Category

FILOSOFI

Category
Vad är egentligen kärlek?
Attraktion, logik eller en efterkonstruktion?
Eller är kärlek att visa omsorg, att se något hos den andra som de andra inte ser.
Så här tänker olika filosofer i olika tider.

Jag har levt med min man i över 40 år och ändå har vi aldrig sagt de där tre mytomspunna orden: ”Jag älskar dig!”. Det är sant. Inte en enda gång. Inte där i början, när vi var förälskade. Inte när vi fick våra barn. Inte när vi gifte oss. Och aldrig nuförtiden. Varför? Vi tycker helt enkelt att det inte passar för att beskriva den praktiskt och känslomässigt komplicerade koreografi som vi dansat sedan 1974.

Vi har levt ihop i över 40 år men aldrig sagt: Jag älskar dig.

Vad är det att älska? Är det en fenomen eller många. Ja, finns kärleken över huvud taget som ett objektivt faktum? Och går det att använda filosofi för att förstå ett ord som används för att beskriva så olika saker som vår relation till vår partner, barn, pizza, hunden, mamma, punkmusik, Gud och Thailand?
Så här svarar den finlandssvenska filosofen Camilla Kronqvist, hon som doktorerat på vad vi pratar om när vi pratar om kärlek.
– Filosofin kan inte säga något om vad du ska känna för att älska någon. Den kan alltså inte skapa en allmän definition av vad kärlek är, men den kan vrida och vända på begreppet. Och kanske kan vi då finna något som vi inte visste eller se något som vi redan visste men inte uppmärksammat.

Visst har filosofer genom tiderna försökt bena ut begreppet. Redan Platon (428-348 f.Kr.), av många betraktad som den störste filosofen av dem alla beskrev kärleken, som han kallade eros, som en stege.
Först kom den fysiska attraktionen, i dåtidens Aten inte sällan mellan den äldre, visa mannen och en ung pojke. Men den fysiska passionen var bara början. Meningen var att attraktionen skulle växa från mötet med den individuella skönheten till den stora ideala, perfekta Skönheten, som Platon föreställde sig fanns i det han kallade för idealvärlden. Eros var en passion som skulle leda till kunskap och visdom.

Hans elev Aristoteles (384-322 f.Kr.) gick i opposition och tog ner kärleken på jorden. Kärlek, menade han, har inget med högre dimensioner att göra, utan handlar om relationer mellan människor.
Parallellt med kärleken till visdomen och till partnern, eros, presenterade Aristoteles filia. Filia var kärlek till vännen, men också till familjen, ja det kunde, enligt Aristoteles även handla om affärskontakter. Och vänkärleken var inte en klenare form av den ”stora kärleken”, inte alls. I den judiska Toran, det kristna Gamla Testamentet, beskrivs hur David, han som satte sig upp mot Goliat, svor evig trohet till sin vän Jonathan, som han älskade som sin egen själ med en känsla starkare än den han hade för kvinnor. 

I motsats till den här individuella riktade kärleken växte ett annat kärleksbegrepp fram, först i Grekland och senare i Nya Testamentet i Bibeln, agape. Här handlade det inte om att älska den ende utvalde eller den nära vännen utan hela mänskligheten. En kärlek som inte behöver väckas, som inte har något mål och som inte begär något i gengäld.
Tittar vi oss omkring så här på 2000-talet så kan vi identifiera en intensiv Platonsk längtan efter kunskap och skönhet, många tecken på filia i bekantskapskretsen och spår av agape både bland dem som har ett människovårdande yrke och privatpersoner som ger av sin tid och sitt liv till andra. Men trots allt är det ändå Aristoteles form av eros som dominerar vår kultur: kärleken mellan två. Man och kvinna, kvinna och kvinna, man och man. En dyrkan, som filosofen Simon May på Kings College i London anser börjar anta sådan styrka att den börja likna en religion, en tro.
Se bara, skriver han i boken Love: A history, hur kärleken allt oftare framställs som om den är svaret på alla våra problem. Och det, menar han, är betydligt mer än Mellanösterns stora kärleksprofet Jesus någonsin hävdade. Vår partner ska göra oss lyckliga och trygga, de ska få oss att känna oss vackra, åtrådda och starka. Att ha en kärleksrelation framtsälls som ett av livets främsta mål, ja kanske till och med själva meningen med att vara till. Västvärlden och USA, skriver May, har kidnappat kärleken och den är nu den enda gemensamma tro vi har.
Det är en ordentlig känga Simon May utdelar. Men har vi kommit närmare vår fråga: Vad är kärlek?

Jag kopplar upp mig på Skype och anropar Finland och filosofen Camilla Kronqvist, som i sin doktorsavhandling What we talk about when we talk about love brottats med kärleken. Hon dyker upp på skärmen i sitt arbetsrum på filosofiska institutionen på Åbo akademi.
Hej Camilla! Vad är kärlek?
–  När jag avslutade arbetet med min doktorsavhandling tänkte jag att jag sagt allt jag hade att säga om begreppet kärlek. Jag var ung och hade en mer absolut föreställning om vilka krav vi behöver leva upp till för att leva i kärlekens ljus. Nu när jag är äldre, har fru och barn och är lite mer mörbultad, har jag försonats mer med hur svårt det är att leva upp till de där kraven, fast vi både ser och erkänner dem som viktiga, säger Camilla Kronqvist
Nej, det blev ingen lätt resa fram till promoveringen. Ju djupare Camilla kom i begreppet kärlek, desto mer komplicerat blev det.
Är kärlek till exempel en känsla, som vissa filosofer hävdar?
– Rent spontant låter det sant. Men när vi tittar närmare på saken, så går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg. Den verkar inte vara på samma nivå. Kärleken är mer grundläggande, som en benägenhet, ett slags beredskap. Och den innebär också så mycket mer än till exempel att vara glad.
Är då kärlek egentligen bara något kroppsligt – gener och hormoner? Det kan Camilla Kronqvist inte helt förneka, även om hon inte gärna dras åt de biologiska förklaringarna. På samma sätt tror hon inte att all kärlek måste börja med förälskelse.
– Ibland uppstår den spontant, men där finns också vänskap som utvecklas till kärlek, genom ett slags nötande.

Det går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg.

Har kärlek med tanken att göra
Är det fråga om något kognitivt, en tanke? Nej, det stämmer inte heller. Visst går det att tänka att man ska älska någon, men det innebär inte att man alltid lyckas med det. Och om den andra går sin väg är det inte bara att tänka bort henne. Är det i stället en form av vilja? Jag
vill älska dig, som några av mina vänner lovade varandra vid vigseln. Det är det också, men inte enbart, svarar Camilla. Om vi kunde vilja kärlek så skulle vi kunna bestämma oss för att älska vem som helst, och det är tveksamt om det verkligen går.
Visst går det, menar de som brottas med den oegennyttiga kärleken, agape, visst går det att älska alla. Men frågan är om det då handlar om vilja. Snarare, hävdar vissa teologer och filosfer, är agape en spontant känsla som är riktad mot hela mänskligheten. Det är inte något hos den andra, alla de andra, som får mig att älska dem, jag är människoälskande.
Men tillbaka till det privata. En idé som hängt med i filosofihistorien är den Aristoteles hade om kärleken som ett slags förening, en enhet, och den utforskas numera av en grupp filosofer som i Stanford Encyclopedia of Philosophy kallas för unionisterna.

Den romantiska kärleken
Den romantiska kärleken uppstår i den stund som man inte längre ser någon skillnad på den andres och ens egna behov, menar till exempel den engelska filosofen Sir Roger Vernon Scruton (1944-). Och den amerikanske filosofen Roberg Nozick (1938-2002) fyller på med en radikal tanke: Kärlek, menar han, är en form av ny identitet. Förvandlades jag alltså till Mickeann den där dagen vi möttes i oktober 1974? Gick jag från att vara individ till en form av symbios som vissa filosofer menar kan betraktas som en helt ny slags varelse.  Vi flyttar ihop, vi åker på semester, vi har influensa. Lufsen känner nästan smaken av den där köttbullen som Lady äter. Kan man rent av tala om ett trejde kön – hon, han, vi?

Se upp för sammansmältningen
Andra filosofer, som den polsk-amerikanske författaren Isaac Bashevis Singer (1902-1991), varnar för att den där sammansmältningen, den där identifikationen med den vi älskar, står i vägen för att utöva kärlek. Det går ju inte att älska någon som inte är någon i sin egen rätt. Då kanske det är bättre, menar den amerikanska filosofen Marilyn Friedman (1945-), att se på kärleken som en federation, ett förbund, som både kan rymma gemensamma mål och omsorger och individuell frihet.
Men om eros blir ett förbund, vad skiljer den då från philia, från vänskapen? Sex, hävdar filosofen Laurence Thomas vid Syracuse university lite provocerande, bara sex. Och vad är sex om inte en form av bekräftelse, skriver han, vi älskar med varandra för att visa att det är vi två. Om vänner hittar ett annat sätt att uttrycka sin närhet på, om de som förr skär ett litet snitt och blandar sitt blod eller skaffar en vänskapsring, då skulle det inte vara någon större skillnad på vänskap och kärlek, menar han. Filosofen Martha Nussbaum håller inte med. Kärlek har ett helt annat djup, den kräver ett radikalt val, ett livs-val, menar hon. Vänner kan leva vid sidan av varandra, men den du älskar påverkar hela din livsinriktning.

Kärlek som en form av förståelse
Camilla Kronqvist lutar numera åt att kärleken är en form av förståelse både av andra, världen och dig själv som för med sig olika moraliska krav,  berättar hon från sitt rum på Åbo akademi. Att gå in i en kärleksrelation är att ge ett uttalat eller outtalat löfte om ett gemensamt ansvar.
– Det handlar om en utsatthet, säger hon. Jag är nära min fru. Vi har barn. Jag håller hennes liv i mina händer. Hon håller mitt. Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen. Där finns spontanitet, men också vissa krav som föds ur spontaniteten.

Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen

Kanske är kärlek att våga överlämna sig till en annans omsorg, tänker jag högt från mitt kök i Vasastan. Min utsatthet som möter din.
– Det handlar också om uppmärksamhet på vad jag gör, tänker och känner, säger Camilla. Att till och från ställa sig frågan: Vad innebär det att jag älskar? Vad innebär det att den här personen är viktig för mig? Det är det man tappar när man slutar bry sig, när kärleken tycks sina.
Kärleken är också ett slags seende, säger hon …
– … ett samspel med en viss karaktär. Vi ser samma saker. Jag tycker mig förstå vad min fru menar när hon pekar på något.

Kärlek som skönhet
Camilla säger att det också har något med skönhet att göra. Hon, filosofioktorn, trevar fortfarande, det är som om kärleken glider mellan fingrarna på henne så fort hon har fångat den.
– Vi lockas alla av det vi kallar vackert, säger hon. Men när vi ser på den vi älskar så ser vi inte det traditionella utan något annat, en fördjupad form av skönhet – det vackra i den andre. Något bryter igenom, strålar, vi får en glimt av hur den älskade är bakom masken. De andra vid bordet ser det inte, men du gör det. Du har hittat något som är dolt för andra. Något som väcker kärlek. Men frågan är fortfarande: Varför just hon?

Kärlek utan orsaker
Den svenska filosofen Sandra Lindgren disputerade i höstas vid Göteborgs universitet med avhandlingen: Four questions concerning love and friendship. Så här resonerar hon om hur det kommer sig att vi fastnar för en speciell människa: Det finns en teori om kärlekens väsen, reasons view of love, som hävdar att det kan finnas en anledning att älska en särskild person därför att hon har något som är älskansvärt. Frågan är vad det där älskansvärda är. Och vad händer om du möter en annan person med samma förmågor, är det logiskt att älska båda då? Eller om du träffar någon som har mer av det där du älskar hos din partner? Är det då rimligt att byta? Eftersom svaret är nej på de två sista frågorna tycker Sandra Lindgren att vi kan bortse från den teorin.
Den andra teorin, no-reason view to love, menar att det inte finns en förnuftig anledning till att vi älskar, men att det kan falla sig så att de vi älskar råkar ha älskansvärda egenskaper. Sandra Lindgren avfärdar även det sättet att tänka eftersom det inte stämmer med våra vardagliga funderingar om varför vi älskar eller inte.
I stället erbjuder hon en variant på den föregående teorin, som innebär att vi i realiteten blir förälskade utan någon förnuftig anledning, men att vi formulerar orsakerna i efterhand för att göra händelsen begriplig för oss själva och andra.

Den komplexa kärleken
Camilla Kronqvist tror inte att logik är den bästa metoden för att utforska frågan ”Varför älskar Eva och Maria varandra?”.  Kärleken är för komplex, den beror så mycket på omständigheterna, på de älskande, på kärlekens alla dimensioner, skriver hon i sin avhandling. Och så refererar hon till en av sina inspiratörer, Ludwig Wittgenstein (1889-1951) som i boken On certainty skriver att det visst går att vara säker på något som inte kan bevisas med logik. När någon säger sig vara hemma i sin kärlek, djupt rotad i sin relation, går det inte att avfärda henne därför att det inte går att rationellt beskriva varför, skriver Camilla Kronqvist. Och så tillägger hon att det bästa svaret på frågan om varför x älskar y kommer från essäisten och filosofen Michel de Montaigne (1533-1592) som när han ombads förklara varför han och författaren Étienne de La Boétie blivit så nära vänner svarade: ”Därför att det var han, därför att det var jag.”
Nu börjar det skymma både i Åbo och Stockholm. Jag frågar till slut Camilla Kronqvist om hon brukar säga ”jag älskar dig” till sin fru.
– Det mest kärleksfulla jag kan säga till henne är: Du sitter i min själ. Men frågan är vad det är för plats hon bebor.
Ann Lagerström ©
Publicerad i Modern filosofi 2017.

MER OM KÄRLEK

Kanske är det för att så många av mina nära dog innan jag var 30. Kanske är det för att jag funderar på mycket på livet. Kanske var det begravningen av en fågelunge i en kompost när jag var liten som väckte mitt intresse. Hur som helst har jag alltid varit fascinerad av döden och det där märkliga fakta att vi bara stiger in i livets drama, har en roll under några decennier, i bästa fall ett sekel, och sedan bara kliver ut.
Här ett citat från konstnären Marina Abramovic, som just nu ställer ut på Moderna museet i Stockholm. Hennes tankar om sambandet mellan liv och död liknar filosofen Martin Heideggers begrepp i-döden-varon, att leva medveten som sin egen död. Och författaren och filosofen Albert Camus övertygelse att just för att vi vet att livet är absurd kan vi verkligen njuta av det.

Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.

Du sysselsätter dig en del med din egen död. Du lär redan ha planerat din begravning?
– Självklart! Det viktigaste är hur man lever och hur man dör. Jag intervjuade nyligen en kvinna i Brasilien som var 110 år gammal och frågade henne vad som är viktigast i livet. Hon sa: ”Det viktigaste är hur du träder in och ut ur livet.” Det är det vackraste jag har hört på länge. Jag är inte besatt av döden, men vi ska alla dö, så varför tänker vi inte på det? Det enda att förhålla sig till livet är att njuta av det ännu mer. Och jag njuter verkligen av mitt liv. Varje dag kan vara den sista, man vet aldrig. Hur vet vi att en asteroid inte är på väg att kollidera med jorden? Vår värld är bara en liten prick i det stora kosmos. Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.”
Ur intervju i Svenska Dagbladet.

Måndag morgon. November. Underkylt regn. Bilen eller bussen? Bilen!
Vi skulle inte ha några julklappar i år. Jag har redan ändrat mig.
Glömde tygpåsen hemma. Packar maten i tre plastkassar.
Jag tänker mig att filosofen Folke Tersman rynkar sin panna. Här har han uppenbart en människa som ännu inte förstått att om vi ska bryta trenden och rädda globen måste det till en helt ny slags moral – den offerlösa altruismen.
Den ekologiska krisen, skriver Tersman i sin nya bok Tillsammans – en fiolosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat (Bonnier existens), är inte i första hand politisk, den är psykologisk. Och så förklarar han hur sju miljarder människors till synes harmlösa handlingar skapat en situation som bara kan hävas om alla dessa individer varje dag gör rätt istället för fel val.
Moral har för gemene man länge varit en fråga om ansvar och offer. Någon har ansvar för att en situation har uppkommit, någon har blivit offer för händelsen och ytterligare någon tar på sig att hjälpa den som råkat illa ut.
Idéen kommer förstås från bysamhället där sambanden och relationerna var tydliga. Den som inte orsakde något ont och som dessutom stod andra bi hade god moral. Motsatsen var en bondtjyv.

Det är lätt att avstå och offra sin egen bekvämlighet när man vet vem man offrar sig för.

Jag ger ett par hundra av mina julklappspengar till Stadsmission för att de hemlösa också ska få skinka och gran. Det känns bra. De är offer, jag är hjälpare, det finns ett tydligt samband, och det gör mig nöjd. Men vem är det som har nytta av att jag avstår från plastpåsen och bilen?
Här krävs, menar Tersman, en psykologisk psaltomotal. Ska vi rädda miljön måste vi alla varje dag vara beredda att avstå utan att vi har en aning om vilka konsekvenser vårt beteende får eller vem det är vi hjälper.
För så är det. Vi vet att miljön förändras i en mycket snabb takt. Vi tror att det inom en snar framtid kan innebär havshöjningar, torka, hunger och folkvandringar. Men vi vet egentligen inte exakt hur det känsliga systemet fungerar, inte i detalj vad som kommer att hända eller vilka som kommer att drabbas. Och vi kan inte heller exakt förklara hur en plastpåse påverkar förloppet.
Ändå, skriver Folke Tersman, så måste vi försöka och Folke Tersman misströstar inte. Han tror inte på den ”psykologiska egoism” som filosofer, ekonomer och genetiker så länge hävdat styr människan. Han tror att den dagen vi verkligen förstår att vi delar vår framtid med alla levande varelser, att vi alla är förövare, offer – och jordens räddare, blir det lättare att i all enkelhet avstå från både bil och plastpåse.

 

Här två tänkare som tampas i en artikel i DN idag.
Det handlar om val.
Inte de små. Vilket te ska jag köpa? Påse eller lösvikt?
Utan om de stora, livsavgörande – barn, partner, byta jobb eller land eller utbildning.
Vi tror att vi gör rationella val, men egentligen vet vi inte alls varför vi väljer som vi väljer, menar de. Vi är inte de ”kunskapsstyrda varelser som är mest sofistikerade när vi sätter rationaliteten främst”.
Och så fortsätter de:
Ett val har minst två steg.

”Sorg och existentiell ångest är ingen sjukdom!”

När det värsta händer och livet ställs på ända är det filosofi och inte terapi vi behöver. Det menar läkaren Claes Hultling som själv skadat ryggmärgen och nu har filosofiska samtal med sina patienter.

Kan ni se scenen framför er. Mannen i rullstolen till höger är läkaren, docenten Cleas Hultling. Och mannen i rullstolen där till vänster det är hans patient.
Det var tänkt att de skulle prata om illaluktande urin och urinvägsinfektioner, en vanlig åkomma hos ryggmärgsskadade, men nu när proverna är tagna och antibiotikan är utskriven är ämnet istället livet – hur det är, hur man ska hantera det, vad det handlar om.
– Allteftersom åren gått har jag blivit mindre och mindre intresserad av inskränktheten i rörligheten och mer intresserad av själen, säger Claes Hultling. Inte så att skadenivån är ointressant, men kropp och själ hänger ihop. Och balansen dem emellan är avgörande för rehabiliteringen.

Det är söndag, solen vräker in genom fönstrens där upp vid taket här i det varmröda kreativa köket på SpinalisklinikenRehab Station Stockholm där vi sitter och pratar. Till vänster en djup sal för goda middagar eller inspirerande föreläsningar. Här i mitten flera stationer för matlagning och där till höger den öppna spisen.
Det är hit till Solna som många av de 150 personer som skadar sin ryggmärg varje år kommer när den medicinska behandlingen är klar. Här tränar de på att gå eller att navigera en rullstol eller undersöker hur mycket kraft och styrsel de kan få i sina armar och händer. Och här finns möjlighet att med hjälp av det Claes Hulting kallar ”filosofi i vården”, få reflektera över sitt nya liv.
– Att inte längre kunna gå är lika mycket en livskris som en fysisk skada. 30 procent av de som kommer hit vill till en början bara dö. Och då gäller det för oss att hitta något som får lågan att tändas igen, något som får dem att vilja vakna och möta en ny dag.

När existensen brustit
Claes Hultling vet vad han talar om. Han vet hur det känns att efter en svår olycka hamna i det han kallar för en existensruptur – en situation där ens existens ”brustit”. Allt det man tänkt om sig själv, det liv man levt, den framtid man sett framför sig tycks kulltastat av det faktum att man aldrig mer kan gå och man översvämmas av ett sammelsurium av frågor, känslor och rädslor. Ett osorterat kaos där oerhörda krafter frisätts.
Kommer jag att kunna gå igen, kissa själv, bajsa? Kommer jag att kunna få stånd, hitta en kvinna, få barn? Kan man resa? Var ska jag bo? Och jobbet, hur ska det gå med jobbet?
De var en fin dag i maj 1984 som Claes och några kollegor tog skärgårdsbåten Gurli ut till Getfoten utanför Vaxholm norr om Stockholm. De badade bastu och hoppade i. Claes dök. Första gången gick det bra. Det andra sämre, eller snarare riktigt illa. Han slog huvudet i en sten, blev omedelbart förlamad i både armar och ben, sjönk till botten och hann under den minut det tog för kamraterna att komma till undsättning inför sin inre blick se en snabbspolad version av filmen om sitt liv.
Förstod du direkt att du aldrig mer skulle kunna gå?
– Förstod … som läkare hade jag viss kunskap om vad som väntade.
Redan då, när helikoptern transporterat honom till Karolinska sjukhuset och han blev mottagen på röntgenavdelningen av sina kolleger började Claes fundera över vården av ryggmärgsskadade. Han la märke till personalen som utan några riktiga känsloyttringar meddelade att kota 6 uppifrån var krossad. Han undrade över läkarna som sa till hans föräldrar att det där bröllopet som Claes och Barbro planerat till mitten av juni var bäst att avstyra eftersom deras son troligen skulle bli en vegeterande grönsak. Och så såg han i personalens ögon den där rädslan för ångest och tårar.

Måste finnas ett bättre sätt
– Min kollega Rickard Levi och jag bestämde oss för att det måste finnas bättre sätt att vårda de som skadat sin ryggmärg och bara något år efter olyckan gav vi oss ut i världen på jakt efter andra metoder.
Till en början koncentrerade de sig på det medicinska.
– Man skulle kunna säga att vi hade en mekanistisk teoretisk ansats. Vi talade nerver, synapser, transmittorsubstanser och olika nivåer av förlamning, säger Claes.
De samlade på sig kunskap, startade stiftelsen Spinalis, satte igång verksamhet och förändrade radikalt behandlingen och bemötandet av ryggmärgsskadade.
Men så var det den där andra sidan – livskrisen.
Claes Hulting minns hur det var de där första veckorna efter olyckan. ”Episoder av tokgråt” kombinerade med stor beslutsamhet. Ett avgrundsdjupt ”Varför?” och en känsla av trots, inte ska väl en krossad kota stå i vägen för det där planerade bröllopet. Det blev svensexa på rummet. Och bara två veckor efter olyckan bröllop mellan Cleas och Barbro på dagavdelningen på Neurohuset på Karolinska Sjukhuset med 100 gäster.
Men kanske ännu viktigare för honom var beslutet att bara tre veckor efter den svåra olyckan fira midsommar ute i det älskade sommarhuset på Landsort. Läkarna var tveksamma, men Claes var beslutsam – han skulle ut, och lyckades övertala kollegerna att det var billigare att flyga honom dit i ambulanshelikoptern än att ha honom på sjukhuset över helgen.
– Det var den absolut viktigaste resan jag gjort i hela mitt liv. Det där huset representerade min frihet. Vinden i ansiktet. Döda flugor i fönsterkarmarna och intorkade tandborstar i ett sommarbadrum. Där väcktes mina känslor. Sorgen kom i vågor och jag grät floder. Det blev en viktig del av rehabiliteringen.

Det gäller att gråta, gråta och gråta
Claes kallar det för att ”excercise you grief”, träna din smärta, öva din bedrövelse – helt enkelt ta chansen och gråt.
När en svår olycka sker är det som om hela familjen får sitt hem insvept i ett sorgflor, säger Claes Hultling. Till en början är allt becksvart, men även om man först har svårt att tro det blir maskorna med tiden glesare och ljuset börjar ta sig in. Och processen går fortare om det finns möjlighet till bearbetning av vad som skett och hur framtiden kommer att se ut.
Visst finns det en psykolog knuten till kliniken här i Frösunda, och en kurator på plats under veckan …
– … men behandlingen av ryggmärgsskadade sker inte mellan 9 och 16, den pågår 24 timmar per dygn, säger Claes Hultling. Och kanske är inte den där bokade tiden klockan 11 på fredag det allra bästa tillfället att hjälpa Olle, 22, som vurpat med motorcykeln på Nynäsvägen. Kanske är den bästa stunden klockan halv tre på natten när Olle ringer på klockan för att han inte kan sova. Men ska det fungera måste personalen kunna och vilja tala med en förtvivlad människa med röriga tankar och känslor.

”Vi inom sjukvården är ofta dåligt utbildade
på att hantera mänskliga känslor.”

– Vi som jobbar inom sjukvården är ofta dåligt utbildade på att hantera mänskliga känsloprocesser, säger Claes Hultling. Många blir ofta nervösa när någon börjar gråta och hänvisar då gärna till psykiatrin eller börjar famla efter receptblocket. Men att äta piller är bara att skjuta upp problemen – när det handlar om existensruptur. Efter något år eller två slutar man ta dem, vrickar lillfingret och så kommer alltihop.

Tog hjälp av filosofin
Det var Claes kollega Richard Levi som tog initiativet, han hade läst boken Plato not Prozac, applying eternal wisdom to everyday problems, och tyckte att här fanns en möjlighet. De två kollegerna bestämde sig för att åka till USA och träffa författaren och professorn i filosofi Lou Marinoff, som hävdar att det är bättre att ta hjälp av filosofin är att stoppa i sig piller och som utarbetat en metod för lekmän och professionella att hålla i filosofiska samtal.
Där på plast satte de sig in i det Lou Marinoff kallar för Peace-metoden, Five Steps to Managing Problems Philosophically – definiera problemet, uttryck känslorna, gör analysen, reflektera och hitta jämvikten. Och så åkte de hem och satte igång.
22 medarbetare – läkare, sjuksköterskor, vårdbiträden, arbetsterapeuter, sjukgymnaster – fick en nio dagar lång ”crach course” i filosofisk praktik, sokratiska samtal och dialog av professor Marinoff.
– Och när Lou åkte tillbaka till USA fortsatte vi med vår vidareutbildning en halvdag varannan torsdag under ett år här i köket. Det kom filosofer från Lund och Stockholm och författare med intressanta infallsvinklar, och de talade med oss om allt från Wittgenstein till sorg. Ibland föll det i god jord och ibland på hälleberget.
Våren därpå kom professor Marinoff tillbaka och det blev examination och certifiering enligt organisationen APPA, American Philosophical Practitioners Association.

Emil – ett mirakel
Det ringer i telefonen. Det är sonen Emil, 21, miraklet – världens första barn till en komplett ryggmärgsskadad man och där befruktningen skett med IVF. Att gifta sig var en sak, men hur skulle Barbro och Claes få barn? En ryggmärgsskadad man blir impotent, så är det. Ömhet, kärlek och sex har många vägar men de där levande, simmande villiga spermierna hur kan man få ut dem. Claes dammsög återigen världen på forskning och metoder och började tillsammans med Richard experimentera. Efter sju år och en lyckad provrörsbefruktning föddes Emil.
– Nu är jag indirekt pappa till ungefär 200 barn bara i Sverige, säger Claes när han sagt ”Hej då!” till Emil och lagt på.

Hjälpa till att sortera
Men var var vi?
– En filosofisk praktiker är som en barnmorska, säger Claes Hultling och tar upp tråden. Hon eller han hjälper de skadade att först sortera, sedan reflektera och så fokusera kraften i en riktning i taget istället för hundra på en gång.
Är det så enkelt?
– Ibland kan det vara det. Ibland är det som att meta i en svart skogstjärn för att att hitta vad som får Olle att ticka och hur vi kan hjälp honom att hitta det han ska ägna kraft och energi åt för att han ska komma vidare i livet. Ibland misslyckas vi och når inte fram.
Mycket har att göra med hur livet brister, det där Cleas Hultling kallar existensrupturen. Samma sorts skada, liknande konsekvenser kan påverka människor helt olika. I en kritisk livssituation kan den här högst individuella bilden av verkligheten antingen stödja eller störa möjligheten att ta sig an problemen. Om Olle alltid velat vara en machoman och älskat extremsporter kan förflyttningen från gående till rullande vara extremt känslomässigt smärtsam. Pelle, som ägnat sitt liv åt läsande, skrivande och samtal med vänner kan kanske anpassa sig lättare.
– Även personer som aldrig annars ägnat sig åt grubblerier blir för en tid filosofer när en existensruptur inträffat i deras liv, säger Claes. Kan vi som finns runt den här personen stödja den här processen finns här – faktiskt – en potential till förbättringar, inte bara till kompensatoriska anpassningar till den skada som skett.

De flesta kan lära sig filosofera
Den filosofiska praktiken är en relativt ung verksamhet som startades i Tyskland på 80-talet av Gerd Achenbach och som tio år senare spred sig till USA. Filosofin, menar företrädarna, var till en början inte en akademisk disciplin utan mer av avancerade reflektioner kring livsfrågor som var menade att prövas konkret. Filosofisk praktik knyter an till den traditionen och kan ses som ett komplement till den mer abstrakta form av filosofi som idag oftast utövas på universiteten.
De flesta människor kan, enligt Lou Marinoff, lära sig filosofera med hjälp av den rika skatt som filosofihistorien erbjuder. Tusentals år av reflektioner, prövad och omprövad i omgångar, kan erbjuda analys, tolkning och omtolkning av den privata levda erfarenheten.
Numera behöver inte Olle, 22, (de flesta ryggmärgsskadade är män) och hans olycksbröder och systrar här på Spinaliskliniken enbart förlita sig på kuratorerna längre. När känslorna svämmar över på sjukgymnastiken eller i arbetsterapin, när frågorna blir för många, finns det ofta någon i närheten som vågar stanna upp, ta emot och hjälpa till att reda ut.
– Det här sättet att arbeta, säger Claes, har blivit en viktig idemässig ansats för mig. Jag skulle innerligt önska att vi kunde köra en ny filosofikurs. Och så informera nya underläkare om de inte ska skriva ut ”lyckopiller” i ”oträngt mål”.
Sorg och existentiell ångest är ingen sjukdom, säger han. Livsångest i samband med sönderslagna kotor är helt normalt och en nödvändig men alltför förbisedd del av tillfrisknandet.

En lång svår och jobbig resa
Det finns inga genvägar förbi insikten att du aldrig kommer att kunna gå, säger han, den här resan är ”lång, svår och jobbig”.
Hur lång tid tog det för dig att acceptera din situation?
– Det har jag aldrig gjort.
Aldrig?
– Nej, varför skulle jag göra det. Jag sörjer min brutna nacke varje dag. Den som accepterar intar en passiv roll, man får mer kraft om man knyter handen i fickan. Däremot behöver man lära sig leva med effekterna av skadan, allra helst bli expert på sitt eget handikapp, bli fena på att leva livet trots problemen.
Varför filosofi istället för psykologi?
– Därför att psykologin, delvis kbt o framförallt psykiatri tar sitt ursprung i ett sjukt tillstånd. Personer med ryggmärgsskada är inte ur en medicinsk synvinkel deprimerade, och även om många till en början säger att de vill dö så är de inte sjävmordsbenägna, de är bara djävligt ledsna. Och filosofin tar sitt ursprung i något friskt, therapy for the sane – not the insane.
Vad är det i det filosofiska samtalet som är verkningsfullt?
– När livet verkar slaget till spillror så hamnar man i kaos, tankarna bara rusar omkring. Om vi i personalen kan hjälpa de nyskadade att sortera, få perspektiv och ta itu med en sak i taget så går rehabiliteringen mycket fortare.
Att behöva en rullstol är irriterande och opraktiskt men blir för den som lär sig leva med den med tiden ett normaltillstånd, säger Claes Hultling, som inte slutat arbeta, resa, segla, åker skidor eller köra motorcykel för att han fått en kota krossad.
– Om du vinner tio miljoner är du till en början enormt lycklig, men ganska snart återgår du till ditt vanliga känsloläge. Likadant, fast tvärtom, är det otroligt nog med oss ryggmärgsskadade. Trots att jag fortfarande har en massa umbäranden på grund av min skada skattade jag för inte så länge sedan min livskvalitet till 82 av 100.

ANN LAGERSTRÖM©
Artikeln först publicerad i Modern Filosofi 2014.

CLAES FÖRELÄSER PÅ TEDexKTH
https://youtu.be/eNDf9vdN-wA

 

 

 

 

”Det är svårt att leva,
vi behöver all hjälp
vi kan få”

Den moderna människan behöver mer tröst, inspiration och gemenskap – och mindre Gud, menar den brittiske filosofen och författaren Alain de Botton och uppmanar alla att skippa tron men ta de bästa teknikerna från religionerna.

Filosofen och författaren Alain de Botton har precis packat upp lådan han fått från tryckeriet med den nya boken Religion for Atheists, och nu står han här källaren till The School of Life i London och

Skärmbild_2013-12-10_10_48

Nobeldagen. Varför inte ägna några minuter åt att delta i en flera hundra år gammal vetenskaplig, filosofisk och religiös strid kring vad det är att vara människa. Nej, backa inte, det finns inget fullständigt svar ännu, så delta du också i vårt gemensamma eviga undersökning av oss själva.
Så här tänker jag, just idag. Vad tänker du?

Vaknar lite stel. Många underliga drömmar.
Vet först inte vilka som tillhör daglivet och vad som enbart föregår i sömnen.
Ruskar lite på mig.
Tittar ut i mörkret här i Boo, anar grannens lysande stjärna i fönstret.
Går upp. Kokar kaffe. Bläddrar igenom tidningarna i papper och padda.
Förflyttar mig till arbetsrummet. Öppnar datorn och läser en intervju med Patricia Churchland på temat You are your brain eller något hon kallar för neuroexistentialism.

Patricia är filosof vid University of California och hävdar att allt som har med människan att göra är kopplat till hjärnan – kärleken till barnen, kreativiteten, din längtan efter att resa, sorgen, sexualiteten, depressionen, skapandet – ja också drömmarna och min möjlighet att skilja dem från dagmedvetandet är nervcellernas dans i hjärnan.

Hon låter uppstudsig i artikeln och jag läser mellan raderna att det är de kristna och andra religiösa föreställningar hon vill åt: Tanken på en själ utan en kropp, ett liv efter döden, kontakten med Jesus – det är de hon vill  pulvrisera och byta ut mot biologi, elektricitet och kemi.

Jo, hon medger i artikeln att det ännu finns mycket som forskningen inte rår på –  fantasi,  drömmarna, allt det där flytande som rör sig i en människa. Än går det inte att förklara, inte än, säger hon, men forskningen är på väg, den pekar ut riktningen.

Den fria viljan då, frågar reportern, hur är det med den. Nej, någon fri vilja vill hon inte tala om, men om självkontroll. Och den, säger hon, är viktig, inte för individen men för evolutionen. Vi måste kunna behålla ett mål i sikte trots att vi blir distraherade. Kan vi inte det så överlever vi inte. Men det där är en funktion i hjärnan, som allt annat.

Och jag sitter här och funderar och tänker att det är intressant att den där striden, som började för flera hundra år sedan under upplysningen, fortfarande är så glödhet. Att forskare och filosofer känner sig nödgade att hålla på antingen kroppen eller själen, determinism eller den fria viljan, trots att vi fortfarande inte riktigt vet.
Inte så att jag själv tror på en själ skild från kroppen, jag tror inte att mitt jag, Ann Lagerström, kommer att teleporteras till en annan värld efter döden, men jag tror inte att det är så enkelt att en människa kan destilleras ner till kemiska kopplingar, att hon är så mekanisk att det skulle gå att bygga nya unika människoliknande varelser med hjälp av ett humant elektrokemiskt lego. (Äkta människor, andra säsongen i SvT nu.)

Hjärnforskningen har kommit långt, men lyssna här till årets Nobelpristagare i Tom Südhof när han avfärdar många kollegers triumfatoriska uttalanden om hur hjärnan fungerar.
– Hjärnan är magisk, säger han, och vi vet inte hur den fungerar.
Nej, han menar förstås inte magisk med synonymer som övernaturlig, utan magical – något som väcker förundran. Den är, säger han, alldeles för komplicerad för att dra några förhastade slutsatser från forskningsresultat där man skurit ut en liten pyttebit ur den komplexa helheten och hittat något samband.

Människan, tänker jag när jag tömt min andra kaffekopp och funderat en stund på om jag verkligen måste motionera idag, är förstås inte en separat del av kosmos, utan in-levande med allt det som existerar. Jag sam-lever, vi sam-lever, men mitt sam-liv är inte passivt, inte enbart under-givet utan med-spelande.

Jag sam-lever, vi sam-lever, men mitt sam-liv är inte passivt, inte enbart under-givet utan med-spelande.

Jag som är frilansare och egenföretagare kunde legat kvar där i sängen i morse, en stund i alla fall. Jag kunde låtit bli att äta frukost, att bry mig om mina drömmar, att läsa den där artikeln, att skriva de här raderna – och jag kan bestämma mig för att idag, just idag, ska min kropp få det den behöver och därför alldeles strax stiga upp på motionscykeln.
Jag kan också gå istället för att ta bilen, dela med mig av mina pengar och min tid, bry mig om andra eller enbart om mig själv.
Jag kan och jag kan låta bli, och med varje val jag gör är jag med-regissör i det drama som utspelar sig där inne i hjärnan, i kroppen, i alla cellar som kallas jag och  i den kosmiska lek som vi alla tillsammans leker.

Jo, troligen är jag, Ann, en tillfällig nyfiken hop av kosmisk materia som  kommer att släckas ut den dag mina hjärnceller dör, men på vägen dit tror jag inte att varken nervcellerna eller kemikalierna eller elektriciteten eller generna, är ensamma om att styra mitt liv.
Jag är här nu, som vår grannflicka Siri brukade utropa när hon steg innanför dörren. Jag är här nu.