DÖDEN

INTERVJU Jonas Gardell om de svåra åren

Jun 20, 2015
FOTO: Netzanette, enligt CC.

”På 80-talet var det vi bögar
som var främlingarna”

Nej, det var inte längtan efter äventyr och anonymt sex som fick män att knulla män i Stockholms parker och bastuklubbar.
”Det är inte vi som ska skämmas”, säger Jonas Gardell idag, ”utan det samhälle som drev oss ut på gatan.”
Nu har Jonas Gardell avslutat trilogin om när aids kom till Sverige.


Det går en ung man på Klara Norra kyrkogata.
Han går där för att bli igenkänd.
Han går där för att bli godkänd.
Han går där för att han vill bli knullad.
Och kanske, kanske, få lite ömhet.
Det är en lång resa Jonas Gardell har gjort från pojkrummet i Enebyberg in i de svenska finrummen. Från bastuklubbar och offentliga toaletter till tv-soffor och doktorspromovering på Lunds universitet. En resa som inte bara är hans individuella utan också en del av Sveriges historia, som det nu har blivit hög tid att berätta.

– Där växte jag upp, pekar Jonas Gardell ut genom fönstret från rummet på Riddarholmen där vi sitter. Där till vänster har du Stadshusparken där vi bögar spanade in och knullade varandra och där Centralen med den berömda urinonaren, Klara Nora kyrkogatan förstås och där längre bort den där pissoaren vid Östermalmstorg där man kunde få så mycket ragg. Men djävulen vad det luktade där!
Det är om aids han vill berätta, hiv-epidemin som slog rakt in i den sköra homosexuella frigörelsen. Aids som fick politiker att på allvar föreslå att bögarna skulle interneras, varför inte på en egen ö, eller åtminstone registreras.
– På 80-talet var det inte muslimerna som var de främmande Andra, det var vi, säger Jonas Gardell och sätter sig ner.

På 80-talet var det inte muslimerna som var de främmande Andra, det var vi.

Han har planerat det länge, det är ett sätt att hedra och att sörja alla de vänner som dog, men framför allt en sorts plikt. Han var med. Han var där när det hände. Han vill ”föra minnets kamp mot glömskan”.
– Vi vill så gärna framställa Sveriges sena 1900-tal som radikalt, jämställt och liberalt. Men det är inte så jag kommer ihåg det.
Det som skulle bli en bok, Torka aldrig tårar utan handskar, har blivit tre. Närmare tusen sidor om de homosexuellas kamp för erkännande och den sjukdom som drabbade en hel generation, aids. Det är en trilogi om den unge Benjamin, han som flyttar från landet till staden på jakt efter likasinnade. Men det är också en slags dokumentär. Allt det som berättas har hänt, de flesta personer finns eller har funnits och det historiska händelseförloppet är alldeles sant. I augusti kom den första delen Kärleken.

Jag var 15 år när jag berättade det för mamma.

När visste du att du var bög?
– Det har jag alltid vetat. Och aldrig försökt att dölja. Men jag var 15 när jag berättade för mamma.
Jonas grät. Mamma stödde honom, som alltid. Lite ledsen blev hon för att han inte skulle få barn. Och sedan sa hon: Du får inte prostituera dig.
– Det var lite sent sagt.
För att förstå Sverige, för att förstå konsekvenserna av aidsepidemin måste vi begripa vad som händer med en grupp människor som i princip inte får finnas.
– När jag gjorde min sexuella debut 1978 var det som sjuk, säger Jonas Gardell. Jag hade en diagnos godkänd av Socialstyrelsen. Jag var, enligt böckerna, en stackars plågad infantil, någon som stannat i utvecklingen på ett analt stadium, modersbunden, osjälvständig och tragisk. Homosexualiteten var en sjukdom som smittade, ett gift som kunde sprida sig. Bögarna var en grupp att hålla ögonen på och att hålla sig ifrån.
Det var inte tal om att leva öppet, att gå hand i hand. Att pekas ut som bög på den här tiden kunde innebära en katastrof – på jobbet, i familjen och bland vännerna. Det gällde att ligga lågt, leva i skymundan, och i enskildhet vårda sin sköra identitet.
– Stockholm var en oändligt liten, mörk och provinsiell stad. Det fanns ingen offentlig plats dit du som 16-åring kunde gå för att träffa andra män. Vi var hänvisade till gatorna och parkerna.
Hudlös och sårbar söker sig Benjamin i boken, precis som Jonas själv, till de beryktade gatorna. Strosar omkring. Försöker utläsa om männen som går förbi är en sådan som han. Pröva med ett ögonkast, stanna med blicken lite för länge. Var det där ett svar? Vem skulle avslöja sig först? Gå åt samma håll. Närma sig varandra. Dyka runt ett hörn, bakom ett träd, in i ett buskage, in i en pissoar och så utan att hälsa, utan att avslöja sin identitet för varandra: ”… ner med gylfen, rycka, dra, stöna och tömma sig – sedan snabbt iväg med skammen dunkande under pannbenet och ett löfte till Gud att gråten i halsen att aldrig, aldrig mer.”

Skammen är inte vår, skammen ska bäras av det samhälle som inte erkände oss och tvingade unga människor ut på gatan.

Romanfiguren Benjamins erfarenheter är som tagna ur Jonas Gardells egna dagböcker där han som 15-åring beskriver hur han blir avsugen av gamla gubbar som är ”jätteäckliga” men som ändå tar i honom, erkänner hans sexualitet, visar att det finns fler som han. Och så den där längtan att det opersonliga mötet ska avslutas med en gnutta värme. ”Männen vill ha kul. Får de suga av en kanske de klappar en på kinden efteråt.” Eller som han skriver på ett annat ställe: ”Detta ofattbara, oerhörda anspråk på kärlek.”
Visst har Jonas Gardell gjort det där som mamma inte ville, tagit emot pengar någon gång. Men det var inte det anonyma knullandet i bögkulturen handlade om. Det rörde sig om att bli igenkänd och godkänd. Att få vara den man är. Utan att bli avslöjad.
– Skammen är inte vår, skammen ska bäras av det samhälle som inte erkände oss och tvingade unga människor ut på gatan.
Parallellt med smygandet en spirande rörelse med inspiration från USA där flator och bögar uppmanades att komma ut för att visa att det är ”din syster, din doktor, din tandläkare, bilmekaniker och banktjänsteman” som älskar människor av sitt eget kön.
Jonas Gardell är med. 1979 ockuperar han och andra aktivister Socialstyrelsen och kräver att bli betraktade som friska. Samma år försvinner sjukdomsstämpeln. De första frigörelsedemonstrationerna. 16 personer går i tåget i Örebro.
– 16 modiga, säger Jonas Gardell.
Några hundra marscherar i Stockholm något år senare.
– Jag gick för att visa det heterosexuella samhället, de som stod där på trottoaren och tittade ut oss, att vi finns. Men ärligt talat var det också ett sätt att visa upp mig för de andra bögarna: Här är jag!

I familjerna fanns män i alla åldrar och från hela landet.

Det fanns också ett annat Stockholm där grupper av bögar börjat gå samman i mer eller mindre fasta grupper av vänner som kallades för ”familjerna”.
Det som börjat med anonymt sex gick över i djup vänskap. Eller som Paul säger i boken ”man började knulla dem, men sedan ville man ta hand om dem”.
– I familjerna fanns män i alla åldrar och från hela landet. Som Abraham lämnade bögar i landsorten sina hem, sina Ur, för att i skydd av anonymiteten i Stockholm söka sina likar. De kom från Karlstad och Hammarstrand, Luleå och Arvika, Nora och Katrineholm.
Och Enebyberg som du.
– Ja, också från Enebyberg.
Här i sina nya familjer fick de tröst och uppmuntran, omtanke när de var sjuka, midddag på vardagar och glädje och fest när det var födelsedag och helg.
– Du har väl hört låten, säger Jonas nu och sjunger Sister Sledge slagdänga, ”We are family … I’ve got all my sisters with me.” Den handlar om oss, om Familjen.
Där fanns Östermalmsbögarna med sina fantastiska middagar ”som slutade i gruppsex” och Söderbögarna som trängde ihop sig kring ett köksbord, firade jul och var som folk är mest.
Utan boa?
– Ja, det där ett missförstånd. Homosexuella har aldrig haft boa.
Och det här, skriver Jonas Gardell i romanen, ”är de lyckliga dagarna, de lyckliga åren. Friheten är kanske inte riktigt vunnen, men man har börjat hålla rädslan stången, och Paul har bjudit alla att sätta sig vid det dignande julbordet i köket.”

Första tecknen kom som en bisats i någon tidningsartikel.

Och precis när det börjar ljusna kom de första tecknen.
Först bara som en bisats i någon tidningsartikel.
Jonas minns hur de tänkte att det där pratet att det fanns en särskild sjukdom som drabbade just dem bara var en del av den vanliga propagandan. Bara ytterligare ett försök till förföljelse. Den som oroade sig avfärdades och kallades ”drama queen”.
Men när dina vänner började bli sjuka, vad hände då?
– Till en början var det fler som tog livet av sig än de som dog.
De kunde inte längre vara anonyma och skammen blev för stor. Hellre dö än erkänna att de älskat män.
– Under ett halvår hade jag fyra nära vänner som begick självmord.
Testade du dig?
– Vi visste ju inte vad det var för sjukdom. Det fanns inga testar, inget bot, inga mediciner. Vi visste ju inte ens att det var ett virus. Och så greps vi av en undergångsstämning. Det var snart Orwells 1984, kalla kriget, medeldistansrobotarna skulle placeras ut. Lika bra att leva så länge det gick. Vi skulle ju ändå dö.
Jonas låter Benjamin i romanen tänka: ”Kanske ska man inte vara mer än irrbloss, flamma upp, brinna en kort stund och slockna.”

I en sådan här situation prövas människors förmåga till empati.

Så upptäcktes hiv-viruset och med den kom hatet mot virusbärarna, mot bögkulturen, bastuklubbarna.
– I en sådan här situation prövas människors förmåga till empati. Ska man skydda och hjälp offren, eller ska man skydda sig själv från offren.
De sexuella relationerna stannar av. Ingenting var säkert, man skulle ”linda in sig i gladpack” för att kunna ha sex, lika bra att låta bli.
– Det var så himla tråkigt. Man försökte säga att det är jätteskönt med onani och massage … men det vet ju vem som helst att det finns det som är mycket bättre.
Så kom hivtesterna och rädslan vällde fram. Bögarna framställdes som oansvariga, perversa, som vandrande dödsfällor. Bastuklubbarna var ”aidsbordeller” och en politiker föreslog att de hivpositiva skulle förpassas till en isolerad ö.
Hatet fick motsatt effekt.
– Varför testa sig om det bara innebar att du skulle bli stämplad, registrerad och inspärrad i väntan på din egen plågsamma bortgång, säger Jonas Gardell.
– Jag kom ihåg en gång när en vän hade skurit sig i handen och jag i solidaritet sög upp hans blod. Som en ren trotshandling. Hela livet kunde knulla sig.
Sjukdomen, sjukhusbesöken, döden blev vardag. Jonas hade en vän som hade den mörka kostymen hängande i en galge på jobbet för att slippa gå hem och byta när det åter var dags för begravning.
De första testen var inte heller riktiga tester. Man kollade immunförsvaret och var det försvagat var risken stor att man var smittad. Och det hade Jonas Han ringer mamma. Hon tröstar: ”Det är väl bra att det du som är smittad, du är så stark, du klarar det.”
Så kontrabeskedet. Jonas Gardell är frisk. De smittade möts i Positiva gruppen och på Noaks Ark.– Och jag var med i fredsgrupperna där jag nästan bara var ihop med heterosexuella proggiga killar som ville testa något annat. Och sedan mötte jag Mark och då blev han min kondom.

Jag var motsatsen till den allmänna bögpropagandan.

Det är nu det händer något. Den där dagen i oktober 1986 när Mark och Jonas möter varandra på Storkyrkobadet vet de inte att deras relation kommer att bli en del av den svenska samhällsutvecklingen. Jonas har precis kommit ut med sin första roman Passionsspelen, och året därpå gör han sin första uppmärksammade show. I ett huj, mitt i aidshysterin, blir han, bögen, folkkär.
– Jag var motsatsen till den allmänna bögpropagandan. Jag var blond och blåögd och frisk och bodde ihop med ett mumintroll som verkar vara helt ofarligt. Vi är så gulliga och roliga att till och med mormor och farmor tycker om oss.
De homosexuella behövde bli vanliga. Eller snarare, samhället behövde normalisera bögen. Inte i första hand av medkänsla, tror Jonas Gardell. Inte så att man erkända sitt ansvar för det framtvingade utanförskapet. Nej, det var för att skydda de heterosexuella mot de vandrande virushärdarna.
Istället för att smyga omkring i buskarna med gylfen öppen och ohämmat sprida hiv-viruset, ansåg man nu att det var bäst att fikusarna levde öppet. Varför inte i par? Flytta ihop, bli sambos som Jonas och Mark, som alla vi andra. På så sätt skulle de lättare kunde nås av information, testa sig och sedan framför allt ha säkert monogamt sex.
– Helst med lampan tänd och insmord i bakteriell gel, säger Jonas Gardell.

Mark och jag var så fina att vi nästa inte ens var homo.

Bastuklubbarna förbjuds, sambolagen införs, bromsmedicinerna hejdar aidsepidemin och så småningom införs det könsneutrala äktenskapet. Och Mark och Jonas blir, utan att ha bett om det, symbolen för ett bögpar som är så normala, så fina, ”att vi nästan inte är homo”.

Vi var så normala och fina att vi nästan inte var bögar.

– Ja, se på oss nu, säger Jonas. Gifta med två barn och sommarställe. Vem hade trott det?
Men så tillägger han.
– Och vi som inte ens påstått att vi är monogama. Inte så att någon har med det att göra, men jag vill bara passa på att påpeka att vi aldrig sagt att vi lever inom de mallarna.
– Så skit på er allesamman, hälsningar Jonas och Mark.
Känns det bra att ha blivit accepterad, ja nästan ”normal”.
– Ja, det är klart att det är bra att som homosexuell vara införlivad med den svenska familjen. Men det är dubbelt. När man lever i marginalen finns det också utrymme för skapande, för det oväntade. Det är inte i de nyrenoverade husen som de spännande sakerna sker, det är i rivningskåkar som det djupt hotande och kreativa lever och frodas.
ANN LAGERSTRÖM

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

You Might Also Like

No Comments

Vad tänker och känner du?