Tvättar en skjorta, packar en väska – i morgon till Sigtunastiftelsen för att följa ett seminarium om ålderismen.
Mitt jobb är att lyssna, sammanfatta och hålla i slutdiskussionen.

ÅLDERISM – ett experiment
1. Skriv ner din ålder.
Skriv sedan ner allt som du tycker karakteriserar en människa i den åldern.
Jämför med dig själv och markera det du tycker stämmer med dig själv.
Fundera över vilka av de markerade påståendena som du känner dig bekväm med.

2. Tänk bort din ålder.
Tänk bort allt du sammanknippar med din ålder.
Skriv en lista på vad som karakteriserar dig själv oavsett hur du lever just nu.

3. Jämför de tre listorna.
VAd av det vi är, tycker om, gör, tänker kommer från oss själva och vad kommer från kollektiva föreställningar?

Jag har alltid varit fascinerad av min magkänsla.
Hur tydlig den kan vara.
"Nej!", kan den ropa. "Gör inte det där. Låt bli."
Eller tvärtom:
"Säg ja. Strunta i att det låter galet."
Många gånger har den haft rätt.
När det är som mest spännande befinner jag mig i ett inbördeskrig mellan huvudet och magen. Den ena säger ja. Den andra säger nej. Magen har nästan alltid rätt.
Och alltid har jag undrat: Vad är det som gör att magen kan ha åsikter om hur jag ska leva mitt liv.
På Scientific Americans hemsida hittar jag ett spännande svar:
Magen är den andra hjärnan.
I tarmen, i den nio meter långa smala tunneln som vindlar sig runt i magen, finns 100 miljoner nervceller, lika aktiva som deras systrar och bröder i hjärnan. En nervcell är ett sofistikerat kommunikationsorgan som med hjälp av kemikalier, s k signalsubstanser, kan samtala med andra nervceller. Hyperkänsliga för allt som händer i kroppen plockar den upp information och sänder den vidare i intrikata nätverk.
Nu tror forskare som Emeran Meyer professor i bland annat fysiologi vid University of Calefornia att maghjärnan har betydligt fler funktioner än man förr trott.
"Den är alldeles för komplicerad för att bara ha som uppgift att föra ut saker ur tarmarna", säger han till SA.
Nu finns det försök som visar att magen kan vara inblandad i depressioner. Det mesta av det lugnande hormonet serotonin, som ofta är ett viktigt mål för depressionsmediciner, finns koncentrerat till tarmarna.
Forskarna vet förstås alldeles för lite, men jag gillar tanken att magen också spanar, att den håller koll, att den försöker ge lite råd.
En människa behöver all hjälp hon kan få.

Min arbetskamrat Ebbas dotter Molly har ett eget språk.
Hon målar verkligheten, konkretiserar den istället för att använda abstrakta begrepp. Röd istället för ont, blöt istället för ledsen.
Jag vill också utvidga mina ord.

I eftermiddag har jag suttit några timmar i psykoterapeut Ann Mari Orrenius mottagningsrum och talat om barn och föräldrar. Om mammor, pappor, döttrar och söner. Det ska med tiden bli en artikel för tidningen Leva.
Mitt i samtalet kom vi på att det där gamla begreppet Mammas pojke och Pappas flicka inte fungerar längre.
De bygger på gamla på föreställningen om Mammas mjuka pojke, och Pappas kraftfulla flicka. Om överföring av traditionella roller, om stereotyper som spillde över på barnet av det andra könet.
Idag när det inte längre är givet vilka roller vi tar. När det inte ens är så att vi har samma roll hela tiden. Nu när både män och kvinnor kan vara både mjuka och kraftfulla är uttrycken helt oanvändbara.
Mammas pojke kanske är en tuffing. Pappas flicka en riktig mjukis.

Funderar idag över ett gammalt begrepp från 50-talet kognitiv dissonans. Helt enkelt skillnaden mellan det jag anser är det rätta, det bästa, och det jag verkligen gör.
Efter en natt av magplågor kan mitt huvud enbart användas till att städa. Sakta rensar jag i böcker och papper och tänker på vad jag påstår och hur jag lever. På allt tal om miljön, leva enkelt, dela med sig.
En gång träffade jag en kvinna som inte kunde skydda sig mot verkligheten. Varje dag, varje stund, levde hon med vetskapen om lidandet. När hon åt satt de hungrande bredvid henne, när hon gick in i sin lägenhet tittade de hemlösa på henne, när hon fick kärlek tänkte hon på de misshandlade, de bortglömda, de hatade och när hon handlade skrek jorden.
För henne var den kognitiva dissonansen, skillnaden mellan hur hon levde och hur hon ansåg att vi borde leva, en ständig plåga. För mig är den då och då en pinsam påminnelse.
I teorin om kognitiv dissonans påstår man att det finns tre sätt att hantera situationen – ändra din föreställning, ändra ditt beteende – eller ändra ditt sätt att se på ditt beteenden.
Jag har valt en fjärde väg:
Jag blundar.
Och så tänker jag:
Vad skulle det innebära om jag tog verkligheten på allvar? Vad skulle det innebära om vi alla tog verkligheten på allvar?

I lördags Alice i Underlandet av Tim Burton.
Mycket Tim, men lite för mycket Disney.
Mycket Caroll, men lite för mycket Avatar, eller ska vi säga – the world according to over there.
Ni vet hjälten – the Saviour – han/hon som kommer utifrån, från ett känt land till ett konstigt okänt, och som är de okända, de lite konstigas, enda hopp.
Så som USA skulle önska att det var, som de knackat på dörrar för att bli insläppta, erkända, mottagna: Äntligen är du här. Vår räddare.
Så jag fick blunda med det ena ögat, och glädjas åt kreativiteten med det andra.
Och så funderade jag över Lewis Caroll själv. Han som hade hade en hjärna med både mikropsi och makropsi. Saker och ting förändrade form för honom, sträckte ut sig och sjönk ihop, om vartannat.
Han kunde blivit förlamad av skräck, han kunde valt att isolera sig, gömma sig under täcket.
Lewis valde leken. Som så många andra gjorde han konst av sina tillkortakommanden, eller ska vi kalla det tillgångar och sjukdomen fick ett nytt namn: Alice i Underlandet-syndrom.
Som den norske filosofen Arne Naess som fick åldersdemens och bestämda sig för att det var kul: Varje dag var ny. Allt gammalt invant piggade åter upp. (Lästips: Naess, Livsfilosofi.)
Eller min släkting Helge som efter en hjärnblödning förlorade sin högerhand och bestämde sig för att det nog gick lika bra att måla med vänster. När det visade sig att hans vänsterkonst var alldeles för lik högerkonsten blev han besviken och bestämde han sig vid 86 för att byta stil.

Det gäller att samla på sig, att ha varit med om och ha möjligheter. 406 vänner på Facebook, nej, det är inte mycket, det finns de som har tusen och flera. Men får man tro alldeles ny forskning så är det alldeles för många.
Vänner har man i cirklar, säger antropologen Robin Dunbar i en artikel på BBC news. Allra innerst de som man, enligt den grekiske filosofen Aristoteles, har "ätit salt med". Det är ungefär fem personer som följt våra segrar och nederlag genom åren. Ofta gamla vänner, ibland livslånga, och flera av dem släkt. Utanför dem ytterligare tio som du kallar nära. Det blir 15. Utanför dem en cirkel med 35 vänner; ni hörs till och från, träffas åtminstone någon gång per år, håller koll, vet hur livet utvecklar sig.
50 personer, den innersta kretsen kring dig.
Utanför, säger Robin, finns troligen ytterligare hundra personer – arbetskamrater, joggingkompisar, roliga typer, barndomsvänner.
Sedan är det slut. 150 personer är en normal vänkrets för de flesta. Mer, anser Robin, klarar man inte av. Inte om man vill ha någon form av kvalitet. Inte om man ska definiera personerna med ordet vän.
Jag läste någonstans i en zenbok att en människa högst kan ha 100 relationer – människor och ting inkluderade. Fler än hundra kan vi inte relatera till, inte hålla ständigt i sinnet, inte leva med.
I artikeln i BBC berättas om en man som bestämt sig för att hålla nere sin vänkrets till en hanterbar, omsorgsfullt utvald grupp. När någon ville byta mejadress med honom svarade han:
"Tyvärr jag har ingen ledig vänplats."
Och om han mötte någon viktig, någon som han trodde skulle kunna betyda mycket, var han tvungen att säga upp någon annan. En in – en ut, var hans bestämde princip och någon av de utvalda fick ett kort med hälsning:
"Jag är tyvärr inte längre tillgänglig för vänskap."

Jakten på var i hjärnan människor upplever andlighet har pågått ett tag. Somliga tror att det finns en andlig punkt innanför tinningen, andra tycker sig ha registrerat många olika regioner som är engagerade när människor påstår sig ha kontakt med gud.
En sak är nu i alla fall fastslagen: Oavsett om du tror på heliga katter, tomten eller Jesus så sitter själva tron i det som på forskarspråk heter ventromedial prefrontal cortex och som ligger längst fram i hjärnan innanför pannbenet.
Forskarna blev själva förvånade när de lät ett antal icke-troende och troende personer reagera på ett antal påståenden – vissa religiösa, andra sekulära, Oavsett vilken fråga det var så var det samma delar av hjärnan som reagerade.
"Det verkar helt enkelt som om det inte är någon skillnad på att tro på att solen är en stjärna och att Jesus är född av en oskuld", säger en av forskarna, Sam Harris, U.C.L.A till tidningen Scientific Mind.

Efter Sopranos och In Treatment (som just nu går på svensk tv) och andra
serier som bygger på terapi kommer nu den första deckaren direkt baserad
på psykologiskforskning – Lie to Me.
Det är FOX som anlitat en av de riktigt stora legenderna, professor emeritus
Paul Ekman, för att göra en FBI-såpa byggd på hans banbtrytande forskning
om vår förmåga att tolka ansikten.
I serien är det Dr. Cal Lightman, spelad av Tim Roth, som enbart med hjälp
av sin ansiktsanalysmetod kan avslöja lögner och halvsanningar och därmed
hjälpa de förvånade agenterna att avslöja sanningen.
Tillsammans med regissören har Ekman smugglat in kunskap i serien i form
av repliker och exempel. Så den som studerar programmen noga kan lära sig
känna igen en lögnare bara på ansiktsuttrycket, tror Ekman, som dessutom
efter varje avsnitt skriver i sin tv-serieblogg om de vetenskapliga bevisen för
kvällens storyboard.
Eller som Dr. Ligthman får säga i ett av avsnitten: ”Sanningen är skriven i ditt ansikte.”

"Haptiken är ett slags osynlig design som man inte vet att man vill ha innan man testar den. Men när man gjort det vill man inte vara utan den."

Läser på Jenny Morellis blogg att hon hittat en bloppis på nätet. En bloggloppis helt enkelt. Yeh-yeh girl lägger ut bilder på sina ofta oanvända felköp och erbjuder de till försäljning. Perfekt, jag ser ett nät av bloppisar som länkar till varandra, ett gör-det-själv-blocket. Skriver ”bloppis” i googlefönstret och se där. Nätverket finns redan.
Själv har jag startat ett nätverk för gör-det-själv-kultur hemma. Vänner och vänners vänner underhåller, föreläser, instruerar om sådant som liger dem varmt om hjärtat, sedan lätt mat till självkostnadspris.
Läser i någon av de vetenskapstidningar jag omger mig med, (orkar inte leta upp den just nu återkommer med länk) att det färdigförpackade, färdiglagade, färdiggjorda kan vara en av orsakerna till att depressionerna ökar.
Om man inte sätter upp ett mål, måste kämpa lite för att nå det, så uppmuntrar inte kroppen, klappar oss inte på axeln och säger ”bravo stintan” genom lugnande lyckokemikalier som serotonin.
En hämtpizza eller ännu en hyrfilm ger ingen harmonieffekt, och därmed får vi kemiska brister som gör oss ledsna och nedslagna. Baka brödet själv, spela spel, till och med en rejäl städdag är rena självmedicineringen.

passiv konsumtion = depression

Kanske kan det förklara varför vi på semestern så gärna snickrar, har utedass, hämtar vatten, lever i opraktiska båtar, eller vandrar i fjällen – tillbaka till det krävande, det som ger självtillfredsställellse.
Och så tänker jag att vi blivit så vana vid att få det serverat, att använda mellanhänder istället för att bara göra. Kanske har det med stadslivet att göra, staden som ett kommersiellt smörgåsbord, eller har det med folkrörelsesverige att göra, bildningsförbund, idrottsföreningar, folkethusrörelsen med uppgift att aktivera massorna. Eller är det professionalliseringen av allting – för att massage ska du gå till en massör, för att visa din konst måste du ha ett galleri, för att skratta besöka en skrattcoach. Två händer som har lust att knåda kan räcker bra för stela axlar, väggar har väl alla att hänga konst på, bara att bjuda in grannar och vänner, lura varandra att skratta kan väl varenda jävel.
Och så är det som om något är finare om det är förmedlat – köpt i affär, sett på museum, hört i konsertsal. Gissar att det har rötter i fattigsvergie, i mormors och morfars generation där allt var hemgjort, omsytt, lagat. Glansen kring det som är köpt för pengar, som visar att jag har pengar att köpa för, jag behöver inte göra själv, jag är stadd vid kassa, har kommit upp mig lite, till skillnad mot er andra hemstickade, hemvävda, hembakade, den glansen finns kvar. Mitt i det moderna styrs vi fortfarande av moral och skam från tiden före andra världskriget. Historien som den såg ut innan jag föddes lever i mig.
I veckan startade jag en återvinningscentral i hallen. Den består av en korg i vilken jag lägger allt jag inte längre behöver. I somras såg jag flera gör-det-själv gårdsbutiker. Utanför trädgård på Ö
land och i Skåne stod ett litet bord med dagens skördade frukt och grönsaker. Små prislappar och en plåtburk för pengarna.
Liv utan mellanhänder.

Om ni får lust att lyssna till psykoterapi i praktiken sätt då på Sergei Rachmaninovs andra pianokonsert som han komponerade i ett rus av kreativitet under 1900-talets allra första år.
Det är ett böljande stycke, fullt av känslor, av lätthet och tyngd, en palett av mänskligt liv.
Och allt tack vara Dr Dahl.
Så här var det. 1891 komponerade Rachmaninov sin första pianokonsert och fick usla recesensioner.
Sergei gick i stå. Han komponerade, men aktade sig för pianot. I mitten av 90-talet blev han djupt deprimerad, musiken kapslades in, Sergei la sig på soffan och tycktes inte ha förmågan att ta sig upp. Familjen blev orolig och kontaktade psykolgen Nikolay Dahl och gav honom ett uppdrag:
Se till att kompositörern komponerar.
Vad vill ni att han ska göra, frågade Dahl.
En pianokonsert!
Varje dag gick Sergei till Dahl, fick sätta sig i en länsstol, sluta ögonen och med mjuk röst upprepad Nikolay:
"Du kommer att börja skriva din konsert...arbetet kommer att flyta mycket lätt...och konserten kommer att vara utmärkt..."
Samma ord, vecka efter vecka.
"Redan på sommaren år 1900 började jag komponera", berättar Rachmaninov själv. "Stora delar av konserten uppenbarade sig för mig, nya musikaliska idéer uppstod som ur intet, betydligt mer än jag behövde."
Den 27 oktober 1901 uruppfördes konserten i Moskva med Alexander Ziloti som dirigent.
Sergei var botad och hade komponerat ett av sina mest älskade verk.

Sitter i glasverandan, det är ett märkligt vårljus, det är meningen att jag ska skriva på boken som snart ska lämnas.
Maken tittar på handboll så jag sätter in hörlurarna i powerbooken och väljer lite bland musiken. Så plötsligt får jag syn på Mahlers berömda Adagietto i den femte symfonin.
Trycker på play och Mahler talar till mig.
Jag har hört den många gånger, mina föräldrar älskade den, maken har spelat den, men den har aldrig förr berört mig.
Just idag, just i den här stunden 14.29 en lördageftermiddag under en märkligt varmt januari talar Mahler till mig. Som om ingenting i detta adagietto kan vara annorlunda. Varje ny ton, varje ackord spelar med min kropps celler.
Så märkligt. Nu var det tid för Mahler.
Just nu lyssnar jag också på:

Johnny Cash, Hurt
Led Zeppelin, Kashmir
Keith Jarret, Kölnkonserten
Rachmaninov, Andra pianokonserten
Esbjörn Svensson, Seven days of falling
och alltid på
Verdis Requiem

"...det är fullständigt meningslöst att söka efter en (sin) identitet eftersom man bara kan vara det man är."

"Att söka sin identitet är som att leta efter en dörr och upptäcka att den öppnas inåt. För grejen är ju att man redan är inne i rummet."