Category

VARA MED ANDRA

Category

Tänk dig att du är bjuden på 70-årskalas, eller vilket decenniefirande som helst. Du kommer ditt glammandes och får ett kort i handen där det står: Tystnad, eller så mycket vackrare på engelska Silence.
70 minuter ska det vara. Du får ett par tättslutande hörlurar att sätta på, förbjuds att tala med någon och erbjuds konst att njuta av tillsammans med de andra moltigande gästerna i en timme och tio minuter.
Så började  performancekonstnären Marina Abramović födelsedagskalas i vintras.
Och varför inte. Vem är det som bestämt att det enda sättet att umgås med varandra är att tala, tala och tala.
FOTO: Carolyn Hall Young, enligt CC

 

 

”Den globala byn utmanar vår medkänsla”

”Förr räckte det med att se och lyssna till familj och vänner. Nu måste vi lära oss leva med hela mänskligheten”. Den amerikanske psykologen, Daniel Goleman, ber dig fundera på  var du befinner det i det han kallar för egospektrat.

En gång när Daniel Goleman var på väg ner i tunnelbanan på Times Square i New York
snubblade han nästan över en man som låg på golvet. Runt honom rusade stressade
människor förbi på väg hem. Ingen stannade.
Goleman böjde sig ner, klappade mannen lätt på armen och frågade:
– Hur mår du, kan jag hjälpa dig med någonting?
Då hände det. Strömmen av förbipasserande bröts. En ring bildades runt de två, Engagerade
ansikten vände sig mot den hjälplöse som visade sig bara tala spanska och vara utsvulten.
Febril aktivitet, och på några minuter fanns tolk, vatten, bröd och en ambulans.
– Det var den eftermiddagen jag började fundera över det här med medkänsla, med vår
förmåga och oförmåga att förstå andra människor.

Daniel Goleman, som blev forskare i psykologi, som blev journalist, som blev succéförfattare
och myntade det omdiskuterade begreppet EQ, emotionell intelligens. Jag träffar honom i
Göteborg där de kognitiva terapeuterna samlat gräddan i sin kår för en konferens som i
efterhand nog kommer att kallas epokgörande. Här finns rörelsens fader Aaron Beck, 84 år
gammal och still going strong. Här finns Jon Kabat-Zinn vars medvetna närvaro sprider sig
som en löpeld över världen och som vi berättade om i förra numret. Och här finns Dalai Lama
som representant för den 2 500 år gamla buddhistiska psykologin som i mångt och mycket liknar de kognitivas. Här pågår intensiva diskussioner mellan japanska meditatörer och danska professorer, mellan läkare och munkar, mellan terapueter och neuroforskare.

Dags att bli mer människor
– Är det inte märkligt det som händer här, säger Daniel Goleman så där amerikanskentusiastisk. För trettio år sedan när jag forskade om meditation så fnös psykologetablissemanget. Nu verkar tiden vara mogen för att samla alla goda krafter för att hjälpa oss att bli mer människor.
Men vad var det nu som gjorde att new york-borna tog sig an den svultne mannen?
– Genom att bryta mönstret och bry mig så väckte jag dem ur deras egocentriska bubbla, säger Daniel Goleman. Och så nära ytan ligger vår medkänsla att bara impulserna utifrån når in så är vi beredda att stå varandra bi.
Men det är just det där med att nå in som är problemet, tycker sig Goleman ha funnit.
Nutidsmänniskans jag är så pressat idag att stora delar av hennes tid går åt att älta sina egna
måsten och bekymmer. Vårt psyke är som en evighetslång måstegöra-lista med alla rader
fyllda.
Och det, säger Goleman, är en katastrof, för vår tid är den verkliga utmanaren av människans medkänsla. Förr, som Dalai Lama säger, räckte det med att känna för dem i byn eller landet. Gruppen var självförsörjande, man var sig själv nog. Idag är gränserna borta, vi är alla beroende av varandra, och ska vi klara att dela globen måst vår medkänsla sträcka sig ut till världens alla bröder och systrar. Det är förmågan att se den andre som torkar tårar, mättar magar och skapar fred istället för krig. Det är egot instängd i sig själv som sprider split och splittring.

Från självcentrerad till Moder Teresa
Men du, hur ego är vi? Hur vet jag om jag är totalt instängd i mig själv eller en god medmänniska? Det är då han börjar rita sina kurvor. Egospektrat – från total självcentrering till medkänsla.
Längst till vänster den fullfjädrade egocentrikern. Den som befinner sig här uppfattar nästan ingenting av verkligheten omkring henne, hon ser knappt människorna i sin närhet och har ingen förmåga att sätta sig in i hur de tänker eller känner. Världen är en kopia av hennes inre, och närmast ingenting kan få henne att förstå att andra uppfattar det annorlunda.
Så den andra extremen, höger på skalan, människan som helt kan lämna sin egoistiska världsbild och sätta sig in i andra människors situation. Hon sitter några meter framför dig, men hennes jag är hos dig, ser världen med dina ögon, försöker med alla medel förstå” the world according to you”.  Inte så att hon förlorar sig själv, hon bara vilar en stund från sina egna behov.
Båda extremerna närmast ouppnåeliga för oss vanliga typer. Den vänstra en psykiatrisk diagnos, den högra förkroppsligad i andliga superhjältar som moder Teresa. Själva vinglar de flesta av oss omkring i mitten med korta besök i ytterkanterna, säger Goleman.

Är du högertrygg eller västerrädd
Hur vet man om man är på vänstersidan?
– Låt oss tänka oss att du fyller år, något jämt. Du har skickat inbjudningskorten, men efter två veckor har du fortfarande inte hört ifrån någon. Är du högerställd så tänker du, de hör nog av sig i sinom tid, eller också har de goda skäl för att inte göra det, och kan bara några få komma blir det en fin intim middag. Är du på vänstersidan kanske du tänker:
a) ingen bryr sig om mig, de vill inte fira min födelsedag !
b) vilka slarviga människor som inte öppnar sin post, det är typiskt att det ska drabba mig!
c) jag förstår dem, jag är inte så rolig att vara med!
eller kanske litet uppblåst självupptagen
d) oh, nu förstår jag, de har alla gått samman för att göra ett riktigt maffigt överraskningsparty bara för mig!
Alla fyra orealistiska egotankar som leder bort från verkligheten.

I mitten finns de upptagna, de som har så mycket annat att tänka på att andra inte får plats, deras medvetande är fångat, säger Daniel Goleman. Och ett kidnappat medvetande är blint och dövt.
På en teologisk fakultet sa man till studenterna att de var tvungna att provpredika veckan därpå på ett givet ämne. Hälften av dem skulle tala om den barmhärtige samariten, den andra hälften fick prata om vad de vill. Så kom den stora dagen och studenterna ropades upp en efter en, det var bråttom sa lärarna, de måste skynda sig, de kunde missa provet.
I korridoren utanför föreläsningssalen låg en man hopkrupen på golvet och gnydde av smärtan. Ingen av präststudenterna stannade, inte ens de som just hade ägnat en vecka åt att fundera över den barmhärtiga samariten. Deras sinne var kidnappad av tanken att de kanske inte skulle komma i tid.
– Det spelar alltså ingen roll hur mycket vi tänkt, har vi inte närvaron så fungerar inte medkänslan. Den finns bara i nuet hos den som har sitt fokus i det som är, säger Goleman.

Att höra vad andra människor säger
På högersidan är du om du hör vad andra människor säger. Om du uppfattar att de är glada eller ledsna, om du reagerar på vad de behöver, om du kan förstå dem även om du inte håller med.
Ännu längre till höger och du väljer dem framför dig själv.
– Är du mamma, frågar Daniel Goleman, och jag nickar. Moderskapet är nog den allra mest naturliga formen av total medkänsla. Många kvinnor , och kanske män här i ert civiliserade land, kan läsa ett litets barn behov som om det vore deras egna.
Allra så längst bort i högra hörnet de som ger upp sitt eget liv för mänskligheten. De få, de verkliga barmhärtiga samariterna.
Men du, ge upp och ge upp, är det verkligen alltid bra?
– Nej, jag talar inte om att uppoffra sig, säger Daniel Goleman, en människa med medkänsla förstår inte andra människor därför att hon gett sig själv en order att göra det. Hon gör det för att hon vill, för att hon ser en likhet mellan henne själv och den andre, ett lika värde. Du skall respekteras i lika hög grad som jag själv.
– Det är klart att det finns en negativ medkänsla, sjuksköterskan som tar hand om sjuka med sådan intensitet att hon blir sjuk själv…
…eller mamman som fortsätter svara mot alla behov hos sina barn även sedan de blivit stora.
– Ja visst. Men poängen med det jag funnit, säger Goleman, är att det är inte vetskapen om att vi ska bry oss om som får oss att göra det, utan närvaron. Är du där, i vardagen, med hela dig själv så har du en naturlig medkänsla. Går du omkring i en vardagstrans, eller är självupptagen, så spelar det ingen roll hur god du är innerst inne, det är egot du när.

Medkänslan sitter i höger pannlob
Numera vet forskarna också var medkänslan finns, funnet på tibetanska munkar, i den högra pannloben i hjärnan, den som får oss att känna oss harmoniska och energiska och i den del av hjärnan där viljan har sitt säte. Stress, press, det syns i höger pannlob och i amygdalan sätet för ilska och försvar. De är med andra ord varandras motsatser.
Nu arbetar Goleman tillsammans med några forskare på att hitta ett sätt att ta oss från vänster till höger i egospektrat, eller snarare borde det vara tvärtom från högerlob till vänster.
Så hur gör man?
– Iaktta dig själv, säger han föga förvånande. (Nog är det för tradigt att det inte finns några genvägar längre. Vad man än kommer upp med för problem så säger nutidens gurus: Lär dig av dig själv, se, känn efter och förstå.)
– Iaktta dig, och studera hur du för det första tolkar världen och sedan hur du använder din energi och ditt fokus. Du kan göra det när och var som helst, mitt i ett samtal, på bussen. Ser jag världen eller bara mig själv. Övar du kan du bli medveten om hur ditt fokus flyttar sig.
Och så förordar han meditation, närvaroträning i alla former.  Från den enklaste: Säg Nu till dig själv och uppfatta för några sekunder bara det som är, till timmar ensam med din andning, ditt mantra, din koncentrationsteknik.
Allt med målet att kunna välja mellan att gona sig i sin egobubbla och att stiga ut i den berörande och utmanande världen.
Nu reser han sig, nu ska han rusa, nästa samtal, näsa seminarium, nästa land.

Artikeln publicerad första gången i tidningen Leva nr 9 2005
L A G E R S T R Ö M ©

 

Tänk så underbart komplicerade vi människor är, och så lite vi ännu vet om oss. Den här veckan har jag hittat flera nya intressanta insikter och forskningsresultat att berika min bild av oss med.

• PLACEBO Ja, vad är den där konstiga placebo-effekten? Två personer tar var sitt piller. Det ena innehåller en kemisk substans med specifik effekt, det andra stoppar i sig ett sockerpiller. Båda kan fungera, hur kommer det sig? Nu har det kommit en ny bok (på engelska) som reder ut begreppen och beskriver spännande vetenskapliga försök som visar att hjärnan kan påverka kroppen med hjälp av föreställningar. Olika vetenskapliga försök pågår just nu där man försöker träna hjärnan att utveckla placebo.
HÄR EN ARTIKEL OM DEN, på engelska.

• HJÄLPAS ÅT Hänga ihop. Ge varandra stöd. Hjälpa till. Det fortsätter att komma forskning som visar att socialt stöd är lika nyttigt för den som får som den som ger. Enligt ny forskning publicerad i ScienceDaily i veckan sänker omsorg om andra stress.
HÄR HITTAR DU MER

• VAD ÄR KÄRLEK? Ja, vad betyder det när man säger ”Jag älskar dig!” till en annan människa. Filosofiska rummet försöker reda ut begreppen.
LYSSNA.

FOTO: Johanes Sanjaya, enligt cc.

 

Du möter en person du inte känner. Ni står där och trampar lite och så börjar ni fråga:

Vad gör du?
Vad arbetar du med?
Var bor du?
Har du hund?
Har du några barn?
Tycker du om att resa?

Låt bli det, uppmanar bloggaren Isaac Morehouse i en krönika i nätmagasinet medium.com. Arbete, bostad, senaste film, partnerstatus, barn, hobby – allt det där är bara ett snitt i tiden, skriver han. Det är så vi låser fast varandra, status-placerar, värderar. Men livet, det går inte att fastställa, det är en levande rullande pågåeende film.
Så, skriver Isaac, fråga istället:
Vad är din berättelse?
Och gläd dig åt en rik skärva mänsklighet.

LÄS HELA KRÖNIKAN

Nu eller aldrig – samtal med levande och döda


Går det att försonas efter många år av missförstånd och missämja.
”Ja”, säger kurator Solveig Hultkvist som hjälpt många familjer att hitta tillbaka till varandra. Här lär hon ut hur du kan gå från avstånd till närhet i fem steg.

Det finns oläkta sår i alla familjer – konflikter, händelser som aldrig retts ut och som ingen talar om. De ligger där som en dov underström vid middagar och högtider men kommer aldrig upp till ytan. Man skjuter upp och tänker, det där får vi ta sedan. Men så en dag gör döden sig påmind och den där revan i relationen blir akut. Plötsligt är det nu eller aldrig. Nu eller – inte alls.


Hon säger att det tar en femtedels sekund att bli förälskad? Att den som är kär ser allt i rosa? Men att ingen riktigt vet varför vi väljer den vi väljer. Följ med på en resa genom kärlekens kemi med neuroforskaren Anna-Lena Ström.  

Först längtan, lusten, jakten. Och så den där stormande förälskelsen, känslan av att ha hittat den rätte. Sedan tryggheten, tillhörigheten, vetskapen att det är vi två. Efter en tid tristessen, var kom den ifrån? Och så skilsmässan, den smärtsamma, som om hjärtat slits ur kroppen.
Om du vill behålla drömmen om den romantiska kärleken så sluta läs här. Men är du nyfiken på hur din hjärna styr dina känslor så följ med till Institutionen för Neurokemi på Stockholms Universitet och hälsa på Anna-Lena Ström, forskaren som inte bara är expert på ovanliga sjukdomar utan dessutom satt sig in i kärlekens kemi.

Ja, vad ska man säga. Företaget GenePeeks (www.genepeeks.com, sidan finns men wp gillar inte adressen) erbjuder nu kvinnor som ska bli gravida med hjälp av donatorer att få tjuvtitta på sitt eventuella kommande barn genom att i förväg slå ihop mannen och kvinnas gener och presentera resultatet:

Varsågod, din nya bebis – eventuella genetiska sjukdomar, längd, ögon- och hudfärg, bröststorlek (!), mental stabilitet, kognitiv förmåga, sömnmönster – ja, allt det som generna kan berätta. Här har du hela listan. Eller som företaget skriver på sin nästan färdiga hemsida: Det är här du startar din friska familj.