Author

Ann

Browsing
– Jag är inte religiös, men jag tror på ”nåt”. När Människor och tro utnämnde Nåtismen till Sveriges vanligaste religion höll många lyssnare med.
När en undersökning visade att 30 procent av Sveriges befolkning tror på ”nåt” gjorde radioprogrammet Människor och tro en telefonväkteri.
Här kan du lyssna till människor som berättar om sin nåt-tro i samtal med mig, David Thurfjäll och Åsa Furuhagen.

 

Stockholm 21 december 2017 08.14

Morgonsamtal med min vän präster Ted Harris.
Vi talar om andlighet. Eller snarare vi talar om ett annat sätt att se på andlighet.
T: ”Om vi istället för Gud utgår från mänsklighetens eviga fråga: Vad är det att vara människa …, säger Ted
A: ”…och hur ska jag leva?”
T: ”Just det, så skulle man kunna säga att alla som söker svar på de två frågorna är andlig.”

TED: Alla som söker svaret på vad det är att vara människa är ur mitt perspektiv andliga.

A: ”Men jag tycker ordet står i vägen, det pekar på en sinnesstämning, jag är andlig, istället för på ett utforskande.”
T: ”Så kan det vara. Vad tycker du om Aristoteles eudaimonia, mänsklig blomstring.”
A: ”Fint ord, men svårbegripligt för många.”
T: ”Jag vet. Vad jag är ute efter är människans sökande. Om det fick representera det andliga så skulle nästan alla kunna betraktas som religiösa.”
A: ”Men kan vi inte bara släppa det andliga och religiösa och istället skapa ett nytt ord som kan inbegripa ett existentiellt utforskande. Sökande tycker inte jag heller är ett bra ord, det skvallrar om att det finns något specifikt att finna. Något vi i förväg vet att vi söker.”
T: ”Utforskande, som du sa nyss, det är et ord.”
A: ”Ja, Så man kan stanna vid frågorna istället för att jaga svaret.”
T: ”Just det.”
A: ”Det är det jag gillar med de existentiella filosoferna. De är troende och tvivlare och ateister, judar och kristna, i en enda röra och ingen av de slår fast att de har svaret. Utforskandet fortsätter, den ene tar vid där den andre slutat.”
T: ”Begreppet Gud är problematiskt i den formen av sökande.
A: ”Men hur ska den här termen bli kort och lättförståelig: Existentiell utforskande, livsutforskning …”
T: ”Varför kan vi inte använda Sören Kierkegaards ord: Innerlighet, ett innerligt utforskande. En innerlig utforskning av mitt eget liv …”
A: ”… och min plats i världen, i kosmos. Tänker på meningsforskarna som talar om mikro, meso och makro-mening. Mikro: Förståelsen av mig själv. Meso: Förståelsen av vad det är att verka i världen. Makro: Förståelsen vem vem jag är i det stora hela, i kosmos, i varat. Innerlighet är för mig den metod som du behöver för att kunna utforska de här tre dimensionerna.”

Ett innerligt utforskande av vad det är att vara.

T: ”Ett innerligt utforskande av vad det är att vara.”
A: ”Något sånt.”

FOTO: Neticola Sny enligt CC

 

Det gick steg för steg, säger hon. Och så en dag var nazismen ett faktum.
Det är det som är det farliga. Den omärkliga förflyttningen. Normaliserandet.
Hédi Fried vet. Hon var med i Sighet, i Rumänien, då på 40-talet.
Nu varnar hon för att vi också börjar vänja oss. Vid rasismen.

OM ATT VÄNJA SIG • OM ATT VARA FLYKTING • OM ATT FÖRSTÅ LIDANDE • OM ATT SE SIN EGEN INHUMANITET • OM ATT INTE LÄRA SIG AV ANDRAS ERFARENHETER

När började det egentligen? Kan någon säga när någoting börjar?
Sandkorn läggs till sandkorn, och innan man vet ordet av ligger
det en sandhög framför en
.

När jag går upp mot författaren Hédi Frieds hem i närheten av Liljeholmen och ser Stockholm breda ut sig framför mig tänker jag på de där meningarna i en av hennes böcker. De där om sandkornen som läggs till sandkorn. De som beskriver hur ideal och moral sakta kan förskjutas i ett samhälle nästan utan att medborgarna märker det. De som försöker peka på hur det som var uppseendeväckande nyss närmast steglöst blivit normalt.
Så var det i början av 40-talet i Sighet, Hédis hemstad i Transylvanien i dåvarande Rumänien. De där småtrakasserierna mot judarna som förekommit redan före kriget förändrades steg för steg. Knuffar blev till misshandel som med tiden blev till förbud mot högre undervisning, mot statliga tjänster, mot innehav av fordon, smycken, radioapparater. Sedan kom gettot, så deportationen, lägren och förintelsen. Allt har hon varit med om. Allt uthärdade hon.
Man vänjer sig, berättar hon i sina memoarer Skärvor av ett liv, (Natur & Kultur) som precis kommit ut i nyutgåva. Hédi och hennes familj tänkte: Vi får inte gå på bio. Det är inte hela världen. Vi får inte gå på restaurang. Vi äter hemma. Judar ska bära en gul stjärna. Vi är judar, inte skäms vi för det.
Det där måste vi tala om, tänker jag när jag närmar mig huset med den vidunderliga utsikten och den nu 92-åriga, engagerade författarinnan och föreläsaren och överlevanden från koncentrationslägren Auschwitz och Bergen-Belsen. Hon som vigt sitt liv här i Sverige till att berätta sin historia om och om och om igen för att vi inte ska glömma.

Hédi Fried möter i dörren.
– Välkommen in, vill du ha te, eller kanske kaffe?
Vårsolen flödar in över böcker, konst och blommor. Hédi Fried är nätt och rör sig i lägenheten som om åren inte rört henne. Hon arbetar fortfarande. Skriver lite varje dag i sitt arbetsrum intill vardagsrummet, där till vänster.
– Mest för mig själv, säger hon.
Men ibland blir det också debattartiklar om rasism och om förintelsen. Hon föreläser också fortfarande, men åker inte längre runt i skolorna och berättar som hon gjort under så många år.
– Numera kommer jag bara om de som lyssnar har verklig makt och kan påverka utvecklingen, säger hon.Vi slår oss ner, jag måste ta det direkt.
Vi har stängt våra gränser. I Danmark ville man ta flyktingarnas smycken. Vi bygger läger i Europa där vi förvarar förtvivlade män, kvinnor, barn, handikappade bakom stängsel. Är det det här som är sandkornen? Vänjer vi oss sakta nu?
– Om vi inte ser upp så gör vi det. Jag begriper inte att det kan hända i Sverige, säger hon. Det känns ibland som en déjà-vu, som 30-talet.
Är du rädd?
– Rädd, men också hoppfull. Demokratin här är starkare än den var i Tyskland på den tiden. Människor i hela världen protesterar mot förtryck på ett helt annat sätt än då. Jag tror att vi kan stå emot den rasistiska hetsen.
Men helt säker är hon inte. Nazismen var inte den första regim som förtryckt och förintat utpekade grupper av människor. Andra världskriget var inte första gången det judiska folket hånats, fördrivits och dödats. Hédi och hennes syster Livi, pappa Ignatz och mamma Frida var inte ensamma om att sakta anpassa sig. Inte ensamma om att bortse från farorna.
”Tanken på ett kommande krig skrämde mig så mycket att jag inte ens vågade tänka på det”, skriver hon i boken Skärvor av ett liv. ”Självbevarelsedriften lät inte verkligheten komma nära.”
– Så länge livet inte är hotat så kan man alltid vänja sig, säger hon nu. Det kan verka konstigt, men vi funderade inte så mycket. Vi levde bara vidare.
– Och så blir man sakta pacificerad. Vi gick med på att flyttas till gettot. Tog med oss nyckeln till huset, tänkte att vi snart skulle vara tillbaka. Vi gick in i de där godsvagnarna som skulle föra oss till lägren. Och jag tänker på mina medfångar i Auschwitz som gick i led till groparna för att skjutas. Det visste vad som väntade. Ändå sprang de inte. De tog inte möjligheten att dödas i flykten.

Viljan till liv är så stark att den nästan kan uthärda vad som helst, säger hon.
– Det hände många gånger i lägret att jag tänkte: Jag orkar inte en dag till. Men så vaknade jag nästa dag, och så gör man som de säger. Utför sina sysslor. Och lever vidare …
– Människan är en underlig varelse. Vi frågar oss ibland vad som är livets mening. Det är Livet.
Var det likadant med dina icke-judiska grannar. Vande de sig också?
– Ja så måste det varit. Vissa av de såg bort, andra utnyttjade situationen. Några få hjälpte oss, de kom in i gettot med mat.
Hédi Frieds mamma och pappa gasades i koncentrationslägret. Själv överlevde hon och hennes syster och på hösten 1945 kom de via Röda korsets bussar, tåg och båten m/s Rönnskär till Sverige. Som gäst, trodde hon själv. Som flykting, enligt svenskarna.

Mötet med Sverige
Trivdes du här redan från början?
– Först var det fantastiskt, berättar hon. Fast inte riktigt lika fantastiskt som vi trodde när vi satt där på tåget och reste genom ett sönderbombat Europa. Vi trodde att drottningen skulle ta emot oss, och att vi skulle bli överösta av allt det vi saknat – aftonklänningar och guldklockor.
Trodde ni det på allvar?
– När svenskarna utvandrade till Amerika trodde de gatorna skulle vara av guld. Flyktingarna på väg hit drömmer säkert om mobiltelefoner och datorer.
Hédi och hennes syster Livi hoppades, men så var det förstås inte.
Var ni besvikna?
– På sätt och vis. Men jag minns den där varma chokladen som lottorna delade ut på kajen i Malmö. Den uppvägde de finaste aftontoaletter och guldklockor.

Först fördelarna. Ett ordnat land utan ruiner, med vänliga människor. Efter ett tag upptäckte hon nackdelarna. Visst var svenskarna vänliga, men inte så lätta att komma in på livet. Hon var inte gäst som hon trodde, utan en främling, och behandlades som en sådan. Och så det allra värsta – sysslolösheten på förläggningen på Lovön utanför Stockholm – den var förödande.
– Det kändes om om vi fortfarande var fångar.
”Jag ville rå mig själv”, skriver hon. ”Jag ville inte ha någon överhet som bestämde. Inte ens en välvillig sådan. Jag ville ut i livet, jag ville fortsätta där jag hade blivit avbruten, börja på universitetet, utbilda mig till barnläkare.”
I stället fick hon börja från början. Ta de jobb hon fick. Fabrik, hushållsarbete, kontor. Hon mötte misstänksamheten: ”Inte kan de väl internera folk hur som helst i Tyskland, något måste de där judarna ha gjort.” Språksvårigheterna. Fattigdomen.
Och nu ser hon hur det återupprepas. Flyktingarna som sitter på förläggningar i månader utan att ha makt över sitt eget liv.

Bara genom att börja arbeta kan man få tillbaka självrespekten, känslan av att man återigen räknas som en jämbördig medlem av samhället.

Men det finns en skillnad. Allmänhetens engagemang. Det är bra, men Hédi Fried är av egen erfarenhet försiktigt skeptisk.
– Jo, vi vill i och för sig hjälpa till, men bara så länge det inte stör oss, och inte innebär något större uppoffring. Vi kan gå till Centralen och ta emot och dela ut lite förnödenheter. Men ett djupare engagemang – då tar det emot.

Och så berättar hon. Det var den där unga kvinnan, Marianne, som öppnade sitt hem för henne när hon var ny i Sverige. Det var så betydelsefullt. Hédi kunde äntligen lämna lägret på Lovön. Fick ett hem, lärde sig svenska och Marianne hjälpte henne till ett bättre jobb. Men så hände något. Grannarna trodde de var älskande. Homosexuella. Flator. Marianne blev rädd. Bad Hédi att flytta.
– Jag kan förstå att hon inte vågade ha mig kvar, säger hon. Men att hon aldrig sedan hörde av sig. Det var det svåra. Jag ringde och ringde, men hon hade inte tid med mig.
– Och nu, säger hon sakta, har jag blivit likadan.
Det var det där ryska paret som kom till Sverige. Hédi kände igen sig, tog sig an dem. Hjälpte dem mycket. De träffades. Hon bjöd hem dem.
– Men nu har mitt intresse svalnat. Tycker inte att jag har tid. Vill göra annat. Försöker ursäkta mig med min ålder. När jag träffar dem på stan så skäms jag.
För att verkligen hjälpa, säger hon, måste vi kliva över vår bekvämlighetszon och sedan inte göra som hon och Marianne, inte släppa taget.
Hela tiden i vårt samtal, i hennes böcker, den där pendlingen mellan kunskap, insikter och erfarenheter. Mellan det goda hon vet krävs och upptäckten av sina egna begränsningar, sina svagheter. Kanske har hon alltid varit sådan. Kanske är det hennes smärtsamma erfarenheter eller hennes arbete mot rasism, eller de där studierna till psykolog som hon till slut fick möjlighet till som givit henne en blick. In mot henne själv. Och ut mot oss andra.

Som det där med romerna. De som fanns i hennes barndoms Sighet och som nu möter henne på Liljeholmen när hon ska gå och handla.
– Varje månad ger jag en större summa till en av dem. Alltid till olika. Jag kan inte dela med mig till alla, och att bidra med lite här och lite där gör ingen skillnad. Helst ger jag till dem som har något att sälja så att det blir en form av utbyte. Hela situationen måste vara förnedrande på samma gång som det handlar om överlevnad. Men jag har dåligt samvete hela tiden. Vet att jag har, och att de inte har.
Så är det den där berättelsen i en av hennes böcker. Om hur hon när hon var liten inte kunde tänka sig att leka med ”zigenarungarna”.  Hur hon, judinnan, den förföljde, kände sig mer värd än dem, och inte förstod innebörden av sin egen bortvända blick. Det var först i koncentrationslägret när hon såg romerna gå mot döden i gaskamrarna sida vid sida med hennes egna som hon förstod. Eller snarare trodde sig förstå att en människa alltid är en människa vad vi än kallar henne.
Men fördomar, särskilt de vi vuxit upp med, säger hon, försvinner inte så lätt. Senare, i Sverige, på 50-talet, tog hon sig själv på bar gärning. En granne varnade henne för ”zigenarföljena”, och för en stund kändes det där påståendet självklart, som om insikten från Auschwitz var som bortblåst.
Den där inlärda rasismen – antisemitismen, antizigianismen, islamofobin, främlingsrädslan – är djupt fäst inom oss även när vi tror oss vara medvetna humanister, säger hon. Och det är bland annat den som hindar oss från att fullt ut upptäcka det Hédi Fried kallar ”den annalkande faran”, rasismen och rädslan för att förlora det vi har – vår trygghet, våra privilegier, vårt liv.
Fördomarna lurar oss att gruppera, att dela in varandra i värda och icke-värda, att på allvar diskutera vilka som ska få undervisning, sjukvård, tak över huvudet. I en radiodokumentär hör jag om en by på Gotland där flyktingarnas barn till en början inte får gå i skolan. I stället får de leka på skolgården två timmar varje dag när de inhemska barnen är inne på lektioner. På Aktuellt ser jag svenska politiker på allvar diskutera om uppehållstillstånd ska räcka för att få vård. Om det ska krävas medborgarskap för att få tillgång till det som är självklart för oss andra.
– Jag identifierar mig med de som står vid gränsen och inte har någonstans att ta vägen. En gång i tiden var det jag. Och jag förstår inte Stefan Löven, först lovade han ta emot, sedan drog han tillbaka. Jag fattar inte. Jag blev så glad när han kom till en föreläsning jag höll på Armémuseum. Då kunde jag uttrycka min besvikelse direkt.
– Jag tror inte Sverige har ångrat sig, sa jag. Vi som kom efter andra världskriget har inte varit till någon belastning. Vi har bidragit. Tre forskare har jag fött.

Jag identifierar mig med de som står vid gränsen och inte har någonstans att ta vägen. En gång i tiden var det jag.

En tid efter att Hédi kom till Sverige mötte hon en vän till familjen, Mikael Fried. Han var lite äldre, de delade minnena från Sighet, från förföljelsen, djup kärlek uppstod. Mikael startade ett företag som sålde sjukvårdsmaterial. De fick tre pojkar. Allt ordnade sig. Men så orkade inte hans hjärta. Han dog. Hon förlorar sin trygghet, sitt fäste, sin syskonsjäl – och sin försörjning.
”Jag kommer aldrig att klara av ett företag, jag är ingen affärskvinna, jag kan ingenting, varken om varorna eller företagsekonomi”, skriver hon.
Hon fick börja om. Igen. Psykologen blev företagare. Efter ett tag gick affärerna bra. Hon kunde försörja sina pojkar.
– Och inte bara det, säger hon. Jag introducerade slutna blodtagningsrör i sjukvården. Innan dess använde man öppna glasrör så att blodet stänkte åt alla håll och kanter.
En viktig händelse. Men det skulle visa sig att det var något annat som blev Hédi Frieds verkliga livsuppgift. Hon började berätta – om antisemitismen, om kriget, om förintelselägren om mötet med Sverige.
– När min syster Livi och jag kom efter kriget var det ingen som vill höra talas om vad vi varit med om. Folk tyckte jättesynd om oss men sa: ”Tänk inte på det. Nu är ni här och kan börja ett nytt liv. Allt kommer att bli bra.” Därför blev jag så överrumplad några decennier senare när alla ville att jag skulle tala.

Sedan början av 1980-talet har Hédi berättat – i böcker och radioprogram, på utbildningar, föreläsningar och inte minst i skolorna. Berättat och berättat och berättat. Många har hört, säger hon, men hur många har lyssnat.
– Det är en sak att registrera vad någon annan säger. Men det är en helt annan sak att verkligen lyssna, med hjärnan och med hjärtat. Det är en helt annan sak att förstå.
Men kan vi, kan jag, som vuxit upp utan krig, svält eller förtryck någonsin förstå?
– Det är klart du kan. Har du aldrig frusit? Har du aldrig varit rädd? Har du aldrig varit hungrig?
Jo.
– Då så.
Men att hoppa över lunchen och inte hinna med middagen är en sak. Att försöka ta sig över Medelhavet i en läckande gummibåt eller svälta som du gjorde i koncentrationslägren är något annat.
– Hunger är hunger. Rädsla är rädsla. Använd din erfarenhet och din empati och tänk dig in i situationen. Det där är bara undanflykter.

 

Kan jag som aldrig varit utsatt någonsin förstå?
– Hunger är hunger. Rädsla är rädsla. Använd din erfarenhet och din empati och tänk dig in i situationen. Det där är bara undanflykter.

Timmarna har gått. Vi får sluta nu, säger Hédi Fried och påminner mig om att hon passerat de 90. ”Glöm inte din handväska”, säger hon när jag hastar ut i hallen. ”Har du några vantar? Det är kallt fast solen lyser. Hej då.”
Hej då.
På vägen ner för backen i det sena sneda eftermiddagsljuset klingar ett nytt citat ur Hédis bok Livets pendel inom mig:

Ingen lär sig genom andras erfarenheter. Och aldrig kan man tänka sig att det onda också kan hända oss.

ANN LAGERSTRÖM©

Publicerad i Modern Psykologi 2016.

”Lugnt acceterade jag att vi fördes mot döden, utan att relvotera, utan att ens tänka på att göra mostånd. kanske föratt jag innerst inne ändå inte kunde tro på det.”
Hédi Friede

HÉDIS EGEN BERÄTTELSE

Det är i självbiografin Skärvor av ett liv (Natur&Kultur) som Hédi Fried berättar om hur nazismen smög sig på familjen. Sakta beskars deras liv, och sakta vande de sig vid det.

MER OM HÉDI FRIED

FÖDD 15 juni 1924 i Sighet i dåvarande Rumänien.
BOR Liljeholmen i Stockholm.
FAMILJ Tre söner, sju barnbarn, tre barnbarnsbarn och syster Livi som hon talar med varje dag.
LÄGERVISTELSER Auschwitz, Bergen  Belsen och tre arbetsläger i Hamburg och dess närhet.
ANLÄNDE Kom till Malmö 1945 med Röda Korset på båten m/s Rönnskär.
YRKEN Affärskvinna, psykolog, författare, föreläsare, pedagog.
SENASTE PRISER Raol Wallenbergpriset, S:t Eriksmedaljen och nominerad till en av Sveriges superkommunikatörer av tidningen Resumé.
PREMIERAR Genom Michael Frieds stiftelse, döpt efter hennes make, delar hon varje år ut pris till lärare som arbetar emot rasism och antisemitism.
LIVSUPPGIFT Sprida kunskap om förintelsen.
BÖCKER Ett tredje liv, Livets pendel, Skärvor av ett liv och Livet tillbaka. Nyutgåva 2016, Natur & Kultur.
STOLT ÖVER Att ha introducerat slutna blodtagningsrör i sjukvården. De tre sönerna som alla är forskare.

Vad är egentligen kärlek?
Attraktion, logik eller en efterkonstruktion?
Eller är kärlek att visa omsorg, att se något hos den andra som de andra inte ser.
Så här tänker olika filosofer i olika tider.

Jag har levt med min man i över 40 år och ändå har vi aldrig sagt de där tre mytomspunna orden: ”Jag älskar dig!”. Det är sant. Inte en enda gång. Inte där i början, när vi var förälskade. Inte när vi fick våra barn. Inte när vi gifte oss. Och aldrig nuförtiden. Varför? Vi tycker helt enkelt att det inte passar för att beskriva den praktiskt och känslomässigt komplicerade koreografi som vi dansat sedan 1974.

Vi har levt ihop i över 40 år men aldrig sagt: Jag älskar dig.

Vad är det att älska? Är det en fenomen eller många. Ja, finns kärleken över huvud taget som ett objektivt faktum? Och går det att använda filosofi för att förstå ett ord som används för att beskriva så olika saker som vår relation till vår partner, barn, pizza, hunden, mamma, punkmusik, Gud och Thailand?
Så här svarar den finlandssvenska filosofen Camilla Kronqvist, hon som doktorerat på vad vi pratar om när vi pratar om kärlek.
– Filosofin kan inte säga något om vad du ska känna för att älska någon. Den kan alltså inte skapa en allmän definition av vad kärlek är, men den kan vrida och vända på begreppet. Och kanske kan vi då finna något som vi inte visste eller se något som vi redan visste men inte uppmärksammat.

Visst har filosofer genom tiderna försökt bena ut begreppet. Redan Platon (428-348 f.Kr.), av många betraktad som den störste filosofen av dem alla beskrev kärleken, som han kallade eros, som en stege.
Först kom den fysiska attraktionen, i dåtidens Aten inte sällan mellan den äldre, visa mannen och en ung pojke. Men den fysiska passionen var bara början. Meningen var att attraktionen skulle växa från mötet med den individuella skönheten till den stora ideala, perfekta Skönheten, som Platon föreställde sig fanns i det han kallade för idealvärlden. Eros var en passion som skulle leda till kunskap och visdom.

Hans elev Aristoteles (384-322 f.Kr.) gick i opposition och tog ner kärleken på jorden. Kärlek, menade han, har inget med högre dimensioner att göra, utan handlar om relationer mellan människor.
Parallellt med kärleken till visdomen och till partnern, eros, presenterade Aristoteles filia. Filia var kärlek till vännen, men också till familjen, ja det kunde, enligt Aristoteles även handla om affärskontakter. Och vänkärleken var inte en klenare form av den ”stora kärleken”, inte alls. I den judiska Toran, det kristna Gamla Testamentet, beskrivs hur David, han som satte sig upp mot Goliat, svor evig trohet till sin vän Jonathan, som han älskade som sin egen själ med en känsla starkare än den han hade för kvinnor. 

I motsats till den här individuella riktade kärleken växte ett annat kärleksbegrepp fram, först i Grekland och senare i Nya Testamentet i Bibeln, agape. Här handlade det inte om att älska den ende utvalde eller den nära vännen utan hela mänskligheten. En kärlek som inte behöver väckas, som inte har något mål och som inte begär något i gengäld.
Tittar vi oss omkring så här på 2000-talet så kan vi identifiera en intensiv Platonsk längtan efter kunskap och skönhet, många tecken på filia i bekantskapskretsen och spår av agape både bland dem som har ett människovårdande yrke och privatpersoner som ger av sin tid och sitt liv till andra. Men trots allt är det ändå Aristoteles form av eros som dominerar vår kultur: kärleken mellan två. Man och kvinna, kvinna och kvinna, man och man. En dyrkan, som filosofen Simon May på Kings College i London anser börjar anta sådan styrka att den börja likna en religion, en tro.
Se bara, skriver han i boken Love: A history, hur kärleken allt oftare framställs som om den är svaret på alla våra problem. Och det, menar han, är betydligt mer än Mellanösterns stora kärleksprofet Jesus någonsin hävdade. Vår partner ska göra oss lyckliga och trygga, de ska få oss att känna oss vackra, åtrådda och starka. Att ha en kärleksrelation framtsälls som ett av livets främsta mål, ja kanske till och med själva meningen med att vara till. Västvärlden och USA, skriver May, har kidnappat kärleken och den är nu den enda gemensamma tro vi har.
Det är en ordentlig känga Simon May utdelar. Men har vi kommit närmare vår fråga: Vad är kärlek?

Jag kopplar upp mig på Skype och anropar Finland och filosofen Camilla Kronqvist, som i sin doktorsavhandling What we talk about when we talk about love brottats med kärleken. Hon dyker upp på skärmen i sitt arbetsrum på filosofiska institutionen på Åbo akademi.
Hej Camilla! Vad är kärlek?
–  När jag avslutade arbetet med min doktorsavhandling tänkte jag att jag sagt allt jag hade att säga om begreppet kärlek. Jag var ung och hade en mer absolut föreställning om vilka krav vi behöver leva upp till för att leva i kärlekens ljus. Nu när jag är äldre, har fru och barn och är lite mer mörbultad, har jag försonats mer med hur svårt det är att leva upp till de där kraven, fast vi både ser och erkänner dem som viktiga, säger Camilla Kronqvist
Nej, det blev ingen lätt resa fram till promoveringen. Ju djupare Camilla kom i begreppet kärlek, desto mer komplicerat blev det.
Är kärlek till exempel en känsla, som vissa filosofer hävdar?
– Rent spontant låter det sant. Men när vi tittar närmare på saken, så går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg. Den verkar inte vara på samma nivå. Kärleken är mer grundläggande, som en benägenhet, ett slags beredskap. Och den innebär också så mycket mer än till exempel att vara glad.
Är då kärlek egentligen bara något kroppsligt – gener och hormoner? Det kan Camilla Kronqvist inte helt förneka, även om hon inte gärna dras åt de biologiska förklaringarna. På samma sätt tror hon inte att all kärlek måste börja med förälskelse.
– Ibland uppstår den spontant, men där finns också vänskap som utvecklas till kärlek, genom ett slags nötande.

Det går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg.

Har kärlek med tanken att göra
Är det fråga om något kognitivt, en tanke? Nej, det stämmer inte heller. Visst går det att tänka att man ska älska någon, men det innebär inte att man alltid lyckas med det. Och om den andra går sin väg är det inte bara att tänka bort henne. Är det i stället en form av vilja? Jag
vill älska dig, som några av mina vänner lovade varandra vid vigseln. Det är det också, men inte enbart, svarar Camilla. Om vi kunde vilja kärlek så skulle vi kunna bestämma oss för att älska vem som helst, och det är tveksamt om det verkligen går.
Visst går det, menar de som brottas med den oegennyttiga kärleken, agape, visst går det att älska alla. Men frågan är om det då handlar om vilja. Snarare, hävdar vissa teologer och filosfer, är agape en spontant känsla som är riktad mot hela mänskligheten. Det är inte något hos den andra, alla de andra, som får mig att älska dem, jag är människoälskande.
Men tillbaka till det privata. En idé som hängt med i filosofihistorien är den Aristoteles hade om kärleken som ett slags förening, en enhet, och den utforskas numera av en grupp filosofer som i Stanford Encyclopedia of Philosophy kallas för unionisterna.

Den romantiska kärleken
Den romantiska kärleken uppstår i den stund som man inte längre ser någon skillnad på den andres och ens egna behov, menar till exempel den engelska filosofen Sir Roger Vernon Scruton (1944-). Och den amerikanske filosofen Roberg Nozick (1938-2002) fyller på med en radikal tanke: Kärlek, menar han, är en form av ny identitet. Förvandlades jag alltså till Mickeann den där dagen vi möttes i oktober 1974? Gick jag från att vara individ till en form av symbios som vissa filosofer menar kan betraktas som en helt ny slags varelse.  Vi flyttar ihop, vi åker på semester, vi har influensa. Lufsen känner nästan smaken av den där köttbullen som Lady äter. Kan man rent av tala om ett trejde kön – hon, han, vi?

Se upp för sammansmältningen
Andra filosofer, som den polsk-amerikanske författaren Isaac Bashevis Singer (1902-1991), varnar för att den där sammansmältningen, den där identifikationen med den vi älskar, står i vägen för att utöva kärlek. Det går ju inte att älska någon som inte är någon i sin egen rätt. Då kanske det är bättre, menar den amerikanska filosofen Marilyn Friedman (1945-), att se på kärleken som en federation, ett förbund, som både kan rymma gemensamma mål och omsorger och individuell frihet.
Men om eros blir ett förbund, vad skiljer den då från philia, från vänskapen? Sex, hävdar filosofen Laurence Thomas vid Syracuse university lite provocerande, bara sex. Och vad är sex om inte en form av bekräftelse, skriver han, vi älskar med varandra för att visa att det är vi två. Om vänner hittar ett annat sätt att uttrycka sin närhet på, om de som förr skär ett litet snitt och blandar sitt blod eller skaffar en vänskapsring, då skulle det inte vara någon större skillnad på vänskap och kärlek, menar han. Filosofen Martha Nussbaum håller inte med. Kärlek har ett helt annat djup, den kräver ett radikalt val, ett livs-val, menar hon. Vänner kan leva vid sidan av varandra, men den du älskar påverkar hela din livsinriktning.

Kärlek som en form av förståelse
Camilla Kronqvist lutar numera åt att kärleken är en form av förståelse både av andra, världen och dig själv som för med sig olika moraliska krav,  berättar hon från sitt rum på Åbo akademi. Att gå in i en kärleksrelation är att ge ett uttalat eller outtalat löfte om ett gemensamt ansvar.
– Det handlar om en utsatthet, säger hon. Jag är nära min fru. Vi har barn. Jag håller hennes liv i mina händer. Hon håller mitt. Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen. Där finns spontanitet, men också vissa krav som föds ur spontaniteten.

Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen

Kanske är kärlek att våga överlämna sig till en annans omsorg, tänker jag högt från mitt kök i Vasastan. Min utsatthet som möter din.
– Det handlar också om uppmärksamhet på vad jag gör, tänker och känner, säger Camilla. Att till och från ställa sig frågan: Vad innebär det att jag älskar? Vad innebär det att den här personen är viktig för mig? Det är det man tappar när man slutar bry sig, när kärleken tycks sina.
Kärleken är också ett slags seende, säger hon …
– … ett samspel med en viss karaktär. Vi ser samma saker. Jag tycker mig förstå vad min fru menar när hon pekar på något.

Kärlek som skönhet
Camilla säger att det också har något med skönhet att göra. Hon, filosofioktorn, trevar fortfarande, det är som om kärleken glider mellan fingrarna på henne så fort hon har fångat den.
– Vi lockas alla av det vi kallar vackert, säger hon. Men när vi ser på den vi älskar så ser vi inte det traditionella utan något annat, en fördjupad form av skönhet – det vackra i den andre. Något bryter igenom, strålar, vi får en glimt av hur den älskade är bakom masken. De andra vid bordet ser det inte, men du gör det. Du har hittat något som är dolt för andra. Något som väcker kärlek. Men frågan är fortfarande: Varför just hon?

Kärlek utan orsaker
Den svenska filosofen Sandra Lindgren disputerade i höstas vid Göteborgs universitet med avhandlingen: Four questions concerning love and friendship. Så här resonerar hon om hur det kommer sig att vi fastnar för en speciell människa: Det finns en teori om kärlekens väsen, reasons view of love, som hävdar att det kan finnas en anledning att älska en särskild person därför att hon har något som är älskansvärt. Frågan är vad det där älskansvärda är. Och vad händer om du möter en annan person med samma förmågor, är det logiskt att älska båda då? Eller om du träffar någon som har mer av det där du älskar hos din partner? Är det då rimligt att byta? Eftersom svaret är nej på de två sista frågorna tycker Sandra Lindgren att vi kan bortse från den teorin.
Den andra teorin, no-reason view to love, menar att det inte finns en förnuftig anledning till att vi älskar, men att det kan falla sig så att de vi älskar råkar ha älskansvärda egenskaper. Sandra Lindgren avfärdar även det sättet att tänka eftersom det inte stämmer med våra vardagliga funderingar om varför vi älskar eller inte.
I stället erbjuder hon en variant på den föregående teorin, som innebär att vi i realiteten blir förälskade utan någon förnuftig anledning, men att vi formulerar orsakerna i efterhand för att göra händelsen begriplig för oss själva och andra.

Den komplexa kärleken
Camilla Kronqvist tror inte att logik är den bästa metoden för att utforska frågan ”Varför älskar Eva och Maria varandra?”.  Kärleken är för komplex, den beror så mycket på omständigheterna, på de älskande, på kärlekens alla dimensioner, skriver hon i sin avhandling. Och så refererar hon till en av sina inspiratörer, Ludwig Wittgenstein (1889-1951) som i boken On certainty skriver att det visst går att vara säker på något som inte kan bevisas med logik. När någon säger sig vara hemma i sin kärlek, djupt rotad i sin relation, går det inte att avfärda henne därför att det inte går att rationellt beskriva varför, skriver Camilla Kronqvist. Och så tillägger hon att det bästa svaret på frågan om varför x älskar y kommer från essäisten och filosofen Michel de Montaigne (1533-1592) som när han ombads förklara varför han och författaren Étienne de La Boétie blivit så nära vänner svarade: ”Därför att det var han, därför att det var jag.”
Nu börjar det skymma både i Åbo och Stockholm. Jag frågar till slut Camilla Kronqvist om hon brukar säga ”jag älskar dig” till sin fru.
– Det mest kärleksfulla jag kan säga till henne är: Du sitter i min själ. Men frågan är vad det är för plats hon bebor.
Ann Lagerström ©
Publicerad i Modern filosofi 2017.

MER OM KÄRLEK

Vad är det att vara människa?
Vad vill jag?
Hur ska jag leva med andra?
Vad är ett gott liv?
Hej döden!
Och vad är meningen?

Sex kvällar för dig som vill tänka själv tillsammans med andra. Så här går det till. Vi har en fråga. Hämtar inspiration från existentiella filosofer och andra som funderat eller forskat. Så försöker vi var och en och tillsammans utforska vårt ämne.
Inga förkunskaper krävs.
Inga bestämda åsikter är vi ute efter.
Tvärtom. Ju mer olika vi tänker, desto roligare och intressantare kommer vi att ha.
Vi träffas varannan vecka så att det vi funderat över kan få perspektiv i mötet med det verkliga livet.

NÄR Måndagar 10/9, 24/9, 8/10, 22/10, 5/11, 19/11 2018
VILKEN TID 18.30-21.00
VAR why!, Rödabergsgatan 3, 113 33 Stockholm
PRIS 2000 kr ink moms för privatpersoner. 2000 kr + moms för dig som har företag.

I vår tid är det många som vill tala om för dig vad du ska tycka.
I det existentiella samtalet är det tvärtom. Här talar vi med varandra utan facit och utan mål att övertyga varandra. Målet är att var och en ska hitta sin egen filosofi. Och ju mer olika syn vi har på livet desto rikare blir samtalet..

NEJ – du behöver inga förkunskaper.

I tusentals år har människor funderat över de stora livsfrågorna. Och deras tankar finns samlade i böcker, filosofiska och teologiska skolor, arkitektur, trädgårdar och konst. Det flesta frågor är ännu inte besvarade, kanske kommer de aldrig att få ett slutgiltigt svar, men vi kan alla delta i mänsklighetens utforskande genom att låta de stora frågorna möta våra egna tankar, erfarenheter och känslor.
Filosofen Karl Jaspers kallar det här för att filosofera.

I de existentiella samtalen utgår vi från en fråga i taget. Jag brukar börja med att berätta hur existensfilosofer och existenspsykologer funderat, ibland kryddadar jag tankegångarna med modern hjärnforskning och psykologi. Sedan filosoferar vi – vad är en människa, vad är frihet, kärlek, lycka och meningen med livet?
Allvarligt? Ibland. Roligt? Ofta.

Tänk själv tillsammans med andra.

TEMAN
10 september Vad är det att vara människa?
24 september Vad vill jag?
8 oktober Hur kan man leva med andra?
22 oktober Vad är ett gott liv?
5 november Vad är döden?
19 november Och så var det det där med meningen med livet.

INGA FÖRKUNSKAPER
Du behöver inte ha några förkunskaper alls. Ditt liv är din kunskapsbank, din förmåga att reflektera din kompetens. Däremot kommer du efter sex veckor ha fått en introduktion till existensfilosofernas tankar och fått redskap för att själv filosofera vidare.

VAD ÄR EXISTENSFILOSOFI?
Existensfilosofin är en gren av filosofin med rötter i antiken och som handlar om hur vi ska leva. Här finns filosofer som Sören Kierkegaard, Martin Heidegger, Simon de Beauvoir och Martin Buber – alla med olika ingångar och tankar kring livets stora frågor.
Inom existensfilosofin och den senare psykoterapin är det inte sanningen med stort S som är i centrum utan den sanning som du finner genom dina egna reflektioner och erfarenheter.
Läs mer om existensfilosofin här.

DELTAGARE BERÄTTAR

Samtalskvällarna blev till en oas där jag fick diskutera de stora livsfrågorna med ”likasinnade” och härliga deltagare! Ann är inspirerande, filosofisk och gör teorierna begripliga!
Anette

VÄLKOMMEN
Ann Lagerström
ann@lagerstrom.nu 
070 5562556

 

VAR & NÄR
NÄR Måndagar 10/9, 24/9, 8/10, 22/10, 5/11 och 19/11 2018
VILKEN TID 18.30-21.00
VAR why!, Rödabergsgatan 3, 113 33 Stockholm
HUR MÅNGA Max 12 deltagare.[/vc_column_text]

VILKA

Samtalen passar för alla som är intresserade av att tala om livet. Du behöver inte ha några förkunskaper. Den yngsta deltagaren hittills har varit 23 och den äldsta hittills 84.

ANMÄLAN & PRIS

SWISH Du kan betala med Swish till 070 5562556, ange namn, mailadress och kod EXSAht18.
FAKTURA Anmäl dig per mail och betala via faktura.

PRIS
2000 kr ink. moms för dig som är privatperson.
2000 kr + moms för dig som har företag.

AVBOKA

Om du avbokar två veckor före samtalsstart får du tillbaka avgiften förutom en adminstrativ kostnad på 200 kronor.
Om du avbokar senare än två veckor före samtalsstart får du inte tillbaka din avgift. Du får dock gärna överlåta din plats till någon annan.

[/vc_column][/vc_row]

Det där vi kallar jag, vad är det? Det ingår i ett av alla mysterier som vi människor består av.
Jag vet att jag finns. Jag sitter här och skriver. Det vet jag.
Men ingen vet egentligen vad det där jag kallar jag är.
Här kan du lyssna på filosofiska rummet där de lärda
försöker reda ut begreppen.