Category

PSYKOLOGI

Category

INTERVJU Tania Singer om tre sorters empati

EMPATI – tre sätt
att känna med andra

Någon skrattar och du gör likadant. Någon gör sig illa och du rycker till. Någon berättar om sitt liv och du fylls av ömhet och värme. Tre känslor. Tre sätt att uppleva vad andra känner. Tre helt olika reaktioner i hjärnan.

Professor Tania Singer är psykolog och neuroforskare, hon leder arbetet vid Max Planck Institute for Human Cognitive and Brain Science i Leipzig och är en av världens ledande forskare på hjärnan och känlsor. För några år sedan gav hon sig själv en närmast omöjlig uppgift: att kartlägga vad som händer i hjärnan när vi känner empati.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

FORSKNING Fin kontakt smittar

Det är egentligen inte så konstigt, det där forskarna kommit fram till.
Direkt kontakt med andra människor skapar värme och empati.
Och ju mer du lär känna någon desto mer bryr du dig om dem.
Kontakt skapar närhet.
O-kontakt skapar avstånd.
Men det är inte det som är det viktigaste med de här forskningsresultaten.
Det intressanta och viktiga är att den där känslan av omsorg som du utvecklar när du närmar dig en okänd gäller inte bara hen utan också de andra i hens grupp.

Börjar du gilla en,
så är det lättare
att tycka om de andra.

Forskarna på University of Zürich kallar det för neuroinlärning.
Och det är inte mycket som behövs. Några få positiva upplevelser och hjärnans försvarssystem har lärt sig att den här människan, och hens närmaste, är helt ok.

Och tänker man tvärtom blir det minst lika spännande.
Varje gång jag lyckas närma mig en person som är lite misstänksam mot mig och de mina  så gynnar det oss alla.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

Antonio Damasio om känslor

”För att vi ska överleva måste vi
lära oss förstå våra egna känslor”

”Nej”, säger den berömde hjärnforskaren Antonio Damasio, ”att helt begripa sig på en annan människa är omöjligt. Men det betyder inte att vi ska sluta försöka. Mänsklighetens överlevnad hänger på om vi kan identifiera och förstå oss på våra känslor.”

Innan jag går från hans hotellrum på Grand Hotel frågar jag:
”Vad är du mest intresserad av?”
Och den världsberömde professorn i neurovetenskap svarar:
”Kärlek och vänskap.”
Får du tillräckligt av det, du verkar ha ett stressigt liv, säger jag som fångat
honom den enda dag han är i Sverige den här gången.
Och då svarar han.
”Ingen människa får tillräckligt med kärlek.”

Antonio Damasio är just nu en av vetenskapsvärldens stjärnor. Hyllad för sin forskning, kritikerrosad för sina böcker, prisbelönt, berest. Det han påstår öppnar dörrar och avgrunder. Människan, säger han, går inte att förstå utan alla sina dimensioner. Hon är kropp/hjärna, känsla/tanke, genetik/ande, djur/kulturvarelse. Allt i ett, oupplösligt förenad och i ständig förändring. Därför, säger han, kan inte han, den världsberömde, förklara hur vi hänger ihop. Hans pusselbit måste läggas ihop med läkarnas, psykologernas, biologernas, sociologernas, historikernas, filosofernas, religionernas och
individernas oregelbundna kunskapsbitar. Sluta käbbla, uppmanar han, låt oss undersöka mysteriet människan tillsammans.

Undersöker emotionerna
Själv rotar han omkring i hjärnans miljarder celler för att begripa mer och mer
om hur känslor uppstår och utvecklas. Kroppens känslor, de automatiska,
genetiska reaktionerna, som han kallar för emotioner. De som ibland är så
snabba och plötsliga att de åtföljs av ett ah eller ett oj, av små hopp och
skygganden. Och så det vi känner, det vi i dagligt tal kallar för känslor – ilska,
sorg, glädje, omtanke och avsky. En emotion går inte att dölja – den har
en så stark fysisk reaktion att den syns. En känsla finns inuti och går att
maskera och ha för sig själv.
Nu tycker han sig ha kartlagt känslornas hierarki, från de genetiska till de sociala och de allt mer individuella och specifika.
Det är det han är här för att tala om, och som han beskriver i sin senaste bok På spaning efter Spinoza. Glädje, sorg och den kännande hjärnan (Natur och Kultur, övers Björn Nilsson).
”På många sätt är du och jag lika varandra”, säger han och tittar intensivt på mig med mycket bruna ögon. ”Vi har ett genetiskt arv som får oss att reagera på vissa saker på precis samma sätt. Vi och de andra miljarder människorna i världen, ja till och med många djur. Men kanske är det ännu mer som skiljer oss åt.
Redan när vi föddes var vi olika, du reagerade på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort. Dina föräldrar behandlade dig annorlunda än mina, det svenska samhället bemötte dig på ett sätt som det portugisiska inte gjorde med mig. Livet har visat oss olika saker. Och så har vi använt den lilla fria vilja vi har till att skulptera oss själva – försöka bli det vi vill vara.”
Så nu sitter vi här, han i en soffa, jetlaggad, välfriserad och i skräddarsydd kostym. Jag i en fåtölj med datorn i knät, omaka strumpor (vad tar de vägen?) och en oskriven dubbelarbetande-mamma-att-göra-lista under ständig uppdatering.
Så kan människorna någonsin förstå varandra? Kan doktorn behandla alla sina patienter lika?
”Nej”, säger han. ”Kan du förstå dig själv? Begriper du alltid varför du gör som du gör? Självklart inte, så hur skulle någon annan kunna göra det? Och vissa av läkarna tror att ett magsår är ett magsår, men vi grundforskare vet att varje patient egentligen kräver helhetssyn och individuell behandling.”
Jag får dubbla känslor. Befriad – ingen vet! Livet är ett äventyr, en upptäcksresa. Och under det en slags panik – INGEN VET! Livet är osäkert, outgrundligt, det finns ingen verklig enskild auktoritet att luta sig emot.
Men Damasio avbryter mina funderingar entusiastisk.
”Är det inte en fantastisk tid vi lever i – gränsöverskridandets epok.”

Inte så sociala varelser
Vetenskapen, kulturen, pengarna, människorna och länder träder hela tiden över varandras gränser, tvingas att mötas och froteras mot varandra – på gott och ont. Det är härligt och farligt – menar Antonio Damasio.
Vår sociala förmåga är ännu inte så utvecklad. Några tusentals år har vi tränat på den. Emotionerna – de automatiska systemen – är ur-gamla och har i varelsernas historia övat sig på att skydda oss från sådant som kan få oss ur balans. Främlingar, okända substanser, oväntade upplevelser – sådant som en modern människa möter dagligdags.
Denna utsatthet kan locka oss vilse, få oss att försvara oss när vi borde öppna våra händer, välkomna och ta emot.
Det är därför han tycker att hans egen forskning är så viktig. Vi måste helt enkelt förstå oss bättre för att kunna leva i den nya världen. Vi måste lära oss tolka våra olika känslolägen så att vi kan bedöma dem rätt. Är det verkligen konstruktivt att bli förbannad just nu? Vad är det som får mig att känna så här? Vilken del av mig är det som reagerar.
”De gamla emotionerna har varit vår räddning genom historien. Men de växte fram under en tid då vi levde i mycket små grupper under enkla förhållanden och ständigt på vår vakt mot faror. De går inte alltid att använda därute”, säger Antonio Damasio och pekar mot Strömmen, Operan och Kungsträdgården. Ser hur stillsamt det är och tillägger: ”Eller i New York.”
Tiden är också ett problem. I många situationer är människans tankeförmåga snabbare än hennes emotioner och känslor. Och allt större skillnad blir det. Det finns forskning, säger Antonio Damasio, som visar att barn i dataspels- och musikvideoåldern tänker snabbare än sina föräldrar. Det här, menar han, skapar ett glapp mellan vår förmåga att uppfatta situationer med tanken och vår etik och moral som bygger på känslosystemet. Vi hinner helt enkelt inte känna medkänsla innan vår kognition är på väg åt ett annat håll. Känn efter själva när ni tittar på ett normalt nyhetsprogram på tv. Hänger ert känsloliv med när bilder på lidande människor snabbt övergår till vinterväglaget?

Hur blir vi empatiska?
Och just den här förmågan till känslor för andra är hans nya stora passion. Hur utvecklas de? Vad är det som gör att biologiska reaktioner blir till moral och etik?
”Skriv nu inte att karln säger att etik är biologi”, säger han luttrad och medievan. För det är inte vad jag menar. Men etiken har sina rötter i biologin.”
Så förklarar han. Människans förmåga att uppleva egen smärta är biologisk. Den som inte har ont har svårt att överleva. Och det är just den förmågan som får oss att förstå andra människors lidande. Titta – hon lider, precis som jag.
Och nu inträder en slags förädling, ett kognitivt utvecklingssprång. Hur kan jag lindra hennes lidande? Och så ett till, ännu större: Hur kan vi i vår by, i vårt land, bygga ett gott samhälle för alla? Och så ännu ett: Hur kan vi leva tillsammans på det här klotet så att vi minimerar mänsklig smärta?
”Det vore lättare för mig som forskare om det bara var människorna som hade ett socialt tänkande”, säger han. ”Men så är det inte. Djur kan vara vildar och slita varandra i bitar, men de är också ibland Moder Teresa. Inte bara inom gruppen, utan också mellan arterna. Skillnaden går vid systematiseringen. Det är bara människan som skapar etiska regler, lagar och moralkodex som kan föras vidare generation efter generation.”

När blir vi oegennyttiga?
Så när börjar vi bli oegennyttiga, och varför? Antonio Damasio tror att det har att göra med individens vilja till att överleva. En slags altruistisk egoism. Jag har större chans att överleva på ett bra sätt om de andra gör det också. I globaliseringens tid är det uppenbart. Fattigdom, förtryck, motsättningar, miljöproblem skapar en osäker värld för oss alla.
Men så tror han också, han till och med tycker sig veta, att det goda livet är nedlagt i den genetiska överlevnadsmekanismen. Vi strävar inte bara efter att leva – naturen, kroppen, hjärnan, hela alltet vill också att vi ska ha det riktigt bra, få det allt bättre.
Så säger ju också buddisterna, påpekar jag. Människors beteende ska förstås utifrån deras strävan att uppnå lycka.
”Ja, så kan man kanske översätta vårt genetiska arv. Du ser, många har i mänsklighetens historia förstått sådant som vi först idag kan bevisa.”
Själv söker han gärna inspiration på annat håll. Nu senast hos filosofen Baruch Spinoza (1632-1677) som betonade känslornas betydelse och kallade människans inre drivkraft för glädje.
Men finns det någon högre mening än att vi alla ska överleva så gott som möjligt – även om det är besvärligt nog att få till det? Finns det en andlig aspekt av mänskligt liv?

Andlighet en form av balans
Vissa forskare påstår ju att de hittat andlighetscentrum i hjärnan, bara man petar där så får man en uppenbarelse. Andra hävdar att det bara är människans behov av flykt från verkligheten. Ytterligare andra menar förstås att människans verkliga identitet finns på ett annat plan än det biologiska, en obevisad ytterligare dimension.
Nej, något religiöst hjärncentrum, tror inte Antonio Damasio på, det finns överhuvudtaget inga centrum i hjärnan som ensamma kan sköta en del av människans känsloliv. Själva hjärnklumpen är inte så intressant, menar han, det är processerna som pågår därinne som skapar något.
Och här har han flera teorier. En närmast taoistisk. Själva den kreativa process som håller allting igång och gör oss och världen omkring oss funktionsduglig kan ses som en form av biologisk mening – en Skapelse mer än en Skapare. En andlig erfarenhet skulle i det sammanhanget vara en stark upplevelse av denna process.
En annan tanke han har är att om vi har tur med vår omgivning, och själva har förmåga att ta hand om oss på ett närande sätt kan vi stundvis vara i närmast totalt psykisk och fysisk balans – en slags optimal biologisk harmoni. Och det, menar han, kan uppfattas som, och kanske är, en andlig upplevelse.
Fast ämnet är i högsta grad en del av det stora mänskliga frågetecknet och därmed fritt för vem som helst att spåna kring.
Men du, den här nya kunskapen som du faktiskt skaffat oss, har den förändrat dig själv?
”Ja”, säger han.
Jag väntar.
Det kommer ingenting. Jag försöker igen.
Som det där med aggressivitet. När du plötsligt blir ilsk, tänker du då, det där är ett arv från människans urtid inget att bry sig om, jag tar ett djupt andetag och försöker lyssna lugnt och fint på vad min fru säger?
”Ibland.”
Damasio kartlägger oss andra på heltid, men om sig själv vill han inte tala. Han har byggt ett högt plank mellan Professorn och Antonio. I vår kollektiva minnesbank, Internet, finns nästan ingenting. Två saker hittar jag.
Han läser gärna Shakespeare.
Och han arbetar mycket nära den han älskar – neurologen Hanna Damasio.

Ann Lagerström
L A G E R S T R Ö M ©
(Först publicerad i Tidningen LEVA 0312)
FOTO: Suzie Katz enligt CC

Damasio om medvetandet

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

NYTT Vi bryr oss mer om andra än oss själva.

Vad är viktigast att skydda dig själv från smärta än skona den andre? Ny forskning visar att vi bryr oss dubbelt så mycket om andra. 

Forskarna är förvånade resultaten från University College i London går emot tidigare resultat som visat att människan i grunden är egoist. Här har forskarna låtit 80 personer testa sin altruism genom att fråga dem hur mycket de är beredda att betala för att slippa smärta i form av en uthärdlig elektrisk chock, och hur mycket för att låta en annan människa undgå den smärtsamma behandlingen.
Tvärtemot annan forskning visade det sig att

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

Tiggarna utmanar min mänsklighet


Hemlös räv, Laura Ford på Stockholms gator. FOTO Ann Lagerström

Ge eller inte ge till tiggarna på gatorna? Vill du ha hjälp att bestämma dig? Så här argumenterar existentiella och praktiska filosofer för att du ska öppna plånboken.

Inte en gång om dagen, men flera, frågar jag mig själv: Ska jag ge pengar till tiggarna som sitter framför tunnelbanan, banken, mataffären, eller ska jag inte? Svaren till mig själv är många och drar åt olika håll:
”Ja, det ska du. De är fattiga, du har pengar över. Du kan avstå överkonsumtion för att ge till andra. Hur kan du försvara att du har och ändå inte hjälper”
”Nej, människors lidande ska inte lösas med allmosor. Vi behöver ett nationellt stöd.”
”Bestäm dig för att ge till en om dagen.”
”Ge mycket till en person istället för lite till många.”
”Det finns många som behöver stöd och pengar, inte bara de som sitter på gatan.Världen är full av lidande, hur kan du dela med dig på bästa sätt.”
”Det är förnedrande att stå framför en människa och gräva i plånboken och välja en tio, en tjuga en femtiolapp.”
”Hur långt sträcker sig mitt ansvar för alla som behöver? Till släkten, vänkretsen, grannarna, medborgarna i min stad, till Europa, till värken?”
”Hur kan du försvara att du köper en bok till när världens barn dör i svåra sjukdomar?”
Så där håller jag på, och vips har jag gått förbi utan att betala ett enda öra. Har lurat mig själv bort från dilemmat genom att tänka på det.

”Det är du som får hjälp när du ger?
Och vill jag utmana mig ordentligt en dag läser jag lite Emanuel Levinas, den existentielle filosof som allra mest sysselsatt sig med vår relation till Den andre, eller som han skriver Den absolut andre. Han går så långt att han hävdar att jag inte bara ska dela med mig till tiggarna på gatan, det är min plikt, mitt ansvar, det är helt enkelt min uppgift som människa att vara till för andra. Att inte ge pengar är att inte vara människa.
Samma sak säger filosofen och den existentielle psykologen Lou Agosta som menar att det är inte den andre som får hjälp när du visar empati, det är du själv. Den andra, den behövande, ger dig möjligheten att upptäcka, uppleva vad det djupast är att vara människa. Det vill säga förmågan att ge upp sin egoism och låta en annan människas behov gå före.

Vill du veta vad en praktisk filosof anser så kan du läsa den här artikeln med professorn i praktisk filosofi Dan Egonsson i  en artikel i Sydsvenskan härom dagen där han utvecklar sina argument för varför vi ska ge.
Det går inte att ge till alla och man kan ha alla möjliga skäl till att inte ge, men jag kan inte annat än se att det är väldigt väl använda pengar.

Vi blir förlamade för att situationen är genant, det känns fel att gå förbi och det känns fel att ställa sig och gräva i sin börs. Men visst har det ett känslomässigt pris, vi kan inte längre på samma sätt bara gå förbi och njuta av livet. Men det är också bra att vi inte är bekväma med situationen – den dagen det blir så har vi förlorat något.
Läs hela artikeln här: Filosof om tiggeri: ”De utmanar vår sinnesro.”

FOTO: Ann Lagerström, Hemlös räv, Laura Ford

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

Den som hittat mening lever längre

Dieter och motion i alla ära, vill du förlänga livet skaffa dig mening och mål. Ny forskning visar att den som har mening i livet lever längre.
Att en riktning i livet, eller något att tro på, är viktigt för en människas välmående visade redan den existentielle psykologen Viktor Frankl.
Dels såg han det bland ungdomar i sin hemstad Wien på slutet av 20-talet. Precis som i vår tid hade de svårt att få jobb och tappade helt sugen efter att de gått ut dåtidens gymnasium. Med hjälp av gratis terapi med sikte på att

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone