HJÄRNAN

INTERVJU Oliver Sacks om den unika människan

Feb 19, 2015

”Alla uppfattar världen
på sitt eget sätt – du också”

Vi är med om samma saker, tittar på samma filmer, möter samma människor ändå uppfattar vi allting på vårt eget sätt. ”Varje människa är helt unik”, säger den berömde neurologen Oliver Sacks när jag träffar honom i Stockholm, ”det är förfärligt och fantastiskt!”.

”Medvetandet är en flod”, säger han, ”en film, ett flöde. Det stannar aldrig. Det är evigt lekfullt, hungrigt och nyfiket.” Den världsberömde neurologen Oliver Sacks talar om hjärnan, men han kunde lika gärna ha talat om sig själv. Den 68-årige läkaren och författaren tycks flyta genom tillvaron, genomsläpplig, mottagande och forsande av kreativitet.
Nyss var han i Stockholm för att få den hedersdoktorshatt som Karolinska Institutet ärat honom, men också för att simma, läsa, besöka Ytterby gruva och tala om sina böcker och om medvetandet.
”Kom upp till mig”, säger han glatt när jag ber receptionisten ringa och berätta att jag är på plats.
Han möter mig i jeans och t-shirt. Det ligger kläder lite här och där. På bordet papper, skisser, pennor i många färger. Nya tankar nerkastade i en av hans många dagböcker, och så bilder av metaller, Carl Wilhelm Scheele och en slips med det periodiska systemet. Och så där, mitt i den angenäma röran, en röd glänsande lysande frukt.
”Ser du äpplet”, säger han och väntar en aning.”Ser vi samma sak, tror du”, frågar han och svarar själv. ”Det gör vi nog.  Men uppfattar vi äpplet på samma sätt? Antagligen inte. Vår upplevelse av världen är unik. Vi är alldeles ensamma i universum om vårt sätt att se verkligheten.”

”Vi är alldeles ensamma i universum
om vårt sätt att UPPFATTA verkligheten.”
Oliver Sacks

Jag hisnar, det ser han, och säger:
”En befriande och förskräckande tanke”, eller hur.Befriande därför att det innebär att ingen någonsin kommer att kunna läsa dina tankar, varken med telepati eller PET-kamera. Förskräckande därför att ingen någonsin helt och fullt kommer att förstå dig.
”Ja, jag förstår då inte ens mig själv”, säger han, som ägnat de senaste 40 åren åt att studera människan. Ibland när jag läser vad jag skrivit undrar jag om det är samma person som är författare till de olika skrifterna. Eller vad tycker du? Känner du igen mig?

Hur blev du som du blev?
Inte ens efter att ha skrivit två miljoner ord om sin barndom, senare nedstrukna till självbiografin Morbror Volfram, Minnen från en barndom i kemins värld, (Brombergs 2003), är han säker på att han förstår hur han blev som han blev.
Hade han varit densamma om han inte vuxit upp i den dynamiska, explosiva, varma och skrämmande familjen Sacks i Londons judiska kvarter. Hade hans medvetande fått roa sig så hejdlöst om han inte haft en morbror som kunde allt om kemi och en moster som älskade botanik och matematik? Och vad hade hänt om han inte sex år gammal evakuerats från Hitlers bomber till den vidriga internatskolan Braefield?
En människa, säger han, får i skapandets ögonblick grundförutsättningarna för sitt livsinstrument, hjärnan. Men så fort den börjar bildas förändras den. Mammans hjärtslag, muller och rörelser, hormoner och emotioner formar och omformar den. När barnet föds nio månader senare har den unike blivit än mer särskild.
”Inte ens enäggstvillingar föds lika”, säger han. Och ingen människa förblir den hon var. När du går från mitt rum är du en annan.

Hjärnan betraktade forskarna länge som ett relativt mekaniskt organ som de trodde skulle kunna kartläggas och kontrolleras. Bara man fann var i hjärnan otäcka minnen var lagrade så skulle man kunna bränna bort dem.
Numera vet man att det inte är så. Minnet finns överallt och ingenstans, syncentra kan användas för att höra med, om det skulle behövas, och hjärnans funktioner är i ständig förändring. Numera talar många forskare, inklusive Oliver Sacks själv, istället om hjärnan som en process, som den arena på vilken medvetandet möter och bemöter världen.

Det periodiska systemet räddade hans liv.
Se hur han själv gjorde, Oliver Sacks, när han som tioåring kom tillbaka till hemmet på Mapesbury Road 37 stukad av förfärliga lärare, av bomber och judehat och frånvaron av sina föräldrar. Tyst hade han blivit, tillbakadragen och rädd för det mesta. Gå över gatan – då kan man bli överkörd, hästar – de kan bitas, barn – kan retas och så de överskuggande livsfarorna sjukdom och död. Världen var otrygg och han var en mycket liten och ensam pojke.
Han behövde något stabilt, neutralt och fantasieggande – det periodiska systemet.
”När jag läste din bok förstod jag precis vad du menar”, säger jag till honom medan han stänger fönstret för att hålla ute gatans påträngande ljud. ”Jag skulle aldrig ha gjort som du, aldrig någonsin. Mitt medvetande är inte ett dugg intresserat av grundämnen.”
Men han drogs till dem. När morbror Dave lade en osmiridium i hans hand genomsyrades han av en djup trygghet. När han i sitt egenhändigt färdigställda laboratorium i husets källare blandade zink och svavelsyra levde han. När han studerade den underbart logiska ordningen i det periodiska systemet blev världen som förklarad.
Kombinationen av säkerhet och explosiv fara, (många gånger fick han snabbt kasta ut helvetesbrygderna på gräsmattan för att inte själv gå upp i rök), bar honom genom krisen. Femton år gammal sitter han i sitt klassrum och skolan och upptäcker att det är över. Han har vuxit till sig och kemin har för tillfället förlorat sin betydelse. Han har helat sig själv med hjälp av metaller.

Hur blinda ser
Samma sak har han sett hos många av sina patienter med olika former av hjärnskador, de han skrivit så många böcker om.
Först förvirringen när något oväntat händer, en hjärnblödning, minnesförlust, blindhet. Sedan mörkret, depressionen, den tappade livslusten. Och så förändringen – omorienteringen och ett nytt liv.
Han tar ett exempel.

Berättelse 1 Konstnären som gick från färg till svartvitt
Det kommer ett brev…, ”det är det som är skillnaden på att vara läkare och forskare”, skjuter han in. ”Vetenskapsmännens kunskap är planerad och ordnad, hans egen är hopsamlad av tillfälligheter.”
I brevet skriver en konstnär att han varit med om en katastrof. Efter en bilolycka kan han inte längre uppfatta färger. Att han inte ser blått, grön och gult kan han stå ut med, men att han inte minnas några färger är outhärdligt. Allt i hans värld, både det som är och det som varit, är i svartvitt.
Världen är så ful, skriver han. Min fru är ful, hennes hud vidrig. Mat äcklar mig, jag äter numera bara oliver och yoghurt. Kan doktorn hjälpa mig?
Nej, det kan inte doktorn. Oliver Sacks tror sig visserligen veta vad i hjärnan som förstörts, men måste också berätta att skadan inte kan läkas. Konstnären kommer att få ett färglöst liv.
Några år senare kommer ännu ett brev. Denna gång från en lycklig man. Den svartvita världen är vacker med sina skiftningar och schatteringar, skriver konstnären. Han har börjat måla igen och bilderna i många varianter av grått har väckt uppmärksamhet. Numera uppfattar han tingens yta med en klarhet han inte trodde var möjlig. Texturen, formerna, mönstren, det sammetslena ljuset mot en färglös botten. Han tycker synd om dem som i varje stund tvingas konfronteras med grälla nyanser av rött och lila. Färg förblindar och skymmer verkligheten, skriver han, ”min värld är komplett.”
”Ser du”, säger Oliver Sacks, ”hur medvetandet helar sig själv, hur det skapar en ny mening ur rasmassorna.”

”Ser du hur medvetandet helar sig själv,
hur det skapar en ny mening ur rasmassorna.”

Arbetet pågår hela tiden i oss alla. Vi omformas, omformuleras i varje stund. Inte minst minnena förvandlas. Det finns ingenting som heter sanna minnen, de är alla anpassade efter våra behov och vår hjärnkonstruktion. Du minns det du gjort dina minnen till.
Han vet det själv, biografin han skrivit är helt säkert inte sann. Det har hans bror konstaterat. Det bombanfall han så levande beskriver i boken, till exempel, har han faktiskt inte alls varit med om. Något han hört har gjorts om till minnesfragment.
Men det verkar inte bekymra Oliver Sacks. För honom är det självklart att sanningen är ouppnålig. Det enda vi har är en räcka med individuellt skapade ögonblicksbilder.
”Så frågan är”, och nu är han inne på ett nytt spår…”Har du läst den  här boken förresten”, han rotar runt på bordet och finner den, ”den handlar om Galilei Galileos dotter. En fascinerande kvinna, läs den.”
”Var var vi? Jo, frågan är om det är hjärnan som skapar oss eller vi som skapar den. Vad tror du?”

Berättelse 2 Mannen som lyssnade till världen
Det började med en bok han fick skickad till sig skriven av en blind man som precis som konstnären förlorat allt. Inte bara det att han inte såg längre, han mindes inga bilder. Ingenting i världen hade längre någon visuell form i hans medvetande. Inte siffror, inte hans barn, inte hans egen kropp. Inte ens om han tog i något kunde han se det framför sig.
Så istället hade han börjat lyssna till världen. Regnet målade landskap åt honom. Hans hörsel hade blivit hans syn.
Oliver Sacks blev fascinerad och hastade, impulsiv som han är, iväg en artikel om boken som genast utlyste starka protester. Synskadade från världens alla hörn hörde av sig. Ingen av dem var som han, den bildlöse, alla hade de olika historier att berätta.
Ny artikel, i The New Yorker (July 28, 2003) i somras, med frågan – vad formar vad? Vem skapar och vem är skapad?

Berättelse 3 Kvinnan som såg med fantasin
En kvinna, berättar han, löste sitt synproblem med sin fantasi. Hon bad människor berätta om världen, och så målade hon för sin inre syn upp det hon skulle vilja se. Strunt i verkligheten, skrev hon till Sacks, om jag vill se en koboltblå sjö, så gör jagdet. Med hjälp av sina scenerier hade hon sedan på egen hand färdats jorden runt och byggt upp ett nät av skolor för synskadade i Tibet. Världen var hennes.

Berättelse 4 Mannen som steg in i sin bilmotor
Berättelse En annan blind man använde sin logik till att ta sig an världen. Han gjorde ordentliga konstruktioner i sinnet av verkligheten. Rum blev strukturer som han lätt kunde röra sig i. Bilderna blev så verkliga att han kunde stiga in i dem. När han skulle laga en bilmotor tog han sig i medvetandet in i den för att förstå hur han skulle göra.
”Ser du hur flexibelt medvetandet använder hjärnans enorma resurser. Går det inte på det ena sättet, så fixar vi det på det andra.”

Men måste man få en neurologisk sjukdom för att göra det, frågar jag. Kan vi andra också ändra strategi, använda på nytt.
”Självklart, vi inte bara kan, vi bör. Varje arbetsvecka behöver en söndag, en sabbat. Hjärnan behöver omväxling, och världen erbjuder det i det oändliga.”
Själv har han växlat om. Biologi, poesi, musik, fotografi, fysik, medicin, psykologi, kemi.
”Det är inte jag som sökt upp dem”, säger han, ”jag har bara följt med i medvetandets lek.”

ANN LAGERSTRÖM
©lagerstrom.nu

PUBLICERAD i Tidningen Leva 2003.
FOTO Officiellt foto från Oliver Sacks hemsida. Inga uppgifter om fotograf.

ANVÄNDA OCH DELA
Dela gärna den här artikeln via länk på nätet.
Vill du skriva ut artikeln och dela den med andra eller använda den i undervisning eller på en kurs får du gärna skriva ut och kopiera den om du anger källan lagerstrom.nu. Men om du vill publicera den på din egen sajt eller i någon annan form av publikation måste du kontakta mig.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

You Might Also Like

No Comments

Vad tänker och känner du?