BLOGG, MEDKÄNSLA, NYTT OM MÄNNISKAN, RELATIONER

Se upp – så nära hatet är du

Jan 9, 2014

Skriver en artikel om empati och medkänsla för Modern psykologi och berörs djupt och personligt av ett expriment som psykologen och neuroforskaren Tania Singer har genomfört.
I magnetkamerans tunnel en man.
Utanför två skådespelare.
– Du, har Tania sagt till försökerpersonen, du tillhör fotbollsklubben Basel och här utanför i rummet har du en person från din klubb och en från FC Zürich. Nu kommer jag att ge de här två personerna ett lätt stick, och så kommer jag att se på min dator hur du, hur din hjärna, reagerar.

Stick 1. ”Baselsupporten” får ont. Och i datorn ser Tania  hur försökspersonen grips av medlidande. Också i hans hjärna reagerar de nervceller som man sedan förut vet har med smärta att göra, och det där området som registrerar det som händer i kroppen och i känslorna.
Dags för stick 2. Zürichs representant får sitt stick. Han har ont han också. Men försökspersonen där i tunneln reagerar inte alls. Jo, förresten, en helt annan del av hans hjärna reagerar, den ger honom belöning. Han gläds åt att en helt okänd person som någon påstått tillhör en fotbollsklubb som han inte har någon relation till utsätts för smärta.
Efteråt frågar Tania: Njöt du? Och försökspersonerna, i det fall de var män, svarade: Ja!Skärmbild_2014-01-09_14_43-2

Nej, huvudpoängen här är  inte att det var männen som fick den här reaktionen, enligt Tania Singer. Det viktiga är att förstå att så tunn är hinnan mellan att bry sig om andra människor och att inte bry sig om vad som händer med dem, eller till och med njuta av att de har det svårt. Vi är genetiskt programmerade att värna vår grupp, vi har svårt att inbegripa andra, att ge dem samma omtanke, samma empati.
Det har alltid varit så, säger Tania på konferensen Mind & Life i Berlin som jag var på i höstas, men jag oroar mig för att det är värre nu. Att den själviska kultur som vi byggt under senare tid förstärker de här förutsättningarna.
På konferensen jag var i Berlin tittade hon på oss och sa:
– Jag vet, ni vill att det inte ska gälla er, men det gör det. Jag kan framkalla det hos er snabbt och lätt bara genom att dela in er i grupper och låta er tävla mot varandra. 80 procent av er skulle tappa intresset och empatin för medlemmarna i de andra grupperna.

Och jag känner efter, försöker påminna mig, och tänker på människor jag känner för och människor som jag inte bryr mig om. På dem jag vill hjälpa och på dem jag aldrig hjälper. På mitt ansvar för att vara medveten om hur min hjärna, min kropp och mitt jag beter sig. Att jag inte bara kan överlåta min relation till andra på biologiska reaktioner, att hjärnan och jag, hjärnjaget, nog måste ta den här frågan på allvar.

Läs hela artikeln här.

FOTO: Lisa, enligt CC.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

You Might Also Like

No Comments

Vad tänker och känner du?