Browsing Category

FILOSOFI

BLOGG, DÖDEN, FILOSOFI

Konsten att träda in och ut ur livet

Feb 26, 2017

Kanske är det för att så många av mina nära dog innan jag var 30. Kanske är det för att jag funderar på mycket på livet. Kanske var det begravningen av en fågelunge i en kompost när jag var liten som väckte mitt intresse. Hur som helst har jag alltid varit fascinerad av döden och det där märkliga fakta att vi bara stiger in i livets drama, har en roll under några decennier, i bästa fall ett sekel, och sedan bara kliver ut.
Här ett citat från konstnären Marina Abramovic, som just nu ställer ut på Moderna museet i Stockholm. Hennes tankar om sambandet mellan liv och död liknar filosofen Martin Heideggers begrepp i-döden-varon, att leva medveten som sin egen död. Och författaren och filosofen Albert Camus övertygelse att just för att vi vet att livet är absurd kan vi verkligen njuta av det.

Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.

Du sysselsätter dig en del med din egen död. Du lär redan ha planerat din begravning?
– Självklart! Det viktigaste är hur man lever och hur man dör. Jag intervjuade nyligen en kvinna i Brasilien som var 110 år gammal och frågade henne vad som är viktigast i livet. Hon sa: ”Det viktigaste är hur du träder in och ut ur livet.” Det är det vackraste jag har hört på länge. Jag är inte besatt av döden, men vi ska alla dö, så varför tänker vi inte på det? Det enda att förhålla sig till livet är att njuta av det ännu mer. Och jag njuter verkligen av mitt liv. Varje dag kan vara den sista, man vet aldrig. Hur vet vi att en asteroid inte är på väg att kollidera med jorden? Vår värld är bara en liten prick i det stora kosmos. Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.”
Ur intervju i Svenska Dagbladet.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
FILOSOFI, KONSUMTION, PRYLAR

UTMANINGEN: Att avstå utan att veta varför

Dec 1, 2016

Måndag morgon. November. Underkylt regn. Bilen eller bussen? Bilen!
Vi skulle inte ha några julklappar i år. Jag har redan ändrat mig.
Glömde tygpåsen hemma. Packar maten i tre plastkassar.
Jag tänker mig att filosofen Folke Tersman rynkar sin panna. Här har han uppenbart en människa som ännu inte förstått att om vi ska bryta trenden och rädda globen måste det till en helt ny slags moral – den offerlösa altruismen.
Den ekologiska krisen, skriver Tersman i sin nya bok Tillsammans – en fiolosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat (Bonnier existens), är inte i första hand politisk, den är psykologisk. Och så förklarar han hur sju miljarder människors till synes harmlösa handlingar skapat en situation som bara kan hävas om alla dessa individer varje dag gör rätt istället för fel val.
Moral har för gemene man länge varit en fråga om ansvar och offer. Någon har ansvar för att en situation har uppkommit, någon har blivit offer för händelsen och ytterligare någon tar på sig att hjälpa den som råkat illa ut.
Idéen kommer förstås från bysamhället där sambanden och relationerna var tydliga. Den som inte orsakde något ont och som dessutom stod andra bi hade god moral. Motsatsen var en bondtjyv.

Det är lätt att avstå och offra sin egen bekvämlighet när man vet vem man offrar sig för.

Jag ger ett par hundra av mina julklappspengar till Stadsmission för att de hemlösa också ska få skinka och gran. Det känns bra. De är offer, jag är hjälpare, det finns ett tydligt samband, och det gör mig nöjd. Men vem är det som har nytta av att jag avstår från plastpåsen och bilen?
Här krävs, menar Tersman, en psykologisk psaltomotal. Ska vi rädda miljön måste vi alla varje dag vara beredda att avstå utan att vi har en aning om vilka konsekvenser vårt beteende får eller vem det är vi hjälper.
För så är det. Vi vet att miljön förändras i en mycket snabb takt. Vi tror att det inom en snar framtid kan innebär havshöjningar, torka, hunger och folkvandringar. Men vi vet egentligen inte exakt hur det känsliga systemet fungerar, inte i detalj vad som kommer att hända eller vilka som kommer att drabbas. Och vi kan inte heller exakt förklara hur en plastpåse påverkar förloppet.
Ändå, skriver Folke Tersman, så måste vi försöka och Folke Tersman misströstar inte. Han tror inte på den ”psykologiska egoism” som filosofer, ekonomer och genetiker så länge hävdat styr människan. Han tror att den dagen vi verkligen förstår att vi delar vår framtid med alla levande varelser, att vi alla är förövare, offer – och jordens räddare, blir det lättare att i all enkelhet avstå från både bil och plastpåse.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
BLOGG, FILOSOFI, FÖRÄNDRING

Tips till dig som inte vet
hur du ska välja

Sep 28, 2015

Här två tänkare som tampas i en artikel i DN idag.
Det handlar om val.
Inte de små. Vilket te ska jag köpa? Påse eller lösvikt?
Utan om de stora, livsavgörande – barn, partner, byta jobb eller land eller utbildning.
Vi tror att vi gör rationella val, men egentligen vet vi inte alls varför vi väljer som vi väljer, menar de. Vi är inte de ”kunskapsstyrda varelser som är mest sofistikerade när vi sätter rationaliteten främst”.
Och så fortsätter de:
Ett val har minst två steg. Continue Reading…

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
FILOSOFI, HÄLSA

INTERVJU Claes Hulting om filosofi vid livskriser

Jun 20, 2015

”Sorg och existentiell ångest är ingen sjukdom!”

När det värsta händer och livet ställs på ända är det filosofi och inte terapi vi behöver. Det menar läkaren Claes Hultling som själv skadat ryggmärgen och nu har filosofiska samtal med sina patienter.

Kan ni se scenen framför er. Mannen i rullstolen till höger är läkaren, docenten Cleas Hultling. Och mannen i rullstolen där till vänster det är hans patient.
Det var tänkt att de skulle prata om illaluktande urin och urinvägsinfektioner, en vanlig åkomma hos ryggmärgsskadade, men nu när proverna är tagna och antibiotikan är utskriven är ämnet istället livet – hur det är, hur man ska hantera det, vad det handlar om.
– Allteftersom åren gått har jag blivit mindre och mindre intresserad av inskränktheten i rörligheten och mer intresserad av själen, säger Claes Hultling. Inte så att skadenivån är ointressant, men kropp och själ hänger ihop. Och balansen dem emellan är avgörande för rehabiliteringen.

Det är söndag, solen vräker in genom fönstrens där upp vid taket här i det varmröda kreativa köket på SpinalisklinikenRehab Station Stockholm där vi sitter och pratar. Till vänster en djup sal för goda middagar eller inspirerande föreläsningar. Här i mitten flera stationer för matlagning och där till höger den öppna spisen.
Det är hit till Solna som många av de 150 personer som skadar sin ryggmärg varje år kommer när den medicinska behandlingen är klar. Här tränar de på att gå eller att navigera en rullstol eller undersöker hur mycket kraft och styrsel de kan få i sina armar och händer. Och här finns möjlighet att med hjälp av det Claes Hulting kallar ”filosofi i vården”, få reflektera över sitt nya liv.
– Att inte längre kunna gå är lika mycket en livskris som en fysisk skada. 30 procent av de som kommer hit vill till en början bara dö. Och då gäller det för oss att hitta något som får lågan att tändas igen, något som får dem att vilja vakna och möta en ny dag.

När existensen brustit
Claes Hultling vet vad han talar om. Han vet hur det känns att efter en svår olycka hamna i det han kallar för en existensruptur – en situation där ens existens ”brustit”. Allt det man tänkt om sig själv, det liv man levt, den framtid man sett framför sig tycks kulltastat av det faktum att man aldrig mer kan gå och man översvämmas av ett sammelsurium av frågor, känslor och rädslor. Ett osorterat kaos där oerhörda krafter frisätts.
Kommer jag att kunna gå igen, kissa själv, bajsa? Kommer jag att kunna få stånd, hitta en kvinna, få barn? Kan man resa? Var ska jag bo? Och jobbet, hur ska det gå med jobbet?
De var en fin dag i maj 1984 som Claes och några kollegor tog skärgårdsbåten Gurli ut till Getfoten utanför Vaxholm norr om Stockholm. De badade bastu och hoppade i. Claes dök. Första gången gick det bra. Det andra sämre, eller snarare riktigt illa. Han slog huvudet i en sten, blev omedelbart förlamad i både armar och ben, sjönk till botten och hann under den minut det tog för kamraterna att komma till undsättning inför sin inre blick se en snabbspolad version av filmen om sitt liv.
Förstod du direkt att du aldrig mer skulle kunna gå?
– Förstod … som läkare hade jag viss kunskap om vad som väntade.
Redan då, när helikoptern transporterat honom till Karolinska sjukhuset och han blev mottagen på röntgenavdelningen av sina kolleger började Claes fundera över vården av ryggmärgsskadade. Han la märke till personalen som utan några riktiga känsloyttringar meddelade att kota 6 uppifrån var krossad. Han undrade över läkarna som sa till hans föräldrar att det där bröllopet som Claes och Barbro planerat till mitten av juni var bäst att avstyra eftersom deras son troligen skulle bli en vegeterande grönsak. Och så såg han i personalens ögon den där rädslan för ångest och tårar.

Måste finnas ett bättre sätt
– Min kollega Rickard Levi och jag bestämde oss för att det måste finnas bättre sätt att vårda de som skadat sin ryggmärg och bara något år efter olyckan gav vi oss ut i världen på jakt efter andra metoder.
Till en början koncentrerade de sig på det medicinska.
– Man skulle kunna säga att vi hade en mekanistisk teoretisk ansats. Vi talade nerver, synapser, transmittorsubstanser och olika nivåer av förlamning, säger Claes.
De samlade på sig kunskap, startade stiftelsen Spinalis, satte igång verksamhet och förändrade radikalt behandlingen och bemötandet av ryggmärgsskadade.
Men så var det den där andra sidan – livskrisen.
Claes Hulting minns hur det var de där första veckorna efter olyckan. ”Episoder av tokgråt” kombinerade med stor beslutsamhet. Ett avgrundsdjupt ”Varför?” och en känsla av trots, inte ska väl en krossad kota stå i vägen för det där planerade bröllopet. Det blev svensexa på rummet. Och bara två veckor efter olyckan bröllop mellan Cleas och Barbro på dagavdelningen på Neurohuset på Karolinska Sjukhuset med 100 gäster.
Men kanske ännu viktigare för honom var beslutet att bara tre veckor efter den svåra olyckan fira midsommar ute i det älskade sommarhuset på Landsort. Läkarna var tveksamma, men Claes var beslutsam – han skulle ut, och lyckades övertala kollegerna att det var billigare att flyga honom dit i ambulanshelikoptern än att ha honom på sjukhuset över helgen.
– Det var den absolut viktigaste resan jag gjort i hela mitt liv. Det där huset representerade min frihet. Vinden i ansiktet. Döda flugor i fönsterkarmarna och intorkade tandborstar i ett sommarbadrum. Där väcktes mina känslor. Sorgen kom i vågor och jag grät floder. Det blev en viktig del av rehabiliteringen.

Det gäller att gråta, gråta och gråta
Claes kallar det för att ”excercise you grief”, träna din smärta, öva din bedrövelse – helt enkelt ta chansen och gråt.
När en svår olycka sker är det som om hela familjen får sitt hem insvept i ett sorgflor, säger Claes Hultling. Till en början är allt becksvart, men även om man först har svårt att tro det blir maskorna med tiden glesare och ljuset börjar ta sig in. Och processen går fortare om det finns möjlighet till bearbetning av vad som skett och hur framtiden kommer att se ut.
Visst finns det en psykolog knuten till kliniken här i Frösunda, och en kurator på plats under veckan …
– … men behandlingen av ryggmärgsskadade sker inte mellan 9 och 16, den pågår 24 timmar per dygn, säger Claes Hultling. Och kanske är inte den där bokade tiden klockan 11 på fredag det allra bästa tillfället att hjälpa Olle, 22, som vurpat med motorcykeln på Nynäsvägen. Kanske är den bästa stunden klockan halv tre på natten när Olle ringer på klockan för att han inte kan sova. Men ska det fungera måste personalen kunna och vilja tala med en förtvivlad människa med röriga tankar och känslor.

”Vi inom sjukvården är ofta dåligt utbildade
på att hantera mänskliga känslor.”

– Vi som jobbar inom sjukvården är ofta dåligt utbildade på att hantera mänskliga känsloprocesser, säger Claes Hultling. Många blir ofta nervösa när någon börjar gråta och hänvisar då gärna till psykiatrin eller börjar famla efter receptblocket. Men att äta piller är bara att skjuta upp problemen – när det handlar om existensruptur. Efter något år eller två slutar man ta dem, vrickar lillfingret och så kommer alltihop.

Tog hjälp av filosofin
Det var Claes kollega Richard Levi som tog initiativet, han hade läst boken Plato not Prozac, applying eternal wisdom to everyday problems, och tyckte att här fanns en möjlighet. De två kollegerna bestämde sig för att åka till USA och träffa författaren och professorn i filosofi Lou Marinoff, som hävdar att det är bättre att ta hjälp av filosofin är att stoppa i sig piller och som utarbetat en metod för lekmän och professionella att hålla i filosofiska samtal.
Där på plast satte de sig in i det Lou Marinoff kallar för Peace-metoden, Five Steps to Managing Problems Philosophically – definiera problemet, uttryck känslorna, gör analysen, reflektera och hitta jämvikten. Och så åkte de hem och satte igång.
22 medarbetare – läkare, sjuksköterskor, vårdbiträden, arbetsterapeuter, sjukgymnaster – fick en nio dagar lång ”crach course” i filosofisk praktik, sokratiska samtal och dialog av professor Marinoff.
– Och när Lou åkte tillbaka till USA fortsatte vi med vår vidareutbildning en halvdag varannan torsdag under ett år här i köket. Det kom filosofer från Lund och Stockholm och författare med intressanta infallsvinklar, och de talade med oss om allt från Wittgenstein till sorg. Ibland föll det i god jord och ibland på hälleberget.
Våren därpå kom professor Marinoff tillbaka och det blev examination och certifiering enligt organisationen APPA, American Philosophical Practitioners Association.

Emil – ett mirakel
Det ringer i telefonen. Det är sonen Emil, 21, miraklet – världens första barn till en komplett ryggmärgsskadad man och där befruktningen skett med IVF. Att gifta sig var en sak, men hur skulle Barbro och Claes få barn? En ryggmärgsskadad man blir impotent, så är det. Ömhet, kärlek och sex har många vägar men de där levande, simmande villiga spermierna hur kan man få ut dem. Claes dammsög återigen världen på forskning och metoder och började tillsammans med Richard experimentera. Efter sju år och en lyckad provrörsbefruktning föddes Emil.
– Nu är jag indirekt pappa till ungefär 200 barn bara i Sverige, säger Claes när han sagt ”Hej då!” till Emil och lagt på.

Hjälpa till att sortera
Men var var vi?
– En filosofisk praktiker är som en barnmorska, säger Claes Hultling och tar upp tråden. Hon eller han hjälper de skadade att först sortera, sedan reflektera och så fokusera kraften i en riktning i taget istället för hundra på en gång.
Är det så enkelt?
– Ibland kan det vara det. Ibland är det som att meta i en svart skogstjärn för att att hitta vad som får Olle att ticka och hur vi kan hjälp honom att hitta det han ska ägna kraft och energi åt för att han ska komma vidare i livet. Ibland misslyckas vi och når inte fram.
Mycket har att göra med hur livet brister, det där Cleas Hultling kallar existensrupturen. Samma sorts skada, liknande konsekvenser kan påverka människor helt olika. I en kritisk livssituation kan den här högst individuella bilden av verkligheten antingen stödja eller störa möjligheten att ta sig an problemen. Om Olle alltid velat vara en machoman och älskat extremsporter kan förflyttningen från gående till rullande vara extremt känslomässigt smärtsam. Pelle, som ägnat sitt liv åt läsande, skrivande och samtal med vänner kan kanske anpassa sig lättare.
– Även personer som aldrig annars ägnat sig åt grubblerier blir för en tid filosofer när en existensruptur inträffat i deras liv, säger Claes. Kan vi som finns runt den här personen stödja den här processen finns här – faktiskt – en potential till förbättringar, inte bara till kompensatoriska anpassningar till den skada som skett.

De flesta kan lära sig filosofera
Den filosofiska praktiken är en relativt ung verksamhet som startades i Tyskland på 80-talet av Gerd Achenbach och som tio år senare spred sig till USA. Filosofin, menar företrädarna, var till en början inte en akademisk disciplin utan mer av avancerade reflektioner kring livsfrågor som var menade att prövas konkret. Filosofisk praktik knyter an till den traditionen och kan ses som ett komplement till den mer abstrakta form av filosofi som idag oftast utövas på universiteten.
De flesta människor kan, enligt Lou Marinoff, lära sig filosofera med hjälp av den rika skatt som filosofihistorien erbjuder. Tusentals år av reflektioner, prövad och omprövad i omgångar, kan erbjuda analys, tolkning och omtolkning av den privata levda erfarenheten.
Numera behöver inte Olle, 22, (de flesta ryggmärgsskadade är män) och hans olycksbröder och systrar här på Spinaliskliniken enbart förlita sig på kuratorerna längre. När känslorna svämmar över på sjukgymnastiken eller i arbetsterapin, när frågorna blir för många, finns det ofta någon i närheten som vågar stanna upp, ta emot och hjälpa till att reda ut.
– Det här sättet att arbeta, säger Claes, har blivit en viktig idemässig ansats för mig. Jag skulle innerligt önska att vi kunde köra en ny filosofikurs. Och så informera nya underläkare om de inte ska skriva ut ”lyckopiller” i ”oträngt mål”.
Sorg och existentiell ångest är ingen sjukdom, säger han. Livsångest i samband med sönderslagna kotor är helt normalt och en nödvändig men alltför förbisedd del av tillfrisknandet.

En lång svår och jobbig resa
Det finns inga genvägar förbi insikten att du aldrig kommer att kunna gå, säger han, den här resan är ”lång, svår och jobbig”.
Hur lång tid tog det för dig att acceptera din situation?
– Det har jag aldrig gjort.
Aldrig?
– Nej, varför skulle jag göra det. Jag sörjer min brutna nacke varje dag. Den som accepterar intar en passiv roll, man får mer kraft om man knyter handen i fickan. Däremot behöver man lära sig leva med effekterna av skadan, allra helst bli expert på sitt eget handikapp, bli fena på att leva livet trots problemen.
Varför filosofi istället för psykologi?
– Därför att psykologin, delvis kbt o framförallt psykiatri tar sitt ursprung i ett sjukt tillstånd. Personer med ryggmärgsskada är inte ur en medicinsk synvinkel deprimerade, och även om många till en början säger att de vill dö så är de inte sjävmordsbenägna, de är bara djävligt ledsna. Och filosofin tar sitt ursprung i något friskt, therapy for the sane – not the insane.
Vad är det i det filosofiska samtalet som är verkningsfullt?
– När livet verkar slaget till spillror så hamnar man i kaos, tankarna bara rusar omkring. Om vi i personalen kan hjälpa de nyskadade att sortera, få perspektiv och ta itu med en sak i taget så går rehabiliteringen mycket fortare.
Att behöva en rullstol är irriterande och opraktiskt men blir för den som lär sig leva med den med tiden ett normaltillstånd, säger Claes Hultling, som inte slutat arbeta, resa, segla, åker skidor eller köra motorcykel för att han fått en kota krossad.
– Om du vinner tio miljoner är du till en början enormt lycklig, men ganska snart återgår du till ditt vanliga känsloläge. Likadant, fast tvärtom, är det otroligt nog med oss ryggmärgsskadade. Trots att jag fortfarande har en massa umbäranden på grund av min skada skattade jag för inte så länge sedan min livskvalitet till 82 av 100.

ANN LAGERSTRÖM©
Artikeln först publicerad i Modern Filosofi 2014.

CLAES FÖRELÄSER PÅ TEDexKTH
https://youtu.be/eNDf9vdN-wA

 

 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
ANDLIGT, FILOSOFI

INTERVJU Alain de Botton
om religion för ateister

Feb 2, 2015

”Det är svårt att leva,
vi behöver all hjälp
vi kan få”

Den moderna människan behöver mer tröst, inspiration och gemenskap – och mindre Gud, menar den brittiske filosofen och författaren Alain de Botton och uppmanar alla att skippa tron men ta de bästa teknikerna från religionerna.

Filosofen och författaren Alain de Botton har precis packat upp lådan han fått från tryckeriet med den nya boken Religion for Atheists, och nu står han här källaren till The School of Life i London och Continue Reading…

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
EXISTENTIELLT, FILOSOFI, FORSKNING, HJÄRNAN

Vem är det som styr?
Hjärnan eller jag?

Dec 10, 2013

Skärmbild_2013-12-10_10_48

Nobeldagen. Varför inte ägna några minuter åt att delta i en flera hundra år gammal vetenskaplig, filosofisk och religiös strid kring vad det är att vara människa. Nej, backa inte, det finns inget fullständigt svar ännu, så delta du också i vårt gemensamma eviga undersökning av oss själva.
Så här tänker jag, just idag. Vad tänker du?

Vaknar lite stel. Många underliga drömmar.
Vet först inte vilka som tillhör daglivet och vad som enbart föregår i sömnen.
Ruskar lite på mig.
Tittar ut i mörkret här i Boo, anar grannens lysande stjärna i fönstret.
Går upp. Kokar kaffe. Bläddrar igenom tidningarna i papper och padda.
Förflyttar mig till arbetsrummet. Öppnar datorn och läser en intervju med Patricia Churchland på temat You are your brain eller något hon kallar för neuroexistentialism.

Patricia är filosof vid University of California och hävdar att allt som har med människan att göra är kopplat till hjärnan – kärleken till barnen, kreativiteten, din längtan efter att resa, sorgen, sexualiteten, depressionen, skapandet – ja också drömmarna och min möjlighet att skilja dem från dagmedvetandet är nervcellernas dans i hjärnan.

Hon låter uppstudsig i artikeln och jag läser mellan raderna att det är de kristna och andra religiösa föreställningar hon vill åt: Tanken på en själ utan en kropp, ett liv efter döden, kontakten med Jesus – det är de hon vill  pulvrisera och byta ut mot biologi, elektricitet och kemi.

Jo, hon medger i artikeln att det ännu finns mycket som forskningen inte rår på –  fantasi,  drömmarna, allt det där flytande som rör sig i en människa. Än går det inte att förklara, inte än, säger hon, men forskningen är på väg, den pekar ut riktningen.

Den fria viljan då, frågar reportern, hur är det med den. Nej, någon fri vilja vill hon inte tala om, men om självkontroll. Och den, säger hon, är viktig, inte för individen men för evolutionen. Vi måste kunna behålla ett mål i sikte trots att vi blir distraherade. Kan vi inte det så överlever vi inte. Men det där är en funktion i hjärnan, som allt annat.

Och jag sitter här och funderar och tänker att det är intressant att den där striden, som började för flera hundra år sedan under upplysningen, fortfarande är så glödhet. Att forskare och filosofer känner sig nödgade att hålla på antingen kroppen eller själen, determinism eller den fria viljan, trots att vi fortfarande inte riktigt vet.
Inte så att jag själv tror på en själ skild från kroppen, jag tror inte att mitt jag, Ann Lagerström, kommer att teleporteras till en annan värld efter döden, men jag tror inte att det är så enkelt att en människa kan destilleras ner till kemiska kopplingar, att hon är så mekanisk att det skulle gå att bygga nya unika människoliknande varelser med hjälp av ett humant elektrokemiskt lego. (Äkta människor, andra säsongen i SvT nu.)

Hjärnforskningen har kommit långt, men lyssna här till årets Nobelpristagare i Tom Südhof när han avfärdar många kollegers triumfatoriska uttalanden om hur hjärnan fungerar.
– Hjärnan är magisk, säger han, och vi vet inte hur den fungerar.
Nej, han menar förstås inte magisk med synonymer som övernaturlig, utan magical – något som väcker förundran. Den är, säger han, alldeles för komplicerad för att dra några förhastade slutsatser från forskningsresultat där man skurit ut en liten pyttebit ur den komplexa helheten och hittat något samband.

Människan, tänker jag när jag tömt min andra kaffekopp och funderat en stund på om jag verkligen måste motionera idag, är förstås inte en separat del av kosmos, utan in-levande med allt det som existerar. Jag sam-lever, vi sam-lever, men mitt sam-liv är inte passivt, inte enbart under-givet utan med-spelande.

Jag sam-lever, vi sam-lever, men mitt sam-liv är inte passivt, inte enbart under-givet utan med-spelande.

Jag som är frilansare och egenföretagare kunde legat kvar där i sängen i morse, en stund i alla fall. Jag kunde låtit bli att äta frukost, att bry mig om mina drömmar, att läsa den där artikeln, att skriva de här raderna – och jag kan bestämma mig för att idag, just idag, ska min kropp få det den behöver och därför alldeles strax stiga upp på motionscykeln.
Jag kan också gå istället för att ta bilen, dela med mig av mina pengar och min tid, bry mig om andra eller enbart om mig själv.
Jag kan och jag kan låta bli, och med varje val jag gör är jag med-regissör i det drama som utspelar sig där inne i hjärnan, i kroppen, i alla cellar som kallas jag och  i den kosmiska lek som vi alla tillsammans leker.

Jo, troligen är jag, Ann, en tillfällig nyfiken hop av kosmisk materia som  kommer att släckas ut den dag mina hjärnceller dör, men på vägen dit tror jag inte att varken nervcellerna eller kemikalierna eller elektriciteten eller generna, är ensamma om att styra mitt liv.
Jag är här nu, som vår grannflicka Siri brukade utropa när hon steg innanför dörren. Jag är här nu.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
EXISTENTIELLT, FILOSOFI

Meningen med livet
och en kopp kaffe

Nov 20, 2013


Skärmbild_2013-11-19_23_10-4

Meningen med livet är att ge livet en mening. Ja, så säger de existensfilosoferna. Det finns ingen given mening, det är du och jag som skapar den genom att betrakta världen. Men vad menar de?

Titta dig omkring i rummet. Kaffekoppen, stolen, trädet utanför fönstret, demokrati, blomkål, grannen, jobbet – vad betyder de egentligen?
Inte vad består de av – atomerna, kemikalierna, grundämnena – utan precis det, vad betyder de? Continue Reading…

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone