Category

LIVSSTIL

Category

”När din människosyn inte stämmer med ditt arbete kan du drabbas av moralisk stress.”

Var fjärde lärare har lämnat skolan sedan 2007.
Tio av elva läkare säger upp sig från en vårdcentral i Stockholm.
Sju av tio av socialsekreterarna i Västra Götaland funderar på att byta jobb.
Och många av dem vittnar om att orsaken är det professor Tomas Brytting kallar ”moraliskt betingad stress”:
– Jag brukar ta trapporna.
Tomas Brytting glider vant upp för de många trappstegen till Institutet för organisations- och arbetslivsetik på Ersta Sköndals högskola. Här högt upp under taket och med en fantastisk utsikt över Stockholms inlopp forskar han och hans kolleger på etiska frågor i arbetslivet.
– När jag föreläser för vård- och omsorgspersonal brukar jag säga att ni är ungefär som en cirkusartist som försöker hålla igång ett stort antal tallrikar som står på var sin pinne. Ni springer runt, runt, runt och ser till att alla tallrikarna snurrar så de inte dråsar i marken. Sluta med det. Låt några falla. Det är inte ert fel att er arbetssituation ser ut som den gör.

Måndag morgon. November. Underkylt regn. Bilen eller bussen? Bilen!
Vi skulle inte ha några julklappar i år. Jag har redan ändrat mig.
Glömde tygpåsen hemma. Packar maten i tre plastkassar.
Jag tänker mig att filosofen Folke Tersman rynkar sin panna. Här har han uppenbart en människa som ännu inte förstått att om vi ska bryta trenden och rädda globen måste det till en helt ny slags moral – den offerlösa altruismen.
Den ekologiska krisen, skriver Tersman i sin nya bok Tillsammans – en fiolosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat (Bonnier existens), är inte i första hand politisk, den är psykologisk. Och så förklarar han hur sju miljarder människors till synes harmlösa handlingar skapat en situation som bara kan hävas om alla dessa individer varje dag gör rätt istället för fel val.
Moral har för gemene man länge varit en fråga om ansvar och offer. Någon har ansvar för att en situation har uppkommit, någon har blivit offer för händelsen och ytterligare någon tar på sig att hjälpa den som råkat illa ut.
Idéen kommer förstås från bysamhället där sambanden och relationerna var tydliga. Den som inte orsakde något ont och som dessutom stod andra bi hade god moral. Motsatsen var en bondtjyv.

Det är lätt att avstå och offra sin egen bekvämlighet när man vet vem man offrar sig för.

Jag ger ett par hundra av mina julklappspengar till Stadsmission för att de hemlösa också ska få skinka och gran. Det känns bra. De är offer, jag är hjälpare, det finns ett tydligt samband, och det gör mig nöjd. Men vem är det som har nytta av att jag avstår från plastpåsen och bilen?
Här krävs, menar Tersman, en psykologisk psaltomotal. Ska vi rädda miljön måste vi alla varje dag vara beredda att avstå utan att vi har en aning om vilka konsekvenser vårt beteende får eller vem det är vi hjälper.
För så är det. Vi vet att miljön förändras i en mycket snabb takt. Vi tror att det inom en snar framtid kan innebär havshöjningar, torka, hunger och folkvandringar. Men vi vet egentligen inte exakt hur det känsliga systemet fungerar, inte i detalj vad som kommer att hända eller vilka som kommer att drabbas. Och vi kan inte heller exakt förklara hur en plastpåse påverkar förloppet.
Ändå, skriver Folke Tersman, så måste vi försöka och Folke Tersman misströstar inte. Han tror inte på den ”psykologiska egoism” som filosofer, ekonomer och genetiker så länge hävdat styr människan. Han tror att den dagen vi verkligen förstår att vi delar vår framtid med alla levande varelser, att vi alla är förövare, offer – och jordens räddare, blir det lättare att i all enkelhet avstå från både bil och plastpåse.

 

Aritikeln publicerad i Modern Psykologi 2012

Därför är det så svårt
att köpa julklappar

Nej, det är inte bara att handla. En present är ett magiskt ting som binder givaren och mottagaren till varandra, kanske till tidens ände. Låt socialantropologen Thomas Hylland Eriksen och Pernilla Juth från Karolinska Insttutet förklara för dig varför man kan ha julklappsskuld och varför det är så svårt att göra sig av med något man fått.

Har du oroat dig över julklapparna i år igen. Kanske funderat på att låta bli, sedan ändrat dig och ändå kommit hemsläpande med ett par kassar smått och gott och ett och annat lite för stort paket. Det är inte så konstigt. Att ge och få presenter är inte bara ett kommersiellt sentida påfund, det har sedan urminnes tider använts för att bygga relationer.
Den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen och den svenska neuroforskaren Pernilla Juth är hel överens: de där laddade timmarna den 24:e december varje år när ting byter ägare har en djupare betydelse än de flesta anar.
Försök att minnas hur du resonerade när du planerade årets julklappsinköp. Om du granskar dina motiv noga kommer du att upptäcka att du följt ett stort antal uttalade eller outtalade regler som bestämt vem som ska få klappar, vad de får kosta och hur mycket energi du tänker lägga ner på att hitta dem.
–Orsaken, säger Thomas Hyllander Eriksson, är att en present skapar en ömsesidighetsrelation som riskerar att vara till tidens ände.
En julklapp är i antropologernas värld inte bara en pryl som byter ägare, det är ett symboliskt ting som binder givaren och mottagaren till varandra i ett intrikat samspel i tre steg: Att ge, att ta emot och att ge tillbaka.

Tänk efter. Du grabbar en bok i pocketstället i mataffären och slår in till moster Eva. Hon ger dig en  keramikskål från den där konstnären som ni talade om när ni träffades i somras. Du står nu i ett slags engagemangsskuld som kommer att tynga dig till dess att du återgäldat.
Nu har du ett antal val.
Antingen ger du lilla moster en lika omtänksam gåva till nästa jul och lyckas då både återgälda och på samma gång bekräfta er relation. Eller också demonstrerar du ditt ointresse med ännu en slarvig klapp och får leva med obalansen.
Samma sak gäller förstås i en motsatt situation. Du ger något fint och får något enkelt tillbaka och genast är det den andra som står i skuld till dig. Eller ännu värre. Du ger ingenting men får en läcker klapp från svägerskans bror som tittar förbi för att han råkar vara i stan.

FRÅGAN ÄR: VEM STÅR I SKULD TILL VEM?

Det blir pinsamt, men det är värre än så. Varje gång du ser den där designprylen så reagerar du men ett litet uns obehag. Om du tänker efter så har du, precis som jag, en rätt omfattande inre loggbok över presentbalansen som kommer väl till pass vid jul, födelsedagar och middagsinbjudningar.
Titta dig omkring i vardagsrummet under närmaste julklappsutdelning och kan du se hur varenda julklapp blir till en relationsmanifestation.
– Barn får alltid finare presenter från mamma och pappan än omvänt, säger Thomas Hylland Eriksen, och det gäller också när de blivit vuxna. Generellt sätt ger den som har störst makt de dyraste julklapparna.

I tinget finns givarens själ
Och så är det det där med tingens ”hau”. Sedan länge finns föreställningen att en present inte bara är en pryl utan att med den följer också en bit av givarens själ. Hur moderna vi än tycker att vi är så påverkar den här idéen oss fortfarande. Tänk efter hur svårt det är att slänga något du fått av någon annan. Och varför låter vi inte presenter bli vandringsgåvor? Den där vinflaskan du fick av Jonas, eller det där ljuset du fick av Linda, och som fortfarande står där i sin snygga förpackning, kan du väl lika bra ge bort till Rebecka nu när hon fyller år? Eller?

TÄNK EFTER HUR SVÅRT DET ÄR ATT SLÄNGA ELLER GE BORT NÅGOT SOM DU FÅTT AV NÅGON ANNAN. GIVAREN HÄNGER KVAR I SAKEN DU FÅTT.

– Allt utom pengar har ett personligt element, och det tar tid innan det klingar av. Men det varierar förstås, säger Thomas Hylland Eriksen. En kastrull är inte lika laddad som en diamantring.
Kanske är det också därför det känns som att det är ett krav att bli glad. Om jag nu står här och håller i en del av dig kan jag ju inte bara, som min svägerska en gång, utbrista: ”Men snälla mamma det fattar du väl att jag inte vill ha en sådan här tröja!”

Julklapparna och kroppen
Men presenter har också en biologisk funktion. Jag ringer neuropsykologen Pernilla Juth som genast förklarar hur hjärnan och julklapparna hänger ihop.
Först förväntan.
– Hjärnans belöningssystem är så konstruerat att du inte bara blir lycklig när du får någonting utan själva vissheten om att du snart kommer att få en hel hög med julklappar ger dig en slags förhandsnjutning. På så sätt dras julen ut och kan för vissa vara i många månader.

EN PRESENT ÄR I HJÄRNANS VÄRLD ETT BEVIS PÅ ATT DU HÖR TILL. DÄRFÖR ÄR DET KÄNSLIGT VEM SOM FÅR VAD OCH AV VEM.

Sedan sammanhanget.
– Hjärnan är också mycket känslig för sociala relationer och en present är i hjärnans värld ett bevis på att du hör till. Och att höra till är att vara trygg och den upplevelsen producerar positiva kemikalier i ditt system. Så allt tissel och tassel, önskelisteskrivandet och planerandet är mycket större än själva klapparna och laddar dessutom dem med ett helt annat värde.

Fel klappar och hjärnan kommer i obalans
Och så är det då allt det där som händer på själva aftonen. Fram till juldagsmorgonen har belöningssystemet sakta laddats upp, signalsubstanser har förberett hjärnan för vilka julklappar vi ska få och därmed bäddat för glädje eller sorg. Förväntningarna blir infriade eller till och med toppade, belöningssystemet är i fas med sig själv, lyckokemikalier frigörs och vi bäddas in i ett behagligt smårus. Bästa klappen kommer inte och du kan bokstavligen uppleva, eller se på någon annan, hur hjärnan kommer i obalans. Det kemiska svaret uteblir och det uppstår en slags brist i systemet som vi beskriver med ordet besvikelse.

Ja, jag vet. Ledsen att jag lockade dig att läsa till slut för den här artikeln har antagligen inte gjort det lättare för dig att köpa varken födelsedagspresenter eller julklappar.
ANN LAGERSTRÖM
FOTO Sanna Lagerström

©ANNLAGERTRÖM Vill du dela den här artikeln med någon annan gör gärna det. Skriv ut den, skicka via mail och varför inte lägga in en bit av den på din egen sajt med hänvisning till mig och lagerstrom.nu. Men tjänar du pengar på ditt media vill också jag ha betalt.

Tidsstress •  Existentiell stress • Moralisk stress
Jagar du timmar, vet du inte längre vad du vill – eller är det dina värderingar som inte stämmer med hur du lever. Låt professor i etik och psykoterapeuten reda ut begreppen.   

Du har en känsla av diffust obehag. Ett tryck i mellangärdet, i halsgropen, runt axlarna. Det är svårt att sova. Något molar och stör och det tar emot när du ska gå upp på morgonen. Det är som om glädjen försvunnit, som om livet mist sin färg, sin smak och doft och du säger: ”Det är stress.”
Att känna sig stressad är numera mer regel än undantag för många av oss, som om det var en naturlig del av det moderna livet. Det går fort, fort och vi rusar från det ena till det andra. Men vad är det för slags stress vi känner? Är det tiden som inte räcker till, har vi förlorat oss i ideal som vi egentligen inte står för eller är det kanske det där som forskarna kallar för moralisk stress.

Det var 1984 som filosofen och psykologen Andrew Jameton myntade begreppet moralisk stress, en känsla som uppstår när det vi står för, våra grundläggande värderingar, inte stämmer med hur vi lever. Först såg forskarna det hos sjuksköterskor som inte mådde bra när de inte längre hann med sina patienter. Sedan hittade man samma fenomen hos andra yrkesgrupper som inte fick ihop ideal och verklighet. Men frågan är om vi inte är många som går omkring med den där känslan ”jag vill så mycket, men det går inte” både på jobbet och hemma.
– Visst är det så, men låt oss börja med att dela in stressen i tre olika fomer: Tidsstress, existentiell stress och så den moraliska stressen.

Tomas Brytting, professor i etik

Tomas Brytting är professor i etik och förestår Instituet för organsitions- och arbetslivsetik på Ersta Sköndals högskola på Söder i Stockholm. Lokalerna ligger högst upp i huset med utsikt över Stockholms utlopp och Djurgården.
Att ha ont om tid är en sak, säger han. Timmarna räcker helt enkelt inte till. Kanske kommer pressen utifrån – trycket på jobbet har hårdnat. Barnen/barnbarnen/de gamla föräldrarna tar mycket did, det ska skjutsas och hämtas och ledsagas. Kanske har du själv pressat in alldeles för mycket – förutom jobbet och familjen försöker du hinna med yogan, vännerna, en utbildning och stöd till flyktingar.
– Den här stressen går ofta att mildra genom tuffa prioriteringar, säger Tomas. Dygnet har bara 24 timmar, veckan bara sju dagar. Hur ska jag använda dem?

 

Vad är existentiell stress?
Existentiell stress drabbar den som fyller sitt liv med sådant som hen egentligen inte har valt. Det ena ledde till det andra och livet bara blev. Idealen kom utifrån – från familj, vänner, media, samhället eller det vi kallar tidsandan. Och en dag börjar det kännas obekvämt, det är något som inte stämmer. Är det här verkligen det jag vill jobba med? Bor jag på rätt ställe? Gör jag rätt saker? Och den här relationen, hur är det med den?
– Kanske har du aldrig tagit dig tid att ställa de där grundläggande frågorna: Vem är jag? Vad vill jag? Och vad är det som gör mitt liv meningsfullt?, säger Tomas Brytting. Du vet helt enkelt inte hur du vill leva.
Den här känslan kan smyga sig på, du känner dig succesivt mer obekväm, det är något som skaver som inte stämmer. Eller också kan den komma plötsligt, som ett obehagligt uppvaknande: Vill jag det här egentligen? Frågan kräver ett svar. Svaret kan kräva radikala omorienteringar.

Moralisk stress
Och så till sist den moraliska stressen.
– Du har tänkt, känt efter och bestämt dig för vad du anser är ett gott liv, säger Tomas Brytting. Du vet hur du vill utöva ditt yrke och hur du vill leva privat – men det går inte. Det är ett glapp mellan dina ideal och dina handlingar.
Den moraliska stressen kan vara tydlig, medveten, ”jag vill äta vegetariskt med tanke på djuren, men barnen vägrar och jag hinner inte laga flera maträtter”. Men ofta är den diffus. Förändringar på jobbet eller hemma kommer smygande och du tänker: ”Det där fixar jag.” Så börjar glappet bli större, dina ideal kommer allt mer i kläm. ”Jag borde åka och hälsa på mamma, men det får bli nästa vecka – eller nästa.” ”Den där eleven längst bak har kommit efter – får ta det sen.”
– Det är lätt att förtränga den där känslan av obehag, säger Tomas Brytting. Du fortsätter blunda för upplevlesen för att slippa inse att du står inför en moralisk utmaning som kanske kräver att du ifrågasätter både dig själv, dina chefer och de som står dig närmast. Eller också tänker du kanske: ”Andra klarar ju det här då borde jag också göra det”. På jobbet skyller du på den nya omorganisationen. Hemma på ungarnas fritidssysselsättningar. Det finns massor av bortförklaringar och sakta vänjer du dig vid situationen.
I alla fall på ytan. Men kroppen glömmer inte.
– Moralisk stress kan kännas som ett slags psykiskt illamående, en trötthet. Man kan få sömnsvårigheter, fastna i tankebanor, älta eller bli avundsjuk.
Avundsjuk?
– Ja, du börjar snegla på andra och deras arbets- och livssitutaion – hur mycket bättre har inte de det.
– När jag föreläser för sjuksköterskor vars arbetssituation nästan blivit omöjlig brukar jag säga att ni är ungefär som en cirkusartist som försöker hålla igång ett stort antal tallrikar som vilar på var sin pinne. Ni ränner runt och ser till att alla tallrikarna snurrar så att de inte dråsar i marken. Sluta med det.
Bilden går säkert också att överföra till privatlivet, lägg bara till ett antal pinnar och cirkusnumret blir ännu svårare att genomföra.

Veronica Råberg, leg. psykoterapeut, leg. sjuksköterska.

Känslomässig stumhet
Veronica Råberg är både sjuksköterska och psykoterapeut och har länge arbetet i olika chefsroller inom kommun och landsting. Jodå, hon känner igen sig själv, och hon känner igen sina klienter.
–  Många människor som kommer till mig vet inte varför de mår dåligt. Att livet är pressat det vet de, men vad det är som är problemet har de ingena aning om. Vi får börja med att försöka reda ut vad det är de känner. Och det är inte alltid lätt, många gånger har de hållit tillbaka så länge att de blivit känslomässigt stumma. De kan inte längre skilja på sorg och oro, rädsla och ilska. Det är en enda röra.
Och det är inte så konstigt, säger hon, det handlar om en form av inre inbördeskrig där olika krafter kämpar om makten, hela systemet går i otakt.

Det handlar om en form av inre inbördeskrig där olika krafter kämpar om makten, hela systemet går i otakt.

Tomas Brytting kallar det här första steget på att identifera sin stress för perception – att upptäcka och erkänna vilken situation man befinner sig i: Mitt liv är alldeles för pressat. Jag vet inte riktigt hur jag vill leva. Jag sviker mina ideal varje dag.
– Det handlar om att sätta igång ett slags fredssamtal med sig själv, säger Veronica Råberg, reda upp de olika trådarna och sedan medla.
Ibland, säger hon, är klienternas problem just moralisk stress. Men många gånger så börjar arbetet med ”pseudomoral”.
Hur menar du?
– Klienterna tror att de försöker leva efter sina värderingar, att det är det som är problemet. Men när vi undersöker upptäcker vi att de bara gjort andras värderingar till sina. De har en existentiell stress, inte en moralisk.

Längtan efter det perfekta
Veronica talar om vår tids ideal, om längtan efter det perfekta: Det perfekta jobbet, den perferkta kroppen, den perfekta hälsan, utseendet, barnen, partnern, semestern, huset, maten. Pressen blir enorm. När de kommer till terapin kan klienterna vara vid bristningsgränsen.
Nu krävs det mod. Först gäller det att stå ut med att känna, bara det kan vara en utmaningen. Sedan kommer smärtan när jag inser att jag lever ett förljuget liv. Sedan det nyfikna utforskandet: Men vad vill jag egentligen? Och så det svåra: Hur går jag från det liv jag lever idag till det liv jag verkligen vill leva.

Tomas Brytting talar också om smärta i samband med den moraliska stressen. Du mår inte bra på jobbet. Du vågar lyfta blicken och ser plötsligt tydligt hur skevt det är. Yrkesetiken säger en sak. Chefer håller med. Men i praktiken går den inte att leva upp till. Du och dina arbetskamrater tullar varje dag på er egen moral.
– Det kan kännas enormt ensamt, säger han, som om det bara är du som ser.
Här gäller det att förska få kontakt, prata med de andra: Jag har upptäckt det här, hur ser du på det? Det är inte alltid lätt. Det är inte bara du som levt i förnekelse, hela gruppen, cheferna, ja hela organsationen har blundat för att situationen är ohållbar. Och ibland är det enklare att leva med skygglappar än att slita bort dem. Tidsstressen kan också göra att det där som Tomas kallar för – Reflektion – inte hinns med. Du får kalla handen.
Likadant om du upptäckt något skevt i ditt privatliv och vill prata om det med dina vänner. Inte säkert att de vill bli oroade, störas i sin självuppfattning, och defintivt inte att du ska riva en reva i drömmen om det perfekta livet. Det som de själva försöker leva upp till.
Nu, säger Tomas har du ett inte så lätt val. Antingen backar du och försöker göra så gott du kan. Han kallar den vägen för: Lojal. Eller också hittar du en lösning, ensam eller tillsammans med andra. Han kallar det för Exit. Du kanske säger upp dig, du ändrar din tillvaro, du väljer ut några få ideal och försöker leva efter dem.
– Jag brukar ge rådet: Börja med att låta  tallrikarna falla.
Vad menar du med det?
– Sluta göra det orimliga oavsett om du har lagt det på dig själv eller det är din arbetsgivare som har pressat dig till det.
Gå hem klockan fem. Jobba inte på helgen. Tryck inte in ett yogapass klockan sex på morgonen om du inte hinner sova tillräckligt.
– Och känn ingen skuld, säger han. Om du inte orkar med ska du inte känna dåligt samvete för dina kunder, elever, vårdtagare eller familjen. Du har inte bara ansvar för dem, du har ansvar för dig själv, för att ge dig själv ett gott liv.
Vem säger det?
– Det säger jag.

ANN LAGERSTRÖM
©lagerstrom.nu
FOTO flickr enligt cc.
Artikel publicerad i Tara vt16.

ANVÄNDA OCH DELA
Dela gärna via länk på nätet.
Vill du skriva ut artikeln och dela den med andra eller använda den i undervisning eller på en kurs får du gärna skriva ut och kopiera den om du anger källan lagerstrom.nu. Men om du vill publicera den på din egen sajt eller i någon annan form av publikation måste du kontakta mig.

 ”Istället för att stanna upp och njuta av livet jagar vi bara efter mer”

Dags att se upp, manar Alain de Botton, vår livsstil, våra företag och samhällen håller på att avhumaniserar. Ja, säger han till och med, vi lever i en farlig tid.
– Vi saknar helt perspektiv på vad som är viktigt och saknar högre värden eller ideal. Människan är numera alltings mått. Vi är bara intresserade av oss.

Nu sitter han i en fåtölj i sitt ultramoderna sparsmakade hem i Hammersmith i södra London. Han är trettiofem år gammal, upphöjd succéförfattare och har ett kök i borstat stål. Han har just tackat ja till ännu en radiointervju och hällde nyss upp ett glas kallt vatten för att svalka sig i storstadshettan. Han lägger det ena benet över det andra och säger:
– Varför har jag ingen flatscreentv?
Den senaste tiden har Alain de Botton, han som fått hundratusentals människor att försöka förstå livet med hjälp av Proust och gamla filosofer, känt pressen.

”Någon har bytt ut
min hjärna
mot en liter sirap.”

Så börjar Pia Dellsons bok Väggen: En utbränd psykiaters notering (Natur& Kultur,2015) som är en sammanställning av de många texter som hon skrev under sin sjukskrivningsperiod.
– Att skriva, berättar hon på den scen på Bokmässan där vi samtalar, var enda sättet för mig att få slut på alla tankar som for omkring i hjärnan. När jag väl hade fått ner de på papper så lugnade de ner sig.
Pia är den framgångsrika, kompetena, effektiva, välplanerade doktorn som en nyårsaftons morgon för några år sedan upptäckte att hon inte ens klarade av att hämta ett par strumpor.

I många år levde Ola Ringdahl nära kära människor som var sjuka. Först var det mamma som fick cancer, sedan dottern Stella och så hans livs kärlek Therese. Nu har han skrivit boken han själv hade behövt läsa – Att stå bredvid cancer, Natur & Kultur 2015, goda råd till den som står bredvid.