Vill vi verkligen veta allt om alla. Alla hemligheter, alla trivialiteter, alla sorger, katastrofer, passioner.
Nej, ber nu Alex Beam i Boston Globe och ansluter sig till en kör på nätet som ropar: TMI - ge oss inte "too much information". Jag läser om det i en notis skriven av min gamla kollega Ricki Neuman i SvD.
Alex värjer sig när de offentliga, de kända, de seriösa förnedrar sig genom att berätta om sina hemligheter. Varför måste vi få veta vem som ligger med vem på vilket sätt, undrar han? Varför, kan jag tänka från min horisont, måste jag ha kunskap om Lars Noréns förakt för andra människor och hans intresse för shopping? Räcker det inte att jag får ta del av hans konstnärsskap, hans pjäser, hans ord.
Men jag har dubbla känslor. Med rötter i det tysta femtiotalet då alla skavanker hölls innanför de prydliga ytterdörrarna kan det kännas befriande att många nu berättar. Det känns mindre ensamt när jag vet att det är inte bara jag som själavandrar på nätterna (Jonas Gardell gör det också berättade han häromdagen i Stjärnorna på slottet, han vaknar också på natten och lägger sig i en annan säng, eller soffa för att få ro), inte bara jag som har svårt att sluta proppa i mig kolhydrater (tack Babben), inte bara jag som oroar mig i onödan för vuxna barn som vet att ta vara på sig själva, (vem det nu var som berättade om det).
Ingen visste hur misstämt det var bakom vår dörr på Vanadisvägen, inte ens mina föräldrars allra bästa vänner hade en aning om att det där roliga, påhittiga, sociala paret sakta tärde sönder varandra.
Det är bra att vi vet att vi alla har det halvbra, eller som min f d granne Jan Liedgren sa en gång när han rensat vinden på grovsopor: "vi är alla lite halvspruckna".
Det är bra att veta att för de flesta, ja för alla, är livet lätt och svårt, roligt och förfärligt, det är bra att vi vet att vi delar den erfarenheten. Att det är normalt.
Men är det bra att alla andra får veta absolut allt om mig.
Är det bra att sända Änglas begravning på SvT.
Är det bra att i detalj på nätet beskriva den svåra förlossningen, varje steg i det lilla barnets dödskamp, eller våldtäkten, misshandeln, cancersjukdomen?
Räcker det inte med att någon gör det, någon gång ibland, måste vi alla göra det?
Och vad händer med mina upplevelser, mina känslor, med mig när jag gör mitt liv till scen och alla andra människor till publik?

Nu vet vi vart de tar vägen, de ovälkomna klapparna – Tradera och Blocket. Full fart i mellandagarna.

Nej, jag fick inga klappar i år som jag inte vill ha och helst skulle vilja ge vidare. Jag fick helt enkelt inga regifts som det kallas i USA, inga återklappar.
Fenomenet har diskuterats ett tag over there och är helt enkelt presenter du själv inte vill behålla utan packar om och ger vidare till nästa mottagare.
Champagneflaskor lär vara det vanligaste, chokladaskar gissar jag på, krukväxter, skålar, skivor, böcker.
Men varför är det så svårt, så förbjudet?
Jag minns hur chockad jag var första julen hemma hos makens familj:
"Men snälla mamma, varför trodde du att jag skulle gilla den här?", utropar svägerskan när hon fått av pappret och håller upp en tröja.
Jag stelnade, hukade, men ingenting hände. Svärmor bara skrattade, medan hennes dotter bad om kvittot för här skulle absolut genast bytas.
Hemma hos mig log man och tackade oavsett vad man tyckte medan man i sitt inre funderade över var man kunde stuva undan den ovälkomna prylen.
I en bok av den norske antropologen Thomas Hylland Eriksen läste jag en gång om tingens totem. Han menar att när en sak används som gåva så blir den förvandlad från en vanlig sak till ett laddat föremål där en del av givarens själ klamrar sig fast. Det är därför, skriver han, som den är så svår att ge vidare, att återklappa/återgiva/återpresenta.
Att ge bort något är helt enkelt ett sätt att tränga sig in i andra människors liv. Varsegod en bok som du nu måste bära med dig i alla dina dagar. Inte kan du väl göra dig av med en bit av mig!
Visst är det intressant att vi som betraktar oss som så moderna och rationella inte ens kan förhålla oss objektiva till en flaska vin köpt på systemet bara för att någon annan handlat den, hållit i den och givit den till just mig.
Så där står de nu, alla grejerna som inte passar in, som inte trivs, som skulle må mycket bättre någon annan stans.
Nog är det onödigt. Nog vore det bättre att grejen vandrade vidare till dess den fann sin platt.
Så, låt oss återklappa mera.
Varför hamstra när man kan dela med sig.
Låt oss bli stolta vidarbefordrare,
låt oss starta en rörelse
låta oss göra en liten lapp
som vi kan fästa
vid presenten som
likt galten Särimner
återuppstår om
och om
och om igen.

Lång ledighet, ingen snö – vi grips av en slags tristess.
Snabb sökning på nätet.
Massor av prisvärda londonhotell.
Inga billiga ryanairbiljetter.
Hem går det att komma, men det är helt omöjligt att ta sig dit utan att bli ruinerad.
Det får blir hemester myntat Av Beatrice Janzon i en SR-rapport från USA.
Eller kanske svemester som Pelle, alias professor Per Ledin,
på www.påsvenska.se uppfann häromdagen.
Båda nyord för ett amerikanskt fenomen, staycation, konsten att få en hemmasemester att framstå som höjden av lycka.

– Nej, nu får du ta och köpa nya kläder, säger maken när han ser ännu
en bild på mig i mina svarta och den gröna tröjan som jag älskar.
Och jag inser att jag har fastnat i storstadens ”fantastiska basgarderob”,
den som enbart består av svart. Svarta strumpor, byxor, kjolar, tröjor, skjortor.
Praktiskt. Men hur trist är det inte.
Nog skulle de grekiska änkorna i sin påtvingade svarta sorgeuniform skaka på huvudet
om de tittade i mina skåp och lådor och sedan på den alerte kommenterande maken:
”Han lever – men du ser ut som om han är död!”
”Men nu ser du ut som mig igen”, brukar min skrivarkollega Ted säga när vi möts.
Han präst och alltid klädd i sin svara ämbetsdräkt. Det blir komiskt när
vi står på scen, som om jag också låtsas vara någon slags förkunnare.
Jag kan ju inte ropa till de som lyssnar: ”Bry er inte om vad jag har på mig,
det är bara min basgarderob.”
På en fin prisutdelningsmiddag härförleden satt jag med ett gäng kvinnor
i samma ålder, alla klädda i samma uniform: svart med en färgklick.
”Det är så praktiskt...”, sa vi urskuldande till varandra.
Vid bordet bredvid ett gäng herrar. Samma sak där, men utan klick.
Det är något konstigt med vår tids förkärlek för att linda in oss i svart,
i mörker, i något som saknar ljus, i ingenting, i intet.
Är det något vi försöker gömma?
Är det något vi vill dölja?
Finns där kanske verkligen något som vi sörjer?

Visst var det tvärtom trenderna brukade gå.
Sämre ekonomi, kjolarna ner.
Högkonjunktur, kjolarna upp.
Nu konstaterar Financal Times krönikör Vanessa Friedman att modeindustrin inte följer regelverket.
De gör tvärtom.
På NY:s modevecka är minikjolen tillbaka, och jag tänker med ångest på några månader under tidigt 70-talet då jag ägnade dagarna åt att räkna ut hur jag skulle röra mig för att trosorna inte skulle synas.
Dessutom, berättar hon, har väl aldrig modehusen varit så spendersamma i material, och inte minst i fester. Calvin Kleins 40-årsjubileum i veckan, en litet nätt "after-work event" för ca 30 miljoner kronor.
Har de inte märkt något, frågar sig Vanessa.
Och jag tänker.
De där gamla teorierna vi har från sent 1900-tal om ekonomins vågor och trendernas lopp stämmer nog överhuvudtaget inte längre i en värld som är så tätt sammankopplad och uppkopplad som idag, och där grupper, klasser, påtryckargrupper inte längre är nationella utan inter-nationelle och med sekundsnabb kontakt med varandra. Dessutom är numera den enes kris också den andres, vi drar ner varandra och vi hjälps åt att bygga upp.
Vore intressant om några månader att se en jämförelse mellan 30-talets finansskakningar och idag. Förloppet, är det lika? Krafterna, rör de sig på samma sätt? Och kjolarna, hur var det med dem?

Tags: financial times, mode, new york, finanskris, calvin klein, trender

Den här morgonen 8.17 står jag förundrad framför disken i kafeterian i riksidrottsförbundets stora anläggning på Bosön. Jag ska hålla i ett seminarium, jag är tidig, vill inte hamna i bilkö och hade tänkt äta en riktigt god frukost.
I hallen står en skylt som välkomnar årets kull av friskvårdskonsulenter. De börjar idag. Ungdomar med trunkar, i träningsoveraller springer förbi.
Men jag står vilsen med min bricka.
Det finns – yoggi, dagens ljusa frallor, gårdagens lite grövre smörgåsar, juice i plastförpackning och några frukter. I övrigt består hela disken av godis och kakor, kakor och godis. Choklad, karameller, dammsugare, kolor, chips och läsk. Sex hyllmeter.
Framme vid kassan ännu fler skålar med snask i glansigt papper och så bullar under en plastkupa.
Kan inte låta bli att fundera över OS.
Över hur det gick.
Och varför.

Tags: Bosön, godis, hälsa, idrott,

Nu går narkotikaanvändningen upp bland ungdomar igen.
Pröva motionscykel istället i kombination med Santans Primavera.
Värm upp inför gitarrsolot. Slut sedan ögonen och kasta dig utför en enda lång hisnande, medvetandeförhöjande nedförsbacke.

Läser på Jenny Morellis blogg att hon hittat en bloppis på nätet. En bloggloppis helt enkelt. Yeh-yeh girl lägger ut bilder på sina ofta oanvända felköp och erbjuder de till försäljning. Perfekt, jag ser ett nät av bloppisar som länkar till varandra, ett gör-det-själv-blocket. Skriver ”bloppis” i googlefönstret och se där. Nätverket finns redan.
Själv har jag startat ett nätverk för gör-det-själv-kultur hemma. Vänner och vänners vänner underhåller, föreläser, instruerar om sådant som liger dem varmt om hjärtat, sedan lätt mat till självkostnadspris.
Läser i någon av de vetenskapstidningar jag omger mig med, (orkar inte leta upp den just nu återkommer med länk) att det färdigförpackade, färdiglagade, färdiggjorda kan vara en av orsakerna till att depressionerna ökar.
Om man inte sätter upp ett mål, måste kämpa lite för att nå det, så uppmuntrar inte kroppen, klappar oss inte på axeln och säger ”bravo stintan” genom lugnande lyckokemikalier som serotonin.
En hämtpizza eller ännu en hyrfilm ger ingen harmonieffekt, och därmed får vi kemiska brister som gör oss ledsna och nedslagna. Baka brödet själv, spela spel, till och med en rejäl städdag är rena självmedicineringen.

passiv konsumtion = depression

Kanske kan det förklara varför vi på semestern så gärna snickrar, har utedass, hämtar vatten, lever i opraktiska båtar, eller vandrar i fjällen – tillbaka till det krävande, det som ger självtillfredsställellse.
Och så tänker jag att vi blivit så vana vid att få det serverat, att använda mellanhänder istället för att bara göra. Kanske har det med stadslivet att göra, staden som ett kommersiellt smörgåsbord, eller har det med folkrörelsesverige att göra, bildningsförbund, idrottsföreningar, folkethusrörelsen med uppgift att aktivera massorna. Eller är det professionalliseringen av allting – för att massage ska du gå till en massör, för att visa din konst måste du ha ett galleri, för att skratta besöka en skrattcoach. Två händer som har lust att knåda kan räcker bra för stela axlar, väggar har väl alla att hänga konst på, bara att bjuda in grannar och vänner, lura varandra att skratta kan väl varenda jävel.
Och så är det som om något är finare om det är förmedlat – köpt i affär, sett på museum, hört i konsertsal. Gissar att det har rötter i fattigsvergie, i mormors och morfars generation där allt var hemgjort, omsytt, lagat. Glansen kring det som är köpt för pengar, som visar att jag har pengar att köpa för, jag behöver inte göra själv, jag är stadd vid kassa, har kommit upp mig lite, till skillnad mot er andra hemstickade, hemvävda, hembakade, den glansen finns kvar. Mitt i det moderna styrs vi fortfarande av moral och skam från tiden före andra världskriget. Historien som den såg ut innan jag föddes lever i mig.
I veckan startade jag en återvinningscentral i hallen. Den består av en korg i vilken jag lägger allt jag inte längre behöver. I somras såg jag flera gör-det-själv gårdsbutiker. Utanför trädgård på Ö
land och i Skåne stod ett litet bord med dagens skördade frukt och grönsaker. Små prislappar och en plåtburk för pengarna.
Liv utan mellanhänder.

Mitt i stan ser jag ett fält av gula näckrosor när jag är på väg hem från Vi:s redaktion på Riddarholmen. En svärm cyklister passerar i oroande hastighet. Riddarkyrkans torn speglar sig i härligheten.
Jag njuter och undrar: Ska jag vara glad, eller sorgsen. Är näckrosinvasionen ett tecken på friskt eller sjukt vatten. Har staden öppnat sig för dem, eller har vi förgiftat fram dem. Eller är det kanske bara som det är, näckrosor trivs även i stan, min bild av att deras rätta hem är djupa tjärnar och svarta insjöar kanske är en av dessa faktoider, falska föreställningar, som min hjärna är fylld av.
Jag undrar och vet inte om jag vill veta. Jag väljer att njuta i osäkerhet.

Det är inte lätt att vara ung med en mamma som gillar nätet och datorer.
Sonen är på vift i USA, vi talar Easy Rider och Kerouac fast i bil
och minus drogerna:Snälla!.
Inte många mail hem.
Och det är bra.
Vad har mamma med Route 66 att göra?
Och hur många vykort skickade mamma till sina föräldrar på Interrailtouren?
Men så är det det är med nätet.
Vad gör en nyfiken mor.
Surfar runt.
På Myspace – nej, inga nyheter.
På de olika resedagöckerna, ingenting.
På bilddagboken, inte en spår.
Men se, på Facebook. Napp!
Han är i Iowa.
Nätet och mobiltelefonen, och det mobila bredbandet är en form av frihet.
Och en möjlighet till föräldrakoll.
Värre än FRA för en vanlig ung vuxen som saknar terroristambitioner och bara vill få leva sitt eget liv.
Och nu kan han göra likadant.
Läsa på nätet att mamma har hittat honom på nätet.

I Sickla köpcentrum igår – jodå höstkollektionen är redan här. Murriga färger, tjocka tröjor.
Solen skiner badsäsongen har knappt börjar.
Fortsätter det så här blir allt förryckt:
Julhandlen i september.
Vårkläder i december.
Sommarkollektionen i februari.
Höst i juni.
Kanske blir det som den muslimska högtiden Ramadan som flyttar sig varje år.
Sommar och snö, vinter och sol.

Det är något som inte stämmer.
I början av veckan startade SvD:s idagsida en serie om människor relation till matematiken. Någon dag senare skriver DN om att skolan stressar unga flickor. Sedan går jag in i en bokaffär och där kan jag redan köpa studentalmanackor, pärmar, pennor - "allt för skolstarten".
Men hallåååååå, som vår grannflicka Siri brukade ropa när hon slet upp dörren och rusade in i hallen, sommarlovet har precis börjat, det är två månader till dess att dörrarna slår igen bakom de brunbrända armanra och myggbitna benen.
Varför, kan man tänka, denna osynk?
Beror det på att sommaren i år började i april och vi tror att den redan är över.
Eller är det pliktkulturen som tagit över, inte bada, segla, lata dig, ägna istället sommarlovet åt att tänka på nästa läsår. Begrunda din matematikångest och din skolstress och köp redan nu din höstalmenacka.
Personligen ska jag njuta av varje ledig sekund, och göra som när jag var liten: Ägna en timme åt att följa en myra, läsa romaner – timme ut och timme in, leva helt utan schema, utan dagsprogram – och hämningslöst äta persikor, melon, hallon och bigarråer.

Från och med idag skcikar jag en kopia av alla mina mail till FRA.

fra@fra.se

så blir det enklare för dem att spana.
Gör så du också.
För att inte sätta dina vänner i klistret skriver du FRA som mailmottagare.
Och din väns/kollegas adress som dold kopia så kan FRA inte se vem du mailar till.


Kom på att det nog är lika bra att skicka direkt till statsministern också så att han känner sig informerad och kan agera direkt om jag skriver något olämpligt.
Då slipper ju han vänta på FRA:s analyser.
Så jag gjorde det.

Det är intressant, det där med språket och melodin. På radion i P1 har unga röster börjat tala annorlunda. De sjunger på ett annat sätt än sina äldre kolleger. Istället för att uttala orden dada da så säger de daDAda, ett helt främmande sätt att tala som jag inte hört någon annan stans.
De är flera stycken, företrädesvis kvinnliga programledare, och jag vet inte vad de fått det ifrån. Har de lärt sig det på Dramatiska Instiutet, eller härmar de varandra, eller har jag missat något i språkets utveckling.
Intressant nog blir jag väldigt störd, hör knappt vad de säger, eftersom jag hela tiden måste anstränga mig för att följa med. Betoningarna leder mig vilse, döljer budskapet, jag hör bara stavelserna som far upp daDAda.
Så tänker jag på 40-talsfilmerna som är så skrattretande omoderna i sitt sätt att använda språket. Skådespelarna låter stolpiga, tillgjorda, obekväma. Och i nästa stund tänker jag med fasa; tänk om de språktoner jag är van vid är på väg bort. Tänk om daDAda tar över och hela mitt älskade P1, alla tv-program, och skådespelarna på filmerna kommer att tala likadant.
Så främmande jag kommer att känna mig, så berövad min radionjutning.
Eller också vänjer jag mig, så som mormor och farmor fick vänja sig vid att både skådespelare (nåja i alla fall för det mesta) och reportrar talar som vilken vardagsmänniska som helst.
Vill ni höra vad jag menar? Lyssna på senaste programmet av STIL, P1. Ett program som annars lyckats med det omöjliga, att få mig att bli intresserad av mode. Skickligt.

"...jag vill bli befriad,
jag vill att någon ska leva
mitt liv i stället för mig..."
Bodil Malmsten på bloggen Finistere

Sitter under det där gamla äppelträdet igen. Det är kväll, klart ända upp i atmosfären och många slags rassel i bladen.
Försöker uppleva verkligheten och märker hur jag byggt ett lager som skymmer den. Ett lager arbetsuppgifter och lite för söta kex, en lång att-göra-lista, några borde, många måste och gott om stelnade muskler och dåliga matvanor.
Känner mig som en michelingubbe ointaglig, okänslig och tänker att det är vidunderligt så man kan få till det. Att proppa sig så full att verkligheten inte når in. Att stumma sig, döva sig, förblinda sig så att det där som ingenting annat begär än att bara få vara inte når mina sinnen.
Koltrasten sjunger i min trädgård varje kväll sedan mitten av mars. Jag har en julros som tror att den ensam ska fylla hela rabatten och rådjuren har ätit upp alla de fatstora blekvita enkla rosorna.
En enda sak ska jag göra denna sommar, sitta under äppelträdet och lära mig sitta under äppelträdet.

... Stina Jofs blogg på Tidningen VI:s hemsida. Tur att det inte finns så många som är så välskrivna då hade man inte tid att leva.

Idag ser jag allt i svart, grått och vitt efter att ha läst en understreckare i SvD om människans möjlighet att dra slutsatser av våra erfarenheter.
Hinner inte skriva mer. Så LÄS DEN.

Läser i SvD att min gamla kollega Clemens Poellinger har kommit ut som dysatletiker, en läggning han kommit på alldeles själv.
Jag erkänner också, jag är också en sådan, en som har svårt att förstå poängen med sport. Jag ska inte ge mina argument, de är alldeles för enkla att stuva ovanpå varandra, som "vad är poängen med att ett stort antal vuxna män rusar fram och tillbaka på en gräsmatta och jagar en vit rund sak i timmar", och jag vill inte göra maken ledsen genom att nedvärdera sommarens glädjeämnen – EM i fotboll och OS.
Som ung, som unga är, var jag än mer överkänslig. Nu har jag stillat mig och tänker att sport i alla fall inte gör någon illa, (förutom sommarens sportänkor som ska ägna semestern åt att rodda ett par tre barn och lika många mattider och getingbett och skrubbsår medan maken, jodå jag känner ett par kvinnor också, hejar sig svettiga på Sverige), och dessutom har jag på senare år konstruerat ett försvar för de många mannatimmar (sätt inte igång och räkna, man får då bara för sig att jämföra med vad som skulle kunna åstadkommits om minuterna/dagarna/veckorna hade använts till något annat), som läggs ner på stirrande på andra som gör något som är ganska svårt att definiera som meningsfullt.
Det är fråga om Darwin, om överlevnad, ett smart sätt för biologin att använda modern teknologi för att hålla kampviljan uppe hos männen i en stam som inte varit i krig på många hundra år.
För tänk om det händer något, tänk om vi på bara några timmar måste få internetsurfande, matlagande, barnvagnsdragande, rockspelande, dvd-bligande karlar att försvara landet. Hur skulle det gå till om de inte tränat sig på vi och dom, och "kämpa nu för i helvete" i alla år.
Jag minns maken, den godmodige, vilken försvarsvilja han fick första gången jag var gravid. Minsta antydan från någon buse på stan att närma sig hans kvinna och deras blivande bebis utlöste en försvarsattityd som jag inte sett hos honom varken förr eller senare. Kanske var det de många timmarna framför OS och EM och Allsvenskan som hållit reflexerna och försvarsinstinkten alerta. Och tänk om busarna menat allvar, och han kunnat mota bort de med sina uppövade adrenalinmuskler. Nog hade jag tackat både Henke, Zlatan och Ljung-vad är det nu han heter, då.
Jag tycker att det har blivit lättare att vara dysatletiker sedan jag bestämt mig för att biologisera lite och konstruerar en djupare sportmening.

Jag vet inte varför den här sidan är så rolig.
Det är något med dubbeltydigheten.
Och med påhittet.
Och med nätet som glädje, information, lek, allvar, skräck, verklighet och pseudoverklighet.
Men - kolla in det här som min vän Sten skickade bara för en minut sedan.
THIS IS THE END

Sitter under äppelträdet och försöker förstå ordet nu.
Detta lilla ord med bara två bokstäver som är ett av språkets mest svårfångade.
Ljus, bord, solnedgång kan jag både se och uppleva.
Men nu försvinner innan jag uttalat det.
Och just den här veckan varje år påminner äppelträdet mig om min oförmåga. Jag råkar titta bort och så är det över.
Några dagar bara, beroende på temperaturen, sedan faller bladen i väntan på frukten.
Det är nu det blommar, bara nu, det är nu jag lever, bara nu. Det enda jag egentligen äger, ett flyende nu.

Det är nyttigt att be till gud har forskningen visat. Det som tror på något klarar sig bättre i svåra situationer oavsett vad man egentligen tror på. Så varför inte be i största allmänhet, tänkte den australiensiske trendspanaren Bill Tikos och öppnade siten dear-god.net där den som känner sig hågad kan be till någon gud av något slag.
Sidan är helt religiöst och politiskt obunden, lovar Tikos, och publicerar varje bön eller bikt med en intressant och ibland kommenterande bild. Sorgliga, roliga, häpnadsväckande tankar från hela världen hittar man under rubriker som drömmar, pengar, sex, tacksamhet, hälsa och gläjde. "Det är en slags digital självhjälpsterarapi", menar Bill.

HUR VAR DET MED NEWTON OCH ÄPPELTRÄDET?
Nej, Tarzan sa aldrig "Me Tarzan, you Jane".
Nej, Newton fick inget äpple i huvudet.
Jodå, humlor kan visst flyga.
Det är mycket snack, mycket vi går omkring och påstår – om oss själva, om andra, om saker och händelser.
Frågan är om det är sant.
Om det är fakta eller bara "faktoider".
Peter Olausson heter en man som har en passion.
Att hitta osanningarna, halvsanningarna, falska påståenden och ta reda på hur det egentligen är.
Han har en fullmatad hemsida, en spännande blogg och nu har han också skrivit en bok.
Så innan du påstår något, kolla med Peter så vi inte sprider dumheterna vidare.

Sergei Rachmaninov 1916

Om ni får lust att lyssna till psykoterapi i praktiken sätt då på Sergei Rachmaninovs andra pianokonsert som han komponerade i ett rus av kreativitet under 1900-talets allra första år.
Det är ett böljande stycke, fullt av känslor, av lätthet och tyngd, en palett av mänskligt liv.
Och allt tack vara Dr Dahl.
Så här var det. 1891 komponerade Rachmaninov sin första pianokonsert och fick usla recesensioner.
Sergei gick i stå. Han komponerade, men aktade sig för pianot. I mitten av 90-talet blev han djupt deprimerad, musiken kapslades in, Sergei la sig på soffan och tycktes inte ha förmågan att ta sig upp. Familjen blev orolig och kontaktade psykolgen Nikolay Dahl och gav honom ett uppdrag:
Se till att kompositörern komponerar.
Vad vill ni att han ska göra, frågade Dahl.
En pianokonsert!
Varje dag gick Sergei till Dahl, fick sätta sig i en länsstol, sluta ögonen och med mjuk röst upprepad Nikolay:
"Du kommer att börja skriva din konsert...arbetet kommer att flyta mycket lätt...och konserten kommer att vara utmärkt..."
Samma ord, vecka efter vecka.
"Redan på sommaren år 1900 började jag komponera", berättar Rachmaninov själv. "Stora delar av konserten uppenbarade sig för mig, nya musikaliska idéer uppstod som ur intet, betydligt mer än jag behövde."
Den 27 oktober 1901 uruppfördes konserten i Moskva med Alexander Ziloti som dirigent.
Sergei var botad och hade komponerat ett av sina mest älskade verk.

Sitter i glasverandan, det är ett märkligt vårljus, det är meningen att jag ska skriva på boken som snart ska lämnas.
Maken tittar på handboll så jag sätter in hörlurarna i powerbooken och väljer lite bland musiken. Så plötsligt får jag syn på Mahlers berömda Adagietto i den femte symfonin.
Trycker på play och Mahler talar till mig.
Jag har hört den många gånger, mina föräldrar älskade den, maken har spelat den, men den har aldrig förr berört mig.
Just idag, just i den här stunden 14.29 en lördageftermiddag under en märkligt varmt januari talar Mahler till mig. Som om ingenting i detta adagietto kan vara annorlunda. Varje ny ton, varje ackord spelar med min kropps celler.
Så märkligt. Nu var det tid för Mahler.
Just nu lyssnar jag också på:

Johnny Cash, Hurt
Led Zeppelin, Kashmir
Keith Jarret, Kölnkonserten
Rachmaninov, Andra pianokonserten
Esbjörn Svensson, Seven days of falling
och alltid på
Verdis Requiem

www.annszonterapi.se

Nej, det är inte jag som har Anns Lagerströms Zonterapi i Kalmar, och inte jobbar jag på Volvo Lastvagnar heller. Ann, Ann och jag är helt enkelt ”googelgångare”, internetdubbelgångare vars liv ohjälpligt blandas ihop när någon försöker söka på våra namn.
Hur ska den nyfikne veta att Ann i Kalmar inte skriver artiklar och att Ann i Stockholm inte kan något om kroppens zoner och ingen av oss vet något om bilar. Fenomenet har börjat oroa i USA där nätet blir ett allt varnligare sätt för både privatpersoner och företagare att få bakgrundsinformation inför möten eller anställningar.
Kanske kommer framtidens barn att få allt mer fantasifulla och unika namn så att de blir ensamma om sig själva på nätet.

Hör på radion om Urban Sound Institute som tror att vi människor håller på att bli känsligare. Allt tal om olika kaffesorter, olika oljor, choklad och vin gör oss uppmärksamma på våra sinnen. Känsligheten kommer snart sprida sig till andra områden, tror institutets representanter. Färger, tyg, dofter - och ljud.
En kvinna i programmet talar entusiastiskt om hur olika det kan låta när man häller upp soppa i en skål. Plaskigt eller sensuellt, droppigt eller som en varm lavaström.
"Tänk bara champinjonsoppa med mycket grädde", säger hon längtansfull och påpekar att allt porslin låter olika. När du köper en tallrik titta inte bara på den, ta i den, ställ ner den på ett bord, lägg något på den och hör hur den låter.
Och jag tänker på en resa i Japan för många år sedan där man sa att äldre behöver mindre kryddor. Människor blir allt känsligare med åren, sa man, en riktigt gammal människa känner matens smak så tydligt att kryddorna bara stör.
En annan gång var det någon som sa samma sak om rockmusik. Unga människor behöver starka intryck, stora känslor, häftig bas. Ju äldre man blir desto hårdare trycker trummorna och cymbalerna mot våra känsloorgan.
Att förfina ditt intellekt, pumpa dig full med kunskap, det premierar vi. Att finslipa våra sinnen, lära sig skilja mellan de många miljoner färgerna, tonhöjder, smaker, dofter som finns gör vi sällan. Sommeliern, kocken, konstnärerna förstås, men vi andra, grovt uppfattar vi verkligheten. Idag ska jag ta den till mig så finstilt som jag kan kan.

Chattar du på nätet? Se upp – har du otur kanske du shoppar en stol eller bokar en date med en robot!
Vi har sökt upp dem - och lär ut hur du kan skilja mellan en människa och en snackmaskin.
Dessutom – läs om Andreas chat med Gud
LÄS MER

Min vän Sten och jag har många klubbar - en av dem kallar vi – just det – Hur mår du?Tack bra!
Bara de som har omvänd anorexi och hypokondri får vara medlemmar. Det innebär att de, som Sten och jag, både känner sig smala fast de är tjocka och dessutom känner sig friska fast de är sjuka. Vi är helt övertygade om att det hjälper mot det mesta - och nu har vi äntligen hittat en forskare som håller med.
I en artikel på nätet påstår Yael Beyamani vid Tel-Aviv universitetet i Israel, att en hel rad forskningsresultat visar att människors inställning till hur de mår påverkar hur deras kroppar kan hantera sjukdom och hälsa.
Svaret på den enkla frågan: Hur tycker du att du mår? Visar sig kunna förutsäga en människa livslängd och hälsa bättre än att läsa hennes journaler. Vi vet helt enkelt hur vi har det.
Orsaken, funderar forskarna, kan vara att vi umgås med oss själva 24 timmar per dygn och har gott om tid att tolka kroppens alla signaler.
En annan orsak kan vara att läkarna faktiskt ännu inte kan mäta allting i kroppen och därför inte upptäcker sjukdomar som människor själva kan känna på sig.
Vårt sätt att hantera stress verkar också spela en stor roll när det gäller hälsan. De som klarar påfrestningar i allmänhet, klarar också sjukdomar bättre.
Dessutom tror forskarna att den som uppfattar sig själv som frisk, oavsett om man är det eller inte, lever ett aktivare och därmed ett mer hälsobringande liv.
Bäst på att bedöma sin hälsa är männen eftersom kvinnor blandar kroppens signaler med själens, enligt forskarna. Är de lite hängiga, deppiga, på dåligt humör tror de att de också mår fysiskt sämre.
Ett varningens finger höjer dock Yael: Lita inte för mycket på din inre doktor, fråga en som har läkarexamen.
KÄLLA: www.psychologytoday.com