Tidningen LEVA, 0704

SPEGELNEURONEN
Så påverkar du andra
Så påverkar de andra dig

Hon är bara några veckor och tittar stint på mig.
Jag ler.
Hon ler.
Jag putar med munnen.
Hon putar lätt.
Jag kniper ihop ansiktet.
Hon antyder en knipning.
Spegelneuronen i våra hjärnor arbetar. Spegelneuronen samtalar. Spegelneuronen skapar en relation som binder oss två samman.
Fast då, för tjugotvå år sedan, visste jag inte att det var de. Jag bara tittade på mitt nyfödda lilla barn och förundrades över att vi redan kunde leka. Nu vet jag bättre.
Det var som så ofta i forskningen experiment med apor som fick Giacomo Rizzolatti i Parma att upptäcka att det i vår hjärna finns celler som är oändligt känsliga för andra människor. Celler som framställer sorg när andra människor är ledsna, som framkallar glädje när andra är glada - celler som faktiskt kan föreställa sig vad människor omkring mig behöver och kommer att göra härnäst. Allt enligt den nyutkomna boken Varför jag känner som du känner av Joachim Bauer, (Natur & Kultur 2007).

När vi ser, härmar cellerna
Det var på 80-talet som Rizzolatti letade reda på var i en apas hjärna handlingsmönstret för att plocka åt sig en nöt låg och lät opererar in små sensorer som kunde avläsa allt som hände i just de här nervcellerna. Och mycket riktigt. När apan fick se en nöt på ett bord började cellerna arbeta och fick kroppen att gå fram och ta sig en smakbit.
Det här tyckte Rizzolatti inte var så konstigt, det var när han gjorde nästa experiment som forskningen om människans känsloliv tog ett rejält kliv framåt.
Den här gången fick försöksdjuret bara titta på när en annan apa gick och hämtade och mumsade nötter. Och Rizzolatti hajade till, för sensorerna i försöksdjurets hjärna betedde sig likadant, som om det var han, försöksapan, som utförde handlingarna fast han satt alldeles still en bra bit bort från nötbordet.
Nervcellerna, neuronerna, speglade, härmade, medagerade med kollegan där framme vid godsakerna.
Rizzolatti hade funnit spegelneuronen.

Vi lever varandras liv
Till en början undersökte forskarna handlingar - när någon annan böjer sig fram, böjer sig böjcellerna i mig. Senare upptäckte man att också känsloneuronen, som sitter i en annan del av hjärnan också reagerar.
Så kom det sig att forskarna började förstå att vi lever varandras liv, vi följer varandras handlingar och vi upplever varandras känslor. Vi är i varandra.
Så här går det till.
När en människa ser en annan människa göra eller uppleva något - allt från att lyfta ögonbrynet till att totalt bryta ihop av skratt eller ångest - så uppträder våra hjärnceller som om det som händer faktiskt händer oss.
När du gråter, så reagerar gråtneuronen i mig, de gråter med dig.
När du skrattar framkallar mina skrattneuron ett leende hos mig.
Ibland reagerar mina spegelneuron så starkt att tårar väller fram fast sorgen inte är min. Oftast signalerar de svagare, men så pass kraftfullt att jag känner empati - jag kan genom mina spegelceller leva mig in i hur du känner dig.
Och det är inte bara när vi direkt ser en annan människa agera som något händer. Det räcker med att vi hör ett ljud, eller en berättelse, eller ser på film, så drar spegelneuronen igång.
Du hör någon njutningsfullt plaska i ett bad, och dina badceller är redo. Läs den här artikelns första tre raderna en gång till och dina nervceller försöker le.

Din smärta skriker i mig
Forskarna kallar det här för resonans. Precis som på ett instrument där en sträng som vibrerar får igång andra strängar utan att någon rört dem sätter vi igång varandras hjärnor. Det som klingar i dig, klingar också i mig, det som skriker i dig skriker också i mig.
Och jag tänker: Inte så konstigt att man kan bli så upplivad av andras sällskap, inte konstigt att man blir så extremt trött av att umgås intensivt med många på en gång.
Det är den här förmågan som gör att vi kan ha empati, menar forskarna. Vi inte bara ser att den andra lider, våra nervceller beter sig som om det är vi som lider, och då, och därför, kan vi förstå vad den andra människan behöver.
Men vi har inte bara spegelneuronen för att hantera empati – de hjälper oss i största allmänhet i vår kommunikation med andra.
En del av spegelneuronens arbete består till exempel i att försöka räkna ut vart andra människor är på väg, vad de vill och vad de tänker göra - ett slags intuitiva lägesrapporter. Det är därför vi så sällan stöter i varandra på stan, eller blir förvånade när kollegan reser sig och går mot kaffeapparaten. Det är därför vi vet att alldeles straxt kommer jag att bli kysst.
Orsaken, menar forskarna, är hjärnans behov av att se till att vi är trygga, att vi överlever. För att klara det måste man ha koll och kunna reagera på det man uppfattar.
Vi är seismografer, vi är sökande ficklampor, mobilmaster som hela tiden pejlar allt som sker i omgivningen, menar Bauer. Minsta förskjutning i rörelseschemat, i ett ögonbryn, en känslosvängning registreras och imiteras av spegelneuronen.
Snabbt går det - och extremt lite information behöver vi, glimtar bara, antydningar, en aning i ögonvrån.

Neuronen spanar in framtiden
Spegelcellerna kan till och med förutse framtiden - det är de som är vår intuition tror forskarna, kanske till och med det vi kallar klärvoajans - förmåga att veta det som vi anser inte går att veta.
Neuronen lägger ihop kunskapen om den andra människan, med kunskapen om olika möjliga handlingsmönster, med kunskapen om hur världen "brukar" bete sig. Och vips så anar vi, skapar oss bilder, förutspår.
En gång vaknade jag mitt i natten, kallsvettig, rädd och med sambons ansikte på näthinnan. Senare fick jag veta att just då, kvart i tre, krockade han och basketlaget med ett råddjur. Och när barnen var små var nog mina spegelneuron överhettade. På natten vaknade jag ofta någon minut innan de vaknade - mina neuron hade uppfattat någon grymtning, någon orolig rörelse - inte bara i mitt rum, utan på andra sidan hallen hos barnen. Ett mariekex åkte upp ur väskan innan de blev för hungriga, och blöjan, nog visste jag när den var blöt. Det finns de som säger att det är onödigt med blöjor, man kan som förälder använda spegelneuronen för att förutspå när bebisar behöver gå på toa, ner med brallorna bara - och se där strilar kisset. Torra barn vid sådär 9 - 10 månader, en dröm att stilla bedja om.

Det gäller att tolka rätt
Fast vi har ju inte alltid rätt. Titta på börsmäklarna, hur säkert de uttalar sig om hur affärerna ska gå baserade på deras spegelneuroners inlärda system. Cellerna gör ett antagande: Kunderna kommer att reagera på börsen genom att köpa/sälja. Hur fel har de inte haft. Jag säger bara Telia.
Samma sak gör vi dagligdags, någon höjer handen - ska den vinka/slå eller vifta bort en fluga? Det händer att vi skyggar fast den som tog tag i oss bara ville ge oss en klapp på kinden. Vi tror oss veta vad vår käresta behöver - och vi har fullständigt fel.
Rädsla och stress försvagar förmågan att tolka verkligheten, skriver Bauer. Hjärnan synkar dåligt då, har svårt att använda sig av sina samlade erfarenheter, drar förhastade slutsatser.
Dessutom kan vi bara spegla det vi är präglade på eller som vi lärt oss. Nya beteenden är obegripliga för spegelneuronen. Kom ihåg hur det känns på ett nytt jobb eller första dagarna i ett nytt land. När spegelneuronen råkar på något okänt lär de in mönstret de uppfattar istället för att härma det. Det är därför man blir så trött.

Trevlig är den som speglar
Forskarna har också en intressant ny idé om varför vi uppfattar vissa människor som sympatiska. Är det för att de förstår oss så väl, för att de läser oss så bra - nej, det tror de inte, det är för att de försöker. Eller snarare, det är för att de har ovanligt aktiva neuron som hela tiden speglar den de har framför sig. Det märks, det känns - som värme, intresse, relation - också när tolkningarna inte alltid stämmer.
Och tvärtom - drunknar vi i våra egna speglingar, och låter vår medkänsla med den andre fullständigt överväldiga oss får den motsatt effekt. Den andre känner sig inte sedd. Du ser bara dig själv genom den andras smärta.
Men allra viktigast menar Bauer, det allra viktigaste med den här forskningen, är att förstå i hur hög grad vi påverkar varandra hela tiden. Här kommer bara några exempel.
1. Kroppsuttryck smittar
Om du gäspar, så gäspar de andra. Om du lutar dig framåt, så lutar gärna din vän sig likadant. Dina rörelser föder andras rörelser.
2. Miner smittar
Om du drar ner mungiporna kan du se en antydning av surhet hos din vän. Om du rynkar pannan, så rynkar de andra också. Spegelneuronen härmar.
3. Känslor smittar.
Din glädje sprids in i andra människor. Bitterhet förgiftar din omgivning, Dina känslor kryper in under skallbenet på människor omkring dig.. Smittan kan sitta kvar i timmar, kanske i dagar.
4. Relationer bygger upp eller förgiftar.
Konsten att spegla varandra är så viktig att den kan hela en annan människa - eller döda henne. Att vara i kontakt är livsnödvändigt, den som blir avskuren från andras speglingar förtvinar.

Måste vara noga med varandra
Mobbning, säger Bauer, är vår tids voodoo. Istället för att sticka små nålar i dockor så vänder vi bort blicken och speglar henne inte. Effekten är den samma, ofta sjukdom, ibland död.
Och tvärtom - kärleken (medkänslan) kan övervinna allt och hela en anna människan. Det är det som händer när du träffar en riktigt läkare, en som kan läka. Eller när din vän eller terapeut skapar ett rum för dig där du kan möta dig själv.
Det här, menar Bauer, innebär att vi måste vara mycket, mycket noga med hur vi handskas med varandra.
Och det börjar direkt i mötet mellan det alldeles nya barnet och hennes mamma och pappa. I de där första sköra försöken att förstå varandra och att kommunicera. Det är då dansen börjar, resonansen startar, spegelneuronen utvecklas.
Jag hör att du skriker. Jag ser att du ler.
ANN LAGERSTRÖM