Browsing Category

HJÄRNAN

HJÄRNAN, INTERVJUER, RELATIONER

INTERVJU: Daniel Goleman om vårt ego

Jul 31, 2016

”Den globala byn utmanar vår medkänsla”

”Förr räckte det med att se och lyssna till familj och vänner. Nu måste vi lära oss leva med hela mänskligheten”. Den amerikanske psykologen, Daniel Goleman, ber dig fundera på  var du befinner det i det han kallar för egospektrat.

En gång när Daniel Goleman var på väg ner i tunnelbanan på Times Square i New York
snubblade han nästan över en man som låg på golvet. Runt honom rusade stressade
människor förbi på väg hem. Ingen stannade.
Goleman böjde sig ner, klappade mannen lätt på armen och frågade:
– Hur mår du, kan jag hjälpa dig med någonting?
Då hände det. Strömmen av förbipasserande bröts. En ring bildades runt de två, Engagerade
ansikten vände sig mot den hjälplöse som visade sig bara tala spanska och vara utsvulten.
Febril aktivitet, och på några minuter fanns tolk, vatten, bröd och en ambulans.
– Det var den eftermiddagen jag började fundera över det här med medkänsla, med vår
förmåga och oförmåga att förstå andra människor.

Daniel Goleman, som blev forskare i psykologi, som blev journalist, som blev succéförfattare
och myntade det omdiskuterade begreppet EQ, emotionell intelligens. Jag träffar honom i
Göteborg där de kognitiva terapeuterna samlat gräddan i sin kår för en konferens som i
efterhand nog kommer att kallas epokgörande. Här finns rörelsens fader Aaron Beck, 84 år
gammal och still going strong. Här finns Jon Kabat-Zinn vars medvetna närvaro sprider sig
som en löpeld över världen och som vi berättade om i förra numret. Och här finns Dalai Lama
som representant för den 2 500 år gamla buddhistiska psykologin som i mångt och mycket liknar de kognitivas. Här pågår intensiva diskussioner mellan japanska meditatörer och danska professorer, mellan läkare och munkar, mellan terapueter och neuroforskare.

Dags att bli mer människor
– Är det inte märkligt det som händer här, säger Daniel Goleman så där amerikanskentusiastisk. För trettio år sedan när jag forskade om meditation så fnös psykologetablissemanget. Nu verkar tiden vara mogen för att samla alla goda krafter för att hjälpa oss att bli mer människor.
Men vad var det nu som gjorde att new york-borna tog sig an den svultne mannen?
– Genom att bryta mönstret och bry mig så väckte jag dem ur deras egocentriska bubbla, säger Daniel Goleman. Och så nära ytan ligger vår medkänsla att bara impulserna utifrån når in så är vi beredda att stå varandra bi.
Men det är just det där med att nå in som är problemet, tycker sig Goleman ha funnit.
Nutidsmänniskans jag är så pressat idag att stora delar av hennes tid går åt att älta sina egna
måsten och bekymmer. Vårt psyke är som en evighetslång måstegöra-lista med alla rader
fyllda.
Och det, säger Goleman, är en katastrof, för vår tid är den verkliga utmanaren av människans medkänsla. Förr, som Dalai Lama säger, räckte det med att känna för dem i byn eller landet. Gruppen var självförsörjande, man var sig själv nog. Idag är gränserna borta, vi är alla beroende av varandra, och ska vi klara att dela globen måst vår medkänsla sträcka sig ut till världens alla bröder och systrar. Det är förmågan att se den andre som torkar tårar, mättar magar och skapar fred istället för krig. Det är egot instängd i sig själv som sprider split och splittring.

Från självcentrerad till Moder Teresa
Men du, hur ego är vi? Hur vet jag om jag är totalt instängd i mig själv eller en god medmänniska? Det är då han börjar rita sina kurvor. Egospektrat – från total självcentrering till medkänsla.
Längst till vänster den fullfjädrade egocentrikern. Den som befinner sig här uppfattar nästan ingenting av verkligheten omkring henne, hon ser knappt människorna i sin närhet och har ingen förmåga att sätta sig in i hur de tänker eller känner. Världen är en kopia av hennes inre, och närmast ingenting kan få henne att förstå att andra uppfattar det annorlunda.
Så den andra extremen, höger på skalan, människan som helt kan lämna sin egoistiska världsbild och sätta sig in i andra människors situation. Hon sitter några meter framför dig, men hennes jag är hos dig, ser världen med dina ögon, försöker med alla medel förstå” the world according to you”.  Inte så att hon förlorar sig själv, hon bara vilar en stund från sina egna behov.
Båda extremerna närmast ouppnåeliga för oss vanliga typer. Den vänstra en psykiatrisk diagnos, den högra förkroppsligad i andliga superhjältar som moder Teresa. Själva vinglar de flesta av oss omkring i mitten med korta besök i ytterkanterna, säger Goleman.

Är du högertrygg eller västerrädd
Hur vet man om man är på vänstersidan?
– Låt oss tänka oss att du fyller år, något jämt. Du har skickat inbjudningskorten, men efter två veckor har du fortfarande inte hört ifrån någon. Är du högerställd så tänker du, de hör nog av sig i sinom tid, eller också har de goda skäl för att inte göra det, och kan bara några få komma blir det en fin intim middag. Är du på vänstersidan kanske du tänker:
a) ingen bryr sig om mig, de vill inte fira min födelsedag !
b) vilka slarviga människor som inte öppnar sin post, det är typiskt att det ska drabba mig!
c) jag förstår dem, jag är inte så rolig att vara med!
eller kanske litet uppblåst självupptagen
d) oh, nu förstår jag, de har alla gått samman för att göra ett riktigt maffigt överraskningsparty bara för mig!
Alla fyra orealistiska egotankar som leder bort från verkligheten.

I mitten finns de upptagna, de som har så mycket annat att tänka på att andra inte får plats, deras medvetande är fångat, säger Daniel Goleman. Och ett kidnappat medvetande är blint och dövt.
På en teologisk fakultet sa man till studenterna att de var tvungna att provpredika veckan därpå på ett givet ämne. Hälften av dem skulle tala om den barmhärtige samariten, den andra hälften fick prata om vad de vill. Så kom den stora dagen och studenterna ropades upp en efter en, det var bråttom sa lärarna, de måste skynda sig, de kunde missa provet.
I korridoren utanför föreläsningssalen låg en man hopkrupen på golvet och gnydde av smärtan. Ingen av präststudenterna stannade, inte ens de som just hade ägnat en vecka åt att fundera över den barmhärtiga samariten. Deras sinne var kidnappad av tanken att de kanske inte skulle komma i tid.
– Det spelar alltså ingen roll hur mycket vi tänkt, har vi inte närvaron så fungerar inte medkänslan. Den finns bara i nuet hos den som har sitt fokus i det som är, säger Goleman.

Att höra vad andra människor säger
På högersidan är du om du hör vad andra människor säger. Om du uppfattar att de är glada eller ledsna, om du reagerar på vad de behöver, om du kan förstå dem även om du inte håller med.
Ännu längre till höger och du väljer dem framför dig själv.
– Är du mamma, frågar Daniel Goleman, och jag nickar. Moderskapet är nog den allra mest naturliga formen av total medkänsla. Många kvinnor , och kanske män här i ert civiliserade land, kan läsa ett litets barn behov som om det vore deras egna.
Allra så längst bort i högra hörnet de som ger upp sitt eget liv för mänskligheten. De få, de verkliga barmhärtiga samariterna.
Men du, ge upp och ge upp, är det verkligen alltid bra?
– Nej, jag talar inte om att uppoffra sig, säger Daniel Goleman, en människa med medkänsla förstår inte andra människor därför att hon gett sig själv en order att göra det. Hon gör det för att hon vill, för att hon ser en likhet mellan henne själv och den andre, ett lika värde. Du skall respekteras i lika hög grad som jag själv.
– Det är klart att det finns en negativ medkänsla, sjuksköterskan som tar hand om sjuka med sådan intensitet att hon blir sjuk själv…
…eller mamman som fortsätter svara mot alla behov hos sina barn även sedan de blivit stora.
– Ja visst. Men poängen med det jag funnit, säger Goleman, är att det är inte vetskapen om att vi ska bry oss om som får oss att göra det, utan närvaron. Är du där, i vardagen, med hela dig själv så har du en naturlig medkänsla. Går du omkring i en vardagstrans, eller är självupptagen, så spelar det ingen roll hur god du är innerst inne, det är egot du när.

Medkänslan sitter i höger pannlob
Numera vet forskarna också var medkänslan finns, funnet på tibetanska munkar, i den högra pannloben i hjärnan, den som får oss att känna oss harmoniska och energiska och i den del av hjärnan där viljan har sitt säte. Stress, press, det syns i höger pannlob och i amygdalan sätet för ilska och försvar. De är med andra ord varandras motsatser.
Nu arbetar Goleman tillsammans med några forskare på att hitta ett sätt att ta oss från vänster till höger i egospektrat, eller snarare borde det vara tvärtom från högerlob till vänster.
Så hur gör man?
– Iaktta dig själv, säger han föga förvånande. (Nog är det för tradigt att det inte finns några genvägar längre. Vad man än kommer upp med för problem så säger nutidens gurus: Lär dig av dig själv, se, känn efter och förstå.)
– Iaktta dig, och studera hur du för det första tolkar världen och sedan hur du använder din energi och ditt fokus. Du kan göra det när och var som helst, mitt i ett samtal, på bussen. Ser jag världen eller bara mig själv. Övar du kan du bli medveten om hur ditt fokus flyttar sig.
Och så förordar han meditation, närvaroträning i alla former.  Från den enklaste: Säg Nu till dig själv och uppfatta för några sekunder bara det som är, till timmar ensam med din andning, ditt mantra, din koncentrationsteknik.
Allt med målet att kunna välja mellan att gona sig i sin egobubbla och att stiga ut i den berörande och utmanande världen.
Nu reser han sig, nu ska han rusa, nästa samtal, näsa seminarium, nästa land.

Artikeln publicerad första gången i tidningen Leva nr 9 2005
L A G E R S T R Ö M ©

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
HJÄRNAN, MEDKÄNSLA

INTERVJU Tania Singer om tre sorters empati

Mar 1, 2016

EMPATI – tre sätt
att känna med andra

Någon skrattar och du gör likadant. Någon gör sig illa och du rycker till. Någon berättar om sitt liv och du fylls av ömhet och värme. Tre känslor. Tre sätt att uppleva vad andra känner. Tre helt olika reaktioner i hjärnan.

Professor Tania Singer är psykolog och neuroforskare, hon leder arbetet vid Max Planck Institute for Human Cognitive and Brain Science i Leipzig och är en av världens ledande forskare på hjärnan och känlsor. För några år sedan gav hon sig själv en närmast omöjlig uppgift: att kartlägga vad som händer i hjärnan när vi känner empati. Continue Reading…

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
BLOGG, HJÄRNAN, MEDKÄNSLA

FORSKNING Fin kontakt smittar

Jan 2, 2016

Det är egentligen inte så konstigt, det där forskarna kommit fram till.
Direkt kontakt med andra människor skapar värme och empati.
Och ju mer du lär känna någon desto mer bryr du dig om dem.
Kontakt skapar närhet.
O-kontakt skapar avstånd.
Men det är inte det som är det viktigaste med de här forskningsresultaten.
Det intressanta och viktiga är att den där känslan av omsorg som du utvecklar när du närmar dig en okänd gäller inte bara hen utan också de andra i hens grupp.

Börjar du gilla en,
så är det lättare
att tycka om de andra.

Forskarna på University of Zürich kallar det för neuroinlärning.
Och det är inte mycket som behövs. Några få positiva upplevelser och hjärnans försvarssystem har lärt sig att den här människan, och hens närmaste, är helt ok.

Och tänker man tvärtom blir det minst lika spännande.
Varje gång jag lyckas närma mig en person som är lite misstänksam mot mig och de mina  så gynnar det oss alla.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
BLOGG, HJÄRNAN, KREATIVITET, NYTT OM MÄNNISKAN

NYÅRSRÅD: Så slutar du skjuta upp

Jan 1, 2016

Är det dags att sluta skjuta upp och alltid bli klar i sista minuten ? Följ då forskarna senaste tips: Sätt dina deadlines så att de infaller antingen inom den månad du befinner dig i eller innan årets slut. 

Det verkar nämligen som om hjärnan reagerar på gränser och prioriterar uppgifter som är före 31 i varje månad eller före sista december.
Två olika försök i olika länder, en gjort med studenter och en med bönder, visade samma sak. Grupperna fick en uppgift och delades sedan in i två delgrupper som fick lika mycket tid på sig. Ända skillnaden vara att  två grupper fick deadlines som låg före en gräns – antingen en månad eller slutet av året. De andra fick deadlines som sträckte sig över en gräns.
I båda fallen visade det sig att de som skulle klara av sitt uppdrag före gränsen satte igång direkt och lyckades i högre grad än de vars tid sträckte sig över någon form av gräns.

Här gäller det alltså att skaffa sig smarta deadlines, eller helt rita om sin almanacka. Hellre deadline på fredag än på måndag. Hellre sista mars än första april. Hellre slutet av deceber än första veckan i januari.
Lycka till.
KÄLLA
 Banish Procrastination by Thinking Differently About Deadlines Scientific American Mind
FOTO Farid Iqbal ibrahim, enligt CC

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
BLOGG, BÖCKER, HÄLSA, HJÄRNAN

BOK – rapport från en utbränd psykiater

Sep 27, 2015

”Någon har bytt ut
min hjärna
mot en liter sirap.”

Så börjar Pia Dellsons bok Väggen: En utbränd psykiaters notering (Natur& Kultur,2015) som är en sammanställning av de många texter som hon skrev under sin sjukskrivningsperiod.
– Att skriva, berättar hon på den scen på Bokmässan där vi samtalar, var enda sättet för mig att få slut på alla tankar som for omkring i hjärnan. När jag väl hade fått ner de på papper så lugnade de ner sig.
Pia är den framgångsrika, kompetena, effektiva, välplanerade doktorn som en nyårsaftons morgon för några år sedan upptäckte att hon inte ens klarade av att hämta ett par strumpor. Continue Reading…

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
HJÄRNAN, PSYKOLOGI

INTERVJU Antonio Damasio om känslor

Jun 20, 2015

”För att vi ska överleva måste vi
lära oss förstå våra egna känslor”

”Nej”, säger den berömde hjärnforskaren Antonio Damasio, ”att helt begripa sig på en annan människa är omöjligt. Men det betyder inte att vi ska sluta försöka. Mänsklighetens överlevnad hänger på om vi kan identifiera och förstå oss på våra känslor.”

Innan jag går från hans hotellrum på Grand Hotel frågar jag:
”Vad är du mest intresserad av?”
Och den världsberömde professorn i neurovetenskap svarar:
”Kärlek och vänskap.”
Får du tillräckligt av det, du verkar ha ett stressigt liv, säger jag som fångat
honom den enda dag han är i Sverige den här gången.
Och då svarar han.
”Ingen människa får tillräckligt med kärlek.”

Antonio Damasio är just nu en av vetenskapsvärldens stjärnor. Hyllad för sin forskning, kritikerrosad för sina böcker, prisbelönt, berest. Det han påstår öppnar dörrar och avgrunder. Människan, säger han, går inte att förstå utan alla sina dimensioner. Hon är kropp/hjärna, känsla/tanke, genetik/ande, djur/kulturvarelse. Allt i ett, oupplösligt förenad och i ständig förändring. Därför, säger han, kan inte han, den världsberömde, förklara hur vi hänger ihop. Hans pusselbit måste läggas ihop med läkarnas, psykologernas, biologernas, sociologernas, historikernas, filosofernas, religionernas och
individernas oregelbundna kunskapsbitar. Sluta käbbla, uppmanar han, låt oss undersöka mysteriet människan tillsammans.

Undersöker emotionerna
Själv rotar han omkring i hjärnans miljarder celler för att begripa mer och mer
om hur känslor uppstår och utvecklas. Kroppens känslor, de automatiska,
genetiska reaktionerna, som han kallar för emotioner. De som ibland är så
snabba och plötsliga att de åtföljs av ett ah eller ett oj, av små hopp och
skygganden. Och så det vi känner, det vi i dagligt tal kallar för känslor – ilska,
sorg, glädje, omtanke och avsky. En emotion går inte att dölja – den har
en så stark fysisk reaktion att den syns. En känsla finns inuti och går att
maskera och ha för sig själv.
Nu tycker han sig ha kartlagt känslornas hierarki, från de genetiska till de sociala och de allt mer individuella och specifika.
Det är det han är här för att tala om, och som han beskriver i sin senaste bok På spaning efter Spinoza. Glädje, sorg och den kännande hjärnan (Natur och Kultur, övers Björn Nilsson).
”På många sätt är du och jag lika varandra”, säger han och tittar intensivt på mig med mycket bruna ögon. ”Vi har ett genetiskt arv som får oss att reagera på vissa saker på precis samma sätt. Vi och de andra miljarder människorna i världen, ja till och med många djur. Men kanske är det ännu mer som skiljer oss åt.
Redan när vi föddes var vi olika, du reagerade på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort. Dina föräldrar behandlade dig annorlunda än mina, det svenska samhället bemötte dig på ett sätt som det portugisiska inte gjorde med mig. Livet har visat oss olika saker. Och så har vi använt den lilla fria vilja vi har till att skulptera oss själva – försöka bli det vi vill vara.”
Så nu sitter vi här, han i en soffa, jetlaggad, välfriserad och i skräddarsydd kostym. Jag i en fåtölj med datorn i knät, omaka strumpor (vad tar de vägen?) och en oskriven dubbelarbetande-mamma-att-göra-lista under ständig uppdatering.
Så kan människorna någonsin förstå varandra? Kan doktorn behandla alla sina patienter lika?
”Nej”, säger han. ”Kan du förstå dig själv? Begriper du alltid varför du gör som du gör? Självklart inte, så hur skulle någon annan kunna göra det? Och vissa av läkarna tror att ett magsår är ett magsår, men vi grundforskare vet att varje patient egentligen kräver helhetssyn och individuell behandling.”
Jag får dubbla känslor. Befriad – ingen vet! Livet är ett äventyr, en upptäcksresa. Och under det en slags panik – INGEN VET! Livet är osäkert, outgrundligt, det finns ingen verklig enskild auktoritet att luta sig emot.
Men Damasio avbryter mina funderingar entusiastisk.
”Är det inte en fantastisk tid vi lever i – gränsöverskridandets epok.”

Inte så sociala varelser
Vetenskapen, kulturen, pengarna, människorna och länder träder hela tiden över varandras gränser, tvingas att mötas och froteras mot varandra – på gott och ont. Det är härligt och farligt – menar Antonio Damasio.
Vår sociala förmåga är ännu inte så utvecklad. Några tusentals år har vi tränat på den. Emotionerna – de automatiska systemen – är ur-gamla och har i varelsernas historia övat sig på att skydda oss från sådant som kan få oss ur balans. Främlingar, okända substanser, oväntade upplevelser – sådant som en modern människa möter dagligdags.
Denna utsatthet kan locka oss vilse, få oss att försvara oss när vi borde öppna våra händer, välkomna och ta emot.
Det är därför han tycker att hans egen forskning är så viktig. Vi måste helt enkelt förstå oss bättre för att kunna leva i den nya världen. Vi måste lära oss tolka våra olika känslolägen så att vi kan bedöma dem rätt. Är det verkligen konstruktivt att bli förbannad just nu? Vad är det som får mig att känna så här? Vilken del av mig är det som reagerar.
”De gamla emotionerna har varit vår räddning genom historien. Men de växte fram under en tid då vi levde i mycket små grupper under enkla förhållanden och ständigt på vår vakt mot faror. De går inte alltid att använda därute”, säger Antonio Damasio och pekar mot Strömmen, Operan och Kungsträdgården. Ser hur stillsamt det är och tillägger: ”Eller i New York.”
Tiden är också ett problem. I många situationer är människans tankeförmåga snabbare än hennes emotioner och känslor. Och allt större skillnad blir det. Det finns forskning, säger Antonio Damasio, som visar att barn i dataspels- och musikvideoåldern tänker snabbare än sina föräldrar. Det här, menar han, skapar ett glapp mellan vår förmåga att uppfatta situationer med tanken och vår etik och moral som bygger på känslosystemet. Vi hinner helt enkelt inte känna medkänsla innan vår kognition är på väg åt ett annat håll. Känn efter själva när ni tittar på ett normalt nyhetsprogram på tv. Hänger ert känsloliv med när bilder på lidande människor snabbt övergår till vinterväglaget?

Hur blir vi empatiska?
Och just den här förmågan till känslor för andra är hans nya stora passion. Hur utvecklas de? Vad är det som gör att biologiska reaktioner blir till moral och etik?
”Skriv nu inte att karln säger att etik är biologi”, säger han luttrad och medievan. För det är inte vad jag menar. Men etiken har sina rötter i biologin.”
Så förklarar han. Människans förmåga att uppleva egen smärta är biologisk. Den som inte har ont har svårt att överleva. Och det är just den förmågan som får oss att förstå andra människors lidande. Titta – hon lider, precis som jag.
Och nu inträder en slags förädling, ett kognitivt utvecklingssprång. Hur kan jag lindra hennes lidande? Och så ett till, ännu större: Hur kan vi i vår by, i vårt land, bygga ett gott samhälle för alla? Och så ännu ett: Hur kan vi leva tillsammans på det här klotet så att vi minimerar mänsklig smärta?
”Det vore lättare för mig som forskare om det bara var människorna som hade ett socialt tänkande”, säger han. ”Men så är det inte. Djur kan vara vildar och slita varandra i bitar, men de är också ibland Moder Teresa. Inte bara inom gruppen, utan också mellan arterna. Skillnaden går vid systematiseringen. Det är bara människan som skapar etiska regler, lagar och moralkodex som kan föras vidare generation efter generation.”

När blir vi oegennyttiga?
Så när börjar vi bli oegennyttiga, och varför? Antonio Damasio tror att det har att göra med individens vilja till att överleva. En slags altruistisk egoism. Jag har större chans att överleva på ett bra sätt om de andra gör det också. I globaliseringens tid är det uppenbart. Fattigdom, förtryck, motsättningar, miljöproblem skapar en osäker värld för oss alla.
Men så tror han också, han till och med tycker sig veta, att det goda livet är nedlagt i den genetiska överlevnadsmekanismen. Vi strävar inte bara efter att leva – naturen, kroppen, hjärnan, hela alltet vill också att vi ska ha det riktigt bra, få det allt bättre.
Så säger ju också buddisterna, påpekar jag. Människors beteende ska förstås utifrån deras strävan att uppnå lycka.
”Ja, så kan man kanske översätta vårt genetiska arv. Du ser, många har i mänsklighetens historia förstått sådant som vi först idag kan bevisa.”
Själv söker han gärna inspiration på annat håll. Nu senast hos filosofen Baruch Spinoza (1632-1677) som betonade känslornas betydelse och kallade människans inre drivkraft för glädje.
Men finns det någon högre mening än att vi alla ska överleva så gott som möjligt – även om det är besvärligt nog att få till det? Finns det en andlig aspekt av mänskligt liv?

Andlighet en form av balans
Vissa forskare påstår ju att de hittat andlighetscentrum i hjärnan, bara man petar där så får man en uppenbarelse. Andra hävdar att det bara är människans behov av flykt från verkligheten. Ytterligare andra menar förstås att människans verkliga identitet finns på ett annat plan än det biologiska, en obevisad ytterligare dimension.
Nej, något religiöst hjärncentrum, tror inte Antonio Damasio på, det finns överhuvudtaget inga centrum i hjärnan som ensamma kan sköta en del av människans känsloliv. Själva hjärnklumpen är inte så intressant, menar han, det är processerna som pågår därinne som skapar något.
Och här har han flera teorier. En närmast taoistisk. Själva den kreativa process som håller allting igång och gör oss och världen omkring oss funktionsduglig kan ses som en form av biologisk mening – en Skapelse mer än en Skapare. En andlig erfarenhet skulle i det sammanhanget vara en stark upplevelse av denna process.
En annan tanke han har är att om vi har tur med vår omgivning, och själva har förmåga att ta hand om oss på ett närande sätt kan vi stundvis vara i närmast totalt psykisk och fysisk balans – en slags optimal biologisk harmoni. Och det, menar han, kan uppfattas som, och kanske är, en andlig upplevelse.
Fast ämnet är i högsta grad en del av det stora mänskliga frågetecknet och därmed fritt för vem som helst att spåna kring.
Men du, den här nya kunskapen som du faktiskt skaffat oss, har den förändrat dig själv?
”Ja”, säger han.
Jag väntar.
Det kommer ingenting. Jag försöker igen.
Som det där med aggressivitet. När du plötsligt blir ilsk, tänker du då, det där är ett arv från människans urtid inget att bry sig om, jag tar ett djupt andetag och försöker lyssna lugnt och fint på vad min fru säger?
”Ibland.”
Damasio kartlägger oss andra på heltid, men om sig själv vill han inte tala. Han har byggt ett högt plank mellan Professorn och Antonio. I vår kollektiva minnesbank, Internet, finns nästan ingenting. Två saker hittar jag.
Han läser gärna Shakespeare.
Och han arbetar mycket nära den han älskar – neurologen Hanna Damasio.

Ann Lagerström
L A G E R S T R Ö M ©
(Först publicerad i Tidningen LEVA 0312)
FOTO: Suzie Katz enligt CC

Damasio om medvetandet

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
BLOGG, BÖCKER, HJÄRNAN

BOKTIPS Använd hjärnans ”gröna system”

Mar 10, 2015

Hardwiring Happiness, The Practical science of reshaping your brain – and yourself
Rick Hanson (Harmony Book, 2013)
Pubicerad i Modern Psykologi.

Ja, neuropsykologen Rick Hansons bok är amerikansk. Lite för pratig, lite för yvig, men där finns trots allt intressanta tankegångar byggda på ny vetenskap om hjärnans plasticitet. Utgångspunkten är evolutionen. Hur mänskligheten genom årtusendena tränat sin hjärna att bli extra känsliga för sådant som är farligt och negativt och på så sätt förfinat det ”röda reaktionssystemet”. Det räcker med en enda sur min så reagerar hjärnan, tar in, sparar och förstärker de nätverk som bygger på rädsla och försvar, menar Hanson.

Ett litet leende, däremot, en omtanke, stannar inte lika lätt kvar i det Hanson kallar hjärnans ”gröna system” eftersom de inte innebär något hot. Vi noterar det knappt och det passerar utan att fördjupa hjärnans positiva sida.
Så tänker han och framlägger bevis med hjälp av nya rön och en diger referenslista. Och så lär han ut hur vi kan lära hjärnans ”gröna” system att inte ignorera stärkande  känlsor och upplevelser utan använda dem för att bygga ett starkt jag.
Läsvart och lite lättköpt.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone