Skärmbild_2013-11-04_14_00-2

ARTIKEL OM FÖRSONING Fem steg till försoning berättar kuratorn Solveig Hultkvist om här i en artikel som jag skrivit för Modern Psykologi.

Igår tände jag ljus på min mammas grav på Bromma kyrkogård. Brorsan var också med, och hans fru och barn. Mamma dog besviken på mig. Arg för att jag inte tagit ställning, inte valt henne framför pappa. Arg på sitt liv och den där relationen som slets itu.
Vi försonades aldrig medan hon levde. Vi försonades efter att hon dött.
Sista julen skrek hon att jag inte längre var hennes barn. Sista gången jag talade med henne sa hon att det var lika bra att hon dog så pappa fick ha oss för sig själv. Sista natten var jag inte där.

ARTIKEL OM FÖRSONING Fem steg till försoning berättar kuratorn Solveig Hultkvist om här i en artikel som jag skrivit för Modern Psykologi.

Det var smärtsamt då, då när jag bara var nyss fyllda 26 och alla vuxna stack och lämnade mig och lillebror att sköta allt som hade med sjukdomen, döden och mammas frustration att göra.
Men ändå  är mina minnen ljusa idag– och det tack vara två former av försoning.
I flera år efter att mamma dött talade jag med henne. Jag skrev brev. Jag åkte till graven och hade långa och allvarliga samtal. Jag låg i fosterställning och grät. Jag var förbannad. Och jag skrattade åt allt tokigt och roligt som hon också hittade på, då när vi var små och hon tidvis var lycklig. Med tiden så närmade vi oss varandra och en stark ömhet växte fram och idag har mamma och jag det bra. När jag står där vid graven tänder jag ljus med vämre.

Den andra orsaken till att vi idag är nära varandra är den fantastiska berättelsen om hur mamma och pappa möttes precis innan det var försent. Läs mer om det också här.

Det är aldrig försent att försonas. Det är väl det jag vill säga den måndag. Inte ens döden står i vägen.

 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

Vad tänker och känner du?