FISKMÅSJÄVEL! SALAMIPITT!
Pelle har tourettes syndrom
Han vill att vi ska träffas på café Blå porten på Djurgården.
Blå porten.
Inte röda.
Ordet blått är bra. Rött är dåligt.
Röd=blod=smitta=död.
Blå=godhet=framgång, en garant för att vi kommer att ha ett fint samtal.
Pelle Sandstrak är författare, föreläsare och tourettare med ett alldeles särskilt förhållande till språket.
Nyss stod han i en telebutik på Fältöversten för att köpa en öronsnäcka till sin telefon och kunde inte låta bli att utropa:
“Yo-Yo Ma”.
Folk tittade sig omkring, var den kände cellisten på Sverigebesök? Nej, där stod bara Pelle med sina plötsliga ord och rörelser.
“Yo-Yo Ma” är hans senaste ordtics, ganska oförargligt och på så sätt enklare att hantera än “hängbröst” och “salamipitt”, som det också händer att hans kropp släpper ifrån sig.
Nu har vi hämtat kaffe, nu har vi satt oss en bit bort från lattemammorna och barnskriken som lätt stressar upp Pelles känsliga system.
Nu berättar han intensivt och närvarande om sin relation till och ord och språk.
Alltihop började när han var liten i byn i norra Norge där ingen hört talas om Tourettes syndrom. Pojken var lite märklig, härmade flygplan, rabblade låtsasfranska och satt för sig själv och intervjuade Ingemar Stenmark med publikljud och allt. Konstiga rörelser gjorde han också och underliga saker sa han i helt fel sammanhang - pisselement, katrinplommon, tomattryne, fiskmåsjävel.
Var kommer orden ifrån?
– Det är lite olika. Yo-Yo Ma fick jag med mig från en tourettekonferens i Edmonton. Det var någon annan som använde det och till min förvåning följde det med mig hem. Salamipitt kommer från skolan. Det var en flicka i klassen som alltid hade med sig salamismörgåsar och det luktade så äckligt, jag hakade upp mig. Andra uttryck uppstår av sig själva.
Orden kommer och försvinner
Kan du välja ord.
– Nej, nej, nej, de väljer mig, ofta uppträder de i perioder. Samma ord, om och om igen, så plötsligen så är det som om de inte funkar längre, som om jag kört slut på dem och då kommer det något nytt. Vissa ord är kopplade till särskilda händelser. Och så finns det människor jag känner som fått ett eget ord.
Kan du stoppa dem?
– Inte stoppa, men jag har lärt mig kontrollera dem. Ta hängbröst till exempel, det brukar jag dra ihop så det bara blir “häng-bö”. Det låter mest som om jag sluddrar: Vad sa han? Man kan skapa egna synonymer också. Vem vet, Yo Yo Ma kanske är en ersättning för “hängkuk”.
Fast det där med snuskiga ord, det är mest exotism, säger Pelle.
– Ni vanliga tycker förstås att det är häftigare med någon som ropar knulla än en som plötsligen säger fiskmås, därför lägger ni märke till det.
Nej, en tourettare kan säga vad som helst, det är det oväntade, det opassande, det otajmade som är syndromet. Och det är inte alls riktat mot andra människor, “ticks är inåtvända”, säger Pelle.
Så här går det till berättar han: Något i omgivningen triggar igång behovet att “ticksa”. Det kan vara en doft, ett ljud eller bara ren tråkighet som sätter igång en kedjereaktion. Det börjar i magen, som ett ryck som snabbt utvecklar sig till ett inre tryck, som sedan skjuter ut ur kroppen i form av en rörelse eller ett ord: “salamifiskpuddingpittrumpa!”.
– Det finns ingen logik, säger han, bara känslor. Känslan kör över kontrollen som viker sig för impulsen, och så kommer det. En del av mig vet att jag borde låta bli, att folk kommer att reagera, den andra struntar i det. Efteråt lägger sig lugnet som efter en orgasm.
Vill vara lagom normal
Det är förstås socialt besvärligt att ha koprolali, omgivningen undrar och det ska inte mycket till i vårt samhälle för att räknas som onormal. På samma gång är man som tourettare fylld av energi, berättar Pelle, det är som om all den kraft som vanliga människor använder för att kontrollera sig själva hos honom rusar fritt omkring i kroppen. Den laddningen, det öset, vill Pelle Sandstrak behålla, därför medicinerar han inte bort sina besvär. Han kör “unplugged”, som han brukar säga på sina “föredragsföreställningar” och det är därför han nu plötsligen böjer sig fram och rör vid mina örhängen – smycken och plånböcker ingår i hans ticksreportoar.
Det är inte bara ord som är laddade för Pelle – språk, dialekter och bokstäver ingår också i hans “magiskt logiska tänkande”.
A och n är bra, Marlon Brando är ett positivt namn. X, y och z är obehagliga, livsfarliga bokstäver. Värst är x, den är brutal, “den har vassa kanter, sticker upp, sticker ner, som en sax, en kniv”, och bör med alla medel undvikas. Det hände i skolan att han var tvungen att hoppa över de farliga, eller rita om de så att de försvagades. Det var inte så jobbigt när han läste böcker, men i matten blev det knepigt, ekvationerna blev förstås olösbara efter att han neutraliserat x och y.
Norska talar han när han är arg, svenska när han är kär, han visslar också, smackar, härmar och häromdagen på releasfesten för hans nya bok: Mr Tourette och jag, Bra böckers förlag 2008, kunde han inte låta bli att tala värmländska i flera timmar.
– De måste ha undrat, men du, man kan väl betrakta koprolalin som ett slags rapp?
– Förresten du skulle sett mitt första manus, stackars redaktören, det var fullt av Tourettemagi. För många punkter och ord som jag strukit över eller skrivit två gånger, eller på olika språk och bokstäver som jag förvanskat för att ladda ur dem, jag hade tricksat och fixat.
Det tog 25 år innan Pelle fick sin diagnos och därmed både kunde förstå sig själv bättre och lära sig hantera sina ord, rörelser och ritualer. Nu är han så normal som han vill bli.
– Jag vet inte hur ni andra har det, hur det är att leva med ord som inte är laddade med energi och budskap. Men om jag ser mig omkring verkar ni ha ganska tråkigt.
Nu har vi fikat klart. Snart skiljs vi åt utan att jag fått höra det importerade tickset Yo-Yo Ma.
– Jag har exporterat ett ord också, berättar han. Det var på en annan tourettekonferens i Toronto. Jag höll ett föredrag på engelska och talade om “salamidick”. Nu har jag fått rapporter om människor som går på Torontos gator och plötsligen skriker “salamipitt”.
ANN LAGERSTRÖM©