från jobbet.
– Jag är förbaskat nöjd. Men älska, helst inte.
I deras fall har det helt enkelt klingat av. Först kom barnen, då blev det mer sällan. Sedan när barnen vuxit upp var det jobbet, och fritidsintressena. Och så har de olika dygnsrytm. Han är tidig på morgnarna, hon vill ligga länge. Det har varit som en lång nerförsbacke.
Någon gång om året så säger Björn med den där särskilda rösten: ”Ska vi?”. Hon säger aldrig nej, nej, det skulle hon aldrig göra. I alla fall inte när det är så sällan. Och de har det bra. Inget särskilt avancerat, mest missionären, det som de unga numera kallar för vaniljsex. Hon får alltid orgasm. Han med. Efteråt tittar de nöjt på varandra och säger lite förstrött att nu ska det väl bli lite oftare. Fast det blir det inte. Hon väntar på honom, och till hennes lättnad tar han inga initiativ.
Stereotyp nummer tre att ta itu med:
Kärlekslivet kräver att mannen tänder på sin kvinna.
Nu säger Erik Centerwall något som kvinnor kanske inte vill höra.
– Det är ett missförstånd att tro att hon ska ha en oemotståndlig dragningskraft på honom för evigt, eller han på henne. Så är det inte, ofta går det över ganska fort. Sedan behövs något annat – stimulans, fantasier, lek. Framförallt behövs ömsesidighet - kvinnor måste sluta att gå och vänta på att männen ska ta initativet.
Men, har inte vi tagit initiativet i flera decennier?
– Inte tillräckligt. Fortfarande litar många kvinnor i fasta relationer, i alla fall i de mogna generationerna, på att mannens lust ska hålla igång sexualiteten. Och om mannen av någon anledning inte längre vill vara kärlekens härförare så händer ingenting. Han väntar. Hon väntar, De väntar.
Vad väntar hon på?
– På att utan förvarning bli upphetsad, säger Malena Ivarsson, och så är det dags att ta itu med stereotyp nummer fyra:
 Spontan upphetsning är finare än viljestyrd.
– Absolut, säger Anita. Det ska komma av sig själv, annars är det ingenting värt. Att gå och planera och tänka ut när, var och hur känns konstruerat. Passion eller ingenting.
Kvinnor, menar Malena Ivarsson, har oftare än män en romantisk föreställning när det gäller sex. De vill ha den där plötsligt uppflammande erotiken. Könsorgan som bultar, hud som brinner - vi måst älska, nu, nu, nu. Och det är så opraktiskt eftersom kvinnor ofta behöver mer stimulans än män för att hitta sin lust.
Män är mer realistiska, säger hon. De vill ha sex, och vet att man måste jobba på det. Fantisera, planera, bestämma sig, och handla.
Att se på amerikansk film är förödande, säger Erik Centerwall. Sexet de presenterar där plötsligt, hett och vilt är så långt från de flesta människors kärleksliv som något kan komma. Och eftersom svenskar, åtminstone de över 35, nästan aldrig talar om sina sexuella erfarenheter med varandra, så vet vi inte hur andra har det. En sak kan vi vara ganska säkra på - de flesta har det inte som i Hollywood.
Så, vi borde kvinnor göra som männen, förbereda sig?
– Absolut, säger Malena.
Sluta vänta på ”nu måste vi älska” och börja tänk ”nu vill jag älska”, uppmanar Malena Ivarsson. Använd någon stund på dagen till att drömma. (Om du råkar ha en stund!) Tänk så härligt det blir i kväll när du kommer hem. Hur hårt hans kön blir när du råkar smeka honom över gylfen där han står och steker fläskkotletter eller skrapar fönster och sedan hur du sakta klär av honom plagg efter plagg.
Jag tänker att andra former av njutningar, som en läcker middag blir ju inte sämre för att man har läst recept, diskuterat ingredienserna, skrivit matlista, handlat och lagat maten ihop, dukat fint, tänt ljus - och så äntligen får man äta.
Om man inte får till det på något annat sätt kan man lägga in sex i rutinerna, som min svärmor som alltid städade toaletterna på torsdagen?
– Absolut, säger Malena Ivarsson, något att längta efter, något att förebereda sig för.
– Absolut, säger Erik Centerwall, ta till alla knep ni kommer på, flirt, fantasier, smekningar, lek, piller, porr - vad som helst som funkar för båda. Ta ner sexet från piedestalen.
– Jag onanerar, säger Anita.
Gör du, men du gillade ju inte sex.
– Men jag gillar orgasmer. Jag brukar göra det i badet då och då, det är lite fånigt men det känns rent och fint. När vi har samlag så går det alltid för mig först, det ser han till, sedan ska han hålla på, det är tråkigt.
Onanerar din man?
– Det vet jag inte?
Experimenterar ni inte, prövar något annat, onanerar ni tillsammans.
– Nej, det skulle vi aldrig göra.
Dags för stereotyp nummer fem:
Alla gör ungefär likadant.
Inte alls, säger Erik Centerwall som inför en bok han skrev intervjuade många par om deras sexliv. Det är tvärtom - alla gör väldigt olika.
– Varje par, säger han, gestaltar sin relation genom sex. De bygger upp en form, ett rum, en slags kärlekslivets koreografi som bestämmer vad de gör och hur de gör det, vilka regler som gäller.
Många gånger har mönstret lagts utan att någon har yttrat ett ord, det har vuxit fram i kärleksakt, efter kärleksakt. I bästa fall är det här en underbar plats som kan stärka de bådas identitet och upplevelsen av kropp och psyke. I värsta fall är rummet för litet, outvecklat och stelt.
Karin berättar att förr, då när de var yngre, så brukade hon och Björn under kärleksakten använda ”snuskiga” ord - kuk, knulla, fittan. Det gillade hon. Men nu i deras celibattillvaro känns det mycket avlägset, närmast komiskt.
Forskningen visar att ju mer man älskat genom åren, och ju mer man prövat och lekt, ju mer man vågat prata om vad man gillar, vad man vill, desto bättre sexliv i längden. Det är som om man bygger upp en repertoar, och när det tidvis blir lite trögt i sexlivet, och det blir det för alla, så kan man plocka fram en gammal låt och se om den fungerar.
Stereotyp nummer sex:
Män säger aldrig nej.
– Det är klart de gör, säger Malena Ivarsson, och de gör det allt mer.
Varför det?
– Därför att de får. Yngre män har inte lika stora krav på sig att leva upp till myten om den potente mannen. De känner efter - vill jag, vill jag inte, och allt mer upptäcker de att de vill inte alltid de heller. Särskilt inte de som jobbar hårt.
Jobbet är, enligt Malena, en stor orsak till mäns olust. De sliter helt enkelt ut sig både fysiskt och psykiskt och har inga krafter kvar för sin kvinna.
För kvinnorna är det ofta deras vilja att finnas till för andra som står ivägen för sex, säger hon. Först är det barnen som får både hennes kropp och själ, så kanske hon har ett socialt yrke - sjuksköterska, lärare, läkare, chef - och sedan är det vänner som krisar, föräldrar som blir sjuka - alla vill ha något av henne. Och sist på dagen, tjugo över 11, strax innan hon tänker släcka lampan, känner hon en varm hand som smeker henne över bröstet och då har hon fått nog.
Paradoxalt nog kan den här känslan av ”ge mig min kropp tillbaka” bli ännu starkare när barnen flyttat och hon äntligen har tid för sig själv.
– Det kan jag känna igen, säger Anita. Jag önskar verkligen att jag hade ett eget rum och en egen säng, att jag äntligen fick vara ifred.
Så det paradoxala är att ju mer kvinnor ger till sig själva desto mer sex vill de ha.
Vad har människor då för strategier i de vita äktenskapen?
Det finns de som accepterar och lever vänskapligt livet ut. Anita skulle tycka att det var en underbar lösning. Men hon vet inte vad Björn tycker, och hon vågar inte fråga. Tänk om han säger att då vill han inte ha henne, det skulle vara en katastrof. En överenskommelse om sex – säg en gång i månaden, fast inte mer – det skulle också kännas skönt.
Men vad skulle du säga om hans lösning är en älskarinna?
– Det vore väl fantastiskt, då kan jag vara säker på att han inte lider av älskogsbrist, men jag vill inte veta om det.
Och Josefin hon hoppas att hon ska stå ut. Hon har läst på nätet om andra kvinnor i hennes situation, om att de har skaffat sig älskare, och att det går bra till en början, men så blir de kära och allt rasar. Fast det är klart, nu är hon fyrtio och ett helt liv utan sex det är tveksamt om hon kommer att klara det. Men är det bättre att bryta upp nu, eller vänta och se vad som händer?
Och Karin - ja hon går och laddar för att försöka prata med sin man. Trots att hindren just nu känns skyhöga har hon ändå en förhoppning att hitta tillbaka till det där ganska lekfulla sexlivet som de hade en gång. Kanske kan de som 40- och 50-talisterna gör i USA – utveckla Silversex – mogen erotik för den första generationerna med rätt till sex livet ut.
ANN LAGERSTRÖM