Category

BÖCKER

Category
Längtar du efter något beständigt ska du köpa upplevelser istället för prylar uppmanar författaren Michael Norton.

Grattis till dig som ännu inte börjat din semester. Det är nu du är allra lyckligast, visar forskningen. Att längta är ofta härligare än att få, än att göra. Särskilt om du redan har betalt din resa, din stuga, den där båtbiljetten till Gotland, så att smärtan att lätta på plånboken är överstökad. Betalt och klart och veckor, ja kanske månader av längtan efter en härlig upplevelse – det är ett utmärkt sätt att köpa lycka.

I alla fall om man får tro Michael Norton vid Harvard Business School som skrivit boken Happy Money: The Science of a smarter spending, och som vill lära oss köpa upplevelser istället för prylar.
Att shopping bara ger en kort stund av tillfredsställelse, och att pengar bara till en viss gräns ökar vårt välbefinnande, det är bevisat och klart. Upplevelser däremot, och särskilt tillsammans med andra, är något som stannar kvar, som närmast integreras med kroppen och kan återkallas, minnas, åternjutas. Eller för att travestera en filosof, vars namn jag nu glömt: Upplevelser kan ingen ta ifrån dig.

Så, här kommer Nortons rekommendationer. Innan du köper en tv, ett hus, en häst, en bil, en smart mobiltelefon ställ dig följande frågor:
Vad skulle jag han kunnat göra med de pengarna istället för att handla just det här?
Om jag köper den här grejen, är det verkligen det bästa sättet att maximera min lycka?

Om svaret på den första frågan är lockande och svaret på den andra är nej uppmanar Norton: Lägg ner plånboken och spar pengarna.

Om han gör det själv. Jo, det påstår han. Läs mer här i Scientific American,.

PS Ett annat bra sätt att bli lycklig av sina surt förvärvade pengar är att ge bort dem, har Norton och hans kolleger visat tidigare. Undersökningar i flera världsdelar och resultaten är tydliga: Gåvor gör givaren lycklig.

Se Michael Norton på TED.
KÄLLA: Scientific American.

LÄS OCKSÅ: Malin Ullgren i DN idag om att avstå

Häng med in i den erfarna terapeuten Pats mottagning och följ hennes terapi med den framgångsrika James. Couch fiction är ett seriealbum, men också en lärobok och en smygtitt in i en terapuets strategiska tankar.

Is this idealised transference or should I enjoy a compliment? Um …

Och så undrar man förstås hur det ska gå för James och varför i all fridens namn han stjäl trots sin höga lön.
Intervju med författaren HÄR.

Läser Jens Liljestrands recension i DN av Felicia Feldts bok om sin uppväxt. Jens artikel är intressant, om rätten att berätta, om 40-talisternas barn som gör upp med sin barndom, om den offentliga och privata bilden av en mamma.

Tänker att barn har rätt att berätta. Att de föds in i en familj utan förskyllan. Att de i så många år är värnlösa, utan makt och tysta i rädsla om sitt liv.

Minns en fika på Rival vid Mariatorget. Stina Jofs, då chefredaktör för ViBiografi och jag samtalade med Nils Claesson, son till Slas och Gunnar Falk, Kerstin Thorvalls son. Stina hade gjort en intervju, Gunnar hade, som Felicia, berättat om en barndom med en impulsstyrd mamma, om män och psykiska övergrepp. Nils hade i en bok visat nationalhjältens mörka sidor. Spriten, trolösheten. HÄR finns en liveblogg från deras offentliga samtal på Kulturhuset.

Satt där och var glad åt att mina svåra år hemma i alla fall inte var offentliga. I och för sig fanns också där två bilder. Mammas och pappas vänner som såg de roliga sidorna, och vi barn som när gästerna gått hem fick del av mörkret. Ingen visste, utom vi, hur det egentligen var. Men där fanns inga glättiga rubriker, inget förhärligande i pressen, inga låtsasleende bilder inför kameror. Och ändå var det smärtsamt nog.

Tänker att mina barn också får berätta om de vill, men att jag å min sida däremot inte har rätt att lämna ut mina barn. Att det räcker med att jag givit dem och utsatt de för livet.

Tänker också att det är ett dilemma. Jag tror i grunden att vi människor mår bra av att dela våra inre världar. Så här ser livet och levandet ut från min synvinkel. Men ändå – för mig är det inte värt vad det skulle kosta mina barn.

På väg upp till mitt arbetsrum funderar jag också på papporna. Var var de under alla de år som Anna Wahlgrens, om jag förstått saken rätt, levde ensam med alla sina barn. Varför hade de inte hand om dem, varför tog de inte reda på, tog därifrån, varför såg de inte? Var var de? Hade Anna varit en pappa, som levt rövare med nio barn i släptåg, hade vi alla ropat på mammorna!

MISSA INTE
Liveblogg från ett samtal på Kulturhuset mellan Nils Claesson och Gunnar Falk, HÄR.

Karin Thunberg intervju med Felicia Feldt i SvD, HÄR.

FOTO Fiona MacGinty-O’Neill, enligt CC