Shiva dansar. FOTO (beskuret): Francisco Antunes

Visst är det märkligt.
Här sitter jag i min glasveranda, solen spelar och leker mellan bladen i den höga oxeln och orkar inte riktigt upp över kanten. Jag lyssnar på de låtar jag kallar för de eftertänksamma och så sprider sig plötsligt ett sådan stilla glädjerus inom mig. Som om jag i denna sekund är rätt människa på rätt plats vid rätt tid. Som om jag och alla mina delar och allt det där utanför mig sjunger samma sång.
Den amerikanske neuroforskaren Antonio Damasio skriver i en av sina böcker att han tror på en biologisk andlighet. Det finns stunder, menar han, när våra egna kemiska och biologiska processer synkar med alla de krafter som är i rörelse kring oss och tillsammans rör vi oss för en stund i takt i den kosmiska dansen.
För mig behöver andlighet inte vara mer mystisk än så.
Alltet är en process i evig rörelse bestående av ett antal grundämnen i olika kombinationer, som ett virvlande mjukt minilego. Vätska, fasta former, kemikalier, celler, kroppar, djur, träd, sten, böcker, gräs, tankar är samma stoft som vandrar genom tillvaron. Det hår jag tappade i morse när jag kammade mig och som jag såg virvla ner genom avloppet löser upp sig och blir till något annat. Laxen jag åt i morse var för en stund sedan en fisk, nu är dess beståndsdelar för en stund jag. Om en tid blir den något annat. Allt hör samman, allt tillhör varandra, allt är allt.
Och jag, vad kan jag göra, vad är min uppgift?
Att vara en del av processen. Lyssna efter musiken, rytmen som genomsyrar allt som existerar, och dansa med.

Flamman och Citronen går på SvT Play just nu.

Den senaste tiden har mina medievanor helt förändras.
Jag ser mer på TV, lyssnar mer på radio och musik.
Men inte på tv:n, radion eller stereoanläggningen.
Allt konsumerar jag via min lilla bärbara dator eller mobiltelefonen.
Just nu när jag skriver det här lyssnar jag till exempel helt otippat på Robyns skiva Bodytalk Pt2 på Spotify.
Förr såg jag sporadiskt på tv, inte särskilt intresserad, jag följde inga serier, hatar scheman av alla slag, slog bara på om jag någon gång var trött eller hade tråkigt. Samma sak med radion, på ofta, men inget riktat lyssnande.
Nu ser det ut så här:
Jag följer alla program jag tycker är bra på SvT via SvT Play – serier, alla dokumentärer, Kobra. Jag ser dem i soffan med datorn kopplad till tv:n, i sängen, i gåmaskinen på gymmet eller på bussen via iPhone. Jag ser de när jag vill, var jag vill och jag tittar på mycket, mycket mer.
Radion samma sak. Förut slölyssnade jag, nu poddar jag ner till mobilen och datorn och lyssnar på alla program av Spanarna, Filosofiska rummet, Stil ...
Mitt musiklyssnande har också ändrats. Jag lyssnar på nytt och gammalt, har olika spellistor för olika dagar, olika humör, för olika syften. Och så lyssnar jag på nytt, oväntat utan att behöva köpa. Jag står inte ut med reklamen så jag betalar 99 kronor i månaden och har därmed ökat mina musikinköp 10 gånger om. (Det enda som oroar mig är att jag inte vet hur många av dessa kronor som verkligen kommer till musikerna, till Robyn.)

FOTO: Mike Baird

Just nu kämpar jag med tanken att jag faktiskt måste motionera.
Inte för att bli smal och fager, det struntar jag i.
Nej, det är doktorn som sagt till på skarpen.
Det intressanta är att följa den inre kampen mellan Ann 1 som är helt säker på att i morgon sätter jag igång. Och Ann 2 som ändå inte kan låta bli att tänka att hon skiter i det.
Och hur jag än försöker tysta Ann 2 så går det inte.
Nu tror jag att jag hittat orsaken – den ironiska tankeprocessen.

Det var professor Daniel Wegner som myntade begreppet för ca tio år sedan. Han upptäckte att ju mer vi försöker låta bli att tänka på något desto intensivare tänkte vi på det. Ja, det är till och med så att om vi förbjuder oss själva att tänka på något så kommer vi garanterat att göra det.
I mitt fall innebär det att ju mer jag motarbetar och skäller på Ann 2 och ber henne fara och flyga, desto intensivare kommer hon att bli. Jag riskerar till och med, menar Wegner, att bli fullständigt besatt.

Orsaken, tror han, är att hjärnan blir lätt förvirrad när vi försöker styra undan spontana tankar. I och för sig ägnar den sig mest åt den framtvingade Ann 1 och hennes motionsoptimist, men då och då tar den en lov bland hjärncellerna och frågar: Vart tog den där andra tanken vägen? Är den helt borta, eller ...?
Minsta intryck eller tankespår som kan väcka Ann 2 kommer hjärnan att registrera och utropa: Nej men hej! Där är du ju igen. Välkommen tillbaka.
Så det ironiska består i att ju mer vi försöker låta bli desto mer försöker hjärnan hitta det vi försöker undertrycka.

Det får mig att fundera över buddhisternas bestämde åsikt att tankar inte ska kontrolleras, de ska ignoreras. Ju mindre energi de får desto snabbare försvinner de, menar de.
”Låt tankarna vara, registrera att de är där, men bry dig inte om dem, det är bara tankar”, brukade min meditationslärare Allan säga.
Jag får helt enkelt pröva en ny strategi och låta Ann 2 hållas, och medan hon mal på så ber jag Ann 2 att knyta på mig gympaskorna och köra mig till gymmet.
Vad förvånad Ann 1 kommer att bli när hon lyfter blicken från sitt malande och upptäcker att hon sitter i maskin 18 på Friskis & Svettis i Orminge och tränar bröstmusklerna.

Läser boken Mitt galna liv – en memoar om psykisk sjukdom, ...

Alldeles ny bok från Lind & Co.

... om Arvid Lagercrantz, den framgångsrika journalisten med de många psykotiska skoven.
Öppenhjärtigt berättar han om vanföreställningar, manier, bältesläggning, elchocker och förstås också om alla de där dagarna som var alldeles vanliga.
Men det är inte beskrivningarna av sjukdomen som tar mig, Arvids ton är rak och lite nyhetsaktig och får mig egentligen inte att begripa, utan det är beskrivningarna av hans rädsla.
Arvid, den framgångsrike journalisten, författaren och f d vice VD:n på SR är trots sina framgångar, eller kanske på grund av dem, rädd för det mesta. Han är en vuxen skitskraj man.
Och jag funderar över om det senaste halvseklet som handlat så mycket om trygghet, frihet och lycka förvandlat en av människans mest naturliga känslor till tabu. Det är normalt att vara kaxig, stark och livshungrig, Det är onormalt att vara rädd, skör och orolig. Och ändå – är det inte sådana vi är, de flesta. Vi är det också.
Sedan tänker jag. Varför har vi som kollektiv, som samhälle, ett så starkt behov av att gömma och göra oss av med det känsliga hos oss. Vad är jobbcoacher (i varje fall de i dokumentären på SvT) annat än anti-rädslo-tränare. Och kbt-terapeuterna, är inte de bland annat specialiserade på att avprogrammera rädsla. Och meditationen och yogan som blivit ett sådant självklart attribut för lattemammor som vill bli lugna och fina.
Vad händer med en kultur som tar bort det sköra, som slipar av och täcker över det mänskliga? Vad händer med människor som förvägras sin oro. Som glömmer att livet är en tunn hinna, ett kort ögonblick av närvaro, ett bräckligt nu.


Vad händer om vi förnekar
att livet är en tunn hinna,
ett kort ögonblick av närvaro,
ett bräckligt nu.

Idag ska jag ge mig själv rätten att vara rädd.

Läs också Karin Thunbergs intervju med Arvid i SvD idag.

För dig som skriver och för dig som tänkt att du skulle vilja skriva,
prova det här lilla enkla men otroligt vilsamma skrivprogrammet.
Alldeles gratis, men bara för macdatorer.


HÄR

The Compassionate Mind
Paul Gilbert

SEX VÄGAR TILL EMPATI
Medkänslans möjligheter är professor Paul Gilberts passion. Nu har han skrivit en tjock bok där han dels förklarar varför, men framförallt presenterar mängde av övningar i att att finna och utöva empati... LÄS MER





Ompröva livet
Dan Stiwne red. (Studentlitteratur)

SE LIVET I PERSPEKTIV
Det handlar inte bara om att lösa problem eller att förstå sig på sig själv, nej, den existentiella terapin har större ambitioner. Den hjälpsökande är filosof, terapeuten beredd att ta upp livets stora frågor och målet är att sätta sitt eget liv i perspektiv. Vem är jag i förhållande till allt som är?
Dan Stiwe, docent i klinisk psykologi, är en av de ledande företrädarna för den här ganska marginella men intressanta terapeutiska skolan. För inte så länge sedan gick det att i Sverige utbilda sig till existentiell psykolog, men utbildningen blev, tillsammans med många andra, underkända av Socialstyrelsen för något år sedan.
I sin nya bok har Stiwe samlat elva bidrag från terapeuter som använder det existentiella synsättet i sitt arbete på sjukhus, vårdcentraler, socialtjänst, friskvård och vägledande andliga samtal.
Många olika erfarenheter delar de med sig av men gemensamt för de alla är synen på livet som en komplicerad mångfald och ambitionen att inte bara lindra den hjälpsökandes lidande utan också hjälpa henne att finna nya strategier, lära henne att leva.





Den skamlösa nyfikenheten
Astrid Seeberger (Weylers förlag)

Hon är njurläkare, varje dag sitter hon där med undrande och förtvivlade patienter. De vill ha svar hon inte kan ge, de vill inte ta emot det hon har att erbjuda och de vill tala om sjukdomen och livet.
Hur ska man förhålla sig, hur ska en läkare närma sig andra människor och deras lidande?
Hennes vägledare är morfar, han som sa:
”Det gäller också för samtalet”, sa Morfar. ”När man tar sig in i en människa och rör vid hennes smärtpunkter måste man ta ansvar för det som sker inom henne. Om man inte vill det skall man låta bli att röra vid henne.”

Läser på nätet att några amerikanska forskare ha studerat över 5000 människor i fyra byar i Italien och upptäckt att ju mer aggressiva personerna var desto trängre blev deras artärer. Det gällde män som kvinnor, unga som gamla. Och trånga artärer är en stark riskfaktor när det gäller hjärtinfarkt.
Aggressivitet, särskilt den som riktas mot andra människor, kan vara lika farlig för hälsan som fet mat och rökning, tror nu den amerikanska American Heart Association.
Och jag funderar över hur lite vi ännu vet om sambandet mellan kroppen och psyket, fysiken och känslorna, the brain and the mind. Bara det att jag skriver sambandet avslöjar att jag fortfarande tror att vi talar om olika saker, skilda världar som samarbetar. Under tusentals år har vi delat upp oss i bitar. Fördelningen har varit lite olika under olika millenier, men tendensen har varit och är densamma. Människan är inte en, hon är sammansatt av olika delar som går att skilja från varandra.
Ju mer jag lär mig om hjärnan och kroppen desto mer ansluter jag mig till Sören Kierkegaards idé om anden. Människan är en, trodde han, hon är ande och anden i hans version är allt det en människa är – tankar, kropp, hjärna, hjärta, fotsulor, känslor i en enda oupplöslig helhet. Inte delar som samarbetar, utan en enhet i ständig rörelse, människan är en process.
Och i det perspektivet är det inte konstigt att aggressivitet som drar igång så djävulska kemiska processer i kroppen inte bara påverkar andra utan också den ilskne själv. Du blir inte bara det du äter, du blir det du känner och tänker.
Tanken tilltalar mig och skrämmer. Tilltalar därför att det ger mig inte bara ett ansvar utan också en möjlighet. Jag kan, precis som forskaren i undersökningen säger i artikeln, förbättra min hälsa genom att lära mig hantera mina känslor. Skrämmer mig därför att vi närmar oss de mörka sidorna av karma-begreppet: Om något händer dig är det ditt eget fel. Du har skaffat dig en hjärtinfarkt genom att vara sur, tvär och antagonistisk mot dina medmänniskor. Det är ett straff du dragit på dig själv.
De politiska konsekvenserna vill jag inte tänka på. Försäkringsbolagen som vägrar försäkra sura gubbar och käringar och bara vill ha glada kärleksfulla kunder. Vem är överhuvudtaget försäkringsbar om allt beror på oss själva.
För har Sören och de amerikanska forskarna rätt så är du, är jag, in i minsta artär en återspegling av hur vi tänker och lever. Gener + livsmiljö + livsstil + mat + motion + tankemönster + känslor förklarar i så fall hur din kropp utvecklar sig och hur du mår.
Så idag funderar jag över min onda rygg, min låga produktion av sköldkörtelhormon och min smygande diabetes typ 2.
Eller ska vi vända på det. Idag funderar jag på mina utmärkta lungor, min mjuka hud, mina tappra njurar och glada mjälte och den där magen som tål allt jag stoppar i den.

Vad är det vi ägnar oss mest av allt åt?
Arbeta, älska, umgås?
Nej, säger psykologiprofessorn på MIT, Paul Bloom i en intressant artikel, mest av allt lever vi i fantasin.
Det är böcker, filmer, data-spel, tv, teater, konst, musik och de egna dagdrömmarna och framtidsplanerna som upptar vår tid, inte det som händer där ute där det riktiga livet levs.
En av orsakerna, tror han, är att hjärnan inte kan skilja på fantasi och verklighet. Den reagerar på allt oavsett om det är påhitt eller sant. Dessutom är de uppfunna världarna ofta betydligt mer spännande än vår vardag, och engagerar därför hjärnan mer än det som händer runt omkring oss.
Vem kan mäta sitt liv med de som skapas i den framgångsrika såpfabriken HBO . Vad är min väninnas berättelser jämfört med Sex and the City, arbetskamraternas helghistorier jämfört med Sopranos och vem vill inte gå i terapi eller bli terapeut efter några timmar med Intreatment?
Och trots att vi borde kunna skilja på verklighet och fantasi har det visat sig att vi inte gör det. Det vi ser och läser stannar kvar och bidrar till vår uppfattning om världen.
Du har säkert en ganska klar bild av hur en rättegång går till, men frågan är om du någonsin varit på en riktig rättegång. Är det inte snarare så att det du kallar kunskap kommer från tv, film och spänningsromaner?
Det vi ser och läser blir verkligt för oss. Arnböckerna, Da Vinci-koden och Millenium-trilogin skapar turistinvasioner. Människor vill uppsöka de platser där det hände, trots att de någonstans vet att allt bara är ett påhitt.
Filosofiprofessorn Tamar Gendler, vid Yale, har skapat ett helt nytt ord för detta, hon kallar det ”alief”, en slags omedveten tro på att fantasier är verkliga. Alief är ett kompelment till ”belief”, som är en tro baserad på en trolig verklighet.
Så här tänker hon. När turisterna vandrar på Götgatan i Stockholm och tittar upp mot lokalerna som föreställer Milenniumredaktionen så tror de inte på riktigt att tidningen funnits där, men på samma gång upplever de en spänning som stannat kvar efter att de läst böckerna. Läsningen har skapat en fantasitro, en alief , som inte bara laddar verkligheten med magi, den berikar också våra egna liv och gör dem mer spännande. Trots att hon inte finns så är vi alla numera bekanta med Lisbeth Salander.
En annan anledning till att vi så gärna hellre befinner oss i fantasin är in i verkligheten, tror Bloom, är att fiktion är så mycket lättare att hantera än det vanliga livet. Läsaren/tittaren/spelaren vet alltid mer om det som händer än vi gör när vi är mitt i vårt eget liv. Konsumenten har kontroll, hon kan lägga ner boken när det blir för otäckt, hon kan välja engagemangsgrad, välja vem hon ska identifiera sig med.
I livet finns ingen annan roll än den vi redan spelar, och våra motspelare och världen är oberäknelig, okontrollerbar och oftast betydligt mer vardaglig, för att inte säga tråkig.
Jag tänker:
Vår gängse moral skulle säga att det är finare att ägna sig mer åt verkligheten än åt fantasin. På samma gång hyllar vi kreatörerna – författarna, konstnärerna, tonsättarna – de som vigt sitt liv åt att fantisera. Är inte liv alltid liv?

Läs mer i Blooms nya bok: How Pleasure Works: The New Science of Why We Like What We Like (W.W. Norton & Company)

Många är emot, men jag är för sommargrälen. De går djupare, tar längre tid och har möjlighet att mogna. Det gör ingenting om man mättar en natt med osämja. Det är bara bra att man inte kan gå ifrån varandra på morgonen, smita till jobbet, skylla på något. Det är bra att samtalet kan fortsätta några dagar till, då och då, mellan trevligheterna.
Att vara oense är normalt, är en viktig ingrediens för den som vill lära känna sig själv bättre, för den som vill vara i kreativ kontakt med andra.
Att få bråka, att visa sig allt naknare inför en annan trygg människa är en av kärlekens största gåvor.
Två stora gräl har maken och jag haft i sommar.
Två bra gräl.
Två viktiga sammanstötningar som bådar för en bättre höst.
Under missnöjet, det undertryckta, tillbakahållna, det som inte kan luftas mitt i vardagsmättnaden, som inte får förgifta terminerna, ligger såar av värme och kärlek.
Där befinner vi oss nu.
Idag när hösten börjar.

Efter lång, välbehövlig och njutningsfull semester är det på måndag dags att börja skriva.
Då återupptar jag också bloggen med dagliga rapporter om saker som får mig att förstå lite bättre vad det är att vara människa

FOTO: ZEN enligt creative commons

Jag tycker om riter men jag vill att de ska vara kopplade till verkligheten, till den värld vi är del av.
Därför skulle jag vilja flytta midsommar, nyår, påsk och allhelgona till solståndsdagarna.
Den ljusaste dagen är midsommar, oavsett vilken dag det är, i år den 21 juni.
Nyår är den mörkaste.
Påsken är vårens första dag.
På allhelgona börjar hösten/vintern.
Sedan kan jag tänka mig att fylla dem med mening:

Midsommar är kärleken, fruktbarheten.
Allhelgona är döden men också försoning.
Nyår är födelsen, kreativiteten.
Påsken är hoppet,framtiden.

Till varje vändning en rit som ger oss möjligheten att fördjupa vår relation till våra existentiella villkor.
Och en fest för att hylla/fir/helga.
Så idag på midsommar när familjen fördelat sig på olika festligheter och jag av eget val sitter här och skriver ska jag hylla kärleken genom att tänka på mina relationer. På vad de betyder för mig, på hur jag vårdar dem, på vad de ger och vad ger tillbaka, på vad en relation är och vad livet vore utan dem.

Sanna, Michael och Andreas.

(Av samma skäl vill jag att vi som samhälle inte ska stödja monarkin. All världens kungahus får leka drottningar och hertigar med varandra och hitta på protokoll och bugnigar och ordnar privat hur mycket de vill, men jag vill inte betala låtsasverksamhet. En meritokrati är ju ändå något, en monarki är som Ebba brukar säga ”att leka post” eller som Karin brukar säga ”nu säger vi att du är prins”. Och skulle det vara så att landet behöver en representant låt oss då utse den bästa, en verklig lands-hövdning i allmänna val, eller av riksdagen. En tjänst på tio år, bostad på Drottningholm, kontor på slottet. Pompa och ståt. Övergångsreglerna är enkla: Victoria får jobbet fram till pension. Hennes barn får utbilda sig och jobba som andra. Silvia och kungen får pension livet ut. Familjen får behålla ett par slott, och blir som många av de andra - monarker utan kungahus.)

Fantastiskt vacker morgon och jag sitter här i glasverandan och skriver.
Idag ska det handla om mål och hur man kan använda sitt eget inbyggda förväntningssystem för att komma dit man vill.
En intressant tanke:
Det är tack vare förväntningssystemet som annonser fungerar. Genom att koppla varor till grundläggande behov som mat, sex, närhet så lockar de oss att shoppa. På det här sättet kidnappar företag dina uråldriga överlevnadsmekanismer och skapar hos dig konstruerade behov som i längden inte kommer att höja din livskvalitet.
Nu vill professor Rolf som jag skriver boken Förändra din hjärna, förändra dig själv med att vi ska vända situationen till vår egen fördel genom att själva skapa förväntningar som systemet kan hänga upp sig på.
Hur gör man:
Du får bli din egen interna PR-avdelning.
Det gäller att sälja in.
Beskriva exakt vad du vill inrikta dig på och vilken effekt det kommer att få. Lägg sedan upp en plan så att din inre kemi vet hur den ska fördela sina resurser: När ska du få en dusch av motivation, när ska du få hjälp med uthålligheten och när, framförallt när kan vi förvänta oss ha nått mål så hjärnan kan vara förberedd med kemikalier som gör dig nöjd och lycklig.

Jason Sho Green har designat en t-shirt för att fira att forskarna påstår sig ha funnit en ”välgörenhetsfläck” i den bakre delen av hjärnans översta lager, cortex.
T-shirten är egentligen nummer 26 av tidningen
T-post – helt enkelt en prenumeration på t-shirts som bygger på artiklar om något aktuellt ämne.

Ju mer jag tränger in i hjärnforskningen ju mer förvirrad och fascinerad blir jag.
Bara de här två meningarna i Michael O'Sheas bok Kort om hjärnan (FRI TANKE, 2010):

Tänk på hjärnan ett slag. Det är en ytterst säregen apparat, ett organ som inte väger mer än 2,1 kg men innehåller ett hundra miljarder nervceller, varav ingen enda har en aning om vem eller vad du är som person.

Om inget oväntat händer så går hjärnan på i sina upparbetade spår. Det är därför det är så nyttigt med överraskningar. Vad som helst som gör att du blir lätt förvirrad och tappar fotfästet vitaliserar hjärnan och gör den mer flexibel. Ju fler överraskningar desto vanare blir den.

Igår var den nya bokens formgivare Petra Waldersten här. Så på min schäslong i glasverandan har jag denna morgon ett trettiotal hjärnböcker uppradade.
Hur ska den nya boken se ut för att på bästa sätt berätta för läsarna att det här är en bok om hur människan, du och jag varje dag förändras längst in på cellnivå, och hur vi medvetet kan delta i den här processen. Du är förändring och du kan påverka din egen hjärna.
Nu har Petra åkt hem till Mariefred för att skapa bild och form av det som jag försöker berätta med ord.

Tags: petra waldersten, hjärnan

Faster Biggans begravning idag.

Döden är dagens tema eftersom vi ska på begravning om några timmar. Det är alltid lika märkligt att en människa i ena stunden finns och i den andra inte.
Här kommer en kort text som jag skrivit till en bok om vad och hur man kan göra när man vill begrava en kär människa.
Boken är inte ännu utgiven, men nästan klar, kanske kontaktar jag ett förlag. Kanske ger jag ut den själv, kanske lägger jag ut den som pdf på nätet så den som vill kan hämta.
Så här börjar den i alla fall:



DEN SOM LEVER KOMMER ATT DÖ
Vi vet inte vad döden är.
Inte när den kommer.
Inte hur den kommer att kännas.
Inte vad som händer sedan.
Vissa av oss tror,
men vi vet faktiskt inte.
Ingen vet.
Det enda vi kan vara säkra på är att döden är en oundviklig konsekvens av födelsen.
Den som lever kommer att dö.
De relationer som knyts kommer att lösas upp.
Allt det vi har kommer att gå ifrån oss.
Och världen kommer att fortsätta utan oss.

Vanliga dagar tänker vi inte på det. Lever som om vi skulle vara här för evigt. Som om just jag, mitt barn, min mamma, min man, min kvinna, min vän tillhör de odödligas skara.
Vi registrerar att människorna omkring oss förändras, växer, åldras, men vi inser inte konsekvenserna.
Och så en dag står vi där inför en död människas kropp och drabbas av ett av existensens många mysterier.
Hur kan en människa bara försvinna?
Och vart tar hon vägen?
Vad är det att leva och vad är det att dö?
Var är hon nu, vår människa?
Trots att frågorna är lika gamla som vår tankeförmåga har vi fortfarande inga svar.
De som vet är inte här och vi som är här vet inte.

“NU VET JAG VAD
ALLTING GÅR UT PÅ”
Diskuskastaren Ricky Bruchs mormor,
på dödsbädden 103 år, 3 månader, 3 veckor och 3 dagar gammal.

SÅ LÄNGE MÄNNISKAN FUNNITS
HAR VI TAGIT FARVÄL AV DE DÖDA
Det finns de som tror att det är mysteriet döden som en gång i tiden gav upphov till religionerna, den polsk-brittiske antropologen Bronislaw Malinowski är en av dem och psykoanalysens fader Sigmund Freud en annan. Våra förfäder stod helt enkelt inte ut med att inte veta, de var tvungna att skapa sig bilder och föreställningar till tröst, de behövde någonstans att ta vägen efter döden – Valhall, Nirvana, Hades, Gehenna, Helvetet, Himmelriket.
Med föreställningarna kom troligen ritualerna, olika former av begravningar, som skulle se till att den döde lämnade jorden på ett säkert sätt och togs emot när han kom fram, oavsett vart man trodde att han skulle hamna.
När började det? Ingen vet förstås, men i en grotta i Shanidar i Irak har forskarna hittat ett skelett täckt av pollen. Vissa av dem menar att det betyder att redan neandertalarna för 60 000 år sedan hade någon form av begravningsrit, att blommorna betyder något, lades där som ett tecken. Det finns absolut inga bevis för det, hävdar andra forskare, det är bara förhoppningar och spekulationer, blommorna kan ha hamnat där av misstag.
Men 35 000 år senare målar cromagnongmänniskorna de döda med rödockra och begraver dem med halsband av djurtänder, vapen, mammutbetar och små hästfigurer. De tror på något, de vill något, de talar med ritens språk, så som människan gjort sedan dess. När vi lägger saker i de dödas kistor och kastar blommor i gravar följer vi traditioner från cromagnong.

Tags: döden, begravning, neandertalare, cromagnong

MEDKÄNSLA
ÄR BRA FÖR
ÖVERLEVNADEN
Att vara emotionell, känslosam, har länge betraktats med misstänksamhet. Det är den rationella människan som är framgångsrik, det är den friska, starka, konkurrerande människan som driver evolutionen framåt. Nu har Dacher Kaltner, professor i psykologi vid University of California grävt fram en liten bok av Darwin, Expression of Emotions in Man and Animals, från 1872, och med hjälp av den och modern emotionsforskning deklarerat att vill du som människa överleva så är dina bästa tillgångar respekt, medkänsla och godhet.
I boken Born to be Good (Norton, 2009) radar han upp bevisen: De flesta soldater skjuter inte om de inte tvingas till det. Samarbete är vad arkeologer finner när de studerar tidiga mänskliga kulturer. Ett enda litet leende kan få en annan människa att lägga ner både psykiska och fysiska vapen.
Och så är det den där känslan av förundran, viljan till att förstå sammanhang, att se sig själv i perspektiv, att glömma sig själv för att hjälpa andra.
Jovisst är Keltner en aning romantisk, lika ensidig som de hårdföra darwinisterna, men det är alltid intressant när någon tar en ”sanning” och vänder den upp och ner.
HJÄRNAN FÖRSTÅR
INTE ORDET MÅTTLIG
Om hjärnan ändå kunde förstå att då var då och nu är nu så skulle det inte alls vara så svårt att låta bli att lägga på sig några extrakilon. Men hjärnan fattar inte att vi inte längre har brist på mat och att vi därför inte behöver trycka i oss all snabb onyttig näring som vi finner. Hjärnan förstår inte ordet måttlig. Och jaget som vill banta förstår inte hjärnan.
Medicinjournalisten Gunilla Eldh och hjärnforskaren Martin Ingvar har i Hjärnkoll på vikten (N&K, 2010) skrivit en annorlunda bantningsbok för den som vill ta kommandot över sin egen hjärna, uppfostra den och anpassa den till nutiden.

Publicerade i Modern Psykologi under våren.

FOTO: marfis75 enligt Creative Commons

Vem har sagt att det inte hjälper med kakor.
Den amerikanska författaren och redaktören Kate Moses kommer i dagarna ut med en självbiografi, Cakewalk, om att växa upp i dysfunktionell familj och ta sig igenom det genom att baka kakor.
En hel del igenkänning och, enligt de amerikanska recensenterna, fantastiska recept.
Prova den här Chewy Fudge Brownie (obs först dyker det upp en irriterande annons, klicka bort i högra hörnet).

Nu sätta på kaffe. Nu ta fram filtar så jag och kollegan Bodil Sjöström kan sitta under de rosaskira gamla äppelträdet och tala om arbetet och livet.

FOTO: Tanaka enligt Creative Commons.

Morgonens eftertänksamma humör fortsätter.
För en tid sedan skrev jag om neuronen i magen, om tarmarna som precis som vi sagt i folkmun kan förmedla budskap, inre kunskap – "magkänsla".
Häromdagen hade SvT:s Vetenskapens värld ett program om att det möjligen är likadant med hjärtat, och att hjärnan därmed inte är det enda organ i kroppen som styr både våra känslor och våra handlingar. Man kan, hävdade en forskare i programmet, dö av "brustet hjärta".
Se det här på SvTplay.
Kunskapen om hjärnan blir allt mer komplicerad, allt mer sammanvävd, snart kanske stora delar av vetenskapen ansluter sig till det som vissa forskare länge kallat "the floating brain", den flytande hjärnan, kroppen – ett enda kännande, handlande, tänkande, levande organ.
Och jag kan inte låta bli att tänka på Sören Kierkegaard och hans idé att människan i grunden är ande, ett ord som han menade betydde allt det som en människa är, allt sammantaget, en enda sammansatt, samarbetande varelse vars delar inte gick att dela upp, inte hade någon gräns.
Anden arbetade odelad i människans och evighetens tjänst.

Många hundra år trodde man att hjärnan var en maskin i största allmänhet, sedan trodde man att den var en dator, ett tag antog man att den var som en schweizisk militärkniv, och nu finns det de som liknar den vid Internet, ett oöverskådligt nätverk.
Hur som helst är den mitt verktyg, min möjlighet och mina begränsningar, min utsiktsplats mot världen.
Och varje hjärna är unik, ingen annan har en sådan hjärna som jag, bara jag uppfattar världen på det här sättet.
De flesta dagar är det fantastiskt. Min värld.
Just idag känner jag begränsningarna, hur kunde jag uppfattat verkligheten, reagerat på den, om min hjärna organiserats på ett annat sätt. Om mina nervceller hade bestämt sig för en annan form av samarbete.

Nej, talesättet "tiden går snabbare när man blir äldre" stämmer inte, läser jag på BPS reserach på nätet. Forskarna William Friedman och Steve Janssen har låtit 99 nyazeelländare, hälften kring 20, hälften kring 50, bedöma hur de upplever tiden – nu, senaste veckan, en månad och ett år. Inte någon större skillnad.
Alla tyckte helt enkelt att det gick fort, för fort.
Är det då så att stressade människor att tiden går fortare? Nej, inte det heller om man får tro en holländsk undersökning på Internet.
Den enda skillnaden forskarna kunde hitta var när försökspersonerna betraktade sina senaste tio år, då tyckte de äldre försökspersonerna att de hade passerat fortare än vad yngre deltagare ansåg.
Och det, tror forskarna, beror bara på självuppfyllande profetior: Äldre tror att det så det ska uppleva det.
Och hur är det för dig? TESTA SJÄLV HÄR – tar en stund att hitta det, man måste registrera sig först.

Här kommer lite tips efter läsningen av morgontidningarna:

LÄS Agneta Lagercrantz artikel om neuroekonomi på SvD:s Idagsida.
Möt Dalai Lama i samtal med psykologer, ekonomer och neuroekonomer.
"För mig är man inte mindre altruistisk för att man mår bättre av det själv."

LYSSNA Ulrika Sparre, konstnären som skänkt sitt eget "blåa blod" till Daniel Westling samtalar med filosofen Anna Petronella Fredund på Dieselverkstaden i Nacka, 17.30.

SE Den nya tiden, dokumentär av Peter Magnusson om "valen vi gör i vår vardag – om vår uppskruvade livstakt och hur den drabbar den enskilda människan 18.30 ikväll på BioRio vid Hornstull, Stockholm.

UKON på TWITTER

Tänk vad roligt det är när något som en gång hittades på bara fortsätter och fortsätter. I ett av de första numren av ViLÄSER bad jag UKON, Ulf Karl Olov Nilsson, bli Sveriges första twitterpoet.
"Kvitter", sa Ukon, "sa du kvitterpoet."
Vi ordnade ett konto och i maj för ett år sedan skapade han en dikt på fjorton rader, en rad per dag.
Och nu, ser jag på Twitter, är han igång igen i högre tempo än någonsin. Och så läser jag i Smålandsposten att det där uppdraget han fick från oss har inspirerat honom till en "evighetsdikt" där han förvandlar allt till verb.
Ta chansen och se hur en kreativ hjärna arbetar, hur orden föds ur varandra eller som molekylärbiologen John Medina skriver i Brain Rules: Människans hjärna är fantastiskt som har fömågan att både vara strikt databas och att leka och jonglera fritt med alla fakta.
Följ UKONS instant poetry HÄR.

Tags: UKON

Det är så mycket roligt jag hittar när jag gör research för boken Förändra din hjärna, förändra dig själv och mycket kommer inte med. Som den här underbara nyheten att nyblivna mammor kan fungera som värmeelement.
Så här är det enligt Ann Bigelov, forskare på St. Francis Xavier University i Antigohish, Nova Scotia.
När kvinnan lyfter upp sitt nyfödda barn på bröstkorgen så värms huden upp och blir varmare än resten av kroppen. Det är som gjort för det lilla barnet att ligga där och gona sig. Går barnets temperatur ner, så går mammans upp. Går barnets temperatur upp, så går mammans ner. Inte så konstigt att det känns så bra att den lilla just där.

Tags: Ann Bigelov, förlossning, barn, mammor, terperatur

FOTO: Steve Grosbois, Creative Commons

Som det står i Predikaren i Biblen "Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund." Så är det också med kroppen.
Långt där inne, nästan i hjärnans centrum har vi var sin klocka med det fantastiska namnet suprachiasmatic nuclues. Den reglerar när det är bäst att sova, när blodtrycket ska upp och när magen ska vila och när vi är som alertast.
Motion, t ex är inte enligt den inre klockan bäst på morgnarna, utan på eftermiddagen. 14.30 om du vill lära dig något med koordination och 17.00 om du vill bygga muskler. Men alla våra klockor går lite olika och för att kunna använda dig själv som bäst så gäller det att försöka finna din egen rymt.
Här kommer några hållpunkter:
01.00 De flesta förlossningar sätter igång.
02.00 Tillväxthormonerna når sin höjdpunkt.
04.00 Kroppstemperaturen och andningen är som lägst och ytligast. Se upp för astmaattacker.
06.00 Nu drar mensen ofta igång och insulinet är som lägst och stresshormonet coritsol ökar.
07.00 Höfebern som svårast.
08.00 Dags att gå på toa och se upp för hjärtattack och stroke.
10.00 Nu är de morgonpiggaste som allra alertast.
14.30 Koordinationen är som bäst.
15.00 Ta i, för styrkan i händerna är på toppnivå och din reflexer som alertast.
17.00 Bästa tiden att bygga muskler.
18.00 Många vändor till toan för att kissa.
18.30 Ta inte blodtrycket, nu är det som högst.
19.00 Ta inte tempen, nu är kroppsvärmen som högst.
21.00 Ta sprutor, lägg om förband, nu är du som minst smärtkänslig. Första tröttheten slår till.
22.30 Magen går i vila.
23.00 Se upp för allergier.

Allt enligt Judith Horstman i boken Scientific Amarican Day in the Life of Your Brain.

Tags: Bibeln, Predikaren, hjärnan, klocka, kroppen, förlossning, tillväxthormon, höfeber, Judith Horstman, Scientific American Day in the Life of Your Brain,

Charlotte och Rebeccah på Tidningen Vi:s redaktion trimmar hjärnorna.

Ur hjärnans synvinkel är det där med yrkesval ganska allvarligt. Jobbet kommer nämligen förändra din hjärna.
På en musiker, till exempel, så är den del av hjärnan som har med fingrarnas arbete att göra 130 procent större än hos oss andra. Och Londons taxichaufförer har en betydligt större hippocampus, en del av hjärnan som först tar emot minnen. I varje fall var det så för några år sedan då de var tvungna att kunna varenda liten gatstump med en mils radie från Charing Cross. Nu litar de väl på GPS kan tänka.
Gissar att sjuksköterskor måste trimma sina spegelneuron, som hjälper oss att ha empati med andra människor, dansare har en väl utvecklad lillhjärna som delvis styr rörelse och koordination och att poliser efter många år i yrket bör ha bra balans mellan pannloberna, som står för överblick och kontroll och amygdalan som är de snabba känslornas säte.

Mitt eget yrke – journalisten – hur har den ändrat mig?
Och hur har ditt yrke ändrat dig?

Om jag ändå kunde komma ihåg namnen på dessa underbara deltagare i kursen Media
Management för vietnameisksa chefredaktörer som Tinna, Per och jag gjorde 2005.

Jag har alltid haft svårt att komma ihåg namn. Ansikten känner jag ofta igen, men namnen. Nu läser jag i Day in the LIFE of Your Brain av Judith Horstman (Scientific American, 2009) att det ska jag vara glad för. Att glömma är hjärnans sätt att rensa och behålla effektiviteten.
Om allt vi är med om skulle lägga sig i hjärnans översta minneslager så skulle det gå långsamt att tänka eftesom det skulle gå åt för mycket energi för att "hålla allt i minnet".
Glömskan förbättrar också korttidsminnet så det blir snabbare och effektivare.
Och man ju alltid säga.
"Hej, jag känner igen dig, men jag minns faktiskt inte ditt namn. Och du – när var det nu vi träffades sist?"

Tags: judith horstman, scientific american, scientific mind, Vietnam, minnet

Idag skriver jag lite på kapitlet om lek i nya hjärnboken. Inte så att kapitlen före det är klart, nej bäst går det för mig om jag helt vilt följer mina egna impulser full av förtröstan att det kommer att falla på plats när allt är klart. Ett slags lek med texten.
Lek ligger nära det som Mihaly Csikszentmihály kallade för kreativt flow, en känslan av att flyta, att skapa. Och det, visar ny forskning, tycks vara kopplat till ett särskilt sätt att förhålla sig till sig själv.
En undersökning av jazzpianister gjord av amerikanska National Institute of Health visade att när de släppte loss och lekte vid pianot så ökade aktiviteten i de delar av hjärnan som har med social förståelse och självförverkligande att göra, medial prefrontal cortexmedan, aktiviteten minskade i hjärnans självcensursystem, dorosolateral prefrontal cortex.
Och jag tänker att det är intressant att vi, som i så mycket annat i kroppen, har ett system för att förverkliga oss och ett för att förminska oss. Båda behövs säkert, men det gäller att använda rätt system vid rätt tillfälle.

LYSSNA IGEN OCH IGEN
Medan jag skriver lyssnar jag på Keith Jarrets Kölnkonsert. Ett sådant magiskt ögonblick i musikhistorien. Vilken tur att någon spelade in. Improvisationen, lek går inte att upprepa.
Lyssna här.

Istället för morgonandakten i P1 lyssnar jag på Klingan i P2 och rensar morgonens skörd av nässlor.

Apropå fördomstestet jag skrev om igår läser jag i SvD om författaren Ulrika Casselbrant som bestämt sig för att hon måste integreras i det svenska samhället och därför lära sig lite arabiska. Hur ska hon annars kunna ta del av den svenskarabiska kulturen, frågar hon sig och dig?
För att vi andra ska ha samma chans har hon i boken Ge mig en kniv är du snäll skapat en handledning, berättar Elise Karlsson i en krönika om förra helgens Textmässa.
Pröva t ex Instruktion 8:
"Hitta en studiekompis som pratar arabiska och vill lära sig svenska."
Inte för att hjälpa den andre till ett bättre liv i Sverige, utan för att hjälpa dig anpassa dig till 2000-talets svenska kultur.
Boken innehåller också bland annat en praktisk vardagsparlör.

Här lite irakisk arabiska att öva på från Ronnaskolan i Södertälje.

Tags: svenska dagbladet, ulrika casselbrant, Elise Karlsson, Textmässan, arabiska, Ronnaskolan, integration

Fantastisk morgon, en vårdag som inte går att beskriva utan att det låter sentimentalt, överdrivet. Nästan fågelungar, nästan körsbärsblommor, nästan vårsådd och nästan varmt nog att dricka kaffet under äppelträdet.
Sitter dock inne med köksdörrarna öppna för att släppa in koltrastens närvaro och läser en intervju med den gamle socialdemokratiske politikern Bengt Göransson.
Fastnar på en enda passus:

SvD:s kulturchef Stefan Eklund frågar:
"Ett genomgående drag i dina tester är att du inte vill tänka färdigt. Du tror på ett oavbrutet utbyte av tankar."
Och Göransson svarar:
"Det är viktigt att komplicera tillvaron. Tvivlet är viktigt för att kunna fatta bra beslut."

Och jag tänker på när jag jobbade på SvD:s Idagsida och vi ofta sa: Låt artikeln innehålla fler frågetecken än utropstecken.
Och sedan.
Det är ett omänskligt krav att ha svar på de stora frågorna, till och med de mindre, ibland också de riktigt små.
Så mycket lättare det skulle vara för oss om vi, som Göransson, nöjde oss med att utbyta tankar, med ett "oavbrutet utbyte av tankar".
Inget mer.

Tags: Bengt Göransson, Stefan Eklund, SvD, Idagsidan, tvivel

Först drömde jag en dröm.
Sedan drömde jag att jag talade om för maken att jag hade drömt en dröm.
Sedan drömde jag att jag berättade för en tredje person att jag talat om för maken att jag drömt en dröm om henne.
Sedan vaknade jag och berättade för maken att jag drömt en dröm som jag berättat för honom och som jag sedan berättade för en tredje person.

Vilket värde har faster Biggan?

Jag vill gärna uppfatta mig själv som fördomsfri, eller åtminstone medveten om de fördomar jag har. Jag vill att jag ska tycka att äldre är lika bra som yngre, människor födda i andra länder lika bra som svenskar, kvinnor lika bra som män.
Nåja, riktigt sant är det inte. Efter att ha tagit några av Harvards fördomstester är det bara att ödmjuka sig och inse att de ålderdomliga föreställningarna sitter hårt ingraverade i min hjärnas nätverk trots att jaget där i pannloben medvetet försöker tänka tvärtom.
TESTA DIG SJÄLV
Varför inte ta fördomstestet själv och se hur dina medvetna åsikter stämmer med hur din hjärna anser att det är här i livet.

Tags: hjärnan, Harvard, fördomar, test

När jag möter henne igen på den tidiga motionsrundan nickar hon uppskattande och säger: Bra jobbat! och jag tänker att gilla-knappen på Facebook sprider sig.
Nu kan man gilla bloggar, hemsidor, varor, åsikter och uppenbart också joggare. Genom en tryckning eller nick så bekräftar vi varandra – jag stödjer det du gör, bra att du sköter om dig själv.
Det finns något bra med det, men också något märkligt som jag inte riktigt får fatt i. Vad innebär det att vi sprider en gilla-kultur. Vad är bra, och vad bör man vara misstänksam mot?
Några av mina ännu osorterade associationsbanor – fyll gärna på:
• De nya auktoritära uppfostringsmetoderna har samma metod: Du uppmuntrar det beteende som du stödjer med hjälp av stjärnor, och ignorerar de beteenden som stör dig. Det är något lurt med det, något ouärligt mer liknande maktutövning och manipulation än en verklig relation. I de värsta varianterna kan du efter många stjärnor vinna en stund ensam med en av dina föräldrar. Vilken slags människa danar det?
• Det är också någon slags amerikansk mentalitet som sprider sig : Good work! Och på sätt och vis är det ju bra. Men på samma gång krävande. Det räcker inte bara med att vara, man ska åstadkomma något också.
• Kanske motverkar det Jante: Du ska inte tro att du är något.
• Vad innebär det att vi ger oss rätten att alltid kommentera varandra?
• Vad händer med dem som inga gilla-tryckningar får?
• Om jag börjat gilla-trycka på någon, måste jag fortsätta då för att inte sprida misstanken att jag inte gillar längre.
Fyll på. Fyll på.

ANDRA BLOGGARE OM GILLA-KNAPPEN:
Så får du gilla-knapp på din blogg. "Det perfekta verktyget för den som är för lag för att lämna en kommentar."
Jag provar, klistrar in koden, men min hemsida vill inte bli gillad. Och kanske är det lika bra det tänker jag när jag läser den här bloggen: Så kan du bli lurad av gilla-knappen. Den kan registrera dig och skickar informationen vidare till andra sajter. Och här är en bloggare som inte tänker installera någon gilla-knapp eftersom hon hellre lever i okunnighet för: "Vad pinsamt om man inte fått en enda Gilla-markering."

Hur kommer det sig att så många människor inte vänstrar trots att vi i det moderna samhället har mycket egen tid och hela tiden umgås med människor av det motsatta könet?
Ny forskning visar att det till viss del kan bero på omedvetna beslut. Den som är lojal och trogen nedvärderar de personer som hon eller han tycker är attraktiva. Och ju mer lockad du är, desto mer ointressanta tycker du att de ser ut.

En gång när jag var ung gick jag till en homeopat. Hon hade sin praktik i källaren i sin Brommavilla. Mitt problem var infektioner, år ut och år in varade sig mina småsår och alltid bara på vänster sida av kroppen. Jag hade ätit penicillin i flera omgångar, opererat bort naglar, ingenting hjälpte.
Läkaren tillika homeopaten lät mig svara på massor av frågor om familjen, om min barndom, om ditten och datten. Sedan tog hon ett papper och strök över min senaste infektion, försvann upp på övervåningen och rumsterade om. Det mullrade och skakade, och jag undrade verkligen vad jag var med om.
Efter en stund kom hon ner med en dunk med vatten och sa:
"Drick ett glas nu, sedan sex gånger om dagen till dess dunken är slut."
Vad är det, frågade jag?
"Mineraler", svarade hon, "det var det du hörde däruppifrån, jag krossade sten."
Jag drack, tackade, tog min dunk och åkte därifrån skakandes på huvudet: Vilken tokig människa.
När jag kom till Odenplan började mitt finger, där senaste infektionen satt, dunka. Lagom hemma vällde det ut var ur såret. En vecka senare var jag frisk och sedan dess har jag knappt haft en enda infektion.
En medicinsk behandling eller placebo?
Jag kommer att tänka på händelsen när jag läser i The Boston Globe om att läkarna nu börjar ta placeobeffekten på allvar. Många försök har gjorts som visar att sockerpiller i vissa fall kan hjälpa lika bra som "riktig" medicin, särskilt om läkaren som delar ut den är förtroendeingivande och ömsint. Det funkar bland annat riktigt bra på smärta, på Parkinson och astma. Och det är inte bara så att pillret får oss att tänka annorlunda, och därmed uppfatta våra problem på ett nytt sätt, nej, det får hjärnan att producera egen medicin. Och det här gäller inte bara människor, också råttors hjärnor har börjat läka kroppen när de fått placebo.
Frågan är vad man ska göra med kunskapen, diskutera man nu bland annat i USA.
Ska man helt enkelt börja dela ut sockerpiller till vissa patienter där man vet att effekten är ungefär den samma som med riktiga piller. Det vore billigt, till och med hälsosamt eftersom placebo inte har några biverkningar.
Men, frågar man sig, hur ska det gå till. Om läkarna talar om att du får sockerpiller så fungerar kanske inte eftersom placebo bygger på tanken att du tror att du får medicin. Och om patienterna får sockerpiller utan att veta om det – kommer då förtroendet för läkarna att sjunka och därmed också effekten på många former av mediciner.
Kanske finns det en tredje väg, säger bland andra Robert Ader professor i psykiatri vid University of Rochester. Placebobehandlingen kan ske i samarbete med paitenten. Läkarna berättar om kroppens egen självläkande system, sätter igång behandlingen med vanlig medicin men övergår sedan omärkligt till placebo.
Själv ser jag framför mig en ny gren av läkekonsten, placebomedicin – konsten att hjälpa patienterna att bota sig själva. När man kommer till vårdcentralen får man välja: Vill du gå till en traditionell läkare eller kanske börja med placebodoktorn. Väljer du det senare alternativet, och det visar sig inte hjälpa, så är du självklart välkommen till din vanliga husläkare.

Tags: placebo, The Boston Globe, placeboeffekten, sockerpiller, parkinss

Idag skriver jag i nya boken om stamcellerna, dessa fantastiska organismer som vilar i min hjärnas barnkammare redo att tas i bruk.
Som Barbamama är de pluripotenta (är det inte ett roligt ord) och kan bli nästan vad som helst. Behövs det något i pannloben, stamcellerna ställer upp, är det ryggmärgen som måste repareras, de kommer. Det är den här öppenheten, villigheten, hos mitt eget system som fascinerar mig och får mig att streta vidare med bokens många sidor.
Kreativiteten, öppenheten, förändringsbenägenheten finns där inom mig, i hjärnan, i kroppen, om jag bara ser den, möter den och vågar släppa alla mina förutfattade meningar om vem jag är och vad jag borde vara. Jag vill inte vara stel och förutbestämd utan lika öppne, vaken och flexibel som mina stamceller.
Nej nu har jag suttit still hela förmiddagen, och det ,säger Rolf Ekman, professorn jag skriver boken med, är inte bra.
Om jag leker att jag är en stamcell och därmed lätt övervinner mitt motstånd mot att rensa krischkål så kan jag gå ut i solen och rycka lite ogräs och meditera över livets gång.

SENASTE NYTT OM STAMCELLER
I senaste Scientific American skriver de om möjligheten att medvetet använda stamceller för att reparera en människa.

Tags: stamceller, scientific american,

FOTO: Blmurch via Creative Commons

Visst är det konstigt att jag efter 36 år fortfarande tycker att maken är tilldragande, åtråvärd. Borde det inte klingat av, försvunnit, malts ner av dagliga rutiner och upprepningar. Inte så att det slår till varje dag, men till och från tittar jag på honom och tänker, en sådan fin och vacker människa.
Kanske är det en oväntad frisättning i hjärnan av fenyletylamin som gör det, eller också är det en bra balans mellan vasopressin och oxytocin som väcker den där ömheten, den där längtan.
Hur som helst så vet forskarna idag ganska mycket om vad det är som rent kemiskt rör sig i hjärnan när vi går igenom kärlekens olika faser från lust via förälskelse till mogen kärlek. Olika kemikalier stimulerar och agerar, frigörs och hämmas, och det hela känns rätt oromantiskt.
Du kunde läsa om det i DN i söndags, men eftersom de inte längre lägger ut så mycket på nätet så går inte Astrid Johanssons artikel att läsa. Men jag skrev några artiklar i samma ämne och med i stort sett samma innehåll för några år sedan och de kan du läsa här.

ANNS ARTIKLAR
KÄRLEKENS KEMI – om kärlekens tre stadier och varför du känner som du känner. Dessutom förklarar ny forskning varför det är så svårt att skilja sig.
KÄRLEKSTYPERNA – om neuroforskaren som tror att hon förstått kärlekens väsen. Fyra sorters människor finns det, säger hon, och hon vet vem de kommer att bli kära i. Passa på att TESTA DIN TYP.

LÄS MER
KÄRLEK OCH DOFTER – det finns forskning som visar att det är den andras doft som får oss att tända och stanna.
KÄRLEK OCH SMÄRTA – ny forskning på UCLA visar att närvaron av älskade människor kan mildra smärta.
HELEN FISHERS BLOGG – hon är neuroforskaren som påstår sig ha förstått hur kärleken fungerar.

Tags: hjärnan, kemi, kärlek, UCLA, Helen Fisher

”Allt handlar om hur vi ska leva.”
Gunnar Fredriksson, författaren, journalisten, sitter i ljuset framme på scen och berättar om en av 1900-talets främsta filosofer Ludvig Wittgenstein. Utanför fönstren vilar Östersjön blank och stilla och avskalade öar och kobbar glider förbi. Det är maj och det första framträdandet på Tidningen Vi:s första Filosofiska båtsalong. Bland publiken 250 förväntansfulla, invid scenen ytterligare fem filosofer, teologer och idéhistoriker som alla med glädje tackat ja till att resa med mig på en 23 timmars filosofikryssning i Tidningen Vi:s regi. 23 timmar funderingar på de stora frågorna. 23 timmar samtal, jazz – och hav.
Och Gunnar Fredriksson berättar om mannen som bröt mot normer i både i tanke, ord och gärning. Om brevet Wittgenstein skrev till sin förläggare där han hävdade att i och för sig var hans bok bra, men det viktigaste var det han inte skrivit. Om åren då han lämnade den akademiska karriären i Cambridge för att leva ett enkelt liv på landet. Och om hans tes att det finns saker vi kan tala om, och det finns sådant vi inte kan tala om.
Eftertänksamma blev vi. Hur använder jag orden? Vad betyder de egentligen? Vad gör man när orden inte räcker till?
Nu stiger Ann Heberlein in på scenen. Författaren och teologen med etik som specialitet har ägnat senaste året åt ondska. Ann skyr inte det svåra, det kontroverseilla, och nu leder hon oss genom begreppen: Vad är det egentligen vi talar om när vi talar om det onda?
Och precis som vi blivit förvarnade leder oss Ann genom en räcka frågeställningar som benar ut mer än förklarar, för filosofi handlar inte om att hitta de rätta svaren. Det handlar om att att undersöka, att kartlägga, att pröva?
Publiken, eller ska vi snarare på den här seglatsen tala om deltagarna, de antecknar, de viskar, de nickar, skakar på huvudet och frågar, lägger till, kommenterar. Och i pausen, vid kaffet så fortsätter funderingarna. ”Vad händer om man som Ann Heberlein uppmanar oss skilja på ondska, onda handlingar och onda människor?”, säger en kvinna som passerar mig på väg ut till caféet. ”
Men vi stannar inte i det mörka utan nu växlar vi, nu kommer filosofen Kalle Grill, nu ska vi tala om kärlek. 11.00, när han börjar har jag en ganska bra bild av vad romantisk kärlek är. 11.45 när han slutar är den betydligt mer komplicerad, mångfacetterad, mångbottnad. För vad är det egentligen för skillnad på vänskap, medmänsklighet, förälskelse och den mogna kärleken? Och vad är drivkraften i kärleken? Är det vävlilja, kanske beundran, lust att vara nära någon annan eller till och med total förening med en annan människa.
Det var tur att vi fick en lång lunch. Promenera på däck i solen. Samtala, tänka efter.
På eftermiddagen talar vi ansvar. Professorn i praktisk filosofi Folke Tersman ger oss några verkligt knepiga moraliska dilemman. Vi vet idag att alla på hela jorden bidrar till att förstöra vår egen miljö. Därför skulle i princip alla behöva ändra sitt sätt att leva. Att vi var några som tog bilen till Silja Terminalen påverkar miljön marginellt. Men om vi slår ihop alla i hela världen som idag gjorde en onödig bilresa så får det stora konsekvenser.
Men eftersom det inte går att skapa någon global lag som tvingar oss att ta vårt furnuft till fånga, att mest varje dag ta bussen istället för bilen, måste allt ske på frivillig väg. Och då är den intressanta frågan: Vem ska börja? Är du beredd att att ändra ditt leverne utan att vara säker på att de andra tänker göra likadant?
”Kanske kunde båten legat still i hamnen de här 24 timmarna”, säger en deltagare till mig när vi ses i Tax Free-butiken lite senare.
Från ansvar övergår vi till känslor, och till den oroande och spännande frågan om hur mycket av det vi känner är genuint, vad nu det är, och hur mycket som helt avspeglar tiden. För hundra år sedan dånade kvinnorna titt som tätt, idag är det ingen som svimmar. Professorn i idé- och lärdomshistoria Karin Johannisson tar oss med in i melankolins värld där samma längtan efter något ospecifikt ibland gjort människor tysta, ibland vilda, hallucinatoriska och ibland, som nu, bra så oändligt trötta.
Nu är det dags att sluta, nu är det sent på emftermiddagen och filosofen Bengt Brülde talar om lyckan. Om det meningslösa med att jaga efter den med hjälp av yttre ting. Pengar hjälper inte, inte heller barn eller framgång. Nej, Bengt tror att det är det meningsfulla livet vi ska söka, och att mening är att hjälpa andra, att betyda något inte bara för sig, inte bara för sina närmaste, utan för klotet, globen, mänskligheten. Det, tror han ger lycka. Inte direkt, men som en stadig bieffekt.
Så är det musikerna Torbjörn och Christer Langborns tur. En sita låt, en hommage till Wittgenstein.
Och så går vi i land.

Vill du också åka Filosofibåt, Litteraturbåt eller har du andra idéer.
Bevaka de intressanta resorna på Tidningen Vi, eller hör av dig till Vi:s marknadschef Helena Johansson.

Tags: filosofi, Karin Johannisson, Bengt Brülde, Ann Heberlein, Tidningen Vi, Filosofisk båtsalong, Gunnar Fredriksson, Wittgenstein, kärlek

FOTO Michel Filion via Creative Commons

På flyget upp till Umeå läser jag i boken Born to be Good av Dacher Keltner om människans vilja till godhet.
Charles Darwin, påstår han, ansåg att det absolut viktigaste konkurrensmedlet människan har är omtanke och medkänsla. Det är godheten som fått oss att bli så framgångsrika, inte armbågarna, herre-på-täppan-mentaliteten, musklerna och den intellektuella överlägsenheten.
Och så berättar han om vagusnerven, den "kringirrande", som vindlar sig från det inre av bakhuvudet och ner via hals, hjärta genom bröstkorgen och ut till många av de inre organen. Vagus, påstår en forskare, är förutsättningen för vår godhet. Det är den som reagerar, har försök visat, när vår omtanke, vår medkänsla väcks. Det är den som framkallar det där ömsinta trycket över bröstet, den där värmen i mellangärdet, den där nästan ljudlösa sucken som hörs när vi ser ett alldeles nyfött barn, ett övergivet barn, ett skadat barn. När vi bara vill ta i famn, ta om hand.
Och det är vagusnerven vi dansar med när meditationsinstruktören ber oss vila i vår utandning och ett lugn sprider sig i kroppen.
Nästa gång du känner omsorgen nynna inom dig, stanna upp en stund och känn vagusnervens effekt på kroppen.
Dacher om boken:

På väg upp till Umeå för att tala om godhet på Littfesten.
I väntan på flyget på Arlanda funderar jag: Är jag en god människa?

Nu har maken påsklov.
Nu står han inte ut med att se mig vid en dator.
Inget bloggande på hela veckan.
På fredag blir det godhet för hela slanten på Littfesten i Umeå.

FOTO: Magnera enligt Creative Commons.

Tänker på våren och på hur det känns att vara kär.
Läser i min hjärnbok om en forskare som tror att den där närhetskemikalien oxytocin gör oss ovanligt beredda på att förändra oss när vi är kära och när vi får barn.
Jag kan nästan komma ihåg, fastän det var länge sedan hur underlig man känner sig. Tänk om Walter Freeman har rätt, att den där känslan av att allt är inbäddat i varm bomull beror på att kontakterna mellan nervcellernai hjärnan löser upp sig en smula. Man känner sig inte bar uppmjukad – man är det.
Det skulle förklara hur det kommer sig att kärlekspar formar sig så lätt efter varandra, anpassar sig och förändras inför sina vänner ögon.
En fantastiskt föränderlig tid, en farlig tid.

Äpplen indränkta i svett var förr en ömsint kärleksgåva.
Andreas Kollegger, foto, via Creative Commons.

Vad i mig är medfött? Och vad i mig skulle vara precis som det är oavsett var jag växte upp och hur? Det funderar jag på idag när jag läser Norman Doidges bok The brain that changes itself. Han tillhör de forskare som tror att mycket av det jag kallar jag är skapat, tillagt, inövat.

Ta bara det här med svett, skriver han bland annat. Under elisabetansk tid i England var män och kvinnor besatta av varandras lukter. Inte de finstämda dofterna utan lukterna, odörerna. En kvinna kunde till exempel som kärleksgåva skicka sin man en skalad äppelskiva som hon burit i armhålan några timmar. Nu var den ljuvligt indränkt i hennes eget svett, något för honom att snusa på. Idag är svettlukt tabu, genant, och garanterat förbjudet på dejten. Och det känns ju helt naturligt för svett luktar ju så äckligt. Eller hur?

Allt som är beroende av tid, kultur, familj och erfarenhet kan man räkna med är inlärt, hävdar Norman Doidges. Jag tänker – men vad finns då kvar. Och hur spännande blir det att betrakta sig själv som individ, som en unik varelse, om det mesta av det jag är består av är en samling tillfälligheter som jag upprepat tillräckligt många gånger för att det ska ha blivit sparat någonstans i min hjärna.

Betraktar mig själv med misstänksamhet och en smula nyfikenhet. Hur ser mitt bygge ut, och vad har jag fått beståndsdelarna ifrån? Vissa saker är lätta att spåra tillbaka:
Kaffedrickandet, det vet jag precis hur det gick till. Fram till jag var 19 drack jag enbart te. Så träffade jag maken, han hade manchesterkavaj, rökte pipa och drack kaffe. Det verkade världsvant på något vis, så jag provade. Det var äckligt. Blev bättre med lite mjölk. Jag övade, sen dess är jag inbiten. Älska böcker har jag lärt mig av pappa. Ren indoktrinering från första stund. Motståndet mot sport, också från pappa. Intresset för psykologi, hjärnan, andliga frågor. Konstigt nog från mamma. Inte så att vi talade om det, men hon var en förklädd grubblare. Jag älskar skrivbord och min säng därför att det var de enda privata sfärer jag hade, vi bodde trångt. Dras till kala klippor, enkelt, skärgården som liten. Simma, också lätt, vi badade mycket på sommaren, det var billigt, vi var ganska fattiga. Av samma anledning har jag ingen relation till ridning, tennis, Frankrike eller slalomåkning.
Sådär kan man hålla på och göra en mindmap över sig själv och sina influenser. Nästan tanke är – är det så här jag vill ha mig? Eller ska jag ta och byta? Ska jag helt enkelt möblera om mig och bli någon annan?

Tags: Norman Doidges, hjärnan

Häromdagen var jag på ett trevligt kalas för att fira att Levas chefredaktör Catharina Hansson började sin mammaledighet.
Mitt under festandet berättar en av kvinnorna att hennes man en dag råkade ta tag i bladet till en kniv som han precis tappat. Den skarpa kniven var på väg från hans hand rakt ner mot den älskade hundens huvud. Han reagerade instinktivt, fick tag i kniven och skar sig.
Innan hon ens berättat klart hörde jag både mig själv och Hanna gny: "Ajajajajajajaj". Bara tanken fick oss att vrida oss i plågor. Och nu vet jag varför:

I en artikel i Science Daily läser jag om att professor Thomas Weiss vid Friedrich-Schiller-University i Jena har visat att ord som symboliserar smärta faktiskt också framkallar smärtreaktioner i hjärnan.
Om du säger "tortyr" till en annan människa så reagerar cellerna i den delen av hjärnan som representerar den form av smärta som hon uppfattar som tortyr. Säger du "den här sprutan kommer inte att göra ont", så reagerar den del av hjärnan som registrerat onda sprutor förr.
Och orsaken, tror professorn, är att kroppen vill varna oss, faktiskt skrämma oss, så vi håller oss borta från allt som kan göra ont.

Och att det är just ont-orden som vi reagerar på och inte andra skräckord har forskarna kollat. Otäckt – ingen reaktion i smärtcentra. Obehaglig – ingen fara. Läskig – ingenting. Men "han skar sig": Ajajajajaja.

Bra att veta när man pratar med andra. Bra att veta när man ska gå till tandläkaren eller doktorn med barn. Kul att upptäcka hos sig själv nästa gång någon berättar om en olycka, en behandling eller sin förlossning.

Tags: smärta, Science Daily, Thomas Weiss, tandläkarskräck, doktorn, sprutor

Ny forskning visar att ...
... de som trivs med tillvaron har större chans att trivas på jobbet. Tyvärr verkar det inta vara tvärtom att ett kul jobb kan få livet framstå som bättre.
... oro kan hjälpa mot depression.

Denna fantastiska morgon sitter jag i glasverandan och skriver. Vilken tur jag har att sonen har flyttat hem för en tid och huserar i arbetsrummet. Det har givit mig rätten att trängt ut familjen från verandan och göra om den till skrivateljé med fönster i tre väderstreck. Där ute ser jag maken klippa äppelträden och jag inbillar mig att det är lite mindre snö i trädgården denna Långfredag.

Idag har jag börjat på det tredje kapitlet i boken om hjärnan och försöker förklara hur föränderlig den egentligen är.
Rolf, professorn som försöker lära mig allt om den senaste hjärnforskningen, tror att vi är så flexibla att vi i grunden inte har ett eget jag.


Jag vet inte vem jag är, och jag vill inte veta det heller. Så fort jag slår fast något begränsar jag mig.

Så sa han när jag var och hälsade på honom senast i Göteborg. Det finns något lockande och väldigt skrämmande i hans föreställning. En känsla av att vara flytande istället för solid. Men å andra sidan. Om jag inte har någon kärna, vem är jag då?

I Wider than the sky (Yale University Press, 2004) skriver nobelpristagaren Gerald M. Edelman att det enda vettiga sättet att betrakta vårt medvetande, vår känsla av att existera, är att det är en process. För det hjärnforskningen visar, och det jag ska försöka beskriva, är att den där geléiga klumpen vi har i huvudet (i levande tillstånd är hjärnan inte alls fast, det blir den när den preparerats för att klara sig utanför huvudet) förändrar sig för varje millisekund.

Det är ganska lätt att ana. Sätt dig bara på en stol och var helt stilla och försök att få ditt jag att enbart ägna sig åt att uppfatta vad som händer inom dig. Följ dina känslor, eller musklerna eller hörsel, eller syn eller tankar eller vilja. Märker du hur det rör sig inom dig, hur du flukturerar, oscillerar, det är hjärnans celler som ständigt ställer om sig. Det är den process som är du.

Tags: Rolf Ekman, neurokemi, hjärnan, Gerald M. Edelman, nobelpriset

Konsert i går med Riedels "karaktäristiska melodier".

Var med min vän Signe på konsert i går kväll på Forum på Sigtunagatan. Fullt i den befriande orenoverade lokalen och på scenen George Riedel med sjungande dotter och samspelade musiker. Det var hans egna kompositioner vi lyssnade till med texter av poeter som Kristina Lugn, Claes Andersson och Cornelis. Allt väldigt riedelskt, det bar hans tydliga fingeravtryck, han signum.

Var kommer den där tydliga tonen ifrån? Och är det inte så att det är de artisterna, de konstnärerna, som vi dras till mest som har den tydligaste identiteten, lämnar det tydligaste avtrycket, är lättast att känna igen: Men hör! Är det inte en låt av George Riedel.

Och det är förstås inte bara artister som är igenkännbara. På allt vi människor gör lämnar vi ett sigill, ett varumärke. Min mat smakar ganska lika om jag inte håller mig till ett recept av någon annan. Mitt hem skulle jag känna igen oavsett var det var. Mina texter, ja ni kan läsa själva, har en särskild ton som jag måste tvinga mig bort ifrån för att bryta. Till och med vårt hem doftar ungefär likadant oavsett var vi bor. Och det är säkert precis likadant för dig.

Tittar man, som jag gör just nu, på den senaste hjärnforskningen så är det inte alls konstigt. Varenda hjärna har sin egen organisation, ingen av oss är lik den andre, livet har givit oss ett helt unikt neuralt nätverk, ett mönster som är minst lika individuellt som våra fingeravtryck. Det är det avtrycket vi visar världen när vi talar, när vi tittar, när vi samspelar, när vi älskar, när vi arbetar och inte minst när vi skapar. Oftast omedvetet, oftast dolt bakom polityr och social anpassning, men ändå omisskännligt.
Kanske berör konstnärerna oss så starkt därför att de vågar visa oss sitt neurala fingeravtryck utan slöjor. Det är inte bara George Riedels musik jag hör där i källaren på Forum, det är han själv, hans unika samling samspelande celler.

Hur ser mitt eget unika människoavtryck ut? Hur framträder ditt?

Tags: George Riedel, Forum för nutidskultur, Kristina Lugn, Claes Andersson, Cornelis, hjärnan, plastiscitet

Tänk så olika dagar kan vara. Igår kunde jag inte skriva en rad. Idag har jag både avslutat kapitlet om motion och gett mig in i nästa lektion. Och varför vet jag inte.
Den nya boken är en slags hjärnskola där den som läser steg för steg förstår allt mer om sambandet mellan sitt jag, sin kropp och sin hjärna. Så är det i alla fall tänkt. Läraren, utmanaren, är professorn i neurokemi Rolf Ekman och eleven det är jag.
Idag skriver jag om hur föränderlig hjärnan är, och jag läser om mannen som lärde synskadade se med ryggen.


Det var den legendariska forskaren Paul Bach-y-Rita som gav sig den på att bevisa att det inte finns några dominerande centra i hjärnan, att den är polysensorisk. Visserligen finns det vissa områden som är mer engagerade än andra i till exempel syn, men det går faktiskt att möblera om. Han byggde en stol som i ryggstödet kunde projicera en taktil bild av det försökspersonen såg framför sig. Och eureka – de blinda kunde se. Nej, de kände inte, de uppfattade det som om de såg. Inte särskilt klart, väldigt suddigt, men tillräckligt för att avgöra om någon framför dem hade utslaget hår eller uppsatt.
Allteftersom tekniken utvecklades blev maskineriet mindre. Bach-y-Rita upptäckte att tungan var bättre än ryggen, och numera görs försök med en slant med elektroniksa sensorer i munnen och kameror fästa i ett par glasögon.
Före sin död 2007 hann han uppfinna handskar som kunde få människor att känna fast de tappat känseln i händerna och hade planer på kondomer som skulle få ryggmärgsskadade att känna orgasmer.

Vi ser med vår hjärna inte med våra ögon.
Paul Bach-y-Rita

Och den som tror att vi organiserar våra hjärna lika kan glömma det. Inte ens språket är sparat på samma ställe. När jag talar med dig händer andra saker bland nervcellerna än när du talar med mig. Och kan du flera språk så är de organiserade på olika sätt.
Inte konstigt då, tänker jag amatören, att jag känner sig så annorlunda när jag talar engelska, för att inte tala om italienska, som jag en gång i tiden behärskade. Jag trodde att det berodde på hur språket är placerat i munnen och halsen, men kanske är det neuronen som dansar på ett annat sätt.

Tags: Rolf Ekman, neurokemi, språk. Paul Bach-y-Rita.

Jag är inte särskilt förtjust i att handla. Mat är helt ok, böcker absolut, en härlig penna, ett vackert block, konst ibland – men helst inte möbler, kläder, prylar. Som nu när vi söker efter en soffa. Den vi har är snygg och svart och stram och osittbar. Efter en timme vid tv:n brukar vi titta medlidande på varandra och försöka byta ställning. Maken har medvetet försökt sitta ner den, men det går inte.

Så maken har startat projektet: Köpa ny soffa. Och då vet han hur det blir. Han föreslår en liten shoppingtur, jag glider undan. Han lurar mig: Nu när vi ändå är i stan kan vi väl gå in här runt hörnet ... Väl inne i affären tar jag till tusen undanflykter för att slippa tänka på saken. Till slut kommer han lyckas övertala mig, det vet jag.

Två problem har jag:
1. Pengar. Jag kommer från relativt fattig miljö och jag gillar helt enkelt inte att göra av med mycket pengar på en gång.
2. Jag vet vad jag inte vill ha, men kan inte beskriva vad jag vill ha. Min goda vän Stina Thyberg som var Jungiansk analytiker hävdade att det var för att jag enligt personlighetstestet MBTI är intuitiv, och sådana människor har problem med saker som tillhör den påtagliga, sinnesförnimmande verkligheten. Jag tror mer att det handlar om att jag vill köpa det rätta – och det finns ju inte.

Nu läser jag i The Globe and Mail från Toronto att jag inte är ensam, och sådant är alltid skönt.
Forskaren Sheena Iyengar på Colombia har gjort försök som visar att ju mer det finns att välja på desto sämre blir vi på att shoppa. En av orsakerna, tror hon, är att:

Valet handlar inte längre om att i första hand fråga sig: Vad ska jag köpa? Utan: Vem är jag? Och vad vill en sådan som jag ha?

Minsta lilla inköp säger hon i intervjun, har helt enkelt blivit en existentiell fråga. Har man då sex syltburkar att välja emellan, som i hennes försök, hinner man kanske fatta ett beslut. Men om det står 24 syltburkar framför en blir det existentiella dilemmat för svårt: Är det mer jag om jag köper hallonsylt med ett stråk av vanilj eller om jag köper hallonsylt med lite flädersmak?

Tags: mbti, Jung, Thyberg, Sheena Lyengar, Colombia

Frågan är om inte en bärbar dator bör betraktas som ett nytt sinnesorgan.

Ibland blir jag lite förvånad över mina egna kolleger. Som idag när Anders Mildner i samband med Bjärstafallet skriver i SvD att det är "farligt att skilja nätet från verkligheten". Är det inte att slå in öppna dörrar. Vad är verkligheten annat än allting som existerar. Hur skulle Internet kunna vara något annat än en del av den verklighet vi delar.
I en av de böcker jag läser just nu om hjärnan The Brain that Changes Itself (Penguine, 2007), berättar Norman Doidge om en forskare som börjat betrakta Internet som ett nytt sinnesorgan, eller åtminstone en förstärkning av våra sinnen. Med hjälp av tekniken kan vi se till Kina, höra vad som sägs i Indien, sträcka ut oss över hela klotet. Kanske, skriver han, ska man helt enkelt betrakta den bärbara datorn som något betydligt intressantare än en avancerad maskin, det är helt enkelt en ny kroppsdel.
Och om ni frågar min man skulle han nog hålla med. Jag bär med mig den bärbara överallt, jag har den alltid till hands, redo för att utvidga mitt område. Tack vare den lever jag många timmar varje dag utsträckt mot världen.

Vet du att ett motionspass ger samma effekt som en daglig dos av Prozac kryddad med Ritalina. I alla fall enligt John J Ratey som skrivit Spark.

Tags: motion, prozac, ritalina

Sitter och skriver om hjärnan och motion, om det fascinerande, att ett svettigt gympapass hjälper hjärnan att tillverka stamceller.
Inget snack om att öka hjärtats volym, få större muskler eller gå i baddräkten har fått mig att vilja röra på mig.
Men vetskapen att jag kan bidra till hjärnans utveckling får mig att vilja hoppa och dansa.

Tags: hjärnan, motion, stamceller

Det är möjligt att ögonen förstår sig på matematik.
FOTO: Blue Turban Photography enligt Creative Commons

Här sitter jag nu i hörnet i den grå fåtöljen i mitt arbetsrum och arbetar med den nya boken som hjärnans fantastiska förmåga att förändra sig. En del av arbetet består av att söka på nätet efter ny forskning. Fantastiska timmar varje dag där världar öppnar sig. Så här på bloggen tänkte jag försöka dela med mig lite av allt jag hittar, sådant som kommer att komma med i boken, och sådant som jag bara inte kan motstå.
Som idag när jag slinker in på New Scientist hemsida och hittar en purfärsk artikel om kroppens förmåga att tänka.
För en tid sedan berättade jag om forskning som visar att våra kroppsliga metaforer: jag blev kall av skräck eller det där värmde faktiskt stämmer. Den som känner sig väl mottagen får helt enkelt en aning högre kroppstemperatur och viceversa. Hjärnan och kroppen har blivit hjärnkroppen, kroppshjärnan.
De här resultaten ledde bland annat till att två filosofer George Lakoff på Berkley och Mark Johnson började tala om metaforteorin, som bygger på idéen att kroppen inte bara är ett konkret livsverktyg för att röra sig, äta och sova utan att den faktiskt deltar i tankeprocessen. Kroppen reagerar inte bara konkret utan också abstrakt. Kroppen skapar mening åt dig.
Och nu har Tobias Loetscher på University of Melbourne i Austraiien visat att det stämmer. Kroppen hjälper oss att tänka.
Försöken är i och för sig enkla, men intressanta. Det visar sig att när vi tänker på olika siffror så rör sig ögonen upp och ner, upp om siffran är högre än den förra, ner om den är lägre. Samma sak händer, visar en annan undersökning gjord av Daniel Casasanto vid Max Planck Institute, när vi berättar historier. Glädjeämnen uppfattar kroppen som uppåt, sorgliga händelser som orsakat ned-stämdhet tolkar kroppen som, just det, ned.
Det är alltså inte bara i huvudet vi blir höga på framgång, låga när vi misslyckas, eller som Daniel Casasanto säger:
Vår känslor är organiserade vertikalt med det goda däruppe och det onda där nere.

Vad forskarna nu undrar över är vad som kommer först. Är det kroppen som vidarebefordrar känslan av upp och ner, eller är det hjärnan som av någon anledning tänker spatialt och vertikalt.
Ingen vet förstås, men några försök tycks visa att kroppen faktiskt påverkar vårt sätt att tänka. Höger- och vänsterhänta uppfattar till exempel höger och vänster sida olika. Precis som du tror föredrar man sin egen dominanta sida. Uttrycket "min högra hand" hade aldrig blivit så använt om fler människor varit vänsterhänta, säger forskarna. Ditt sätt att använda din kropp formar med andra ord inte bara dina tankar utan också dina åsikter och så abstrakta saker som din känsla för siffror. Så här säger filosofen Kakoff:
Människor antar att matematik är objektivt, att alla har samma matte. Det finns ingen anledning att tro det."

Tags: hjärnforskning, filosofi, metaforteorin, Berkley, New Scientist, kroppen

När maken och jag känner oss lite för olika brukar vi säga att vi är typiska. Jag är extravert, han är introvert. Jag hyllar spontaniteten, han gillar vardagens rutiner. Jag är social, han gillar de små sammanhangen. Typiskt, säger vi, motsatserna dras till varandra. Och så brukar vi tillägga: Och tur är väl det, hur skulle livet bli om vi levde med någon som var likadan.
Ett typiskt populärvetenskapligt påståeenden, spritt med mun-mot-mun-metoden och via magasin som skriver om relationer och psykologi. Men är det sant?
Nej, nej, nej, hävdar Scott Lilienfeld, professor i psykologi vid Emory University, som i sin senaste bok, 50 Great Myths of Popular Psychology avfärdar detta och 49 liknande populärpsykologiska påståenden.

• Motsatser dras inte alls till varandra, tvärtom, det är likhet som skapar attraktion. Och dessutom skiljer sig omaka par betydligt oftare än andra.
• Vi använder bara 10 procent av hjärnan. Knappas, tvärtom, stora delar av hjärnan är hela tiden aktiv.
• Mozart effekten. Nej tyvärr, ingen blir smartare av att lyssna på den gamle mästaren. Hela industrin kring den här teorin bygger på ett uselt forskningsförsök.
• Dåligt självförtroende är en grogrund för psykiska problem i framtiden. Det sambandet är mycket svagt, menar Lilienfeld, "det är bara självhjälpsindustrin som har nytta av en sådan sanning."
• Det är bra att släppa ut sin ilska. Nej, tvärtom. Forskare har, enligt Lilienfeld, visat att den som ryar och skäller bara blir argare.
• De flesta människor går igenom en medelålderskris. Nej, det finns ingenting som visar det.

RÖSTA - FÖR OCH EMOT
Men har Lilenfeld rätt, undrar U.S.News och låter sina läsare rösta.
LYSSNA PÅ LILIENFELD
Och vill ni höra Lilenfeld förklara själv så finns det en pod-intervju här.
FRÅGA HONOM
Eller varför inte maila honom och fråga om din favoritföreställning stämmer eller om du lever på en myt?

Tags: Lilenfeldt, populärpsykologi, medelålderskris, Mozarteffekten,

Jag gillar verkligen när folkliga uttryck och föreställningar visar sig stämma med verkligheten. Som det här med att tala ut. Ni vet det där vi säger, eller i alla fall jag: "Du måste tala om det, få det ur dig, det är inte bra att hålla saker inom sig".
Jag tror det därför att jag upplevt det, men jag har ju egentligen ingen aning om om det stämmer.
Till idag.
När jag scannar de intressantaste hjärnsajterna på nätet hittar jag alldeles ny och spännade forskning av psykologen Matthew Lieberman på University of California, som visar sig vara en av föregångarna när det gäller s k social neurologi.
Precis som jag har han funderat över hur det kommer sig att människor faktiskt mår bättre efter att ha prata med goda vänner, gått i terapi eller skrivit dagbok (här finns också intressant forskning på samma universitet som jag berättar om någon annan gång). Så han tog helt enkelt 30 personer och lät de titta på bilder av arga och upprörda människor på samma gång som han scannade deras hjärnor i en MR-kamera. Och det är nu det blir riktigt spännande.
Om han bara visade dem bilderna så aktiverades ett av kroppens allra snabbaste och farligaste försvarsystem, amygdalen. En liten mandelformad del av hjärnan som har en stor roll när det gäller aggressivitet och rädsla. När den går igång översvämmas vi av svårkontrollerade känslor som gör det lätt att tappa kontrollen. När det är som värst, när mandeln helt tagit över, så förvandlas våra reaktioner till fobier.
Den kände hjärnforskaren Antonio Damasio (läs en intervju med honom som jag gjorde för några år sedan) menar att människans överlevnad beror på om vi med hjälp av moderna delar av hjärnan kan lära oss ta kontrollen över den aggressiva mandeln. För amygdalen är i och för sig snabb och effektiv, men det är rätt korkad. Den kan inte skilja på verkligt farliga situationer, och sådant som liknar hot. Därför kan den gå igång på minsta lilla ilska eller irritation från en medmänniska och därmed få dig att tro att du absolut måste statuera exempel och sätta inkräktaren på prov. Se dig om kring på onödigt småbråk i din omgivning, det är amygdalan som leker.
Så – försökspersonerna såg bilden, amygdalan, och kropparna beredde sig på försvar.












Att inför sig själv uppmärskamma en arg människa med hennes namn gör ingen nytta. Men att säga till sig själv, "hon är arg" gör det lättare för dig att hantera situationen visar Matthew Liebermans forskning.


Då gjorde Lieberman om försöket, men den här gången fick försökspersonerna ge namn åt känslan på bilden: Kvinnan är arg, kvinnan är upprörd. Och se energin i hjärnan flyttades från amygdalan till pannloben, den del av hjärnan som står för förnuft, överblick, empati. De irrationella känslorna försvagades, den moderna människan med perspektiv på tillvaron vann över den primitiva.
Och Lieberman konstaterar
Genom det här försöket har vi visat att den uråldriga visdomen stämmer. Att verbalisera våra känslor är helande. Om en vän är ledsen och vi kan få dem att tala om det, så får det troligen dem att må bättre.

Tags: hjärnforskning, UCLA, amygdala, Damasio, terapi, social neurologi

¨
FOTO: Zen enligt Creative Commons

Först kom Karin sedan var det min tur, eller var det kanske tvärtom. När jag jobbade på SvD:s Idagsida visste man var klockan var slagen när någon bjöd på prinsesstårta, och den där hösten kom tårtorna i en strid ström. Och tittade vi oss om på redaktionen så var det gott om 30-åringar med runda fina magar. När jag läser DN på morgonen inser jag att vi hade drabbats av en fertilitetssmitta.
Två uppsalaforskare, Peter Nilsson och Lena Hemsvik har nämligen lyckats visa att om någon blir gravid på jobbet så ökar lusten att skaffa barn med 10 procent hos de kvinnliga medarbetarna. Det här, säger forskarna, är en av orsakerna till bergochdalbanefertiliteten – mer eller mindre begripliga svängningar i skapandet av nya individer. Läs förresten Karin Thunbergs senaste krönika om den där tiden och hur hon hjälpte sonen att somna.
Själv tänker jag på vad det mer finns för psykosociala smittor. Hur mycket härmar vi omedvetet varandra, känner plötsligen en väldig dragningskraft till något och tolkar det som ett individuellt val, som något som jag själv kommit på, något jag vill. Finns det husköpsepedemi också på svenska arbetsplatser , Thailandsresesjuka, renovera kök-flunsa och nybilsfarsot.
Sedan tänker jag: Vad är jag själv smittad av numera?

Elisabeth Hanssons egna bilder av glia från Acta Physiol 2006.

Vi använder bara tio procent av hjärnan säger ofta entusiastiska föreläsare och konsulter.
Och de har rätt. Fast de har fel, lika fel som hjärnforskarna har haft de senaste hundra åren när de försökt förklara hur hjärnan fungerar med hjälp av, just det, några procent av hjärnans celler.
Så här är det. 
I den gråa klumpen i ditt huvud finns ungefär 600 miljarder celler varav 100 miljarder är nervceller. Resten kallas för glia, ett grekiskt ord som betyder kladd, klister. För hundra år sedan påstod forskaren Santiago Ramón Cajal att det fanns ett klassystem därinne. Nervcellerna, de få, var de fina, de som gjorde jobbet. Gliacellerna, de många, hade bara en slags stödfunktion. Så fick han Nobelpriset och hans antagande blev en sanning.
En och annan röst höjdes: Har de många, glian, verkligen ingen betydelse? Men opposition tystades, och alla pengar som gått till hjärnforskning sedan dess har spenderats på nervcellerna.
I varje fall fram till för femton år sedan då några forskare lyckades bevisa att de celler som kallas för glia inte alls bara är kladd utan lika aktiva och har minst lika stor betydelse för hjärnans funktioner som nervcellerna. Den ignorerade glian påverkar vem du är, vad du gör och hur du tänker.
Det var en chock för forskarvärlden, berättar Andrew Koob i boken The Root of thought, (FT Press, 2009) och konsekvenserna har knappt sjunkit in ännu. De flesta entusiastiska rapporter om hjärnforskningens triumfer, som du läser idag, bygger på försök på minoriteten.
Men vad gör glian då?
Det här är vad man vet: Det är glian som får nervcellerna att hitta rätt när hjärnan växer hos ett barn, det är glian som ser till att nerverna får näring och glian håller hela tiden igång kommunikationen mellan hjärnans alla celler. Dessutom vet man att de flesta tumörer består av glia, och att vid hjärnblödning och hjärninfarkter är gliadöden minst lika betydelsefull som förlusten av nervceller. Och troligen kan Parkinsons och Alzheimers sjukdomar förstås bättre om man också tittar på glians roll.
Men det är inte det häftigaste, menar  Andrew Koob. Troligen är det så att nervcellerna är hjärnans mekaniska system, de som får själva maskinen människan att fungera, medan glian står för det unikt mänskliga, det ingen hittills kunna förklara – medvetandet, drömmarna, minnet och kreativiteten. Just det där som många konsulter är ute efter när de drar sina klyschor om hjärnans oanade kapacitet.
Det låter otroligt. Jag ringer professorn i neurobiologi Elisabeth Hansson på Sahlgrenska Akademien, Göteborgs universitet, som mot alla odds forskat på glia sedan 70-talet. Överdriver han Elisbeth?
– Nejdå, säger hon. Gliaforskningen kommer att ändra hela vårt sätt att se på hjärnan. Men – det är fortfarande svårt att få pengar. Alla har ännu inte insett hur revolutionerande det är.
(Publicerad i Modern Psykologi 1/2010)

John Ajvide Lindqvist har gjort en reklamfilm för sin nya bok i sin trädgård. Läs mer på ViLÄSER:s hemsida.

Häromdagen var jag hemma hos min vän Signe. Entusiastisk presenterade hon sin senaste lästa bok för mig, en dystopi av Margaret Atwood, Oryx och Crake (Norstedts, 2009).
"Det är en fantastisk berättelse om hur illa det kan gå. Hur hemskt det kommer att bli", sa hon med glittrande ögon, "du måste läsa den".
Jag sa genast nej. Inget otäckt för mig. Inga läskiga böcker, inga hemska filmer. Aldrig att jag skulle ta upp en bok av John Ajvide Lindqvist. Det räckte med att se filmen Låt den rätte komma in, som ändå enligt barnens kusin 17-åringen Martin, var en västanfläkt jämfört med boken. Redan när jag såg introt, förbifarande björkar i mörk hotfull omgivning ångrade jag mig.
Nej, påhittade otäckheter har jag svårt för. Verkliga hemskheter, svält, olyckor, sorg, klarar jag bättre och efter att ha läst en intressant artikel i New Scientist undrar jag varför.
Där berättar vetenskapsjournalisten Helen Thomson om människor som lider av extrem empati, människor som har svårt att skilja andras smärta från sin egen. Om de ser någon göra sig illa, plågas, lida så får de lika ont själva, det är som om det som händer andra händer i deras egen kropp.
Hur kommer det sig?
Sedan fenomenet upptäcktes för snart tio år sedan har forskarna försökt förstå. Kan det vara så att de här människornas spegelneuron är mer aktiva än hos andra? Nej, så verkar det inte vara. Kan det vara så att även om vi alla får reaktioner i kroppen när vi betraktar andra människors handlingar är det bara vissa av oss som uppfattar dem. Kanske. Är det så att de här människorna har närmare mellan spegelnuronen och sitt rörelsecentra. Nej, det tror forskarna inte. En sak har man upptäckt och det är att förmågan inte är medfödd. Empatikänslig blir man av att ha varit med om något svårt, ett trauma, en otäck upplevelse. Kanske är det så, funderar Bernadette Fitzgibbon vid Monash University in Melbourne, Australien, att vi alla har den här förmågan, att den är själva grunden för empatin, men att hos de som själva varit utsatta för något har känsligheten ökat. Kroppen är så på alerten, så på helspänn att den inte har tid att skilja ut andras upplevelser från sina egna. Allt blir ett.
Intressant.
Men så funderar jag.
Att vara känslig för andra människor är ju någonting bra, något användbart, viktigt.
Men hur är jag konstruerad som är mer känslig för det påhittade än för det verkliga.
Eller är jag det.
Kanske är det bara så att jag accepterar den smärta det innebär att se andras lidande. Men vägrar plåga mig själv med känslor framkallade av andras fantasi.

Har du också varit ute i dag. Suttit i solen, druckit kaffe ute och glatt hälsat på den som går förbi. Plötsligt känt dig som en gränslös människovän, glad och tillmötesgående. Orsaken är enkel: Solljuset.
I Kanada, där bristen på ljus på vintern är lika stor som här, har de hittat ett samband. Den som får ljus på sig, minst 20 minuter om dagen, helst mycket, mycket mer, blir helt enkelt en mer utåtriktad och "trevlig" människa.
Det är Simon Young, psykiater och forskare på McGill University i Montreal, och Mrije aan de Rot som jämfört antalet ljusminuter och social förmåga och funnit ett klart samband. Även om undersökningen var liten, är resultatet intressant, säger han, särskilt om man tänker på hur tidigare generationer har levt.
"Vi är den mest ljusskygga generationen någonsin", säger Simon. "Ingen av oss får varken på vintern eller sommaren så mycket ljus som vi skulle behöva."

FOTO: Flowery Luza enligt Creative Commons

Igår la maken och jag oss klockan kvart över nio.
Jodå, det kändes precis så konstigt som det låter.
Vi som brukade vara upp till ett, vaknar numera så tidigt att hela sömncykeln förryckts. Så den senaste veckan har vi bara sovit fem timmar per natt. Och det har känts. Jag har varit seg, trög i huvudet, hungrig och haft svårt med att göra flera saker på en gång.
Allt symtom på för lite sömn enligt molekylärbiologen John Medina i boken Brain rules, (Pear Press, 2009).
Mindre än sju timmars sömn per natt gör det svårt att lära sig saker, skriver han. Sover du mindre än sex timmar per natt i fem dagar så fungerar du lika illa som om du varit vaken i 48 timmar.
Att det är så vet forskarna, säger han. Men varför vet de inte.
Tre sorters sovare finns det, påstår Medina, lärkorna, ugglorna och kolibrierna.
Lärkorna, ca 10 procent av befolkningen, vaknar mycket tidigt, älskar frukost och är kvällströtta.
Ugglorna, ungefär 20 procent, sover så länge de kan, äter helst framåt lunch och har svårt att somna före ett på natten.
Kolibrierna är förstås lite mittemmelan, vissa mer lärkaktiga andra mer ugglelika.
Mest synd är det om ugglorna, de har samhället emot sig, allt är gjort för att man ska vilja gå upp på morgonen och därför betraktas de helt enkelt som felsövda.
Själv är jag nog en kolibri som gått från ugglehållet till lärkstadiet. Jag kan både vara uppe sent och gå upp tidigt, men är inte särskilt hungrig förrän efter 10.
Nu är bara frågan: Ska jag finna mig i mitt biologiska öde, vända min dygnsrytm och likt farfar börja släcka lampan före 10?
Det tar emot.

FOTO: Paula Rupolo, CreativeCommons

En gång i tiden trodde forskarna att det inte fanns något samband mellan känslor och kroppen. Jag minns en överläkare som skällde ut mig efter att vi publicerat en serie på Idagsidan där vi påstod att psykosomatiken existerade.
Jag var oansvarig, sa han, "en fara för folkhälsan".
Men jag var ung och trotsig och hävdade att jag visste att där fanns ett samband. Jag hade själv upplevt det, flera gånger.
"Det är omöjligt", sa han.
"Jag är inte ensam", sa jag, "alla mina väninnor har varit med om samma sak. Man tror att man är gravid. Ingen mens kommer. Efter några veckor går man till apoteket och köper en test. Och det är lika bra att ladda med tamponger för visar testet negativt så kommer mensen direkt. Vad annat är det än ett starkt samband mellan kroppen och själen, mellan livmodern och oron?"
Det var ett tag sedan.
Nu kommer det nästan varje vecka forskningsresultat som visar att tanken, känslan och kroppens organ hör ihop.
Idag läser jag t ex att University of Chicago i en studie har hittat ett direkt samband mellan ensamhet och högt blodtryck. Närmare 300 personer har undersökts och man har noga sett till att man inte mätt hälsa i allmänhet eller andra livsstilsskillnader.
"En viss form av ensamhet", säger forskaren Louise Hawkley, "verkar vara giftig."
Barfotaforskaren konstaterar:
Nej, jag känner mig faktiskt aldrig ensam, och jag har en orealistisk, naiv och trösterik övertygelse om att jag aldrig heller kommer att bli det. Och följdriktigt har jag inte heller något högt blodtryck. Mätte det idag. Doktorn var så nöjd.
Skuld känner jag däremot ofta, så var sitter den i kroppen? I mina värkande axlar? I min nätta övervikt? I sköldkörteln som inte riktigt sköter sig?

ViLÄSER 1/10 ute idag

Idag är en dag av välkomnande och avsked.
Det senaste numret av ViLÄSER kommer med spännande artiklar om bland annat barnbokscensur. Visste ni att författaren Viveca Lärn funderar på att lägga av som barnboksförfattare för att hon tycker att förlagen lägger sig i för mycket. Det får inte längre förekomma några svärord, ingen alkohol, inga cigaretter, inga farligheter, menar författarna. Ulf Stark påstår till exempel att om han ska ha med en säl i en bok så måste den ha flytväst. Och Gunna Grähs menar att mycket av det som Astrid Lindgren skrev skulle inte ha publicerats idag.
Det och mycket annat i den nya tidningen.
Det är också min sista dag som chefredaktör.
Det var fantastiskt att få göra en egen tidning. Att få skapa något helt nytt. Och det har varit en verkligt spännande och rolig tid. Men nu är projektet avslutat, nu blir det permanent och jag går vidare till nya spännande uppgifter.
Men allra först ska jag skriva klart boken om hjärnan. Om hur formbar den är, om hur du kan samarbeta med den, förändra den, förändra dig själv.

Idag livebloggar jag från Sigtunastiftelsen.

http://annlive.wordpress.com

... om ålderismen.

Apropå åldrande.
Jo – jag håller på att värma upp inför morgondagens jobb.
Det finns en verkligt intressant teori om människans utveckling och åldrande som Lars Tornstam i vid Uppsala universitet har skapat:
Gerotrancendensen kallar han den.
Om människans väg från sammanblandad, till enskild, till del i en kedja till att som riktigt gammal uppfatta sig inte som en del av en kedja utan som en oupplöslig del av själva kedjan. En oupplöslig del av allt.
Jag skrev om det för ett antal år sedan. Serien ligger kvar på nätet på SvD:s hemsida.
LÄS HÄR

FOTO: Paula Rupolo, CreativeCommons

Tvättar en skjorta, packar en väska – i morgon till Sigtunastiftelsen för att följa ett seminarium om ålderismen.
Mitt jobb är att lyssna, sammanfatta och hålla i slutdiskussionen.

ÅLDERISM – ett experiment
1. Skriv ner din ålder.
Skriv sedan ner allt som du tycker karakteriserar en människa i den åldern.
Jämför med dig själv och markera det du tycker stämmer med dig själv.
Fundera över vilka av de markerade påståendena som du känner dig bekväm med.

2. Tänk bort din ålder.
Tänk bort allt du sammanknippar med din ålder.
Skriv en lista på vad som karakteriserar dig själv oavsett hur du lever just nu.

3. Jämför de tre listorna.
VAd av det vi är, tycker om, gör, tänker kommer från oss själva och vad kommer från kollektiva föreställningar?

Tags: ålderism, sigtunastiftelsen

FOTO: SuperFantastic, CC

Jag har alltid varit fascinerad av min magkänsla.
Hur tydlig den kan vara.
"Nej!", kan den ropa. "Gör inte det där. Låt bli."
Eller tvärtom:
"Säg ja. Strunta i att det låter galet."
Många gånger har den haft rätt.
När det är som mest spännande befinner jag mig i ett inbördeskrig mellan huvudet och magen. Den ena säger ja. Den andra säger nej. Magen har nästan alltid rätt.
Och alltid har jag undrat: Vad är det som gör att magen kan ha åsikter om hur jag ska leva mitt liv.
På Scientific Americans hemsida hittar jag ett spännande svar:
Magen är den andra hjärnan.
I tarmen, i den nio meter långa smala tunneln som vindlar sig runt i magen, finns 100 miljoner nervceller, lika aktiva som deras systrar och bröder i hjärnan. En nervcell är ett sofistikerat kommunikationsorgan som med hjälp av kemikalier, s k signalsubstanser, kan samtala med andra nervceller. Hyperkänsliga för allt som händer i kroppen plockar den upp information och sänder den vidare i intrikata nätverk.
Nu tror forskare som Emeran Meyer professor i bland annat fysiologi vid University of Calefornia att maghjärnan har betydligt fler funktioner än man förr trott.
"Den är alldeles för komplicerad för att bara ha som uppgift att föra ut saker ur tarmarna", säger han till SA.
Nu finns det försök som visar att magen kan vara inblandad i depressioner. Det mesta av det lugnande hormonet serotonin, som ofta är ett viktigt mål för depressionsmediciner, finns koncentrerat till tarmarna.
Forskarna vet förstås alldeles för lite, men jag gillar tanken att magen också spanar, att den håller koll, att den försöker ge lite råd.
En människa behöver all hjälp hon kan få.

Tags: hjärnan, UCLA, Scientific American,

På Facebook idag.

Min arbetskamrat Ebbas dotter Molly har ett eget språk.
Hon målar verkligheten, konkretiserar den istället för att använda abstrakta begrepp. Röd istället för ont, blöt istället för ledsen.
Jag vill också utvidga mina ord.

Tags: Språk

Ellen och Johannes julpysslar.

I eftermiddag har jag suttit några timmar i psykoterapeut Ann Mari Orrenius mottagningsrum och talat om barn och föräldrar. Om mammor, pappor, döttrar och söner. Det ska med tiden bli en artikel för tidningen Leva.
Mitt i samtalet kom vi på att det där gamla begreppet Mammas pojke och Pappas flicka inte fungerar längre.
De bygger på gamla på föreställningen om Mammas mjuka pojke, och Pappas kraftfulla flicka. Om överföring av traditionella roller, om stereotyper som spillde över på barnet av det andra könet.
Idag när det inte längre är givet vilka roller vi tar. När det inte ens är så att vi har samma roll hela tiden. Nu när både män och kvinnor kan vara både mjuka och kraftfulla är uttrycken helt oanvändbara.
Mammas pojke kanske är en tuffing. Pappas flicka en riktig mjukis.

... att forskning från University of Warwick visar att det är inte hur mycket du tjänar som gör dig nöjd, det är hur mycket du tjänar i förhållande till andra. Ju högre upp på listan du kommer desto större tillfredsställelse oavsett antal kronor.
... att forskning vid University of Arizona visar att ju mer människor pratar med varandra och ju mer djupgående samtal är desto bättre mår de.
... att forskning vid Group Health Research Institute visar att vanlig avslappning funkar lika bra som massage.

Fiskare på Sri Lanka.

Funderar idag över ett gammalt begrepp från 50-talet kognitiv dissonans. Helt enkelt skillnaden mellan det jag anser är det rätta, det bästa, och det jag verkligen gör.
Efter en natt av magplågor kan mitt huvud enbart användas till att städa. Sakta rensar jag i böcker och papper och tänker på vad jag påstår och hur jag lever. På allt tal om miljön, leva enkelt, dela med sig.
En gång träffade jag en kvinna som inte kunde skydda sig mot verkligheten. Varje dag, varje stund, levde hon med vetskapen om lidandet. När hon åt satt de hungrande bredvid henne, när hon gick in i sin lägenhet tittade de hemlösa på henne, när hon fick kärlek tänkte hon på de misshandlade, de bortglömda, de hatade och när hon handlade skrek jorden.
För henne var den kognitiva dissonansen, skillnaden mellan hur hon levde och hur hon ansåg att vi borde leva, en ständig plåga. För mig är den då och då en pinsam påminnelse.
I teorin om kognitiv dissonans påstår man att det finns tre sätt att hantera situationen – ändra din föreställning, ändra ditt beteende – eller ändra ditt sätt att se på ditt beteenden.
Jag har valt en fjärde väg:
Jag blundar.
Och så tänker jag:
Vad skulle det innebära om jag tog verkligheten på allvar? Vad skulle det innebära om vi alla tog verkligheten på allvar?

Tags: psykologi, miljö, livsstil

Mikael Johansson och Orlando Fagin i Ångrarna.

Punkpremiär på Ångrarna i går kväll.
Producerad av Kristina Åberg på Atmo (håll ögonen på henne), regisserad av Markus Lindeen (håll ögonen på honom).
Sprucket kakel, klappstolar, kuddar på golvet. Film på små dukar. Vinglas och vimmel i en industrilokal på Kungsholmen.
Mikael Johansson och Orlando Fagin, en gång i tiden Mikaela och Isadora, längst där framme sida vid sida. Raka i ryggen.
Ett möte mellan två män, som varit män, som varit kvinnor, som åter är män. Ett samtal om livsval och att ångra sig och om vad det är att ha en identitet.
Många orsaker finns det att inte missa den.
Det mänskliga mysteriet är det starkaste.
Varför vi är som vi är.
Hur vi möter oss själva.
Hur vi möter de som möter oss.
Vad vi gör med den vi blev.
Hur man vilar genom att vara.

En gång är för lite. Jag ska se den igen.
Någon av de här gångerna på Tempo dokumentärfestival kanske:
Fredag 12 mars, 21.15 på Victoria, Götgatan, Stockholm
Lördag 13 mars, 22.40 på Victoria.
Torsdag 18 och 28 mars på Bio Rio.

Ibland är det bra att sammanfatta. Se på sitt eget liv och definiera. Om mitt liv bara kunde bekskrivas med en enda bild vilken skulle det vara? Eller som på sajten livshistorier där en rad människor använder sex ynka ord för att förklara allt.


Silversked stoppad i munnen. Väldigt djupt.
Malin Persson Giolito, Florens

Framme till sist, därifrån jag började.
Britta Norlin, Umeå

Först dog livet, nu lever döden.
Hemimamma

Mina sex ord? Jag funderar.

I lördags Alice i Underlandet av Tim Burton.
Mycket Tim, men lite för mycket Disney.
Mycket Caroll, men lite för mycket Avatar, eller ska vi säga – the world according to over there.
Ni vet hjälten – the Saviour – han/hon som kommer utifrån, från ett känt land till ett konstigt okänt, och som är de okända, de lite konstigas, enda hopp.
Så som USA skulle önska att det var, som de knackat på dörrar för att bli insläppta, erkända, mottagna: Äntligen är du här. Vår räddare.
Så jag fick blunda med det ena ögat, och glädjas åt kreativiteten med det andra.
Och så funderade jag över Lewis Caroll själv. Han som hade hade en hjärna med både mikropsi och makropsi. Saker och ting förändrade form för honom, sträckte ut sig och sjönk ihop, om vartannat.
Han kunde blivit förlamad av skräck, han kunde valt att isolera sig, gömma sig under täcket.
Lewis valde leken. Som så många andra gjorde han konst av sina tillkortakommanden, eller ska vi kalla det tillgångar och sjukdomen fick ett nytt namn: Alice i Underlandet-syndrom.
Som den norske filosofen Arne Naess som fick åldersdemens och bestämda sig för att det var kul: Varje dag var ny. Allt gammalt invant piggade åter upp. (Lästips: Naess, Livsfilosofi.)
Eller min släkting Helge som efter en hjärnblödning förlorade sin högerhand och bestämde sig för att det nog gick lika bra att måla med vänster. När det visade sig att hans vänsterkonst var alldeles för lik högerkonsten blev han besviken och bestämde han sig vid 86 för att byta stil.

Det gäller att samla på sig, att ha varit med om och ha möjligheter. 406 vänner på Facebook, nej, det är inte mycket, det finns de som har tusen och flera. Men får man tro alldeles ny forskning så är det alldeles för många.
Vänner har man i cirklar, säger antropologen Robin Dunbar i en artikel på BBC news. Allra innerst de som man, enligt den grekiske filosofen Aristoteles, har "ätit salt med". Det är ungefär fem personer som följt våra segrar och nederlag genom åren. Ofta gamla vänner, ibland livslånga, och flera av dem släkt. Utanför dem ytterligare tio som du kallar nära. Det blir 15. Utanför dem en cirkel med 35 vänner; ni hörs till och från, träffas åtminstone någon gång per år, håller koll, vet hur livet utvecklar sig.
50 personer, den innersta kretsen kring dig.
Utanför, säger Robin, finns troligen ytterligare hundra personer – arbetskamrater, joggingkompisar, roliga typer, barndomsvänner.
Sedan är det slut. 150 personer är en normal vänkrets för de flesta. Mer, anser Robin, klarar man inte av. Inte om man vill ha någon form av kvalitet. Inte om man ska definiera personerna med ordet vän.
Jag läste någonstans i en zenbok att en människa högst kan ha 100 relationer – människor och ting inkluderade. Fler än hundra kan vi inte relatera till, inte hålla ständigt i sinnet, inte leva med.
I artikeln i BBC berättas om en man som bestämt sig för att hålla nere sin vänkrets till en hanterbar, omsorgsfullt utvald grupp. När någon ville byta mejadress med honom svarade han:
"Tyvärr jag har ingen ledig vänplats."
Och om han mötte någon viktig, någon som han trodde skulle kunna betyda mycket, var han tvungen att säga upp någon annan. En in – en ut, var hans bestämde princip och någon av de utvalda fick ett kort med hälsning:
"Jag är tyvärr inte längre tillgänglig för vänskap."

Portugisisk kattgudinna.

Jakten på var i hjärnan människor upplever andlighet har pågått ett tag. Somliga tror att det finns en andlig punkt innanför tinningen, andra tycker sig ha registrerat många olika regioner som är engagerade när människor påstår sig ha kontakt med gud.
En sak är nu i alla fall fastslagen: Oavsett om du tror på heliga katter, tomten eller Jesus så sitter själva tron i det som på forskarspråk heter ventromedial prefrontal cortex och som ligger längst fram i hjärnan innanför pannbenet.
Forskarna blev själva förvånade när de lät ett antal icke-troende och troende personer reagera på ett antal påståenden – vissa religiösa, andra sekulära, Oavsett vilken fråga det var så var det samma delar av hjärnan som reagerade.
"Det verkar helt enkelt som om det inte är någon skillnad på att tro på att solen är en stjärna och att Jesus är född av en oskuld", säger en av forskarna, Sam Harris, U.C.L.A till tidningen Scientific Mind.

Nu har jag stött på tanken flera gånger. Och igår under slösurfandet ett ord: MATURALISM påhittat på Trendwatching. En mogen materialism helt enkelt.
Och jag tänker: Jag var med när det började. När mamma på 60-talet, rosig av lycka och inspirerad av inredningsarkitekten Lena Larsson lärde sig slänga och köpa nytt, "slit och släng".
Mormors sparade plastpåsar och långsamt inköpta finporslin och klädde både mamma och mig i morfars omsydda. Mamma, hemmafrun med mycket liten plånbok, trodde på fullt allvar att en tur till Epa på Odenplan var lyckan. Ju mer man kunde shoppa desto bättre, desto lyckligare.
Vårt hem fylldes av snabbinköpt och billigt. Den begynnande medelklassens sätt att höja sig över sin arbetar- och jordbruksbakgrund. Inte så konstigt, första generationen i min släkt som hade möjlighet att köpa inte bara det nödvändigaste, utan också lite lystmäte.
Lite, blev mycket, blev alldeles för mycket. Femtio år av materiellt missbruk gör oss kanske redo för det den amerikanske sociologen Robert Inglehart, förutspådde redan på 70-talet: POSTMATERIALISTER. En befolkning mer inställda på reflektion än konsumtion, på samvaro och samhällsutveckling än samlande.
Dags att rensa en garderob.LÄS MER ...

Som alltid är Nina Björk i söndagsDN värd de minuter det tar att läsa hennes krönika. Idag handlar den om orden, om hur de inte står för sig själva utan alltid är befästa med föreställningar. Varje ord är som ett kluster, kopplat till bilder, idéer, för-domar. De är helt enkelt bedömda i förväg, dömda att sätta igång känsloreaktioner, tankekedjor, associationsbanor innan talaren eller skribenten ens har börjat sitt resonemang.
Du kan känna det som en aning, en darrning, en förhoppning eller en begynnande misstänksamhet.
Steven Pinker, en av de starkaste biologisterna i vår tid sätter igång den där reaktionen i mig bara jag hör namnet.Orsaken är hans bok Ett oskrivet blad (N&K, 2007). Inte främst för att han argumenterar för att stora delar av en människas liv är förutbestämt av generna, utan för hans egen överkänslighet mot meningsmotståndare. Motståndare i form av icke-biologister som han sida upp och sida ner hånar och förtalar.
Det där förhållningssättet. Den där överlägsenheten. Den där tron på att man har sanningen i en fråga som är så komplicerad att det är förmätet att ens påstå att man anar hur det hänger samman. Det skapar en blockad inom mig som förhindrar mig att höra allt det intressanta som Pinker har att säga. Och det är synd, för om man bortser från hans aggressiva sätt att argumentera, hans relativa ensidighet, så finns det mycket att lära av hans bok.
Ordet Pinker är förstås inte den enda som sätter igång mitt varningssystem, det finns andra, många fler. Och varje gång det sker så hindras jag mig från att se längre, förstå mer, utvidga min kunskapssfär, så idag ska jag tänka på
det som Nina Björk skriver:

Ibland är nya slutsatser av gamla besudlade ord
så viktiga att vi helt enkelt får ta de lite lugnt.
Lyssna igen. Göra orden igen. Göra dem bättre.

AVDELNING – vad var det jag sa
God morgon.
Ledig lördag.
Känns det bra? Känns det bättre än i går och i torsdags?
Det troliga är att du svarar ja och nu finns det forskning som visar varför.
Det är Richard Ryan, forskare i psykologi vid University of Rochester, som låtit ett antal personer under flera veckor registrera hur de mår, vardagar och helger. Och precis som vi alltid misstänkt från fredag morgon till söndag kväll mår de alla betydligt bättre än måndag till torsdag. Orsaken är, enligt Ryan, lika given som intressant. På helgerna kommer vi människor nära, vi sysslar med saker som vi själva valt och som vi känner att vi har tillräckligt med kompetens för att klara av och dessutom har vi tid att koppla av.
– Närhet, kompetens, vila är mänskliga basbehov, säger Ryan och varnar för mindre fritid och mer arbete.
KÄLLA

100110