Author

Ann

Browsing

Träning och rutiner hjälper
hjärnan att bli kreativ

Nej, det är inte bara att sätta igång och spåna. I alla fall inte om du vill skapa något nytt. Hjärnan gillar att gå i invanda spår och behöver styras med en fast hand för att bryta sina mönster.Så varsågod – handfasta råd för den som vill skapa en kreativ arbetsplats.

”Ja, då sätter vi igång och spånar.”
Hur många av oss har inte varit med på möten som kallats kreativa men som egentligen inte givit upphov till något nytt.Visst har det kommit fram idéer, men synar man dem noga är det mest varianter på sådant vi tänkt förut. Och det är inte så konstigt, de flesta kreativa möten har inte räknat med hjärnans behov av trygghet och vårt eget behov av att undvika ångest.

Vi är vanedjur
Vi människor är både vane- och gruppdjur. Vi organiserar vår dag på ungefär samma sätt, semestrarna liknar varandra och ärligt talat om du tittar dig omkring på kontoret på kläder, glasögon och frisyrer – inte så stor variation, eller hur. Till vardags är det där förstås bra, det tar alldeles för mycket tid och energi att ändra rutiner hela tiden eller försöka umgås med människor med helt annan livsstil.
De här mönstren stöds helhjärtat av hjärnan, som själv fungerar med hjälp av nätverk. Allt det du vet, allt det du gör, bygger på mer eller mindre fasta kemiska och elektroniska banor mellan 100 000-tals celler. När du tänker på din frukost, när du börjar fundera på ett nytt projekt, så aktiveras minnet av det du brukar äta och det du ritat eller planerat förut. Nytt väcker liv i gammalt. Gammalt är lika med trygghet.

Bryt dina och hjärnans mönster
För att kunna tänka utanför ramarna så krävs det att du bryter både dina egna och hjärnans mönster och helt frivilligt framkallar både psykologisk och biologisk rädsla. Vanor ska undvikas, nätverk ska slitas upp, minnen skjutas åt sidan, celler som förut vetat vem de brukar prata med måste tvingas bli vilsna. Och ditt osäkra jag (vi är alla i grunden osäkra) måste våga blotta fåniga, naiva, udda och opassande sidor.

DU FATTAR. KREATIVITET ÄR INTE KUL. DET ÄR BLODIGT ALLVAR. KREATIVITET ÄR LIKA MED ÅNGEST.

Så, tvärtemot vad man kan tro måste kreativa möten organiseras med tanke på trygghet. Jaget måste vara säker på att inte bli hånad och hjärnan måste förstå att det inte är farligt när allt gungar.
Så hur gör man?
Först gäller det skapa en kreativ mötesrutin. Just det, rutin för att bryta rutiner. Hjärnan behöver lära sig när den kan släppa loss och när den får ha kontroll. Och för att den ska klara det bör man dela upp den kreativa processen i tre tydliga steg: Hitta, välja, förädla.

Hitta, välja och sedan förädla
Hitta: Tid för öppet spånande. Inga krav på realism, inget snack om hållbarhet, möjligt eller omöjligt. Även om det är en industribyggnad med bestämt syfte som är dagens ämne så får vilka hugskott som helst samlas i den rika kompost som är skapandets mylla. Apelsin, hög hatt, plywood, arg … När cellerna väl öppnar sig finns ingen gräns för hur de kan associera. När ni skrattar vet ni att ni är på rätt väg.
Dela gärna upp hitta-mötena i två delar med minst en natt emellan. När hjärnan väl kommit igång arbetar den vidare medan du sover.
Välja: Nytt möte. Sprid nu ut alla idéer, kloka som galna, särskilt de galna. Gå omkring, behåll öppenheten, kombinera, komplettera och välj några spår att arbeta vidare på. Dela in er i grupper, spåna vidare, skapa ett mycket löst, utmanade, men ändå förslag.
Förädla: Kära vänsterhjärna, du som älskar att ha koll, nu är det din tur. Nu får du äntligen bli realist och tänka på uppdragsgivaren, planerna och pengarna.

Ann Lagerström
©lagerström
Aritikeln publicerad i tidningen Arkitekten FOTO:ANV Recife enligt CC

 

ANVÄNDA OCH DELA
Dela gärna via länk på nätet.
Vill du skriva ut artikeln och dela den med andra eller använda den i undervisning eller på en kurs får du gärna skriva ut och kopiera den om du anger källan lagerstrom.nu. Men om du vill publicera den på din egen sajt eller i någon annan form av publikation måste du kontakta mig.

Föräldrarna är döda, brodern, männen hon älskat också, ändå säger hon att det är ett av livets privilegium att säga farväl.
Och trots att de lämnar henne är de en del av ”hennes blod, hennes DNA”. Hon känner deras närhet, hon samtalar med dem, ber om råd, får skäll från mamma som varit död sedan början av 2000-talet.


”It’s part of the privilege of being human
that we have the moment that we need to say goodbye”


Här kan du se videon där hon berättar om sin syn på döden.

FOTO: Startbild för videon från ABC net, Australia.

 

Snart kommer det, dataspelet där du kan får tillträde till Henry David Thoreaus värld den där sommaren 1845 då han drar sig tillbaka till det lilla huset han byggt vid Walden. I spelet kan jag simulera ett liv där vid den lilla sjön, och också möta Thoreaus tankar om avskildhet och mening.
Läs mer här: Walden, a game

En tidig version är redan släppt, men det brukar vara klokt att vänta till dess spelet är klart.

Andra sociala/filosofiska spel:
The Dragon, cancer, ett interaktivt program om en liten pojke med cancer. Om livet, döden och meningen.

FOTO: Från spelet Walden, a game.

 

 

Tänk dig att du är bjuden på 70-årskalas, eller vilket decenniefirande som helst. Du kommer ditt glammandes och får ett kort i handen där det står: Tystnad, eller så mycket vackrare på engelska Silence.
70 minuter ska det vara. Du får ett par tättslutande hörlurar att sätta på, förbjuds att tala med någon och erbjuds konst att njuta av tillsammans med de andra moltigande gästerna i en timme och tio minuter.
Så började  performancekonstnären Marina Abramović födelsedagskalas i vintras.
Och varför inte. Vem är det som bestämt att det enda sättet att umgås med varandra är att tala, tala och tala.
FOTO: Carolyn Hall Young, enligt CC

 

 

Kanske är det för att så många av mina nära dog innan jag var 30. Kanske är det för att jag funderar på mycket på livet. Kanske var det begravningen av en fågelunge i en kompost när jag var liten som väckte mitt intresse. Hur som helst har jag alltid varit fascinerad av döden och det där märkliga fakta att vi bara stiger in i livets drama, har en roll under några decennier, i bästa fall ett sekel, och sedan bara kliver ut.
Här ett citat från konstnären Marina Abramovic, som just nu ställer ut på Moderna museet i Stockholm. Hennes tankar om sambandet mellan liv och död liknar filosofen Martin Heideggers begrepp i-döden-varon, att leva medveten som sin egen död. Och författaren och filosofen Albert Camus övertygelse att just för att vi vet att livet är absurd kan vi verkligen njuta av det.

Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.

Du sysselsätter dig en del med din egen död. Du lär redan ha planerat din begravning?
– Självklart! Det viktigaste är hur man lever och hur man dör. Jag intervjuade nyligen en kvinna i Brasilien som var 110 år gammal och frågade henne vad som är viktigast i livet. Hon sa: ”Det viktigaste är hur du träder in och ut ur livet.” Det är det vackraste jag har hört på länge. Jag är inte besatt av döden, men vi ska alla dö, så varför tänker vi inte på det? Det enda att förhålla sig till livet är att njuta av det ännu mer. Och jag njuter verkligen av mitt liv. Varje dag kan vara den sista, man vet aldrig. Hur vet vi att en asteroid inte är på väg att kollidera med jorden? Vår värld är bara en liten prick i det stora kosmos. Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.”
Ur intervju i Svenska Dagbladet.

Ett av mina första jobb var på Sabbatsbergs sjukhus på EKG-avdelningen. På förmiddagen plockade jag fram de aktuella patienternas journaler, ca fem stycken. På eftermiddagen fick jag deras EKG-resultat, vek de snyggt och stoppade in de i journalerna och stuvade undan de.
Det var allt. Ett av de värsta jobb jag någonsin haft.
Sysslolösheten, tristessen och på samma gång stressen av att känna sig onyttig.
Jag frågade en kollega:
”Vad gör den här kvinnan jag vikarierar för hela dagarna?”
Och hon svarade:
”Stickar.”

I dagens DN skriver sociologen och författaren Roland Paulsen som jobben som ingen talar om, de tomma, och om bristen på innehåll som en arbetsmiljöfråga.
”Lång dags färd mot hemgång”, DN 18 december 2016.