Category

HÄLSA

Category

”När din människosyn inte stämmer med ditt arbete kan du drabbas av moralisk stress.”

Var fjärde lärare har lämnat skolan sedan 2007.
Tio av elva läkare säger upp sig från en vårdcentral i Stockholm.
Sju av tio av socialsekreterarna i Västra Götaland funderar på att byta jobb.
Och många av dem vittnar om att orsaken är det professor Tomas Brytting kallar ”moraliskt betingad stress”:
– Jag brukar ta trapporna.
Tomas Brytting glider vant upp för de många trappstegen till Institutet för organisations- och arbetslivsetik på Ersta Sköndals högskola. Här högt upp under taket och med en fantastisk utsikt över Stockholms inlopp forskar han och hans kolleger på etiska frågor i arbetslivet.
– När jag föreläser för vård- och omsorgspersonal brukar jag säga att ni är ungefär som en cirkusartist som försöker hålla igång ett stort antal tallrikar som står på var sin pinne. Ni springer runt, runt, runt och ser till att alla tallrikarna snurrar så de inte dråsar i marken. Sluta med det. Låt några falla. Det är inte ert fel att er arbetssituation ser ut som den gör.

Tidsstress •  Existentiell stress • Moralisk stress
Jagar du timmar, vet du inte längre vad du vill – eller är det dina värderingar som inte stämmer med hur du lever. Låt professor i etik och psykoterapeuten reda ut begreppen.   

Du har en känsla av diffust obehag. Ett tryck i mellangärdet, i halsgropen, runt axlarna. Det är svårt att sova. Något molar och stör och det tar emot när du ska gå upp på morgonen. Det är som om glädjen försvunnit, som om livet mist sin färg, sin smak och doft och du säger: ”Det är stress.”
Att känna sig stressad är numera mer regel än undantag för många av oss, som om det var en naturlig del av det moderna livet. Det går fort, fort och vi rusar från det ena till det andra. Men vad är det för slags stress vi känner? Är det tiden som inte räcker till, har vi förlorat oss i ideal som vi egentligen inte står för eller är det kanske det där som forskarna kallar för moralisk stress.

Det var 1984 som filosofen och psykologen Andrew Jameton myntade begreppet moralisk stress, en känsla som uppstår när det vi står för, våra grundläggande värderingar, inte stämmer med hur vi lever. Först såg forskarna det hos sjuksköterskor som inte mådde bra när de inte längre hann med sina patienter. Sedan hittade man samma fenomen hos andra yrkesgrupper som inte fick ihop ideal och verklighet. Men frågan är om vi inte är många som går omkring med den där känslan ”jag vill så mycket, men det går inte” både på jobbet och hemma.
– Visst är det så, men låt oss börja med att dela in stressen i tre olika fomer: Tidsstress, existentiell stress och så den moraliska stressen.

Tomas Brytting, professor i etik

Tomas Brytting är professor i etik och förestår Instituet för organsitions- och arbetslivsetik på Ersta Sköndals högskola på Söder i Stockholm. Lokalerna ligger högst upp i huset med utsikt över Stockholms utlopp och Djurgården.
Att ha ont om tid är en sak, säger han. Timmarna räcker helt enkelt inte till. Kanske kommer pressen utifrån – trycket på jobbet har hårdnat. Barnen/barnbarnen/de gamla föräldrarna tar mycket did, det ska skjutsas och hämtas och ledsagas. Kanske har du själv pressat in alldeles för mycket – förutom jobbet och familjen försöker du hinna med yogan, vännerna, en utbildning och stöd till flyktingar.
– Den här stressen går ofta att mildra genom tuffa prioriteringar, säger Tomas. Dygnet har bara 24 timmar, veckan bara sju dagar. Hur ska jag använda dem?

 

Vad är existentiell stress?
Existentiell stress drabbar den som fyller sitt liv med sådant som hen egentligen inte har valt. Det ena ledde till det andra och livet bara blev. Idealen kom utifrån – från familj, vänner, media, samhället eller det vi kallar tidsandan. Och en dag börjar det kännas obekvämt, det är något som inte stämmer. Är det här verkligen det jag vill jobba med? Bor jag på rätt ställe? Gör jag rätt saker? Och den här relationen, hur är det med den?
– Kanske har du aldrig tagit dig tid att ställa de där grundläggande frågorna: Vem är jag? Vad vill jag? Och vad är det som gör mitt liv meningsfullt?, säger Tomas Brytting. Du vet helt enkelt inte hur du vill leva.
Den här känslan kan smyga sig på, du känner dig succesivt mer obekväm, det är något som skaver som inte stämmer. Eller också kan den komma plötsligt, som ett obehagligt uppvaknande: Vill jag det här egentligen? Frågan kräver ett svar. Svaret kan kräva radikala omorienteringar.

Moralisk stress
Och så till sist den moraliska stressen.
– Du har tänkt, känt efter och bestämt dig för vad du anser är ett gott liv, säger Tomas Brytting. Du vet hur du vill utöva ditt yrke och hur du vill leva privat – men det går inte. Det är ett glapp mellan dina ideal och dina handlingar.
Den moraliska stressen kan vara tydlig, medveten, ”jag vill äta vegetariskt med tanke på djuren, men barnen vägrar och jag hinner inte laga flera maträtter”. Men ofta är den diffus. Förändringar på jobbet eller hemma kommer smygande och du tänker: ”Det där fixar jag.” Så börjar glappet bli större, dina ideal kommer allt mer i kläm. ”Jag borde åka och hälsa på mamma, men det får bli nästa vecka – eller nästa.” ”Den där eleven längst bak har kommit efter – får ta det sen.”
– Det är lätt att förtränga den där känslan av obehag, säger Tomas Brytting. Du fortsätter blunda för upplevlesen för att slippa inse att du står inför en moralisk utmaning som kanske kräver att du ifrågasätter både dig själv, dina chefer och de som står dig närmast. Eller också tänker du kanske: ”Andra klarar ju det här då borde jag också göra det”. På jobbet skyller du på den nya omorganisationen. Hemma på ungarnas fritidssysselsättningar. Det finns massor av bortförklaringar och sakta vänjer du dig vid situationen.
I alla fall på ytan. Men kroppen glömmer inte.
– Moralisk stress kan kännas som ett slags psykiskt illamående, en trötthet. Man kan få sömnsvårigheter, fastna i tankebanor, älta eller bli avundsjuk.
Avundsjuk?
– Ja, du börjar snegla på andra och deras arbets- och livssitutaion – hur mycket bättre har inte de det.
– När jag föreläser för sjuksköterskor vars arbetssituation nästan blivit omöjlig brukar jag säga att ni är ungefär som en cirkusartist som försöker hålla igång ett stort antal tallrikar som vilar på var sin pinne. Ni ränner runt och ser till att alla tallrikarna snurrar så att de inte dråsar i marken. Sluta med det.
Bilden går säkert också att överföra till privatlivet, lägg bara till ett antal pinnar och cirkusnumret blir ännu svårare att genomföra.

Veronica Råberg, leg. psykoterapeut, leg. sjuksköterska.

Känslomässig stumhet
Veronica Råberg är både sjuksköterska och psykoterapeut och har länge arbetet i olika chefsroller inom kommun och landsting. Jodå, hon känner igen sig själv, och hon känner igen sina klienter.
–  Många människor som kommer till mig vet inte varför de mår dåligt. Att livet är pressat det vet de, men vad det är som är problemet har de ingena aning om. Vi får börja med att försöka reda ut vad det är de känner. Och det är inte alltid lätt, många gånger har de hållit tillbaka så länge att de blivit känslomässigt stumma. De kan inte längre skilja på sorg och oro, rädsla och ilska. Det är en enda röra.
Och det är inte så konstigt, säger hon, det handlar om en form av inre inbördeskrig där olika krafter kämpar om makten, hela systemet går i otakt.

Det handlar om en form av inre inbördeskrig där olika krafter kämpar om makten, hela systemet går i otakt.

Tomas Brytting kallar det här första steget på att identifera sin stress för perception – att upptäcka och erkänna vilken situation man befinner sig i: Mitt liv är alldeles för pressat. Jag vet inte riktigt hur jag vill leva. Jag sviker mina ideal varje dag.
– Det handlar om att sätta igång ett slags fredssamtal med sig själv, säger Veronica Råberg, reda upp de olika trådarna och sedan medla.
Ibland, säger hon, är klienternas problem just moralisk stress. Men många gånger så börjar arbetet med ”pseudomoral”.
Hur menar du?
– Klienterna tror att de försöker leva efter sina värderingar, att det är det som är problemet. Men när vi undersöker upptäcker vi att de bara gjort andras värderingar till sina. De har en existentiell stress, inte en moralisk.

Längtan efter det perfekta
Veronica talar om vår tids ideal, om längtan efter det perfekta: Det perfekta jobbet, den perferkta kroppen, den perfekta hälsan, utseendet, barnen, partnern, semestern, huset, maten. Pressen blir enorm. När de kommer till terapin kan klienterna vara vid bristningsgränsen.
Nu krävs det mod. Först gäller det att stå ut med att känna, bara det kan vara en utmaningen. Sedan kommer smärtan när jag inser att jag lever ett förljuget liv. Sedan det nyfikna utforskandet: Men vad vill jag egentligen? Och så det svåra: Hur går jag från det liv jag lever idag till det liv jag verkligen vill leva.

Tomas Brytting talar också om smärta i samband med den moraliska stressen. Du mår inte bra på jobbet. Du vågar lyfta blicken och ser plötsligt tydligt hur skevt det är. Yrkesetiken säger en sak. Chefer håller med. Men i praktiken går den inte att leva upp till. Du och dina arbetskamrater tullar varje dag på er egen moral.
– Det kan kännas enormt ensamt, säger han, som om det bara är du som ser.
Här gäller det att förska få kontakt, prata med de andra: Jag har upptäckt det här, hur ser du på det? Det är inte alltid lätt. Det är inte bara du som levt i förnekelse, hela gruppen, cheferna, ja hela organsationen har blundat för att situationen är ohållbar. Och ibland är det enklare att leva med skygglappar än att slita bort dem. Tidsstressen kan också göra att det där som Tomas kallar för – Reflektion – inte hinns med. Du får kalla handen.
Likadant om du upptäckt något skevt i ditt privatliv och vill prata om det med dina vänner. Inte säkert att de vill bli oroade, störas i sin självuppfattning, och defintivt inte att du ska riva en reva i drömmen om det perfekta livet. Det som de själva försöker leva upp till.
Nu, säger Tomas har du ett inte så lätt val. Antingen backar du och försöker göra så gott du kan. Han kallar den vägen för: Lojal. Eller också hittar du en lösning, ensam eller tillsammans med andra. Han kallar det för Exit. Du kanske säger upp dig, du ändrar din tillvaro, du väljer ut några få ideal och försöker leva efter dem.
– Jag brukar ge rådet: Börja med att låta  tallrikarna falla.
Vad menar du med det?
– Sluta göra det orimliga oavsett om du har lagt det på dig själv eller det är din arbetsgivare som har pressat dig till det.
Gå hem klockan fem. Jobba inte på helgen. Tryck inte in ett yogapass klockan sex på morgonen om du inte hinner sova tillräckligt.
– Och känn ingen skuld, säger han. Om du inte orkar med ska du inte känna dåligt samvete för dina kunder, elever, vårdtagare eller familjen. Du har inte bara ansvar för dem, du har ansvar för dig själv, för att ge dig själv ett gott liv.
Vem säger det?
– Det säger jag.

ANN LAGERSTRÖM
©lagerstrom.nu
FOTO flickr enligt cc.
Artikel publicerad i Tara vt16.

ANVÄNDA OCH DELA
Dela gärna via länk på nätet.
Vill du skriva ut artikeln och dela den med andra eller använda den i undervisning eller på en kurs får du gärna skriva ut och kopiera den om du anger källan lagerstrom.nu. Men om du vill publicera den på din egen sajt eller i någon annan form av publikation måste du kontakta mig.

”Någon har bytt ut
min hjärna
mot en liter sirap.”

Så börjar Pia Dellsons bok Väggen: En utbränd psykiaters notering (Natur& Kultur,2015) som är en sammanställning av de många texter som hon skrev under sin sjukskrivningsperiod.
– Att skriva, berättar hon på den scen på Bokmässan där vi samtalar, var enda sättet för mig att få slut på alla tankar som for omkring i hjärnan. När jag väl hade fått ner de på papper så lugnade de ner sig.
Pia är den framgångsrika, kompetena, effektiva, välplanerade doktorn som en nyårsaftons morgon för några år sedan upptäckte att hon inte ens klarade av att hämta ett par strumpor.

I många år levde Ola Ringdahl nära kära människor som var sjuka. Först var det mamma som fick cancer, sedan dottern Stella och så hans livs kärlek Therese. Nu har han skrivit boken han själv hade behövt läsa – Att stå bredvid cancer, Natur & Kultur 2015, goda råd till den som står bredvid.

”Sorg och existentiell ångest är ingen sjukdom!”

När det värsta händer och livet ställs på ända är det filosofi och inte terapi vi behöver. Det menar läkaren Claes Hultling som själv skadat ryggmärgen och nu har filosofiska samtal med sina patienter.

Kan ni se scenen framför er. Mannen i rullstolen till höger är läkaren, docenten Cleas Hultling. Och mannen i rullstolen där till vänster det är hans patient.
Det var tänkt att de skulle prata om illaluktande urin och urinvägsinfektioner, en vanlig åkomma hos ryggmärgsskadade, men nu när proverna är tagna och antibiotikan är utskriven är ämnet istället livet – hur det är, hur man ska hantera det, vad det handlar om.
– Allteftersom åren gått har jag blivit mindre och mindre intresserad av inskränktheten i rörligheten och mer intresserad av själen, säger Claes Hultling. Inte så att skadenivån är ointressant, men kropp och själ hänger ihop. Och balansen dem emellan är avgörande för rehabiliteringen.

Det är söndag, solen vräker in genom fönstrens där upp vid taket här i det varmröda kreativa köket på SpinalisklinikenRehab Station Stockholm där vi sitter och pratar. Till vänster en djup sal för goda middagar eller inspirerande föreläsningar. Här i mitten flera stationer för matlagning och där till höger den öppna spisen.
Det är hit till Solna som många av de 150 personer som skadar sin ryggmärg varje år kommer när den medicinska behandlingen är klar. Här tränar de på att gå eller att navigera en rullstol eller undersöker hur mycket kraft och styrsel de kan få i sina armar och händer. Och här finns möjlighet att med hjälp av det Claes Hulting kallar ”filosofi i vården”, få reflektera över sitt nya liv.
– Att inte längre kunna gå är lika mycket en livskris som en fysisk skada. 30 procent av de som kommer hit vill till en början bara dö. Och då gäller det för oss att hitta något som får lågan att tändas igen, något som får dem att vilja vakna och möta en ny dag.

När existensen brustit
Claes Hultling vet vad han talar om. Han vet hur det känns att efter en svår olycka hamna i det han kallar för en existensruptur – en situation där ens existens ”brustit”. Allt det man tänkt om sig själv, det liv man levt, den framtid man sett framför sig tycks kulltastat av det faktum att man aldrig mer kan gå och man översvämmas av ett sammelsurium av frågor, känslor och rädslor. Ett osorterat kaos där oerhörda krafter frisätts.
Kommer jag att kunna gå igen, kissa själv, bajsa? Kommer jag att kunna få stånd, hitta en kvinna, få barn? Kan man resa? Var ska jag bo? Och jobbet, hur ska det gå med jobbet?
De var en fin dag i maj 1984 som Claes och några kollegor tog skärgårdsbåten Gurli ut till Getfoten utanför Vaxholm norr om Stockholm. De badade bastu och hoppade i. Claes dök. Första gången gick det bra. Det andra sämre, eller snarare riktigt illa. Han slog huvudet i en sten, blev omedelbart förlamad i både armar och ben, sjönk till botten och hann under den minut det tog för kamraterna att komma till undsättning inför sin inre blick se en snabbspolad version av filmen om sitt liv.
Förstod du direkt att du aldrig mer skulle kunna gå?
– Förstod … som läkare hade jag viss kunskap om vad som väntade.
Redan då, när helikoptern transporterat honom till Karolinska sjukhuset och han blev mottagen på röntgenavdelningen av sina kolleger började Claes fundera över vården av ryggmärgsskadade. Han la märke till personalen som utan några riktiga känsloyttringar meddelade att kota 6 uppifrån var krossad. Han undrade över läkarna som sa till hans föräldrar att det där bröllopet som Claes och Barbro planerat till mitten av juni var bäst att avstyra eftersom deras son troligen skulle bli en vegeterande grönsak. Och så såg han i personalens ögon den där rädslan för ångest och tårar.

Måste finnas ett bättre sätt
– Min kollega Rickard Levi och jag bestämde oss för att det måste finnas bättre sätt att vårda de som skadat sin ryggmärg och bara något år efter olyckan gav vi oss ut i världen på jakt efter andra metoder.
Till en början koncentrerade de sig på det medicinska.
– Man skulle kunna säga att vi hade en mekanistisk teoretisk ansats. Vi talade nerver, synapser, transmittorsubstanser och olika nivåer av förlamning, säger Claes.
De samlade på sig kunskap, startade stiftelsen Spinalis, satte igång verksamhet och förändrade radikalt behandlingen och bemötandet av ryggmärgsskadade.
Men så var det den där andra sidan – livskrisen.
Claes Hulting minns hur det var de där första veckorna efter olyckan. ”Episoder av tokgråt” kombinerade med stor beslutsamhet. Ett avgrundsdjupt ”Varför?” och en känsla av trots, inte ska väl en krossad kota stå i vägen för det där planerade bröllopet. Det blev svensexa på rummet. Och bara två veckor efter olyckan bröllop mellan Cleas och Barbro på dagavdelningen på Neurohuset på Karolinska Sjukhuset med 100 gäster.
Men kanske ännu viktigare för honom var beslutet att bara tre veckor efter den svåra olyckan fira midsommar ute i det älskade sommarhuset på Landsort. Läkarna var tveksamma, men Claes var beslutsam – han skulle ut, och lyckades övertala kollegerna att det var billigare att flyga honom dit i ambulanshelikoptern än att ha honom på sjukhuset över helgen.
– Det var den absolut viktigaste resan jag gjort i hela mitt liv. Det där huset representerade min frihet. Vinden i ansiktet. Döda flugor i fönsterkarmarna och intorkade tandborstar i ett sommarbadrum. Där väcktes mina känslor. Sorgen kom i vågor och jag grät floder. Det blev en viktig del av rehabiliteringen.

Det gäller att gråta, gråta och gråta
Claes kallar det för att ”excercise you grief”, träna din smärta, öva din bedrövelse – helt enkelt ta chansen och gråt.
När en svår olycka sker är det som om hela familjen får sitt hem insvept i ett sorgflor, säger Claes Hultling. Till en början är allt becksvart, men även om man först har svårt att tro det blir maskorna med tiden glesare och ljuset börjar ta sig in. Och processen går fortare om det finns möjlighet till bearbetning av vad som skett och hur framtiden kommer att se ut.
Visst finns det en psykolog knuten till kliniken här i Frösunda, och en kurator på plats under veckan …
– … men behandlingen av ryggmärgsskadade sker inte mellan 9 och 16, den pågår 24 timmar per dygn, säger Claes Hultling. Och kanske är inte den där bokade tiden klockan 11 på fredag det allra bästa tillfället att hjälpa Olle, 22, som vurpat med motorcykeln på Nynäsvägen. Kanske är den bästa stunden klockan halv tre på natten när Olle ringer på klockan för att han inte kan sova. Men ska det fungera måste personalen kunna och vilja tala med en förtvivlad människa med röriga tankar och känslor.

”Vi inom sjukvården är ofta dåligt utbildade
på att hantera mänskliga känslor.”

– Vi som jobbar inom sjukvården är ofta dåligt utbildade på att hantera mänskliga känsloprocesser, säger Claes Hultling. Många blir ofta nervösa när någon börjar gråta och hänvisar då gärna till psykiatrin eller börjar famla efter receptblocket. Men att äta piller är bara att skjuta upp problemen – när det handlar om existensruptur. Efter något år eller två slutar man ta dem, vrickar lillfingret och så kommer alltihop.

Tog hjälp av filosofin
Det var Claes kollega Richard Levi som tog initiativet, han hade läst boken Plato not Prozac, applying eternal wisdom to everyday problems, och tyckte att här fanns en möjlighet. De två kollegerna bestämde sig för att åka till USA och träffa författaren och professorn i filosofi Lou Marinoff, som hävdar att det är bättre att ta hjälp av filosofin är att stoppa i sig piller och som utarbetat en metod för lekmän och professionella att hålla i filosofiska samtal.
Där på plast satte de sig in i det Lou Marinoff kallar för Peace-metoden, Five Steps to Managing Problems Philosophically – definiera problemet, uttryck känslorna, gör analysen, reflektera och hitta jämvikten. Och så åkte de hem och satte igång.
22 medarbetare – läkare, sjuksköterskor, vårdbiträden, arbetsterapeuter, sjukgymnaster – fick en nio dagar lång ”crach course” i filosofisk praktik, sokratiska samtal och dialog av professor Marinoff.
– Och när Lou åkte tillbaka till USA fortsatte vi med vår vidareutbildning en halvdag varannan torsdag under ett år här i köket. Det kom filosofer från Lund och Stockholm och författare med intressanta infallsvinklar, och de talade med oss om allt från Wittgenstein till sorg. Ibland föll det i god jord och ibland på hälleberget.
Våren därpå kom professor Marinoff tillbaka och det blev examination och certifiering enligt organisationen APPA, American Philosophical Practitioners Association.

Emil – ett mirakel
Det ringer i telefonen. Det är sonen Emil, 21, miraklet – världens första barn till en komplett ryggmärgsskadad man och där befruktningen skett med IVF. Att gifta sig var en sak, men hur skulle Barbro och Claes få barn? En ryggmärgsskadad man blir impotent, så är det. Ömhet, kärlek och sex har många vägar men de där levande, simmande villiga spermierna hur kan man få ut dem. Claes dammsög återigen världen på forskning och metoder och började tillsammans med Richard experimentera. Efter sju år och en lyckad provrörsbefruktning föddes Emil.
– Nu är jag indirekt pappa till ungefär 200 barn bara i Sverige, säger Claes när han sagt ”Hej då!” till Emil och lagt på.

Hjälpa till att sortera
Men var var vi?
– En filosofisk praktiker är som en barnmorska, säger Claes Hultling och tar upp tråden. Hon eller han hjälper de skadade att först sortera, sedan reflektera och så fokusera kraften i en riktning i taget istället för hundra på en gång.
Är det så enkelt?
– Ibland kan det vara det. Ibland är det som att meta i en svart skogstjärn för att att hitta vad som får Olle att ticka och hur vi kan hjälp honom att hitta det han ska ägna kraft och energi åt för att han ska komma vidare i livet. Ibland misslyckas vi och når inte fram.
Mycket har att göra med hur livet brister, det där Cleas Hultling kallar existensrupturen. Samma sorts skada, liknande konsekvenser kan påverka människor helt olika. I en kritisk livssituation kan den här högst individuella bilden av verkligheten antingen stödja eller störa möjligheten att ta sig an problemen. Om Olle alltid velat vara en machoman och älskat extremsporter kan förflyttningen från gående till rullande vara extremt känslomässigt smärtsam. Pelle, som ägnat sitt liv åt läsande, skrivande och samtal med vänner kan kanske anpassa sig lättare.
– Även personer som aldrig annars ägnat sig åt grubblerier blir för en tid filosofer när en existensruptur inträffat i deras liv, säger Claes. Kan vi som finns runt den här personen stödja den här processen finns här – faktiskt – en potential till förbättringar, inte bara till kompensatoriska anpassningar till den skada som skett.

De flesta kan lära sig filosofera
Den filosofiska praktiken är en relativt ung verksamhet som startades i Tyskland på 80-talet av Gerd Achenbach och som tio år senare spred sig till USA. Filosofin, menar företrädarna, var till en början inte en akademisk disciplin utan mer av avancerade reflektioner kring livsfrågor som var menade att prövas konkret. Filosofisk praktik knyter an till den traditionen och kan ses som ett komplement till den mer abstrakta form av filosofi som idag oftast utövas på universiteten.
De flesta människor kan, enligt Lou Marinoff, lära sig filosofera med hjälp av den rika skatt som filosofihistorien erbjuder. Tusentals år av reflektioner, prövad och omprövad i omgångar, kan erbjuda analys, tolkning och omtolkning av den privata levda erfarenheten.
Numera behöver inte Olle, 22, (de flesta ryggmärgsskadade är män) och hans olycksbröder och systrar här på Spinaliskliniken enbart förlita sig på kuratorerna längre. När känslorna svämmar över på sjukgymnastiken eller i arbetsterapin, när frågorna blir för många, finns det ofta någon i närheten som vågar stanna upp, ta emot och hjälpa till att reda ut.
– Det här sättet att arbeta, säger Claes, har blivit en viktig idemässig ansats för mig. Jag skulle innerligt önska att vi kunde köra en ny filosofikurs. Och så informera nya underläkare om de inte ska skriva ut ”lyckopiller” i ”oträngt mål”.
Sorg och existentiell ångest är ingen sjukdom, säger han. Livsångest i samband med sönderslagna kotor är helt normalt och en nödvändig men alltför förbisedd del av tillfrisknandet.

En lång svår och jobbig resa
Det finns inga genvägar förbi insikten att du aldrig kommer att kunna gå, säger han, den här resan är ”lång, svår och jobbig”.
Hur lång tid tog det för dig att acceptera din situation?
– Det har jag aldrig gjort.
Aldrig?
– Nej, varför skulle jag göra det. Jag sörjer min brutna nacke varje dag. Den som accepterar intar en passiv roll, man får mer kraft om man knyter handen i fickan. Däremot behöver man lära sig leva med effekterna av skadan, allra helst bli expert på sitt eget handikapp, bli fena på att leva livet trots problemen.
Varför filosofi istället för psykologi?
– Därför att psykologin, delvis kbt o framförallt psykiatri tar sitt ursprung i ett sjukt tillstånd. Personer med ryggmärgsskada är inte ur en medicinsk synvinkel deprimerade, och även om många till en början säger att de vill dö så är de inte sjävmordsbenägna, de är bara djävligt ledsna. Och filosofin tar sitt ursprung i något friskt, therapy for the sane – not the insane.
Vad är det i det filosofiska samtalet som är verkningsfullt?
– När livet verkar slaget till spillror så hamnar man i kaos, tankarna bara rusar omkring. Om vi i personalen kan hjälpa de nyskadade att sortera, få perspektiv och ta itu med en sak i taget så går rehabiliteringen mycket fortare.
Att behöva en rullstol är irriterande och opraktiskt men blir för den som lär sig leva med den med tiden ett normaltillstånd, säger Claes Hultling, som inte slutat arbeta, resa, segla, åker skidor eller köra motorcykel för att han fått en kota krossad.
– Om du vinner tio miljoner är du till en början enormt lycklig, men ganska snart återgår du till ditt vanliga känsloläge. Likadant, fast tvärtom, är det otroligt nog med oss ryggmärgsskadade. Trots att jag fortfarande har en massa umbäranden på grund av min skada skattade jag för inte så länge sedan min livskvalitet till 82 av 100.

ANN LAGERSTRÖM©
Artikeln först publicerad i Modern Filosofi 2014.

CLAES FÖRELÄSER PÅ TEDexKTH
https://youtu.be/eNDf9vdN-wA

 

 

 

 

Rensar makens dator och hittar en lista från 90-talet. Då var jag dubbelarbetande tvåbarnsmamma, utan föräldrar som kunde avlasta och med man som jobbade alla kvällar.
När allt började luta och jag sov allt mindre insåg jag att det var något som var fel. Den här listan var början på mitt tillfrisknande.
Jag skrev ner allt jag kom på, se själv i slutet av det här inlägget. Läste den och insåg att jag hade satt mig själv i arbetsläger och att tiden att njuta av barnen, maten, trädgården, musik, vänner … bytts ut mot föreställningar om vad ett modern liv innebar.

”Framför allt, förlora inte din lust att promenera: varenda dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välbefinnande och promenerar bort från varje sjukdom; jag har promenerat mig till mina bästa tankar, och jag vet inte någon tanke så tryckande att man inte kan promenera bort sig från den … men genom att sitta stilla, och ju mer man sitter stilla, ju närmare kommer man att må illa … Alltså om man bara fortsätter att promenera blir allt bra.”

Søren Kirkegaard, i ett brev till en vän 1847

FOTO: Derek Gavey, enligt CC