Category

MEDKÄNSLA

Category

EMPATI – tre sätt
att känna med andra

Någon skrattar och du gör likadant. Någon gör sig illa och du rycker till. Någon berättar om sitt liv och du fylls av ömhet och värme. Tre känslor. Tre sätt att uppleva vad andra känner. Tre helt olika reaktioner i hjärnan.

Professor Tania Singer är psykolog och neuroforskare, hon leder arbetet vid Max Planck Institute for Human Cognitive and Brain Science i Leipzig och är en av världens ledande forskare på hjärnan och känlsor. För några år sedan gav hon sig själv en närmast omöjlig uppgift: att kartlägga vad som händer i hjärnan när vi känner empati.

Det är egentligen inte så konstigt, det där forskarna kommit fram till.
Direkt kontakt med andra människor skapar värme och empati.
Och ju mer du lär känna någon desto mer bryr du dig om dem.
Kontakt skapar närhet.
O-kontakt skapar avstånd.
Men det är inte det som är det viktigaste med de här forskningsresultaten.
Det intressanta och viktiga är att den där känslan av omsorg som du utvecklar när du närmar dig en okänd gäller inte bara hen utan också de andra i hens grupp.

Börjar du gilla en,
så är det lättare
att tycka om de andra.

Forskarna på University of Zürich kallar det för neuroinlärning.
Och det är inte mycket som behövs. Några få positiva upplevelser och hjärnans försvarssystem har lärt sig att den här människan, och hens närmaste, är helt ok.

Och tänker man tvärtom blir det minst lika spännande.
Varje gång jag lyckas närma mig en person som är lite misstänksam mot mig och de mina  så gynnar det oss alla.

Vad är viktigast att skydda dig själv från smärta än skona den andre? Ny forskning visar att vi bryr oss dubbelt så mycket om andra. 

Forskarna är förvånade resultaten från University College i London går emot tidigare resultat som visat att människan i grunden är egoist. Här har forskarna låtit 80 personer testa sin altruism genom att fråga dem hur mycket de är beredda att betala för att slippa smärta i form av en uthärdlig elektrisk chock, och hur mycket för att låta en annan människa undgå den smärtsamma behandlingen.
Tvärtemot annan forskning visade det sig att


Hemlös räv, Laura Ford på Stockholms gator. FOTO Ann Lagerström

Ge eller inte ge till tiggarna på gatorna? Vill du ha hjälp att bestämma dig? Så här argumenterar existentiella och praktiska filosofer för att du ska öppna plånboken.

Inte en gång om dagen, men flera, frågar jag mig själv: Ska jag ge pengar till tiggarna som sitter framför tunnelbanan, banken, mataffären, eller ska jag inte? Svaren till mig själv är många och drar åt olika håll:
”Ja, det ska du. De är fattiga, du har pengar över. Du kan avstå överkonsumtion för att ge till andra. Hur kan du försvara att du har och ändå inte hjälper”
”Nej, människors lidande ska inte lösas med allmosor. Vi behöver ett nationellt stöd.”
”Bestäm dig för att ge till en om dagen.”
”Ge mycket till en person istället för lite till många.”
”Det finns många som behöver stöd och pengar, inte bara de som sitter på gatan.Världen är full av lidande, hur kan du dela med dig på bästa sätt.”
”Det är förnedrande att stå framför en människa och gräva i plånboken och välja en tio, en tjuga en femtiolapp.”
”Hur långt sträcker sig mitt ansvar för alla som behöver? Till släkten, vänkretsen, grannarna, medborgarna i min stad, till Europa, till värken?”
”Hur kan du försvara att du köper en bok till när världens barn dör i svåra sjukdomar?”
Så där håller jag på, och vips har jag gått förbi utan att betala ett enda öra. Har lurat mig själv bort från dilemmat genom att tänka på det.

”Det är du som får hjälp när du ger?
Och vill jag utmana mig ordentligt en dag läser jag lite Emanuel Levinas, den existentielle filosof som allra mest sysselsatt sig med vår relation till Den andre, eller som han skriver Den absolut andre. Han går så långt att han hävdar att jag inte bara ska dela med mig till tiggarna på gatan, det är min plikt, mitt ansvar, det är helt enkelt min uppgift som människa att vara till för andra. Att inte ge pengar är att inte vara människa.
Samma sak säger filosofen och den existentielle psykologen Lou Agosta som menar att det är inte den andre som får hjälp när du visar empati, det är du själv. Den andra, den behövande, ger dig möjligheten att upptäcka, uppleva vad det djupast är att vara människa. Det vill säga förmågan att ge upp sin egoism och låta en annan människas behov gå före.

Vill du veta vad en praktisk filosof anser så kan du läsa den här artikeln med professorn i praktisk filosofi Dan Egonsson i  en artikel i Sydsvenskan härom dagen där han utvecklar sina argument för varför vi ska ge.
Det går inte att ge till alla och man kan ha alla möjliga skäl till att inte ge, men jag kan inte annat än se att det är väldigt väl använda pengar.

Vi blir förlamade för att situationen är genant, det känns fel att gå förbi och det känns fel att ställa sig och gräva i sin börs. Men visst har det ett känslomässigt pris, vi kan inte längre på samma sätt bara gå förbi och njuta av livet. Men det är också bra att vi inte är bekväma med situationen – den dagen det blir så har vi förlorat något.
Läs hela artikeln här: Filosof om tiggeri: ”De utmanar vår sinnesro.”

FOTO: Ann Lagerström, Hemlös räv, Laura Ford

 

En glad uppdatering sprider glädje. En hatisk sprider hat. Det du skriver på FB påverkar vårt kollektiva känsloklimat.

Sitter i en fin liten lånad stuga långt ut på Värmdö. Har börjat på en bok om relationer, om dig och mig och vårt möte med de andra. Om hur man närmar sig en annan människa med respekt för hennes unika varelse. 

Skriver en artikel om empati och medkänsla för Modern psykologi och berörs djupt och personligt av ett expriment som psykologen och neuroforskaren Tania Singer har genomfört.
I magnetkamerans tunnel en man.
Utanför två skådespelare.
– Du, har Tania sagt till försökerpersonen, du tillhör fotbollsklubben Basel och här utanför i rummet har du en person från din klubb och en från FC Zürich. Nu kommer jag att ge de här två personerna ett lätt stick, och så kommer jag att se på min dator hur du, hur din hjärna, reagerar.

Stick 1. ”Baselsupporten” får ont. Och i datorn ser Tania  hur försökspersonen grips av medlidande. Också i hans hjärna reagerar de nervceller som man sedan förut vet har med smärta att göra, och det där området som registrerar det som händer i kroppen och i känslorna.
Dags för stick 2. Zürichs representant får sitt stick. Han har ont han också. Men försökspersonen där i tunneln reagerar inte alls. Jo, förresten, en helt annan del av hans hjärna reagerar, den ger honom belöning. Han gläds åt att en helt okänd person som någon påstått tillhör en fotbollsklubb som han inte har någon relation till utsätts för smärta.
Efteråt frågar Tania: Njöt du? Och försökspersonerna, i det fall de var män, svarade: Ja!Skärmbild_2014-01-09_14_43-2

Nej, huvudpoängen här är  inte att det var männen som fick den här reaktionen, enligt Tania Singer. Det viktiga är att förstå att så tunn är hinnan mellan att bry sig om andra människor och att inte bry sig om vad som händer med dem, eller till och med njuta av att de har det svårt. Vi är genetiskt programmerade att värna vår grupp, vi har svårt att inbegripa andra, att ge dem samma omtanke, samma empati.
Det har alltid varit så, säger Tania på konferensen Mind & Life i Berlin som jag var på i höstas, men jag oroar mig för att det är värre nu. Att den själviska kultur som vi byggt under senare tid förstärker de här förutsättningarna.
På konferensen jag var i Berlin tittade hon på oss och sa:
– Jag vet, ni vill att det inte ska gälla er, men det gör det. Jag kan framkalla det hos er snabbt och lätt bara genom att dela in er i grupper och låta er tävla mot varandra. 80 procent av er skulle tappa intresset och empatin för medlemmarna i de andra grupperna.

Och jag känner efter, försöker påminna mig, och tänker på människor jag känner för och människor som jag inte bryr mig om. På dem jag vill hjälpa och på dem jag aldrig hjälper. På mitt ansvar för att vara medveten om hur min hjärna, min kropp och mitt jag beter sig. Att jag inte bara kan överlåta min relation till andra på biologiska reaktioner, att hjärnan och jag, hjärnjaget, nog måste ta den här frågan på allvar.

Läs hela artikeln här.

FOTO: Lisa, enligt CC.

Rapport från Mind and Life Europe ”Individual and Societal Change from the Contempaltive Perspective”. Berlin. Andra dagen.

Vår nedärvda själviskhet är som mässlingen, en farsot som vi behöver hitta ett botemedel  mot, säger den legendariske neruforskaren Wolf Singer och målar upp en hjärna som inte bara är uråldrig, föränderlig utan också helt utan fast ledarskap.

Han ser så bedrövad ut Wolf Singer från Max Planckinstitutet, när han ställer sig i talarstolen och räknar upp den ena globala katastrofen efter den andra och avslutar med USA:s parlamentarikers sätt att hantera landets ekonomi som han säger hotar ”själva begreppet demokrati”. Och allt detta därför att vi inte kan hantera vårt gentiska arv, vår hjärnas uråldriga och på många sätt opraktiska konstruktion.
Han är så krass att han till och med jämför vissa delar av vår hjärnas sätt att fungera med en sjukdom, en slags mental mässling, som han nu vill att forskarna här i rummet ska finna ett vaccin för.
Det handlar om att försöka förstå vad det är i våra nedärvda system som får oss att motarbeta varandra istället för att med-arbeta. Att förstå både de mekanismer som väcker vår medkänsla och de som får oss att försvara oss och sedan hitta övningar som stärker de tidigare och sänker funktionen hos de senare.

Hjärnan är ett extremt komplext självorganiserande system utan ledare, säger han. Och människors hjärnor, även de högst välfungerande hjärnor som sitter här i rummet i Berlin, är inte helt olika sniglars, säger han och väcker en del fnitter i publiken. Skillnaden är bara komplexiteten. Alla grundingredienser finns i stort sett redan hos sniglarna, de har bara byggts på hos oss. Och under du tiotusentals år av utveckling som mänskligheten gått igenom har den samlat på sig kunskap, kunskap som kommer med våra gener.

Det är bara två problem.
Ett: Vi vet inte i vilken situation den där kunskapen skapades, så många av våra reaktioner är rätt svåra att förstå sig på.
Två: Hjärans gamla kunskap har svårt att ta hand om det som händer oss nu eftersom det inte liknar något den varit med om förut.

Inte konstigt då att en liten grupp från tea-partyrörelsen får för sig att göra något så ologiskt som att sätta hela världens ekonomi i gungning, säger han.
För oss som står utanför är det helt ologiskt att skära av den gren man själv sitter på. Men deras hjärnors försvarssystem har fått för sig att det  är livsviktigt för deras egen överlevnad att vinna just den här kampen.
Det finns ingen moral utanför hjärnan”, säger den seniore professorn, ”vi blir inte bättre än vad våra hjärnbanor klarar av. Hjärnan är är vår lycka och vår begränsning, därför måste vi försöka förstå hur vi kan utveckla den.”.

För 20 år sedan trodde denne legenadriske hjärnforskare att han började förstå hur hjärnan fungerar. Syncentra tog hand om synen, minnescentra skötte minnet … men idag vet han betydligt mindre.
”När du ser en hund så tror vi ju att det skapas en slags reproduktion av hunden i hjärnan, en hel förstålig bild av en hund”, säger han nu. ”Så är det inte alls. Hundens alla beståndsdelar, de vi begriper oss på och det vi inte är medvetna om handhas av hundratusentals hjärnceller i olika delar av hjärnan, och vi har ingen aning om hur den här splittrade bilden sedan blir till en i vårt medvetande.
Det går inte heller att lära hjärnan vad som helst, den är ingen passiv klump som bara lyder, säger professorn. Och dessutom finns det perioder i livet som är mer läraktiga än andra, pedagogiska fönster. Om man till exempel under en kritisk period täcker över ena ögat hos ett barn (läs råttor) så tror hjärnan att det bara finns ett öga och kopplar helt enkelt loss det övertäckta ögat från synsystemet. Så även om man efter någon vecka eller två tar bort lappen kom det helt fungerande ögat aldrig mer att se. Hjärnan känner inte igen det.
Ska vi lära något nytt måste också hjärnan uppfatta det som konstruktivt och användbart annars sorterar den snabbt bort det. Den nya måste dra igång de inre bekräftelse- och belöningssystemet helt enkelt.
Så, ska vi få ordning på våra trubbiga relationsverktyg så gäller det att finna pedagogiska knep som hjärnan kan och vill ta in, säger Wolf Singer och tittar uppfordrande på församlingen av hjärnforskare, psykologer, meditationslärare och yoga- och mindfullnessinstruktörer.

Själv blir jag fascinerad av hans bild av hjärnan och de där 100 miljarder självorganiserade cellerna som gör att jag kan sitta här i Rödabergen denna måndag och efter att ha kastat ett öga på mina anteckningar minnas vad professorn sa. Men jag blir också lite orolig över hans sociala ingenjörskonst. Om nu hjärnan är en så komplicerad varelse, så sammansatt och dessutom självreglerande, kan vi då tro oss kunna skapa pedagogiska metoder som ska fostra medkännande människor.
Eller som ekonomen Dennis J Snower sa nästa dag: Bara för att man fostras till medkänsla innebär det inte att vi vet vad denna känsla kommer att användas till. Alla som är kreativa skapar inte gott.

Fler rapporter kommer.