Browsing Category

DÖDEN

DÖDEN, EXISTENTIELLT

När jag mötte döden

Jun 29, 2013

torsdag i Almedalen ska vi tala om döden. Om att leva nära den, inse att den faktiskt finns, att vi alla och alla dem vi känner ganska snart ur ett kosmiskt perspektiv kommer att vara döda.

Och jag ska berätta om pappa och om hur hans sista andetag blev en initationsrit. Här en text om pappa och döden ur en bok om hur man kan skapa individuella begravningar jag skrivit men ännu inte givit ut.

Låt oss börja en söndagsnatt i augusti 1984 i ett rum på en akutavdelning på det stora sjukhuset där jag ung och utan någon erfarenhet av döden satt vak hos min pappa.
Natten hade varit lugn.
Pappa visste att han skulle dö.
Jag visste också.
Nu gick det inte längre att få kontakt med honom.
Jag väntade och vilade.

Det var vid tretiden när jag gick ut för att hämta en kopp te som han släppt taget.
När jag kom in i rummet var stämningen helt förändrad. Pappa andades oregelbundet.
Jag ringde på sköterskorna utan att ana att jag därmed bjöd in mig själv till mitt livs starkaste ritual.
Dörren öppnades, ett kvinna tittade in, en snabb blick på pappas böljande bröstkorg och hon sa:
– En sekund bara, så kommer jag tillbaka.
Ett ögonblick senare var hon där, och efter henne all personal på avdelningen.
De förde mig tyst upp till pappas högra sida, ställde mig bredvid sängen och la mina båda händer högt upp bredvid varandra på hans bröstkorg. Så fyllde de på raden med sina egna händer sida vid sida på båda sidor om honom.
– Nu ska vi bara stå här stilla och låta honom lämna oss, viskade min ledsagerska.
När det sista andetaget lämnat honom stod de tysta en stund och gled sedan ut ur rummen.
Sköterskan satte mig på en stol och sa att jag kunde stanna så länge jag ville. Det var ingen brådska.
– När du känner dig redo ringer du, så kommer jag. Då ska vi tvätta och göra honom fin så att de andra kan komma hit och tar adjö.

Så blev mitt första möte med döden en initiering.
Det kändes som om sjukhuspersonalen skapade ett rum för pappas och mitt möte med livets gränsland, en sekulär katedral. De bar mig genom och de skyddade honom från min fasthållande ångest.

Innan jag gick hem fram på förmiddagen frågade jag sköterskan hur det kom sig att de gjort som de gjort? Och hon berättade om natten då en av deras kollegor, en ung kvinna, kom in akut på avdelningen, hur de försökte rädda henne och hur hon dog i deras armar.

I den stunden blev döden personlig och de förstod att det var något mycket stort som hände på deras avdelning ibland flera gånger i veckan. Så skapade de en rit för döden på akuten.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone
BLOGG, DÖDEN

Utmana din syn på döden

Mar 29, 2012

Häromdagen ringde en man sent på kvällen. Han hade hittat mitt namn på nätet, förstod att jag var intresserad av vad det är att vara människa och han hade en fråga:
”Vet du vad som händer med oss efter döden.”
”Nej”, svarade jag, ”jag tror inte någon vet, vi måste bara vila i osäkerheten.”
”Jaaa”, sa mannen sakta och jag skyndade mig att lägga till.”Men Maken har haft en nära döden uppelvelse i tioårsålder och han säger att det är det finaste han någonsin varit med om. Musik och ljus och glädje.”
Och så flödade samtalet vidare och till slut konstaterade vi att de flesta av oss lever i en illusion. Vi inbillar oss att marken är stabil, att jaget finns och att döden är något som vi får syssla med sedan, då någon gång, när det kanske händer. Eller som det stod i någon av de första broschyrerna som uppmanade människor att donera sina organ: Om du dör … Fast i realiteten lever vi på en roterande pytteliten planet mitt i ett oändligt unviersum som är i ständig förändring, och vi med det. Och döden – ja den kan komma vilken sekund som helst.
Så igår mötte jag min vän Olivier Winghart på gatan. Olivier som är buddhist och terapeut och också är student på den kurs jag går om det existentiella samtaletSödertörns högskola.
Jag tog upp samtalet med honom, hur ser han som buddhist på det här med livet och döden och stabiliteten i en människas liv.
” Vill du verkligen födjupa dig ska jag skicka dig ett klipp”, sa Olivier och nu förmedlar jag det till er.
Varsågod: En timme för den som tillsammans med Darryl Bailey vill utmana sin världsbild.

There is no body, there is no body, there is only love.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone