Category

INTERVJUER

Category

”För att vi ska överleva måste vi
lära oss förstå våra egna känslor”

”Nej”, säger den berömde hjärnforskaren Antonio Damasio, ”att helt begripa sig på en annan människa är omöjligt. Men det betyder inte att vi ska sluta försöka. Mänsklighetens överlevnad hänger på om vi kan identifiera och förstå oss på våra känslor.”

Innan jag går från hans hotellrum på Grand Hotel frågar jag:
”Vad är du mest intresserad av?”
Och den världsberömde professorn i neurovetenskap svarar:
”Kärlek och vänskap.”
Får du tillräckligt av det, du verkar ha ett stressigt liv, säger jag som fångat
honom den enda dag han är i Sverige den här gången.
Och då svarar han.
”Ingen människa får tillräckligt med kärlek.”

Antonio Damasio är just nu en av vetenskapsvärldens stjärnor. Hyllad för sin forskning, kritikerrosad för sina böcker, prisbelönt, berest. Det han påstår öppnar dörrar och avgrunder. Människan, säger han, går inte att förstå utan alla sina dimensioner. Hon är kropp/hjärna, känsla/tanke, genetik/ande, djur/kulturvarelse. Allt i ett, oupplösligt förenad och i ständig förändring. Därför, säger han, kan inte han, den världsberömde, förklara hur vi hänger ihop. Hans pusselbit måste läggas ihop med läkarnas, psykologernas, biologernas, sociologernas, historikernas, filosofernas, religionernas och
individernas oregelbundna kunskapsbitar. Sluta käbbla, uppmanar han, låt oss undersöka mysteriet människan tillsammans.

Undersöker emotionerna
Själv rotar han omkring i hjärnans miljarder celler för att begripa mer och mer
om hur känslor uppstår och utvecklas. Kroppens känslor, de automatiska,
genetiska reaktionerna, som han kallar för emotioner. De som ibland är så
snabba och plötsliga att de åtföljs av ett ah eller ett oj, av små hopp och
skygganden. Och så det vi känner, det vi i dagligt tal kallar för känslor – ilska,
sorg, glädje, omtanke och avsky. En emotion går inte att dölja – den har
en så stark fysisk reaktion att den syns. En känsla finns inuti och går att
maskera och ha för sig själv.
Nu tycker han sig ha kartlagt känslornas hierarki, från de genetiska till de sociala och de allt mer individuella och specifika.
Det är det han är här för att tala om, och som han beskriver i sin senaste bok På spaning efter Spinoza. Glädje, sorg och den kännande hjärnan (Natur och Kultur, övers Björn Nilsson).
”På många sätt är du och jag lika varandra”, säger han och tittar intensivt på mig med mycket bruna ögon. ”Vi har ett genetiskt arv som får oss att reagera på vissa saker på precis samma sätt. Vi och de andra miljarder människorna i världen, ja till och med många djur. Men kanske är det ännu mer som skiljer oss åt.
Redan när vi föddes var vi olika, du reagerade på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort. Dina föräldrar behandlade dig annorlunda än mina, det svenska samhället bemötte dig på ett sätt som det portugisiska inte gjorde med mig. Livet har visat oss olika saker. Och så har vi använt den lilla fria vilja vi har till att skulptera oss själva – försöka bli det vi vill vara.”
Så nu sitter vi här, han i en soffa, jetlaggad, välfriserad och i skräddarsydd kostym. Jag i en fåtölj med datorn i knät, omaka strumpor (vad tar de vägen?) och en oskriven dubbelarbetande-mamma-att-göra-lista under ständig uppdatering.
Så kan människorna någonsin förstå varandra? Kan doktorn behandla alla sina patienter lika?
”Nej”, säger han. ”Kan du förstå dig själv? Begriper du alltid varför du gör som du gör? Självklart inte, så hur skulle någon annan kunna göra det? Och vissa av läkarna tror att ett magsår är ett magsår, men vi grundforskare vet att varje patient egentligen kräver helhetssyn och individuell behandling.”
Jag får dubbla känslor. Befriad – ingen vet! Livet är ett äventyr, en upptäcksresa. Och under det en slags panik – INGEN VET! Livet är osäkert, outgrundligt, det finns ingen verklig enskild auktoritet att luta sig emot.
Men Damasio avbryter mina funderingar entusiastisk.
”Är det inte en fantastisk tid vi lever i – gränsöverskridandets epok.”

Inte så sociala varelser
Vetenskapen, kulturen, pengarna, människorna och länder träder hela tiden över varandras gränser, tvingas att mötas och froteras mot varandra – på gott och ont. Det är härligt och farligt – menar Antonio Damasio.
Vår sociala förmåga är ännu inte så utvecklad. Några tusentals år har vi tränat på den. Emotionerna – de automatiska systemen – är ur-gamla och har i varelsernas historia övat sig på att skydda oss från sådant som kan få oss ur balans. Främlingar, okända substanser, oväntade upplevelser – sådant som en modern människa möter dagligdags.
Denna utsatthet kan locka oss vilse, få oss att försvara oss när vi borde öppna våra händer, välkomna och ta emot.
Det är därför han tycker att hans egen forskning är så viktig. Vi måste helt enkelt förstå oss bättre för att kunna leva i den nya världen. Vi måste lära oss tolka våra olika känslolägen så att vi kan bedöma dem rätt. Är det verkligen konstruktivt att bli förbannad just nu? Vad är det som får mig att känna så här? Vilken del av mig är det som reagerar.
”De gamla emotionerna har varit vår räddning genom historien. Men de växte fram under en tid då vi levde i mycket små grupper under enkla förhållanden och ständigt på vår vakt mot faror. De går inte alltid att använda därute”, säger Antonio Damasio och pekar mot Strömmen, Operan och Kungsträdgården. Ser hur stillsamt det är och tillägger: ”Eller i New York.”
Tiden är också ett problem. I många situationer är människans tankeförmåga snabbare än hennes emotioner och känslor. Och allt större skillnad blir det. Det finns forskning, säger Antonio Damasio, som visar att barn i dataspels- och musikvideoåldern tänker snabbare än sina föräldrar. Det här, menar han, skapar ett glapp mellan vår förmåga att uppfatta situationer med tanken och vår etik och moral som bygger på känslosystemet. Vi hinner helt enkelt inte känna medkänsla innan vår kognition är på väg åt ett annat håll. Känn efter själva när ni tittar på ett normalt nyhetsprogram på tv. Hänger ert känsloliv med när bilder på lidande människor snabbt övergår till vinterväglaget?

Hur blir vi empatiska?
Och just den här förmågan till känslor för andra är hans nya stora passion. Hur utvecklas de? Vad är det som gör att biologiska reaktioner blir till moral och etik?
”Skriv nu inte att karln säger att etik är biologi”, säger han luttrad och medievan. För det är inte vad jag menar. Men etiken har sina rötter i biologin.”
Så förklarar han. Människans förmåga att uppleva egen smärta är biologisk. Den som inte har ont har svårt att överleva. Och det är just den förmågan som får oss att förstå andra människors lidande. Titta – hon lider, precis som jag.
Och nu inträder en slags förädling, ett kognitivt utvecklingssprång. Hur kan jag lindra hennes lidande? Och så ett till, ännu större: Hur kan vi i vår by, i vårt land, bygga ett gott samhälle för alla? Och så ännu ett: Hur kan vi leva tillsammans på det här klotet så att vi minimerar mänsklig smärta?
”Det vore lättare för mig som forskare om det bara var människorna som hade ett socialt tänkande”, säger han. ”Men så är det inte. Djur kan vara vildar och slita varandra i bitar, men de är också ibland Moder Teresa. Inte bara inom gruppen, utan också mellan arterna. Skillnaden går vid systematiseringen. Det är bara människan som skapar etiska regler, lagar och moralkodex som kan föras vidare generation efter generation.”

När blir vi oegennyttiga?
Så när börjar vi bli oegennyttiga, och varför? Antonio Damasio tror att det har att göra med individens vilja till att överleva. En slags altruistisk egoism. Jag har större chans att överleva på ett bra sätt om de andra gör det också. I globaliseringens tid är det uppenbart. Fattigdom, förtryck, motsättningar, miljöproblem skapar en osäker värld för oss alla.
Men så tror han också, han till och med tycker sig veta, att det goda livet är nedlagt i den genetiska överlevnadsmekanismen. Vi strävar inte bara efter att leva – naturen, kroppen, hjärnan, hela alltet vill också att vi ska ha det riktigt bra, få det allt bättre.
Så säger ju också buddisterna, påpekar jag. Människors beteende ska förstås utifrån deras strävan att uppnå lycka.
”Ja, så kan man kanske översätta vårt genetiska arv. Du ser, många har i mänsklighetens historia förstått sådant som vi först idag kan bevisa.”
Själv söker han gärna inspiration på annat håll. Nu senast hos filosofen Baruch Spinoza (1632-1677) som betonade känslornas betydelse och kallade människans inre drivkraft för glädje.
Men finns det någon högre mening än att vi alla ska överleva så gott som möjligt – även om det är besvärligt nog att få till det? Finns det en andlig aspekt av mänskligt liv?

Andlighet en form av balans
Vissa forskare påstår ju att de hittat andlighetscentrum i hjärnan, bara man petar där så får man en uppenbarelse. Andra hävdar att det bara är människans behov av flykt från verkligheten. Ytterligare andra menar förstås att människans verkliga identitet finns på ett annat plan än det biologiska, en obevisad ytterligare dimension.
Nej, något religiöst hjärncentrum, tror inte Antonio Damasio på, det finns överhuvudtaget inga centrum i hjärnan som ensamma kan sköta en del av människans känsloliv. Själva hjärnklumpen är inte så intressant, menar han, det är processerna som pågår därinne som skapar något.
Och här har han flera teorier. En närmast taoistisk. Själva den kreativa process som håller allting igång och gör oss och världen omkring oss funktionsduglig kan ses som en form av biologisk mening – en Skapelse mer än en Skapare. En andlig erfarenhet skulle i det sammanhanget vara en stark upplevelse av denna process.
En annan tanke han har är att om vi har tur med vår omgivning, och själva har förmåga att ta hand om oss på ett närande sätt kan vi stundvis vara i närmast totalt psykisk och fysisk balans – en slags optimal biologisk harmoni. Och det, menar han, kan uppfattas som, och kanske är, en andlig upplevelse.
Fast ämnet är i högsta grad en del av det stora mänskliga frågetecknet och därmed fritt för vem som helst att spåna kring.
Men du, den här nya kunskapen som du faktiskt skaffat oss, har den förändrat dig själv?
”Ja”, säger han.
Jag väntar.
Det kommer ingenting. Jag försöker igen.
Som det där med aggressivitet. När du plötsligt blir ilsk, tänker du då, det där är ett arv från människans urtid inget att bry sig om, jag tar ett djupt andetag och försöker lyssna lugnt och fint på vad min fru säger?
”Ibland.”
Damasio kartlägger oss andra på heltid, men om sig själv vill han inte tala. Han har byggt ett högt plank mellan Professorn och Antonio. I vår kollektiva minnesbank, Internet, finns nästan ingenting. Två saker hittar jag.
Han läser gärna Shakespeare.
Och han arbetar mycket nära den han älskar – neurologen Hanna Damasio.

Ann Lagerström
L A G E R S T R Ö M ©
(Först publicerad i Tidningen LEVA 0312)
FOTO: Suzie Katz enligt CC

Damasio om medvetandet

 

”Dags att bli medveten om de mörka sidorna inom oss”

”Om vi är riktigt ärliga, om vi synar oss själva och erkänner våra dödssynder så finns det en chans att vi kan göra världen bättre.”
Författaren Stefan Einhorn om sina egna och andras moderna synder.

DET BÖRJADE MED en frukost.
Nej, det var inte så att de lättjefullt frossade eller vällustigt vräkte i sig. Det var en alldeles lagom frukost med några vänner bara. Plötsligt föreslog en av deltagarna att de skulle ägna morgonen åt att avslöja vilken mänsklig egenskap de tyckte allra, allra värst om.
Initiativtagaren erbjöd sig att börja och sa: Besserwisser.
Stefan Einhorn hör sig själv säga: Snålhet.
Skärmbild_2015-05-03_17_12-2Kanske var det i den stunden, eller möjligen lite senare på dagen, som författaren, föreläsaren och professorn i molekylär onkologi Stefan Einhorn, fick idén till sin senaste bok De nya dödssynderna. Eftersom han redan avhandlat vår snällhet, medmänsklighet och visdom i tidigare böcker, var det hög tid att närma sig det mörka, det som föröder, trasar sönder och förstör?
För hur är det egentligen med de där sju gamla dödssynderna som formulerades av en munk i öknen i Egypten för över 1600 år sedan, är de aktuella än i dag? Eller är det andra handlingar och känslor som nu för tiden är de största hindren för att vi ska kunna leva och göra gott? Och om det är så – vilka är de?

UPPDRAGET VISADE SIG INTE inte vara helt enkelt. Av alla de beteenden vi människor har, vilka kunde komma på fråga? Och om han nu mot all förmodan fick ihop en bruttolista – vem skulle fälla det sista avgörandet? Författaren Stefan Einhorn kände sig rätt vilsen, inte kunde väl han ensam bara fantisera eller filosofera fram vår tids största synder. Nej, han fick ta hjälp av forskaren Stefan Einhorn som via tre olika opinionsundersökningar och över 1200 deltagare till slut lyckades med relativt god vetenskaplig trovärdighet vaska fram vår tids sju mest avskyvärda och destruktiva synder –falskhet, hat, hänsynslöshet, översitteri, trångsynthet, främlingsfientlighet och girighet, i den ordningen.
Han har bett mig komma till ”kontoret”. Det vill säga till den luftiga kombinerade bar och hotellobby som han arbetar i sedan han flyttat från villa in till stan (”Vilken lättnad, ångrar det inte en dag!”).
Vi slår oss ner. Vi dricker förstås kaffe. Vi går rakt på sak.
Är falskhet verkligen vår tids största dödssynd?
– Jag medger att jag också blev förvånad när jag såg resultatet, säger Stefan Einhorn, men 83 procent av försökspersonerna menade att det är det. Och efter ett tag förstod jag varför.
Så här resonerar han: Tillit är ett av mänsklighetens mest grundläggande behov. Ett litet barn är hjälplöst och helt beroende av sina vårdnadsgivare. Hen måste kunna lita på att de där händerna som bär och matar inte är falska och bedrägliga. Och det här behovet av att känna förtroende tar vi med oss in i vuxenlivet. Att bli lurad, dragen vid näsan, ljugen rakt upp i ansiktet tar oss hårt.
Tillit har också visat sig vara en av de viktigaste faktorerna för att ett samhälle ska fungera, skriver Stefan. Om människor

FOTO Thron Ullberg

inte litar på varandra och på samhällets institutioner leder det obönhörligen till en negativ spiral med korruption och segregation som resultat. Och vi, vi lever i ett av de mest tillitsfulla samhällena i världen. Falskhet är ett hot mot allt detta.
Dessutom, menar han, är vi fullmatade sedan barnsben med uppmaningar om att vara ärliga och hålla det vi lovat. Och nåde den som offentligt avslöjas med bedrägerier – minsta obetalda räkning eller klippt kvitto kan orsaka krigsrubriker, medialt gatlopp och krav på avgång eller helpudel. Ett bevis så gott som något på att detta är en genuin svensk nutida dödssynd.

MEN ÄR VÅR TRO på den ärliga svensken inte lite romantisk? Hur ärliga är vi egentligen?
– Så där. Jag tycker jag ser falskhet hela dagarna, folk glider på sanningen, pratar bakom ryggen, säger inte som det är. Men den där småfalskheten hör nästan till, det är mer ett socialt smörjmedel än en dödssynd. Vad skulle hända om vi hela tiden var 100 procent ärliga?
Han har funnit studier som visar att redan i två–tre-årsåldern är barn beredda att ljuga om det gynnar dem själva. Dock är de små enkla att avslöja, eftersom de lätt försäger sig. I tidiga tonåren har ”falskheten” dock förfinats och undersökningar visar att det nästan är omöjligt att avslöja en tolvåring som bestämt sig för att tulla på sanningen. Vi ljuger dessutom ofta, många gånger varje dag. I ett vanligt samtal på tio minuter med en främling så hinner 60 procent dra till med minst en lögn.
Lika falska verkar vi kunna vara när vi lovat något. Ungefär hälften av oss, visar den forskning Stefan letat fram, är i en experimentsituation beredda att bryta våra löften om vi tjänar pengar på det. Och av de 90 000 personer som varje år lovar att älska varandra, vissa till och med ”tills döden skiljer oss åt”, kommer många efter bara några år att gå skilda vägar.
Du själv då?
– Falsk – absolut, jag är väldigt mån om att skydda min omgivning. De som påstår att de alltid är ärliga och säger vad de tycker gör det enkelt för sig själva och lämnar ett spår av förödelse efter sig.

DET ÄR LÄTT att tro när man läser listan över de moderna dödssynderna att de inte handlar om mig. Inte är jag översittare, hänsynslös och främlingsfientlig. Men Stefan Einhorn menar att det hos oss alla finns destruktivitet som det gäller att få syn på och erkänna.
– Om vi är omedvetna om de mörka sidorna inom oss blir vi hjälplösa offer för dessa krafter. Men om vi känner till och accepterar dem kan vi också lära oss att hantera dem.
Och det är inte bara enskilda personer som kan drivas av de dödliga synderna. Hela kulturer kan vara bärare av svärta.
– Ett exempel är den girighet som driver människan att förstöra det ekologiska systemet som vi är helt beroende av.
Det finns förstås grader i syndandet. Att av girighet medvetet släppa ut stora mängder gift i naturen trots att man vet att det kommer att förstöra marken lång tid framöver, skulle kanske de flesta av oss tveka inför. Däremot går det betydligt lättare att måla båten med bottenfärg, ta bilen i stället för bussen, och kasta plasten i soptunnan i stället för på återvinningsstationen.
– En mörk egenskap är inte som en strömbrytare – antingen på eller av, säger Stefan Einhorn. I stället har vi dem i olika grad, eller kanske kommer de fram vid vissa tillfällen. Vi är komplexa varelser.
Någon kan vara korrekt på jobbet och översittare hemma. Vi kan vara hänsynsfulla mot de vi räknar till vår innersta krets och okänsliga mot de som står utanför. Vi kan vara vidsynta i vissa frågor och trångsynta i andra.
– Dessutom vet vi inte vad som händer med oss under extrema förhållanden som olyckor, krig och katastrofer. Under sådana omständigheter kan människor göra fruktansvärda saker mot andra, handlingar som de aldrig trott sig kapabla till.

MEN, OCH DET HÄR ÄR det viktiga – vi kan förändras, det är Stefan Einhorn övertygad om. Det är inte lätt, men det går, det finns det också forskning på. Och det är därför han skrivit boken.
Han vill att vi ska läsa listan, reflektera över en dödssynd i taget och ärligt fråga oss: Jag då? Hur gör jag? Finns det ett drag av översitteri, hänsynslöshet och främlingsfientlighet hos mig? Och hur kan jag få bukt med dem så att jag undviker att bidra till det onda i världen?
Vad tänker du när du går förbi tiggarna på gatan utan att lägga en slant i pappersmuggen? Vad var det egentligen som hände häromdagen när du överlägset fnös åt en kollega som inte kunde hantera det nya programmet i datorn? Och den där ilskan du känner mot din medmänniska, vad står den för?
Falsk berättade du att du ibland är, men hur är det med nummer två, hat?
– Nja, det känns främmande. Jag kan tycka illa om, men hata, nej. Hänsynslös, nummer tre, är jag däremot ibland när jag handlar utifrån bristande omtanke och inte ser vilka konsekvenser som mina handlingar får.
Är du en översittare?
– Nej … någon mobbare är jag inte.
Girig?
– Min fru brukar säga att jag inte söker status genom prylar och pengar. I stället är det viktigt för mig att jag framstår som en just person, och ibland som en klok person även om jag inte alltid är det, och som en smart person. Fan, nu är jag för öppenhjärtig. Nästa.
Trångsynt då?
– Ja. Det är alla. Vi är uppväxta med ett visst paradigm som får oss att se tillvaron på ett bestämt sätt. Vi tror oss veta vad som är rätt och vad som är fel. Det kan vara svårt att både se och rucka på.
Men du, är alla mina tankar om rätt och fel utbytbara?
– Jag respekterar verkligen människor som har förmågan att se olika perspektiv och som säger å ena sidan, å andra, men jag tror inte på total vidsynhet. Det finns vissa saker som uppenbart inte bara är ett annat sätt att tolka verkligheten. Jag har svårt att se att det skulle vara trångsynt att ifrågasätta kvinnlig omskärelse, barnäktenskap och pedofili till exempel.
Är du främlingsfientlig?
– Absolut, den där ingår i våra allra äldsta instinkter, säger Stefan Einhorn. Och inte behöver det handla om människor födda utomlands – olika kön, olika fotbollslag, olika kvarter, klass, åsikter och klädstilar. Att kunna skilja på vänner och okända var en gång i tiden livsviktigt och vi delar alla in människor i de som tillhör vår innersta krets och de som är utanför. Och för att stärka vår gruppkänsla måste vi tycka att den andra gruppen är underlägsen, vi är helt enkelt bättre än de. Det är mycket, mycket farligt, en ödesfråga. Kan vi inte kontrollera de här impulserna, är jag rädd att det går åt pipan.

NEJ, STEFAN EINHORN är inte så naiv att han tror att hans bok kan få läsarna att förändra världen. Men han hoppas, ja han hoppas verkligen, och räknar med, att få en del bassning för att han försöker agerar världsförbättrare.
– Det får jag ta. Jag står för det. Jag vill verkligen bidra en gnutta till en bättre värld, det är därför jag skriver böcker, startar Centrum för social hållbarhet på Karolinska institutet som forskar på medkänsla och ger pengar till välgörande ändamål …
Han blir tyst. Hoppsan, nu sa han det där han inte hade tänkt berätta, att den tidigare boken, Konsten att vara snäll, sålde så bra att det blev pengar över, rätt mycket. Och att han när han lagt undan till sin egen trygghet och lite till barnen insåg att han inte behövde mer och i stället startade en stiftelse. Nu går 30 procent av allt han tjänar dit.
Vad gör stiftelsen?
– Stöder bra forskningsprojekt i låginkomstländer, inriktade på barns överlevnad. I Uganda handlar det om nyfödda, i ett annat projekt om att barn inte ska bli felbehandlade när de har hög feber.
Varför vill du inte berätta om det, frågar jag.
Och nu vecklar han in sig en stund i sina dubbla känslor. Å ena sidan uppmanar han alla andra som har mer än de behöver att de ska berätta om att de skänker, som inspiration. Å andra sidan vill han inte slå sig för bröstet.
– Men nu är det gjort. Och det är väl lika bra.

HAR DU ALLTID varit en världsförbättrare?
– Nej, jag hade en kris för snart 20 år sedan, den gav möjlighet att ifrågasätta mitt liv som karriärist.
Karriärist?
– Ja, det får man nog säga. Mitt livsmål på den tiden var att först bli överläkare, sedan professor och så institutionschef på Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset, precis som min pappa Jerzy.
Och visst blev det så, och visst fick Stefan Einhorn i konkurrens med många andra det där enorma anslaget som säkrade hans cancerforskning ända fram till pension …
– … och sedan ringde jag och tackade nej.
Va!
– Ja, det var den där krisen. Innan den tyckte jag att forskning var det enda viktiga, jag tittade snett på andra som hade, vad jag tyckte, icke meningsfulla arbeten. Jag var uppfylld av den femte dödssynden – trångsynthet.
Vad var det som hände?
– Jag vill inte berätta vad som utlöste den, men det satte i gång starka, känslomässiga upplevelser, som delvis var andliga. Jag har en stark naturvetenskaplig ådra så jag kunde hålla mig från att ramla över kanten, jag behöll min skepsis, men det påverkade mig starkt.
När det lagt sig och livet åter var vardag fanns frågorna kvar: Var det en gudomlig upplevelse eller bara ett känslomässigt kaos? Finns det en Gud, eller inte? Funderingarna ledde till hans första bok, En dold Gud, hans andra, den tredje, och nu hans tionde.
Kan man bli helt syndfri tror du? Fri från alla sju dödssynderna?
– Nej, det är komplett omöjligt, förutsatt att man inte sitter helt still och inte rör ett finger. En människa som handlar riskerar alltid att göra saker som trots goda intentioner får negativa konsekvenser. Det enda vi kan göra är vårt bästa.

Ann Lagerström
©annlagerstrom
Artikeln först publicerad i Tidningen Vi 2014.

ANVÄNDA OCH DELA
Dela gärna via länk på nätet.
Vill du skriva ut artikeln och dela den med andra eller använda den i undervisning eller på en kurs får du gärna skriva ut och kopiera den om du anger källan lagerstrom.nu. Men om du vill publicera den på din egen sajt eller i någon annan form av publikation måste du kontakta mig.

Ett ord du plötsligt fastnar för. En bild som kommer till dig. En plötsligt lust att göra något för någon. För prästen Gunnar Lind är det så här Gud talar till honom.

NAMN Gunnar Lind
GÖR Präst i Högalidskyrkan
SPECIALITET Retreater. Ökenmässor med inslag från koptiska traditioner, musik, rökelse, nybakat nattvardsbröd, ikonbilder och levande ljus.

Kan man kommunicera med Gud?
Ja, fast jag kanske skulle säga vara i relation och i kontakt med.
Kan alla människor göra det?
Ja det tror jag.
Men vad är Gud?
Bilbens Gud är nära och med i allt.
Hur låter Guds röst?
Det är ett tilltal. För vissa människor är det jättetydligt. Det kan vara ett ord, eller man får en association, en tanke som gör att man ser något på ett nytt sätt, något faller på plats.

Nu eller aldrig – samtal med levande och döda


Går det att försonas efter många år av missförstånd och missämja.
”Ja”, säger kurator Solveig Hultkvist som hjälpt många familjer att hitta tillbaka till varandra. Här lär hon ut hur du kan gå från avstånd till närhet i fem steg.

Det finns oläkta sår i alla familjer – konflikter, händelser som aldrig retts ut och som ingen talar om. De ligger där som en dov underström vid middagar och högtider men kommer aldrig upp till ytan. Man skjuter upp och tänker, det där får vi ta sedan. Men så en dag gör döden sig påmind och den där revan i relationen blir akut. Plötsligt är det nu eller aldrig. Nu eller – inte alls.

”Alla uppfattar världen
på sitt eget sätt – du också”

Vi är med om samma saker, tittar på samma filmer, möter samma människor ändå uppfattar vi allting på vårt eget sätt. ”Varje människa är helt unik”, säger den berömde neurologen Oliver Sacks när jag träffar honom i Stockholm, ”det är förfärligt och fantastiskt!”.

EMPATI – tre olika sätt
att känna med andra

Någon skrattar och du gör likadant. Någon gör sig illa och du rycker till. Någon berättar om sitt liv och du fylls av ömhet och värme. Tre känslor. Tre sätt att uppleva vad andra känner. Tre helt olika reaktioner i hjärnan.

Professor Tania Singer är psykolog och neuroforskare, hon leder arbetet vid Max Planck Institute for Human Cognitive and Brain Science i Leipzig och är en av världens ledande forskare på hjärnan och känlsor. För några år sedan gav hon sig själv en närmast omöjlig uppgift: att kartlägga vad som händer i hjärnan när vi känner empati.

”Det är svårt att leva,
vi behöver all hjälp
vi kan få”

Den moderna människan behöver mer tröst, inspiration och gemenskap – och mindre Gud, menar den brittiske filosofen och författaren Alain de Botton och uppmanar alla att skippa tron men ta de bästa teknikerna från religionerna.

Filosofen och författaren Alain de Botton har precis packat upp lådan han fått från tryckeriet med den nya boken Religion for Atheists, och nu står han här källaren till The School of Life i London och