Medan regnet öser ner läser jag den här morgonen om kärlek.
Vad är det?
Tittar runt i bokhyllan och hittar ett citat från filosofen Martin Heidegger som jag bestämmer mig för att ruva på.
Kärlek, skriver han, är ”den vilja som vill låta den älskade vara”.
Och med vara menar han inte vara i fred eller vara som hen är – utan vara den rörelse som är hens.

Kärlek ärden vilja som vill låta den älskade vara”.
Martin Heidegger

Stanna upp en stund och upplev dig själv. Känslorna kommer och går, behoven växlar – längtan, viljan, orken rör sig i relation till varandra. Ena stunden är jag en förtvivlad människa, i den andra skrattar jag. Nyss var jag till min egen förvåning elak. Nu är jag mild och ömsint. Idag ser jag färgen grön överallt och vill inte ha köttgryta till lunch.
I Heideggers värld går det inte att låsa fast en människa och säga: Det här är jag. Där är du. Nej, i Heideggers värld är detta jag inte något statiskt utan en rörelse. Da-sein, den som är här.
Jag är denna rörelse av känslor, vilja och jag är alla de relationer jag har till både min inre värld (”Fy vilken obehaglig känsla!”) och till det yttre (”Vilken underbar ros.” ”Vilka hemska åsikter du har.”).
Och det vara som Heidegger menar att kärleken vill är just denna rörelse. Att vara jag är att uppleva mig själv som rörelse. Att vara du är att låta dig upptäcka dig själv som rörelse.

I morse var maken stressad och lite stingslig.
Kärlek för Heidegger är att inte vilja göra om, inte önska något annat, inte trycka på, inte kräva, inte kränka, utan skapa en glänta där den älskade får träda fram som vara.
Kanske fråga:
Hur har du det idag? Eller snarare: Hur är det?
Eller som Gud säger till människan i Paradiset:
”Adam, var är du?”
Ja, vad berättar din rörelse för dig?
Inte för mig. Bara för dig.
På så sätt, skriver Heidegger, låter vi den älskade framträda, hen ”blir”.

Jag tänker.
Kärlek inte som känsla utan som vilja.
Minns en vigsel jag var med om att skapa en gång.
Paret vägrade säga: ”Jag ska älska dig …” och sa istället ”Jag vill älska dig till dess döden skiljer oss åt.”
De menade att de inte kunde lova.
Heidegger menar att det inte finns någon annan kärlek än viljans.
Varför inte. Kraften i att vilja att den andre når sitt eget väsen. Generositeten i att låta den andra vara sitt eget vara och inte det jag skulle önska.
Men, tänker jag, i relationen också vilja kärlek till mig själv.
Inte bara fråga:
Var är du?, till min partner.
Utan också vilja mig själv kärlek genom att fråga:
Var är jag?
Fråga och nyfiket utforska.
Glädje, var kommer du ifrån?
Sorg, vad berättar du?
Ilska, vad vill du?
Och hur samlever vi denna kärleksvilja? Hur ”hedrar” vi den andras vara, som Heidegger skriver. Vad är gynnsamt (som min kollega Elisabeth Serrander brukar säga), för mig, för dig, för oss båda. När ska vi låta varandra vara, när ska vi vara nära nära, hur mycket ojämnt utforskande tål vår relation. ”Jasså, du vill bo ensam i skogen ett tag – starta nytt företag, bara vara hemma, leva asketiskt, festa, bygga ett flygplan, så en åker …)

Kärlek som ett enskilt och gemensamt utforskande.
Att erkänna att vi människor ännu efter tiotusentals år av liv är mysterier för oss själva.
Att hylla var och ens fortsatta sökande efter vem jag är just nu och vem Adam, människan, är.
Att vilja det.

Citat kommer från boken Phenomenology of Eros, red. Jonna Bornemark, Marcia Sá Cavalcante Schuback, Philosophical Studies 10, Södertörn, 2012. Intressant men inte helt lättläst.

Heidegger har sina tankar här är några andra som har sina teorier: What is Love – Five Theories i The Guardian

 

 

Write A Comment