BLOGG, BÖCKER, HÄLSA, HJÄRNAN

BOK – rapport från en utbränd psykiater

Sep 27, 2015

”Någon har bytt ut
min hjärna
mot en liter sirap.”

Så börjar Pia Dellsons bok Väggen: En utbränd psykiaters notering (Natur& Kultur,2015) som är en sammanställning av de många texter som hon skrev under sin sjukskrivningsperiod.
– Att skriva, berättar hon på den scen på Bokmässan där vi samtalar, var enda sättet för mig att få slut på alla tankar som for omkring i hjärnan. När jag väl hade fått ner de på papper så lugnade de ner sig.
Pia är den framgångsrika, kompetena, effektiva, välplanerade doktorn som en nyårsaftons morgon för några år sedan upptäckte att hon inte ens klarade av att hämta ett par strumpor. Hon försökte, men det gick inte, och hon skriver:
”Hjärnan och kroppen tystnar,
urverket stannar.
Det går inte längre.
Kan inte mer.
Kan inte röra mig.
Kan ingenting.”

 

Kom det plötsligt.
– Nej, det kan man inte säga. Jag hade maxat länge, levt på en hög stressnivå – patienter, utredningar, barnen … Men så blev min son sjuk. Han, som så många andra barn, fick narkolepsi av en influensaspruta. Då gick luften ur mig. Eller snarare, jag fick ett el-fel i hjärnan. Det bara sprakade.

”Från hundra järn i elden
till noll stimulanskapacitet
på tolv timmar.”

Pia tar fram en bok, håller den i luften och säger till publiken där på Bokmässan:
– Tänk er att det här är ert liv. Ni stressar runt på den här plana ytan. Ibland blir det för mycket, ni kopplar av lite och så på den igen. Så där kan man hålla på. Ett tag. Men gör man det för länge, eller det händer något som kräver mycket av ens energi då halkar man av och faller och faller och det är så djupt så djupt.
BOKPiaDellsson.jpgPia låter fingrarna spatsera över bokytan, och ops! där trillade hela handen av boken och försvinner ner mot golvet.
Kanske kan man tala om horisontell och diagonal stress, tänker jag. Det är inte Pias ord, men det var så hon berättade det. Den diagonala stressen håller sig inom normalområdet även om den då och då riskerar att komma farligt nära kanterna. Diagonal stress går att vila sig frisk ifrån även om påslaget är högt. En helg på landet. Ett par veckors semester – yoga, bad, en bok. Energin kommer tillbaka, tunnelseendet klingar av, du kommer ihåg koden till bankomatkortet igen.
Det går, men risken är att man inte lyssnar på varningssignalerna utan bara fortsätter att lägga på sig måsten.
– Jag menar, jag är psykiater själv, säger Pia till mig. Du förstår. Om någon borde inse att nu är det dags att dra ner så är det jag. Och visst lyssnade jag på kroppen, men jag lydde den inte.
Och så en dag tog det bara stopp. Helstopp. Pia hasade av det där vardagsplanet, ramlade över kanten och föll rakt ner i ett svart, djupt och förvirrat hål. Hjärnan tappade sitt fäste, den klarade inte längre att hålla ihop. Det var kortslutning. Överslag. Tomt.
– Det är så svårt att beskriva. Jag hade hört min patienter tala om det här i åratal men hade inte förstått. Nu begrep jag. När en människa med utmattningssyndrom säger att hon inte orkar så betyder det inte att hon inte har lust, eller att hon inte vill gaska upp sig, hon kan inte.
– Jag klarade ingenting. Inte tänka, inte göra något, inte umgås med någon. Varje intryck sköt undan alla andra. Om du först bad mig att koka kaffe och sedan frågade vad klockan var hade jag glömt att jag satt på kaffebryggaren. Min hjärna betedde sig som en bebis.
Att komma tillbaka efter den diagonala stressen tar lång tid. Mycket lång. I början låg Pia mest i en säng i ett mörkt och tyst rum. Det var det enda hennes hjärna orkade med. Det var tyst, förutom Pias tankar som hon var tvungen att lugna genom att skriva de där korta texterna som nu samlats till en bok.
Pia vilade och vilade. Så småningom började hon ta korta promenader. Människor orkade hon inte med, men träd och gräs det gick bra.
– Vissa dagar i alla fall. Och de andra vände jag om med min kaffekorg och gick hem och la mig igen.
Sakta, sakta, sakta, sakta tålde hon lite, lite mer. Men inte mer än att hon då och då fick säga till barnen:
– Jag ser att du vill berätta något för mig, men min hjärna orkar inte. ”När orkar den då?”, frågar barnen numera. Jag säger till, säger jag.
Pias hjärna har blivit familjens husdjur säger hon. ”Hur har hjärnan det idag?” ”Vad vill den göra?”. Och det är det som blivit hennes största lärdom. Pia själv och hennes kropp vill inte alltid samma sak.
– Som nu när jag är på Bokmässan. Fullt av folk, ljud, intryck och böcker. Jag älskar det! Det här är min verison av Paradiset. Men hjärnan är inte alls nöjd. Så vi har förhandlat. Om jag får några timmar här nere på bokgolvet så får hjärnan några timmar på hotellrummet.
Jodå, Pia Dellson är tillbaka i jobbet som överläkare och psykiater på Skånes Universtietssjukhus, även om det tog mycket längre tid än hon trodde. Tre månader på kvartstid, tre månader på halvtid, tre månader på 80 procent. Hela tiden fick hon vara vaksam. Ett steg framåt innebar ibland ett steg tillbaka.
– Det här går ju bra, tänkte jag, berättar hon, men det gjorde det inte alls. Det gäller att inte bli besviken. Jag är fortfarande inte helt återställd.
En aktiv, nyfiken, entusiastisk blick utåt, och en vaksam närvaro inåt, har hon idag. Känns det bra, vad signalerar du hjärnan, kan vi köra på?
Det låter som om ni är två personer din hjärna och du.
– Ja men det är nästan så. Vi försöker se till så att vi båda får vad vi behöver.
Så vad är ditt råd till oss normalstressade?
– Släpp kraven på er själva. Vi lever i ett så prestationsinriktat samhälle där vi tror att vi kan klara allt – jobbet, barnen, motion, sylta, läsa, skriva, möblera, utbilda oss, resa. Släpp kraven och lyssna noga, noga till vad kroppen berättar för dig i form av spända muskler, huvudvärk, trötthet, ovilja. Lyssna och framförallt lyd. Om din hjärna mår bra, mår du bra.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

You Might Also Like

No Comments

Vad tänker och känner du?