BLOGG, BÖCKER, HÄLSA

INTERVJU Ola Ringdahl om att leva bredvid cancer

Sep 27, 2015

I många år levde Ola Ringdahl nära kära människor som var sjuka. Först var det mamma som fick cancer, sedan dottern Stella och så hans livs kärlek Therese. Nu har han skrivit boken han själv hade behövt läsa – Att stå bredvid cancer, Natur & Kultur 2015, goda råd till den som står bredvid.
Först talar vi i telefon, sedan träffas vi före det seminarium vi ska hålla på Bokmässan. Precis som Ola hade jag en period i livet som var kantad av sjukhusbesök, vak, oro och dödsfall. Jag nickar när han berättar om den anhöriges många roller – projektledaren, omvårdaren, tröstaren, tolken, växeltelfonisten, informatören, torpeden. Hur livet med den som är sjuk egentligen är en heltid som ska klaras av på fritiden. Hur det som till en början känns fasansfullt till ens egen förvåning blir en slags vardag.
Vad vill du ge för råd till andra anhöriga, frågar jag.
– Förstå att du lever i ett undantagstillstånd. Bokat bort allt du inte måste göra. Glöm all prestige – köp hämtmat, låt tvätthögarna växa, tacka nej till sådant du inte orkar med. Och ta hand om dig, det är inte själviskt. Om inte du orkar, vem ska göra det?
Att ha ett nätverk omkring sig är viktigt, men inte alltid så lätt att få till.
– Jag både fick nya vänner och förlorade gamla, berättar Ola.
BOKAttstabredvidcancer.jpgFlera av dem han hade räknat med försvann efter att de förstått att hans fru Therese inte skulle klara kampen mot cancern den här gången. De slutade ringa. Svarade inte på mail.
Tror du inte att det har med döden att göra, säger jag, att vi är så rädda för den.
– Jo, säger Ola, människor vet inte vad de ska säga och istället för att fråga: Vad kan jag göra för dig? Hur kan jag hjälpa till? så drar de sig undan.
Men motsatsen fanns också. Oväntade personer som steg fram, kavlade upp, kom med en gryta, skickade ett sms, skickade ett kort, ringde och sa: ”Om du vill koppla av någon dag kan du hänga hos mig. Vi kan bara titta på tv, du kan ta ett bad eller bara sova.”
– Det behövs så lite för att man som anhörig ska känna tröst. Du ska veta att många gånger jag kände mig oändligt ensam.
Många är hans berättelser om kontakten med sjukvården. Hur han var den som lyssnade noga på doktorn för att se till att hans nära fick svar på alla sina frågor. Hur han höll koll på mediciner och läkartider och ryade på avdelningarna när han tyckte att vården inte var tillräckligt bra.
Och vardagen. Att orka med vardagen, för barnens skull, för hans egen och den sjukas skull.
– När min dotter var sjuk försökte vi hålla oss till rutinerna, till det vanliga. Vi såg Bollibompa och när hon kunde äta stekte jag pannkakor.
Och så var det relationen till den som är dålig, som till kvinnan Therese. Hur skulle de hantera alla känslor de båda hade?
– I början klarade jag av att vara samlad, men när stressen blev för hög hände det att topplocket gick. Då införde vi något vi kallade bearbetande samtal. En gång i veckan satte vi oss ner i en timme. Först fick vi var och en tjugo minuter var där vi utan att bli avbrutna kunde berätta hur vi hade det. Efter det hade vi tjugo minuter gemensamt samtal. Det hjälpte.
Fråga din sjuka närstående hur hen vill ha det, föreslår Ola: Vill du att vi ska prata om sjukdomen eller inte? Hur vill du att vi gör det? Ska vi dela sorgen eller behålla våra känslor för oss själva?
Det var tunga år, visst var det det, men inte bara. Det fanns underbara stunder. Som när dottern Stella var tonåring och var tillräckligt pigg för att vara på landet men inte ville bada eftersom cellgifterna tagit hennes hår.
Det var varmt. Ola blev desperat: ”Jag var nog närmast manisk” och köpte en motorbåt för 35 000 kronor.
Sex gånger använde de den. Men det var bra gånger. Bad på folktomma öar. Kakor, saft, skratt och bad. Minnesvärda studer.
Har du kvar båten?
– Nej, efter de där sex gångerna sålde jag den.
Konstigt nog kom Theres och Ola närmare varandra än någonsin efter att hon fått beskedet att hon inte skulle vinna kampen över sjukdomen. Hon blev lugnare, kände sig mer säker på sig själv, berättar hon i boken. Och både blev mer kärleksfulla. Varje dag sa de att de älskade varandra.
– Det kanske låter konstigt men den här tiden var på många sätt livshöjande.
Therese dog innan boken kom ut, de hade tänkt introducera den tillsammans, hon skulle också vara med och berätta, men så blev det inte.
Hur har du det idag?
– Nu är jag inne i en annan fas. I sorgen och saknaden.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

You Might Also Like

No Comments

Vad tänker och känner du?