Kanske är det för att så många av mina nära dog innan jag var 30. Kanske är det för att jag funderar på mycket på livet. Kanske var det begravningen av en fågelunge i en kompost när jag var liten som väckte mitt intresse. Hur som helst har jag alltid varit fascinerad av döden och det där märkliga fakta att vi bara stiger in i livets drama, har en roll under några decennier, i bästa fall ett sekel, och sedan bara kliver ut.
Här ett citat från konstnären Marina Abramovic, som just nu ställer ut på Moderna museet i Stockholm. Hennes tankar om sambandet mellan liv och död liknar filosofen Martin Heideggers begrepp i-döden-varon, att leva medveten som sin egen död. Och författaren och filosofen Albert Camus övertygelse att just för att vi vet att livet är absurd kan vi verkligen njuta av det.

Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.

Du sysselsätter dig en del med din egen död. Du lär redan ha planerat din begravning?
– Självklart! Det viktigaste är hur man lever och hur man dör. Jag intervjuade nyligen en kvinna i Brasilien som var 110 år gammal och frågade henne vad som är viktigast i livet. Hon sa: ”Det viktigaste är hur du träder in och ut ur livet.” Det är det vackraste jag har hört på länge. Jag är inte besatt av döden, men vi ska alla dö, så varför tänker vi inte på det? Det enda att förhålla sig till livet är att njuta av det ännu mer. Och jag njuter verkligen av mitt liv. Varje dag kan vara den sista, man vet aldrig. Hur vet vi att en asteroid inte är på väg att kollidera med jorden? Vår värld är bara en liten prick i det stora kosmos. Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.”
Ur intervju i Svenska Dagbladet.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

Vad tänker och känner du?