ANDLIGT, FILOSOFI

INTERVJU Alain de Botton
om religion för ateister

Feb 2, 2015

”Det är svårt att leva,
vi behöver all hjälp
vi kan få”

Den moderna människan behöver mer tröst, inspiration och gemenskap – och mindre Gud, menar den brittiske filosofen och författaren Alain de Botton och uppmanar alla att skippa tron men ta de bästa teknikerna från religionerna.

Filosofen och författaren Alain de Botton har precis packat upp lådan han fått från tryckeriet med den nya boken Religion for Atheists, och nu står han här källaren till The School of Life i London och känner på den, bläddrar lite och sniffar på doften av nytryckt papper. Tre år har det tagit honom att försöka ta reda på vad sekulära människor kan lära av religionen och här är resultatet: En handbok för den som inte bryr sig så mycket om Gud men behöver tröst, vägledning och visdom.
– Religionerna, säger han nu och tittar upp, har så många bra metoder, det finns ingen anledning varför vi inte ska inspireras av dem.Det är många år sedan Alain de Botton lämnade universitetet och sina studier i filosofi för att istället ge sig ut i samhället och söka efter den moderna människan. Vem är hon, hur lever hon och vad behöver hon? Ganska vilsna är vi, tycker han sig upptäckt, osäkra på vilka vi är och hur vi ska leva. Och det moderna samhället har inte så mycket hjälp att erbjuda till tröst. Tvärtom. Skapa ditt eget liv, uppmanas vi, var en självständig människa.
– Ber man som vuxen om hjälp så tycker folk att det är något fel på en. Som om inte vi också behöver vägledning, säger tvåbarnsfadern Alain de Botton, 42, och slår sig ner med ett glas vatten på rejält avstånd för att inte sprida sin envisa snuva.

TROR INTE PÅ GUD Även om han själv, uppvuxen som han är i ett judiskt radikalateistiskt hem, inte alls tror på någon form av gud anser han att det moderna samhället är mer orealistiskt än religionerna. Att tro att människan snart kommer att leva i 120 år och att teknisk och ekonomi kan göra oss lyckliga, kallar han för en messiansk tanke.
– Många religioner har erbjudit en perfekt tillvaro i nästa liv, vår kultur inbillar oss att det ska ske här och nu, säger Alain de Botton. Vilken illusion! Nej då känner jag mig mer hemma i religionernas människosyn.
Där i kyrkor, synagogor, moskéer och tempel, menar han, finns en ”uppfriskande pessimistisk” insikt om vår bräcklighet och i förlängningen en mängd pedagogiska livskunskapsmetoder som kompensation. Här finns moral att hämta, levnadsregler, kärleksrutiner, uppbygglig konst och ritualer för tröst, glädje och utmaning.
– Det här behöver inte gå förlorat bara för att vi har svårt med de religiösa tolkningarna. Nej, låt oss istället undersöka närmare vad det är för behov som döljs bakom alla de andliga övningarna.
Om man till exempel frigör katolicismens Maria från myten om gudsmodern – finner man en modersfigur att luta sig emot? Tänk att de där dagarna när vårt vuxenjag inte riktigt orkar med och det lilla barnet inom oss längtar efter en famn att krypa upp i ha en symbolisk modersfigur hemma  att relatera till, till exempel i form av en modern ikon.
Jovisst han vet, Maria står för så mycket annat, han är öppen för andra tolkningar, det är själva metoden han ute efter. Själv skulle han vilja omge sig med en hel radda starka bilder som kan stärka hans mod, ge honom energi kraftlösa dagar, öka hans visdom och förmåga till kärlek. Eller varför inte sekulära tempel, lokaler på olika teman, dit människor kan gå och lyssna till visdomsord, lyssna på musik, samla sig.
Och så radar han upp den ena praktiken efter den andra: Med inspiration från pilgrimsresor kan vi planera in meningsfulla fördjupande semestrar. Den judiska försoningsdagen kan bli till en gemensam förlåtelsedag, ”gärna varje kvartal”. Och den buddistiska te-ceremonin kan inspirera till omsorg om ting, matvaror och gäster.

EN ENDA MIX Men kan man bara blanda och ge? Försvinner inte djupet då och vi får ett slags existentiell ytlig privat slit-och-släng-kultur?
– Om man är ute efter det religiösa är det inte att rekommendera. Men om det är levnadsvisdom man söker så tror jag det är sunt betrakta religionerna som ett livskunskapens Spotify och göra sin egen spellista.
Fast ändå är det inte bara ett individualistiskt förhållningssätt som Alain de Botton är ute efter, utan mer en gemensam fördjupad människosyn. Han vill att vi erkänner vårt behov av stöd och varandra och att hjälp till självhjälp blir en naturlig del av kulturen.
– Ta den religiösa konsten till exempel. Den vill något med betraktaren, förmedla kunskap och råd. Den moderna konsten är mest intresserad av sig själv, säger han provocerande.
Eller titta på på museerna, fortsätter han, de nöjer sig oftast med att konstatera: Så var det! istället för att omvandla historia, konst och vetenskap till livsfilosofi. Och universiteten, nu blir han riktigt uppgiven, vad har de bidragit med i form av konkret livskunskap. Nej, varför inte starta Institutionen för konsten att dö? Eller moralen, nu är han igång och erkänner att det låter lite konservativt. Men i den globala byn behöver vi en ny gemensam moral, och det, påpekar han till min förvåning, är inte så svårt.
Hur menar du? Är det inte just olikheterna som blivit så tydliga sedan gränserna öppnats?
– Det där, säger han, är bara ytliga skillnader. På djupet tror jag att de flesta människor längtar efter samma sak. Vi vill ha respekt, kärlek och ett lugnt tryggt liv i ett stabilt samhälle. Det finns mycket mer att enas om än som skiljer oss åt.

BEHÖVER GEMENSKAP Han vill också värna en annan sida av den religiösa praktiken: gemenskapen. Den moderna människor, funderar han, är alldeles för ensamma och lever i på tok för små grupper. I de flesta religioner är alla lika inför tron, har samma tillhörighet. Och så fantiserar han om en ny form av nattvard, eller kanske den judiska seder-måltiden. En Agape-restaurang där du blir hänvisad ett bord med idel främlingar, äter mat med symbolisk betydelse och uppmanas att ställa meningsfulla frågor. Inte vad jobbar du med?. Utan snarare: Vem är du? Vad ångrar du i livet? Hur ser du på ondska och godhet?
Nu stoppar jag honom och frågar:
Men du Alain, hur ska det här gå till, är det dags att starta en sekulär kyrka?
Han snyter sig och svarar:
– Nej, nej, nej, massrörelsernas tid är förbi. Det här handlar om en inställning. Jag önskar att vi alla både i det privata och i vårt professionella liv erkände vår sårbarhet och aktivt bidrog till både vårt individuella och kollektiva existentiellt växande. Hemma i form av självvalda riter, inspirerande ting och varsamma relationer, på jobbet genom att fundera över hur just mitt företag eller min institution kan bidra. Tänk så rik kulturen skulle bli. Du går till mataffären för att köpa mjölk och kommer därifrån med en ny insikt.
Hur gör du själv?
– Förutom att försöka ta till mig så mycket klokskap jag kan från allt jag möter i livet har jag alltid värnat de terapeutiska melankoliska sysselsättningarna – läsa, skriva, lyssna, tänka – så man kan se den här boken som mitt bidrag.
Ann Lagerström

FOTO Ann Lagerström
©annlagerstrom
Publicerad 2012.
Du får gärna dela artikeln, skriva ut den och ge till en vän eller använda den i undervisning eller i samtlasgrupper bara du uppger källan. Men vill du publicera en på din sajt eller i pappersversion får du höra av dig till ann(sanbela)lagerstom.nu.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

You Might Also Like

No Comments

Vad tänker och känner du?