Lova försöker. Jens ser frågande ut. Det upprepas om och om igen.
Till slut efter tjugo år ger Lova upp, hon kan inte tänka sig att leva hela sitt liv utan att få sina känslor bekräftade.
Läs huvudartikeln om känslostumhet, alexitymi, här.

Hon gråter förtvivlat.
Han står bredvid och tittar på.
Hon föreslår att de ska fira sin bröllopsdag.
Han undrar varför?
Lova och Jens levde ihop i över tjugo år och redan från början tyckte hon att det var märkligt att det kändes mer som om de var kompisar än älskande.
Inte så att det inte hade sex, inte så att de inte gladdes åt varandras sällskap, inte så att de inte pratade och pratade – nej det var något annat som inte stämde.
– Jag frågade honom ofta: Hur känner du inför det ena eller det andra, och fick alltid ett intellektuellt svar. ”Verkar bra”, kunde han säga, eller ”Det kör vi på”.
Mycket fick Lova ut av relationen, men hon förstod att den där känslomässiga bekräftelse kunde hon inte förvänta sig.

Länge såg jag det som en styrka
att jag klarade mig utan
någon annans omsorg.

– Och på sätt och vis tyckte jag länge att det var bra. Jag ville vara en modern kvinna – självständig, självförsörjande. Såg det som en styrka att jag klarade mig utan någon annans omsorg.

Men åren gick och saknaden efter den där tröstande famnen och middagen som stod på bordet när hon kom hem bara för att han sett hur trött hon var blev allt större.
– Det svåraste var att jag inte kunde få Jens att varken ta emot mina känslor eller berätta om sina egna. Till slut under ett gräl gav jag upp och skrek: Men känner du ingenting!
Sedan några år tillbaka är Lova och Jens skilda och hon har en ny relation.
– Det är först nu med David som jag inser hur ensam jag egentligen har känt mig.

Här kan du läsa mer om alexitymi – det som lite slarvigt kallas för känslostumhet.

Write A Comment