Ja, vad ska man säga. Företaget GenePeeks (www.genepeeks.com, sidan finns men wp gillar inte adressen) erbjuder nu kvinnor som ska bli gravida med hjälp av donatorer att få tjuvtitta på sitt eventuella kommande barn genom att i förväg slå ihop mannen och kvinnas gener och presentera resultatet:

Varsågod, din nya bebis – eventuella genetiska sjukdomar, längd, ögon- och hudfärg, bröststorlek (!), mental stabilitet, kognitiv förmåga, sömnmönster – ja, allt det som generna kan berätta. Här har du hela listan. Eller som företaget skriver på sin nästan färdiga hemsida: Det är här du startar din friska familj.
Forskare och andra kunniga i USA är lätt skeptiska. Går det att fastställa genernas effekter på det här sättet? Och vad händer med vårt föräldraskap, och med relationer om det visar sig att dina gener och mina hopslagna blir en bebis vi inte vill ha. Eller vad händer om du är garanterad en slags bebis och så spelar generna ett spratt och du får en annan slags liten människa.
Och jag tänker på hur många intressanta livsfilosofiska, existentiella frågor det här företaget ställer.
Till exempel – går det att kontrollera livets processer. Det här företaget påskinar att våra gener är förutsägbara. Så trodde man länge, men sedan forskarna upptäckte epigenitiken, den där föränderliga instruktionsboken som följer med generna, är de inte längre lika pålitliga.
Går det att förutsäga hur alla miljarder, miljarder celler i en växande kropp kommer att bete sig, hur det kommer att samspela med alla de molekyler, människor och uppelvelser som de kommer att möta?
Eller är det här bara ett sätt att hantera vår djupaste ångest för att vi hamnat här i världen, eller som filosofen Martin Heidegger skriver, har kastats in i en tillvaro som inte står still för ett ögonblick utan ständigt förändras och därmed inte är möjlig att kontrollera.
Om vi tror att vi kan kontrollera, vad händer med oss då om det plötsligt uppstår en okontrollerbar situation.
Jag har beställt ett barn med vissa genetiska förutsättningar, barnet visar sig i och för sig vara sådan som forskarna/företagarna förusagt, men visar sig ha andra sidor som jag inte alls gillar. Ett perfekt barn som inte är perfekt. Ett kontrollerat barn som är okontrollerbart.
Att leva nära andra människor – är inte det att säga ja till att tappa kontrollen. Att låta någon stiga in i min allra närmaste sfär, att låta hens liv blandas med mitt. Att tillåta det, att välkomna det, är inte det att tacka ja till att ständigt utmana min bild av verkligheten, min föreställning om min framtid, min vilja, min längtan, mitt hopp.
Hur skrämmande är inte det. Hur tvingar inte det mig att ständigt fundera över vem är jag, vad är det att vara människa, vad är det att leva med andra, var går mina gränser, vad vill jag egentligen och vad får det för konsekvenser. Och så det där otäcka – vilket ansvar har jag för mig själv, min längtan och för andra.
På samma gång. Låt oss inte denna vackra torsdagmorgon vara romantiker. Om det finns ett garanterat säkert gentest som kan tala om för dig om ditt barn har en förfärlig, plågsam genetisk sjukdom för vilken det varken finns en bot eller lindring. Och om det var så att ditt barn riskerade att drabbas av det och du erbjöds ett test. Nog skulle du, nog skulle ja tacka ja. Nog skulle jag vila utöva den kontrollen.
Men var går gränsen mellan att kontrollera det allra värsta och att beställa ett så ”perfekt” barn som möjligt?

PS Mina asiatiska vänners föräldrar kräver horoskopsynkning innan de säger ja till en blivande make/maka. DS

KÄLLA: NewScientist Meet your unborn child – before it’s even conceived
FOTO: Toshiyuki IMAI, enligt CC

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

Vad tänker och känner du?